FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PEDRO CRUZ VILLALÓN
föredraget den 16 november 2011(1)
Mål C‑357/10
Duomo Gpa Srl
mot
Comune di Baranzate
Mål C‑358/10
Gestione Servizi Pubblici Srl
mot
Comune di Baranzate
Mål C‑359/10
Irtel Srl
mot
Comune di Venegono Inferiore
(Tre begäran om förhandsavgörande från Tribunale Amministrativo Regionale per la Lombardia (Italien))
”Tjänster på den inre marknaden – Etableringsfrihet – Frihet att tillhandahålla tjänster – Tjänstekoncession avseende fastställande, kontroll och uppbörd av skatt – Nationell lagstiftning enligt vilken koncessionshavarens bolagskapital inte får understiga ett visst belopp – Tillämplighet av direktiv 2006/123 – Artiklarna 15 och 16 i direktiv 2006/123 – Proportionalitet”
I – Inledning
1. De tre mål som här har förenats handlar om huruvida unionsrätten utgör hinder för en nationell bestämmelse, enligt vilken företag som vill delta i ett upphandlingsförfarande, avseende tjänster bestående i fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för lokala myndigheters räkning, måste ha ett fullt inbetalt bolagskapital som uppgår till minst tio miljoner euro. I annat fall ska de, enkelt uttryckt, inte tillåtas att delta i upphandlingsförfarandet eller så kan detta förfarande ogiltigförklaras.
2. Närmare bestämt undrar den hänskjutande domstolen huruvida ovannämnda bestämmelse är förenlig dels med artiklarna 15 och 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden(2), dels med primärrätten.
3. Införandet av detta direktiv i unionsrätten har gett upphov till olika frågor, dels huruvida det är avsett att åstadkomma en harmonisering,(3) men också huruvida det är tillämpligt på rent nationella fall(4) och om räckvidden och giltigheten av artikel 16 etcetera.(5)I förevarande fall behöver emellertid inte alla dessa frågor behandlas, inte ens merparten av dem. För det fall det rör sig om ett tillhandahållande av tjänster där etableringsfriheten inte kan göras gällande, föreslår jag att domstolen inte ”går igenom” alla ovannämnda aspekter utan direkt prövar huruvida den nationella bestämmelsen i fråga är förenlig med unionsrätten mot bakgrund av proportionalitetsprincipen.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Unionsrätten: direktiv 2006/123
4. I direktiv 2006/123, kallat tjänstedirektivet, fastställs ”de allmänna bestämmelser som skall underlätta utövandet av etableringsfriheten för tjänsteleverantörer och den fria rörligheten för tjänster, samtidigt som tjänsternas höga kvalitetsnivå bibehålls” (artikel 1.1).
5. Kapitel III i direktivet handlar om etableringsfrihet för tjänsteleverantörer. I artikel 15.2 föreskrivs att ”medlemsstaterna skall undersöka om det i deras respektive rättsordningar föreskrivs att” ett antal krav ”skall vara uppfyllda vid tillträde till eller utövande av tjänsteverksamhet”, däribland ”krav som rör företagets kapitalinnehav” (artikel 15.2 c).
6. Artikel 15.3 har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall se till att kraven i punkt 2 uppfyller följande villkor:
a) Icke-diskriminering: kraven får varken vara direkt eller indirekt diskriminerande på grundval av nationalitet eller, i fråga om företag, var företaget har sitt säte.
b) Nödvändighet: kraven skall vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset.
c) Proportionalitet: kraven skall vara lämpliga för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet och det skall inte vara möjligt att ersätta dessa krav med andra, mindre begränsande åtgärder som skulle ge samma resultat.”
7. Kapitel IV i direktivet handlar om fri rörlighet för tjänster. Artikel 16 i det kapitlet har rubriken ”Frihet att tillhandahålla tjänster och därtill knutna undantag” och artikel 16.1 har följande lydelse:
”Medlemsstaterna skall respektera tjänsteleverantörernas rätt att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat än den där de är etablerade.”
Den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls skall garantera rätten att fritt få tillträde till och utöva tjänsteverksamhet inom dess territorium.
Medlemsstaterna får inte för att tillåta tillträde till eller utövande av en tjänsteverksamhet på sitt territorium ställa krav som inte respekterar följande principer:
a) Icke-diskriminering: kravet får varken vara direkt eller indirekt diskriminerande på grundval av nationalitet eller, för juridiska personer, etableringsmedlemsstat.
b) Nödvändighet: kravet skall motiveras med skäl som avser allmän ordning, allmän säkerhet, folkhälsa eller miljöskydd.
c) Proportionalitet: kravet skall vara lämpligt för att uppnå det mål som eftersträvas och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet.”
B – De italienska bestämmelserna
8. I artikel 32.7 a i lagdekret nr 185 av den 29 november 2008(6), som senare blev lag nr 2 av den 28 januari 2009(7), föreskrevs följande:
9. ”Det lägsta kapital som krävs av bolagen i den mening som avses i artikel 53.3 i lagstiftningsdekret nr 446 av den 15 december 1997 i ändrad lydelse, för upptagande i förteckningen över företag som är behöriga att bedriva verksamhet avseende fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för provinsernas och kommunernas räkning, får inte understiga tio miljoner euro. Detta kapital ska vara fullt inbetalt. Kravet i föregående stycke gäller inte bolag som till övervägande delen ägs av det allmänna. Tilldelning av kontrakt rörande tjänster bestående i fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för lokala myndigheters räkning till företag som inte uppfyller det ovannämnda finansiella kravet är ogiltig. De företag som är upptagna i nämnda förteckning måste anpassa bolagskapitalet efter det fastställda minimibeloppet. De kan under inga omständigheter erhålla nya kontrakt eller delta i upphandlingsförfaranden till dess att de har anpassat sitt kapital.”
10. Denna bestämmelse upphävdes genom artikel 3a.3 i lagdekret nr 40 av den 25 mars 2010(8), som senare blev lag nr 73 av den 22 maj 2010(9). De nya bestämmelserna innehåller varierande krav på lägsta bolagskapital beroende på hur många invånare den berörda orten har.
III – Tvisterna vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
11. Målen C‑357/10 och C‑358/10 har sin grund i ett meddelande från Baranzate kommun (Italien) om inledande av ett öppet upphandlingsförfarande för tilldelning av en koncession för tillhandahållande av tjänster bestående i förvaltning, fastställande och uppbörd av vissa lokala skatter och avgifter under femårsperioden 1 maj 2009–30 april 2014. Värdet av tjänsterna för hela perioden beräknades till 57 000 euro. Anbud inkom från sex olika privata företag, samtliga etablerade i Italien. Bland dessa återfanns Duomo Gpa Srl (nedan kallat Duomo), Gestione Servizi Pubblici Srl (nedan kallat GSP) och Agenzia Italiana per le Pubbliche Amministrazioni SpA (nedan kallat AIPA). Den 1 och den 3 april 2009 meddelade Baranzate kommun Duomo och GSP att de hade uteslutits från förfarandet på grund av att de inte uppfyllde kravet i artikel 32.7 a i lagdekret nr 185/08.
12. Mål C‑359/10 har sin grund i ett meddelande om inledande av ett liknande förfarande i kommunen Venegono Inferiore. Detta förfarande avsåg tilldelning av en koncession för tillhandahållande av tjänster i form av fastställande och uppbörd (såväl frivilligt som med tvångsmedel) av den kommunala skatten på reklam och avgifter för affischering under fyraårsperioden 23 februari 2009–31 december 2012. Det beräknade uppbördsbeloppet för hela perioden var 48 765 euro. Anbud inkom bland annat från företagen Irtel SpA (nedan kallat Irtel) och AIPA. Upphandlingskommittén beslutade den 9 mars 2009 att utesluta Irtel från förfarandet på grund av att företaget inte uppfyllde kravet i artikel 32.7 a i lagdekret nr 185/08.
13. Duomo, GSP och Irtel överklagade besluten att utesluta dem från de ovannämnda upphandlingsförfarandena.
14. Tribunale Amministrativo Regionale per la Lombardia har vilandeförklarat målen och i vart och ett av dem hänskjutit följande tolkningsfrågor till Europeiska unionens domstol:
”A) Utgör artiklarna 15 och 16 i direktiv 2006/123/EG hinder för att tillämpa de nationella bestämmelserna i artikel 32.7 a i lagstiftningsdekret nr 185 av den 29 november 2008 som senare blev lag nr 2 av den 28 januari 2009, i dess lydelse enligt lag nr 14 av den 27 februari 2009, i vilka det, dock med undantag för bolag som till övervägande del ägs av det allmänna, föreskrivs
– att tilldelning av kontrakt rörande tjänster bestående i fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för lokala myndigheters räkning, till företag som inte uppfyller det finansiella kravet på att ha ett fullt inbetalt bolagskapital på minst tio miljoner euro, är ogiltig,
– att subjekt, som är upptagna i förteckningen över privata subjekt som är behöriga att bedriva verksamhet avseende fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för provinsernas och kommunernas räkning, är skyldiga att anpassa sitt bolagskapital till nämnda minimibelopp,
– ett förbud mot att ingå nya kontrakt rörande tillhandahållande av tjänster i form av fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för lokala myndigheters räkning eller mot att delta i anbudsförfaranden avseende tilldelning av sådana kontrakt, till dess att ovannämnda skyldighet att anpassa bolagskapitalet har fullgjorts?
B) Utgör artiklarna 3, 10, 43, 49 och 81 i Fördraget om upprättandet av Ekonomiska gemenskapen hinder för att tillämpa bestämmelserna i artikel 32.7 a i lagstiftningsdekret nr 185 av den 29 november 2008 som senare blev lag nr 2 av den 28 januari 2009, i dess lydelse enligt lag nr 14 av den 27 februari 2009, i vilka det, dock med undantag för bolag som till övervägande del ägs av det allmänna, föreskrivs
– att tilldelning av kontrakt rörande tjänster bestående i fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för lokala myndigheters räkning, till företag som inte uppfyller det finansiella kravet på att ha ett fullt inbetalt bolagskapital på minst tio miljoner euro, är ogiltig,
– att subjekt, som är upptagna i förteckningen över privata subjekt som är behöriga att bedriva verksamhet avseende fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för provinsernas och kommunernas räkning, är skyldiga att anpassa sitt bolagskapital till nämnda minimibelopp enligt artikel 53.3 i lagstiftningsdekret nr 446 av den 15 december 1997 i dess ändrade lydelse,
– ett förbud mot att ingå nya kontrakt rörande tillhandahållande av tjänster i form av fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för lokala myndigheters räkning eller mot att delta i anbudsförfaranden avseende tilldelning av sådana kontrakt, till dess att ovannämnda skyldighet att anpassa bolagskapitalet har fullgjorts?”
IV – Förfarandet vid EU-domstolen
15. Ansökningarna med begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 19 juli 2010.
16. Baranzate kommun, den italienska och den nederländska regeringen samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
V – Prövning av tolkningsfrågorna
17. De två tolkningsfrågor som har hänskjutits i förevarande mål handlar som nämnts om huruvida en viss nationell bestämmelse är förenlig med etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, i första hand såsom de regleras i tjänstedirektivet och i andra hand såsom de direkt följer av fördraget.
18. Även om den andra tolkningsfrågan formellt sett inte är underordnad den första, kan det antas att det är eventuella svårigheter med att tillämpa direktivet i förevarande mål som har fått den hänskjutande domstolen att i andra hand fråga huruvida den aktuella nationella bestämmelsen är förenlig med nämnda friheter såsom de direkt följer av fördraget.
A – Den första tolkningsfrågan
19. Den första tolkningsfrågan gäller huruvida artiklarna 15 och 16 i tjänstedirektivet utgör hinder för den ovannämnda italienska bestämmelsen, enligt vilken företag som vill delta i ett upphandlingsförfarande avseende tjänster bestående i fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för lokala myndigheters räkning ska ha ett fullt inbetalt kapital som uppgår till minst tio miljoner euro. De ska i annat fall inte tillåtas att delta i upphandlingsförfarandet eller så kan detta förfarande ogiltigförklaras.
20. De två ovannämnda artiklarna i direktivet ingår i regleringen av de två möjliga ”situationer” som den som tillhandahåller tjänster kan befinna sig i, nämligen situationen ”etableringsfrihet” och situationen ”frihet att tillhandahålla tjänster”. Denna reglering skiljer sig något åt mellan de båda fallen.(10) Innan jag går in på frågan huruvida endast en av dessa bestämmelser är relevant i förevarande mål, eller båda, måste det prövas om direktivet över huvud taget är tillämpligt.
1. Huruvida tjänstedirektivet är tillämpligt
21. Tjänstedirektivets tillämplighet har främst ifrågasatts utifrån två olika aspekter: en tidsmässig och en materiell.
a) De tidsmässiga invändningarna: en nationell bestämmelse som har antagits under fristen för införlivande
22. Såväl antagandet av den omtvistade nationella bestämmelsen som inledandet av upphandlingsförfarandena och besluten att utestänga klagandena ägde rum före den 28 december 2009, då fristen för införlivande av tjänstedirektivet löpte ut (artikel 44.1).
23. Denna omständighet är emellertid irrelevant när det gäller etableringsfriheten, eftersom det i artikel 15.6 i direktivet föreskrivs att ”från och med den 28 december 2006 får medlemsstaterna införa nya krav av den typ som avses i punkt 2, endast om dessa krav uppfyller villkoren i punkt 3”. Följaktligen ska det omtvistade kravet, vilket infördes efter denna tidpunkt, prövas mot bakgrund av artikel 15 i direktivet.
24. Vad beträffar bestämmelserna om friheten att tillhandahålla tjänster finns det inte någon motsvarande standstillklausul, men trots det gäller ovanstående slutsats även här. Enligt domen av den 18 december 1997 i målet Inter-Environnement Wallonie(11) och domen av den 5 april 2011 i målet Societé fiduciaire nationale d’expertise comptable,(12) måste medlemsstaterna avhålla sig från att vidta åtgärder ”som allvarligt äventyrar det i direktivet föreskrivna resultatet”.
25. Det bör dessutom beaktas att den nationella bestämmelsen inte förefaller ha varit avsedd att vara tillfällig när den antogs (i själva verket antogs den när det bara återstod ett år av fristen för att införliva direktivet).(13) Att den omtvistade bestämmelsen bara gällde under en kortare tid är således inte tillräckligt för att anse att det bara rörde sig om ett ”led” i införlivandet av direktivet(14) eller för att hävda att den inte ”allvarligt [kunde äventyra] det i direktivet föreskrivna resultatet”. Ser man till hur de två ovannämnda domarna är formulerade så är det avgörande inte huruvida bestämmelsen i slutändan har äventyrat det i direktivet föreskrivna resultatet, utan huruvida den kunde ha äventyrat det (om den hade fortsatt att gälla).
b) De materiella invändningarna: fall som är ”undantagna” från tjänstedirektivets tillämpningsområde
26. Som kommissionen mycket riktigt har påpekat utgör fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för lokala myndigheters räkning i Italien en ”tjänst” i den mening som avses i artikel 4.1 i direktivet, och således ingår den i direktivets tillämpningsområde (artikel 2.1).
27. Det har emellertid framställts flera invändningar av materiell karaktär mot tjänstedirektivets tillämplighet, varvid olika undantag från direktivets tillämpningsområde har åberopats. Eftersom det rör sig om undantag måste de tolkas restriktivt och de får under inga förhållanden bli föremål för en analog tolkning. Inget av de undantag som här har åberopats är enligt min uppfattning relevant i förevarande mål.
28. För det första bör det påpekas att även om den har en tydlig anknytning till utövandet av beskattningsrätten, kan fastställande och uppbörd av skatt inte anses vara en verksamhet som är undantagen från direktivets tillämpningsområde på grund av att den har ”samband med utövandet av offentlig makt”, i den mening som avses i artikel 51 FEUF (artikel 2.2 i i tjänstedirektivet). Enligt fast rättspraxis ska det undantag som föreskrivs i denna artikel inte omfatta uppgifter som enbart är underordnade och förberedande i förhållande till ett organ som utövar offentlig makt genom att det fattar det slutliga beslutet. Domstolen har även slagit fast att artikel 51 FEUF inte kan åberopas när berörda privata organ utövar offentlig makt ”under aktiv tillsyn av behöriga myndigheter”.(15) Det är uppenbart att beskattningsrätten i sig enligt italiensk lag är förbehållen de offentliga organen och att uppbörd av vissa skatter betraktas som en underordnad verksamhet som kan bedrivas som en indirekt förvaltning under tillsyn av de offentliga organen och därför ingår i direktivets tillämpningsområde.
29. Förevarande fall kan heller inte anses vara undantaget från tjänstedirektivets tillämpningsområde mot bakgrund av artikel 2.3, i vilken det föreskrivs att direktivet inte ska tillämpas ”på skatteområdet”. Enligt skäl 29 till direktivet är syftet med detta undantag att direktivet inte ska tillämpas på medlemsstaternas skattebestämmelser som omfattas av de särskilda bestämmelserna i fördraget. Däremot ingår förvaltningsverksamhet på ”skatteområdet”, såsom den i målet aktuella verksamheten, i direktivets tillämpningsområde och det gör även skatterådgivning, vilket uttryckligen anges i skäl 33 till direktivet.
30. Avslutningsvis förefaller inte undantaget i artikel 17.5 i direktivet heller vara relevant i det här sammanhanget. Där föreskrivs att artikel 16 inte ska tillämpas på ”verksamhet som består i rättslig indrivning av fordringar”, men i förevarande fall bedrivs verksamheten utan medverkan av rättsliga myndigheter.
31. Mot bakgrund av ovanstående kan slutsatsen dras att tjänstedirektivet är tillämpligt i förevarande mål.
2. De berörda friheterna: två möjliga situationer för den som tillhandahåller tjänster
32. Den omtvistade nationella bestämmelsen innebär uppenbart ett ”krav” i den mening som avses i tjänstedirektivet, ett krav som ställs på den som tillhandahåller tjänster. Med andra ord innehåller bestämmelserna om villkoren för att få tillhandahålla tjänsterna ett tvingande krav och det måste prövas huruvida detta ”krav” är förenligt med direktivet. I direktivet behandlas emellertid sådana ”krav” separat för de två situationer i vilka tjänsten kan tillhandahållas, nämligen situationen ”etableringsfrihet” och situationen ”frihet att tillhandahålla tjänster”. Detta framgår också av formuleringen av den första tolkningsfrågan från den hänskjutande domstolen, där såväl artikel 15 som artikel 16 i direktivet nämns. Det bör således klarläggas huruvida den omtvistade bestämmelsen endast ska prövas mot bakgrund av en av dessa friheter.
33. Vid första anblicken förefaller de villkor för att tillämpa etableringsfriheten som har slagits fast i rättspraxis vara uppfyllda i förevarande fall.(16) Dels avsåg de omtvistade koncessionerna en relativt lång tid (fyra respektive fem år), dels förefaller det svårt att bedriva en verksamhet såsom uppbörd av skatt utan en etablering eller ett ”fast driftställe” i kommunen i fråga, eller åtminstone i landet.
34. Vad beträffar verksamhetens varaktighet bör det beaktas att begreppet ”tjänster” i den mening som avses i fördraget bland annat kan omfatta ”tjänster som tillhandahålls under en längre tid”.(17) ”En verksamhet som utövas permanent eller åtminstone utan någon förutsägbar tidsbegränsning [omfattas inte] av gemenskapens bestämmelser om tillhandahållande av tjänster.”(18) Att verksamheten ska bedrivas under fyra eller fem år är således inte tillräckligt.
35. Att man har en viss fysisk närvaro i den medlemsstat där verksamheten bedrivs är inte heller helt avgörande. Enligt domen i målet Gebhard ”utesluter [tjänstens tillfälliga karaktär] inte en möjlighet för den som i fördragets mening tillhandahåller tjänster att i värdmedlemsstaten förse sig med en viss infrastruktur (däri inbegripet ett kontor eller en byrå) i den mån som detta är nödvändigt för att kunna fullgöra den ifrågavarande tjänsten”.(19)
36. Mot bakgrund av ovanstående och eftersom det i förevarande fall inte kan uteslutas att tjänsten kan tillhandahållas såväl i den ena som i den andra situationen, anser jag att den omtvistade bestämmelsen i enlighet med den italienska domstolens begäran bör prövas såväl mot bakgrund av etableringsfriheten som mot bakgrund av friheten att tillhandahålla tjänster (artiklarna 15 och 16 i tjänstedirektivet).(20)
3. Prövning av den omtvistade bestämmelsen mot bakgrund av artikel 15 i tjänstedirektivet (etableringsfrihet)
37. Tjänstedirektivet innehåller en uppräkning av sådana inskränkningar i etableringsfriheten som, för att använda sig av domstolens traditionella formulering, inte kan motiveras och en uppräkning av sådana inskränkningar som kan vara motiverade, förutsatt att de uppfyller vissa villkor. Således anges i artikel 14 så kallade otillåtna krav, bland annat diskriminerande krav som till exempel grundar sig på nationalitet eller hemvist. Medlemsstaterna får inte ställa något av dessa krav som villkor för att man ska få tillträde till eller få utöva en viss tjänsteverksamhet. I artikel 15.2 däremot anges ett antal krav som medlemsstaterna får ställa, förutsatt att de uppfyller vissa villkor som föreskrivs i artikel 15.3.
38. Bland de krav som ska ”utvärderas” eller undersökas anges i artikel 15.2 c krav som rör ”företagets kapitalinnehav”. Det krav som enligt den omtvistade bestämmelsen ställs för att få delta i upphandlingsförfarandet i fråga (att bolaget ska ha ett fullt inbetalt bolagskapital på minst tio miljoner euro) kan utan problem anses omfattas av denna bestämmelse. Det ska således prövas huruvida kravet uppfyller villkoren i artikel 15.3 i direktivet, nämligen att det inte får vara diskriminerande och att det ska vara nödvändigt och proportionerligt.
a) Icke-diskriminering
39. Som tidigare nämnts tillämpas den omtvistade bestämmelsen såväl på italienska medborgare som på andra. Kravet är således inte diskriminerande på grundval av nationalitet (eller på grundval av var företaget har sitt säte), vare sig direkt eller indirekt.(21)
b) Villkoret om ”nödvändighet” eller det åberopade målet
40. Under rubriken ”nödvändighet” behandlas i tjänstedirektivet det traditionella villkoret att kravet ska vara motiverat på grund av ett berättigat syfte.(22) Inom området etableringsfrihet handlar detta ”nödvändighetsvillkor” om att ”kraven skall vara motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset” (artikel 15.3 b). Med ”tvingande hänsyn till allmänintresset” avses enligt artikel 4.8 i direktivet ”hänsyn som domstolen i sin rättspraxis bedömt som tvingande på grund av allmänintresset”, bland annat de som därefter räknas upp.(23) Denna uppräkning innehåller emellertid bara ett antal exempel och det är uppenbart att syftet med direktivet inte har varit att tvingande hänsyn till allmänintresse endast ska vara de som anges i artikel 4, utan att det är en allmän kategori som alltid har betraktats som öppen i rättspraxis.
41. I förevarande mål har de italienska myndigheterna gjort gällande att det ifrågasatta kravet på ett lägsta tillåtet bolagskapital är nödvändigt för att skydda de ekonomiska intressena hos de kommuner som upphandlar tjänster i form av fastställande och uppbörd mot risken för att koncessionshavarna inte kan överföra de uppburna beloppen till det allmänna på grund av insolvens.
42. Denna motivering från de italienska myndigheternas sida skulle således kunna betraktas som ett ”tvingande hänsyn av allmänintresse”, i den mening som avses i artikel 15 i tjänstedirektivet, och skulle i princip kunna motivera det omtvistade kravet mot bakgrund av etableringsfriheten.
c) Proportionalitetstestet
43. Annorlunda förhåller det sig med proportionalitetsvillkoret.
44. I överensstämmelse med rättspraxis om när det är motiverat med inskränkningar av friheterna i fördraget, krävs det enligt artikel 15.3 c att kraven ska vara lämpliga för att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås, de får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet och det ska inte vara möjligt att ersätta dessa krav med andra, mindre begränsande åtgärder som skulle ge samma resultat.
45. Det finns ingen anledning att ifrågasätta att det omtvistade kravet är lämpligt för att säkerställa det mål som de italienska myndigheterna har åberopat, nämligen att skydda kommunernas ekonomiska intressen. Det bör också påpekas att de uppburna beloppen inte betalas in med en gång till kommunen, utan att det förflyter en viss tid mellan uppbörden och inbetalningen.(24) Under denna tid kan koncessionshavaren använda pengarna för finansiella transaktioner som kan ge vinst, men som även kan medföra risker. I sådana fall utgör koncessionshavarens bolagskapital en lämplig garanti för den kommun som har pengar att fordra.
46. Även om det omtvistade kravet är ”lämpligt” för att säkerställa målet, är det av två olika skäl att betrakta som oproportionerligt.
47. För det första går kravet att ha ett fullt inbetalt bolagskapital på lägst tio miljoner euro utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att skydda offentliga myndigheter mot en eventuell utebliven betalning från koncessionshavaren. Enligt min uppfattning är problemet i första hand inte att ett sådant högt belopp har fastställts utan att kravet är fullständigt odifferentierat och att samma bolagskapital krävs oavsett vilka belopp uppbörden avser och oavsett vilken ekonomisk risk kommunen i fråga utsätts för.
48. I själva verket är det svårt att generellt avgöra huruvida tio miljoner euro utgör ett lämpligt belopp för en ekonomisk garanti från koncessionshavaren gentemot kommunen, men det är under alla förhållanden uppenbart att om det eftersträvade målet är att erbjuda offentliga myndigheter ett slags ”säkerhet” mot risken för att de belopp som koncessionshavaren har uppburit inte betalas in i tid till det allmänna, borde storleken på denna säkerhet eller garanti variera beroende på hur stor risken är. Eftersom den subjektiva risken för att koncessionshavaren inte ska fullgöra sina skyldigheter inte tycks vara så lätt att bedöma eller förutsäga,(25) vore det lämpligast att utgå från en bedömning av den objektiva risken, det vill säga en bedömning av hur stora belopp den berörda kommunen potentiellt kan uppbära. Ju högre belopp som koncessionshavaren kan uppbära, desto större skada riskerar de lokala myndigheterna att drabbas av om koncessionshavaren inte betalar eller betalar för sent.
49. Hur stora belopp den berörda kommunen potentiellt kan uppbära (och därmed vilken objektiv risk som kommunen utsätts för) kan beräknas mer eller mindre exakt, på grundval av antalet skattebetalare i kommunen och eventuella andra faktorer (hur mycket som har uppburits tidigare år till exempel), och därefter kan kapitalkravet anpassas efter detta. Alternativt kan olika krav ställas på olika grupper eller perioder, men det är under alla förhållanden uppenbart att endast en garanti vars storlek fastställs i förhållande till den potentiella risken kan anses vara proportionerlig.
50. Tillämpas en sådan modell blir slutsatsen att en garanti på tio miljoner euro inte alltid är nödvändig.(26) Det skulle innebära att det omtvistade kravet är oproportionerligt, eftersom det berövar mindre företag möjligheterna att få tillträde till denna verksamhet.
51. För det andra anser jag att målet att skydda de berörda kommunernas ekonomiska intressen skulle kunna uppnås på andra, mindre ingripande sätt, vilka dessutom förefaller vara reglerade i de italienska bestämmelserna om offentlig upphandling. Den hänskjutande domstolen har nämnt lagstiftningsdekret nr 163 av den 12 april 2006,(27) vilket tycks innehålla allmänna krav för att få delta i upphandlingsförfaranden, exempelvis borgensförbindelser, styrkande av teknisk och ekonomisk förmåga, solvens och tillförlitlighet, vilka även skulle kunna fungera som garanti.
52. Mot bakgrund av ovanstående kan slutsatsen dras att artikel 15 i tjänstedirektivet utgör hinder för en nationell bestämmelse som den som här är i fråga.
4. Prövning av den omtvistade bestämmelsen mot bakgrund av artikel 16 i tjänstedirektivet (frihet att tillhandahålla tjänster)
53. Prövningen av den omtvistade bestämmelsen mot bakgrund av friheten att tillhandahålla tjänster som regleras i artikel 16 i direktivet sammanfaller i viss mån med den prövning som gjorts ovan beträffande etableringsfriheten, och den leder till samma slutsats att bestämmelsen är oförenlig med direktivet på grund av att den inte är proportionerlig. Det bör emellertid påpekas att det finns vissa skillnader mellan bestämmelserna om etableringsfrihet och bestämmelserna om frihet att tillhandahålla tjänster.
54. Den första skillnaden består i att det i artikel 16.2 i tjänstedirektivet till skillnad från i artikel 15 bara räknas upp sex typer av krav(28), och bland dessa återfinns inte krav på ett visst bolagskapital. Det finns emellertid inget som hindrar att detta krav kan anses ingå i de allmänna kraven i artikel 16.1, i vilken det i tredje stycket anges att ”medlemsstaterna ... för att tillåta tillträde till eller utövande av en tjänsteverksamhet på sitt territorium [inte får] ställa krav som inte respekterar” principerna om icke-diskriminering, nödvändighet och proportionalitet. Även här måste det således göras en prövning mot bakgrund av dessa tre villkor.
55. Den andra skillnaden handlar om definitionen av ”nödvändighetsvillkoret”. Den är betydligt mer restriktiv när det gäller friheten att tillhandahålla tjänster än när det gäller etableringsfriheten. Till skillnad från i artikel 15.3 finns det i artikel 16.1 b inte någon allmän hänvisning till de ”tvingande hänsyn till allmänintresset” som har klargjorts i rättspraxis. I stället finns det en som det förefaller uttömmande uppräkning av mål som kan motivera kravet i fråga: ”skäl som avser allmän ordning, allmän säkerhet, folkhälsa eller miljöskydd”.(29)
56. Därmed uppkommer frågan huruvida ett mål som det som åberopats för det omtvistade kravet kan anses ingå i någon av de fyra ovannämnda kategorierna. Vidare kan det ifrågasättas huruvida uppräkningen i artikel 16.1 b är uttömmande och även om den är förenlig med bestämmelserna i fördraget, och därmed huruvida direktivet är giltigt på denna punkt.(30)
57. Proportionalitetstestet tillämpas emellertid på samma sätt när det gäller friheten att tillhandahålla tjänster som när det gäller etableringsfriheten, och som ovan nämnts klarar den omtvistade bestämmelsen inte detta test mot bakgrund av sistnämnda frihet. Jag föreslår därför att domstolen vad beträffar friheten att tillhandahålla tjänster direkt tillämpar proportionalitetstestet på det sätt som anges i punkterna 45–50 i detta förslag till avgörande, och jag anser inte att det finns något behov av att dessförinnan pröva huruvida det åberopade målet är berättigat.
58. Således utgör även artikel 16 i tjänstedirektivet under alla förhållanden hinder för en nationell bestämmelse som den som här är i fråga.
5. Förslag till avgörande beträffande den första tolkningsfrågan
59. Ovanstående leder till slutsatsen att artiklarna 15 och 16 i tjänstedirektivet utgör hinder för en nationell bestämmelse, enligt vilken företag som önskar tillhandahålla tjänster i form av fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för lokala myndigheters räkning måste ha ett fullt inbetalt bolagskapital på minst tio miljoner euro.
B – Den andra tolkningsfrågan
60. I sin andra tolkningsfråga tillgriper den hänskjutande domstolen primärrätten som kriterium för lagenlighet och undrar huruvida den omtvistade bestämmelsen är förenlig med artiklarna 3 EG, 10 EG, 43 EG, 49 EG och 81 EG.
61. Enligt min uppfattning ska den del av den andra tolkningsfrågan som avser artiklarna 3 EG,(31) 10 EG(32) och 81 EG (artikel 101 FEUF) avvisas, på grund av att den hänskjutande domstolen inte tillräckligt hög grad har klargjort den faktiska och rättsliga bakgrunden till kopplingen mellan den omtvistade bestämmelsen och konkurrensreglerna i fördraget. Detta krav, vilket följer av fast rättspraxis, ”är av särskild betydelse på konkurrensområdet, vilket kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga förhållanden”.(33) Utesluts dessa bestämmelser handlar den andra tolkningsfrågan endast om artiklarna 43 EG och 49 EG (artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF), det vill säga om huruvida den omtvistade bestämmelsen är förenlig med etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster.
62. Om frågan begränsas till dessa punkter är det mot bakgrund av slutsatsen att tjänstedirektivet är tillämpligt i förevarande fall, inte nödvändigt att besvara den andra tolkningsfrågan. Det bör här erinras om att det följer av fast rättspraxis(34) att bestämmelserna om friheter i fördraget inte ska tillämpas inom de områden som har blivit föremål för harmonisering från unionslagstiftarens sida.(35)
63. Även om tjänstedirektivet inte skulle anses tillämpligt skulle en prövning av den omtvistade bestämmelsen mot bakgrund av fördraget inte väsentligen skilja sig från det som angivits i föregående punkt. Problemet är fortfarande den inskränkande bestämmelsens proportionalitet.
64. Att de nationella tvisterna är av rent intern karaktär kan naturligtvis inte anföras som ett argument mot en ”direkt” tillämpning av fördraget. Det stämmer visserligen att nationella bestämmelser endast kan ”omfattas av bestämmelserna om de grundläggande friheter som garanteras i fördraget om de är tillämpliga på förhållanden som har samband med handel eller motsvarande inom gemenskapen”. Emellertid följer det av rättspraxis att domstolens svar på en fråga om huruvida dessa slags bestämmelser är förenliga med fördraget kan vara användbart för den hänskjutande domstolen, om bestämmelsen i fråga ska tillämpas utan åtskillnad på det egna landets medborgare och på andra medlemsstaters medborgare.(36)
65. Den omständigheten att den omtvistade nationella bestämmelsen har upphävts påverkar för övrigt inte ovanstående slutsats enligt min uppfattning. Det kan nämligen inte uteslutas att personer etablerade i en annan medlemsstat kan ha påverkats av bestämmelsen medan den fortfarande gällde. Den italienska regeringens argument att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning bör bemötas med att domstolens svar är nödvändigt för att kunna avgöra de pågående nationella målen, däribland dem som har inletts av Duomo, GSP och Irtel.
66. Sammanfattningsvis ska, i andra hand, artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF anses utgöra hinder för en nationell bestämmelse som den här omtvistade, vilken inte kan anses vara proportionerlig av de skäl som har angetts i punkterna 45–50 i detta förslag till avgörande.
VI – Förslag till avgörande
67. Sammanfattningsvis föreslår jag således att domstolen besvarar de frågor som Tribunale Amministrativo Regionale per la Lombardia (Italien) har ställt på följande sätt:
”1. Artiklarna 15 och 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden utgör hinder för nationella bestämmelser i vilka det, dock med undantag för bolag som till övervägande del ägs av det allmänna, föreskrivs
– att tilldelning av kontrakt rörande tjänster bestående i fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för lokala myndigheters räkning, till företag som inte uppfyller det finansiella kravet på att ha ett fullt inbetalt bolagskapital på minst tio miljoner euro, är ogiltig,
– att företag, som är upptagna i förteckningen över privata företag som är behöriga att bedriva verksamhet avseende fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för provinsernas och kommunernas räkning, är skyldiga att anpassa sitt bolagskapital till nämnda minimibelopp,
– ett förbud mot att ingå nya kontrakt rörande tillhandahållande av tjänster i form av fastställande och uppbörd av skatter och avgifter för lokala myndigheters räkning eller mot att delta i anbudsförfaranden avseende tilldelning av sådana kontrakt, till dess att ovannämnda skyldighet att anpassa bolagskapitalet har fullgjorts.
2. I andra hand utgör artiklarna 49 FEUF och 56 FEUF hinder mot nationella bestämmelser som dem som beskrivits i punkt 1.”