Mål C‑158/21
Brottmål
mot
Lluís Puig Gordi m.fl.
(begäran om förhandsavgörande från Tribunal Supremo)
Domstolens dom (stora avdelningen) av den 31 januari 2023
”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Straffrättsligt samarbete – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Förfarande för överlämnande av personer mellan medlemsstaterna – Villkor för verkställighet – Den utfärdande rättsliga myndighetens behörighet – Artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Rätten att få sin sak prövad av en domstol som har inrättats enligt lag – Möjlighet att utfärda en ny europeisk arresteringsorder avseende samma person”
1. Begäran om förhandsavgörande – Förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande – Villkor – Omständigheter som motiverar skyndsam handläggning – Föreligger inte – Förfarandet vid den hänskjutande domstolen är vilandeförklarat i avvaktan på EU-domstolens svar – Personer som avses i det nationella straffrättsliga förfarandet vilka för närvarande inte befinner sig i förvar
(Domstolens stadga, artikel 23a; domstolens rättegångsregler, artikel 105.1)
(se punkterna 26–30)
2. Straffrättsligt samarbete – Rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Begäran om förhandsavgörande – Upptagande till sakprövning – Den utfärdande rättsliga myndighetens tolkningsfrågor om skyldigheterna för den verkställande rättsliga myndighet som ska verkställa en europeisk arresteringsorder – Frågor som kan prövas i sak
(Artikel 267 FEUF, rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299)
(se punkterna 53 och 54)
3. Begäran om förhandsavgörande – Upptagande till prövning – Villkor – Frågor som har samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet – Frågor som rör tolkningen av unionsbestämmelser som saknar direkt effekt – Saknar betydelse
(Artikel 267 FEUF)
(se punkt 59)
4. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Befogenhet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder – Vägran som grundas på ett skäl som enbart följer av den verkställande medlemsstatens lagstiftning – Otillåtet – Nationell bestämmelse i vilken det föreskrivs att verkställighet ska vägras vid kränkning av en grundläggande rättighet som föreskrivs i unionsrätten – Den verkställande rättsliga myndighetens befogenhet att tillämpa en sådan bestämmelse – Villkor
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 4 och 47; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artiklarna 1, 3, 4, 4a, 6.1 och 8)
(se punkterna 69–76 och 79 samt punkt 1 i domslutet)
5. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Befogenhet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder – Beslut att vägra verkställighet som grundas på den verkställande rättsliga myndighetens kontroll av den utfärdande rättsliga myndighetens behörighet att utfärda en sådan order – Otillåtet
(Rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, skäl 6 och artiklarna 1.1, 1.2 och 6.1)
(se punkterna 84–89 samt punkt 2 i domslutet)
6. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Överlämnande av dömda eller misstänkta personer till de utfärdande rättsliga myndigheterna – Skyldighet att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna – Rätt till prövning inför en oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag – Vägran att verkställa som motiveras av att det finns en risk att den person som ska överlämnas kommer att dömas av en domstol som saknar behörighet i detta avseende – Otillåtet – Undantag – Villkor – Systembrister eller allmänna brister i systemet för rättskipning i den utfärdande medlemsstaten eller brister som påverkar domstolsskyddet av en objektivt identifierbar personkrets som den berörda personen ingår i – Uppenbart att den domstol som har att döma i förfarandet avseende den nämnda personen saknar behörighet
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 1.3)
(se punkterna 97 98, 101–103, 105–111, 114, 115, 119 och 120 samt punkt 3 i domslutet)
7. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Överlämnande av dömda eller misstänkta personer till de utfärdande rättsliga myndigheterna – Skyldighet att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna – Rätt till prövning inför en oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag – Vägran att verkställa som motiveras av att det finns en risk att den person som ska överlämnas kommer att dömas av en domstol som saknar behörighet i detta avseende – Vägran som motiveras av att det finns en rapport från Arbetsgruppen mot godtyckliga frihetsberövanden, vilken inte direkt avser denna persons situation – Otillåtet – Den verkställande rättsliga myndighetens bedömning av systembrister eller allmänna brister i systemet för rättskipning i den utfärdande medlemsstaten – Samma myndighets bedömning av brister som påverkar domstolsskyddet av en objektivt identifierbar personkrets som den berörda personen ingår i – Rapport som kan beaktas vid dessa bedömningar
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket ; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 1.3)
(se punkterna 122–126 samt punkt 4 i domslutet)
8. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Överlämnande av dömda eller misstänkta personer till de utfärdande rättsliga myndigheterna – Skyldighet att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna – Rätt till prövning inför en oavhängig och opartisk domstol som inrättats enligt lag – Vägran att verkställa som motiveras av att det finns en risk att den person som ska överlämnas kommer att dömas av en domstol som saknar behörighet i detta avseende – Ingen begäran om kompletterande upplysningar från den utfärdande rättsliga myndigheten har framställts dessförinnan – Otillåtet
(Artikel 4.3 första stycket FEU; rådets rambeslut 2002/584 i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artiklarna 8.1 och 15.2)
(se punkterna 131–136 samt punkt 5 i domslutet)
9. Straffrättsligt samarbete – Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna – Överlämnande av dömda eller misstänkta personer till de utfärdande rättsliga myndigheterna – Vägran att verkställa en första europeisk arresteringsorder avseende en eftersökt person – Utfärdande av flera europeisk arresteringsorder efter varandra mot denna person – Tillåtet – Villkor
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket ; rådets rambeslut 2002/584, i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299, artikel 1.3)
(se punkterna 140–146 samt punkt 6 i domslutet)
Resumé
Sedan lagstiftning om självbestämmande för den autonoma regionen Katalonien (Spanien) antagits och en folkomröstning i denna fråga hållits, inledde Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), som är den hänskjutande domstolen, ett straffrättsligt förfarande mot olika personer. Hösten 2019 utfärdade nämnda domstol flera europeiska arresteringsorder. Förfarandena för verkställighet av de europeiska arresteringsorderna som utfärdats mot Carles Puigdemont Casamajó och Antoni Comín Oliveres vilandeförklarades efter det att dessa hade valts som ledamöter i Europaparlamentet. När det gäller den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot Lluís Puig Gordi avslog Nederlandstalige rechtbank van eerste aanleg Brussel (Nederländskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel, Belgien), genom beslut som meddelades i augusti 2020, ansökan verkställighet av denna, med motiveringen att den hänskjutande domstolen saknade behörighet att utfärda denna europeiska arresteringsorder. Genom ett avgörande i januari 2021 ogillade Cour d'appel de Bruxelles (Appellationsdomstolen i Bryssel, Belgien) överklagandet av detta beslut.
Den hänskjutande domstolen har mot denna bakgrund ställt en rad frågor till EU-domstolen, vilka i huvudsak syftar till att fastställa huruvida en verkställande rättslig myndighet får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder med hänvisning till att den utfärdande rättsliga myndigheten saknar behörighet att utfärda en sådan order eller att döma den åtalade personen, och huruvida rambeslutet om en europeisk arresteringsorder(1) utgör hinder mot att en ny europeisk arresteringsorder utfärdas efter det att verkställighet av den första arresteringsordern vägrats.
Domstolen (stora avdelningen) preciserar i sin dom bland annat under vilka villkor som den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att efterkomma en europeisk arresteringsorder på grund av att det finns en risk för att den eftersökta personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång(2) kommer att kränkas, för det fall denna person överlämnas, med beaktande av en sådan avsaknad av behörighet.
Domstolens bedömning
Domstolen slår inledningsvis fast att en verkställande rättslig myndighet inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder med stöd av ett skäl för att vägra verkställighet som enbart följer av den verkställande medlemsstatens lagstiftning och inte av rambeslut 2002/584. Domstolen påpekar i detta sammanhang att alla de skäl som i dess praxis ansetts innebära en skyldighet eller en möjlighet att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder följer av rambeslut 2002/584. Att godta att en medlemsstat får lägga till andra skäl, grundade på nationell rätt, som gör det möjligt att inte verkställa en europeisk arresteringsorder skulle dessutom förhindra en välfungerande tillämpning av det förenklade systemet för överlämnande av personer som har inrättats genom detta rambeslut. Domstolen tillägger emellertid att en medlemsstat undantagsvis har rätt att åberopa ett skäl för att vägra verkställighet som hänför sig till skyldigheten att säkerställa respekten för de grundläggande rättigheter som den berörda personen tillerkänns enligt unionsrätten,(3) med iakttagande av de strikta villkor som uppställs i domstolens praxis i detta avseende.
Domstolen slår därefter fast att den verkställande rättsliga myndigheten inte får kontrollera huruvida en europeisk arresteringsorder har utfärdats av en rättslig myndighet som var behörig att göra detta och inte får vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern när den anser att så inte är fallet.(4) I artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 föreskrivs att den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt denna stats lagstiftning. Även om den verkställande rättsliga myndigheten, innan den verkställer en europeisk arresteringsorder, ska försäkra sig om att den europeiska arresteringsordern faktiskt har utfärdats av en rättslig myndighet, får den däremot inte kontrollera att den aktuella myndigheten är behörig att utfärda en sådan order enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten. Inom ramen för den processuella autonomi som medlemsstaterna tillerkänts ankommer det på varje medlemsstat att utse de rättsliga myndigheter som är behöriga att utfärda en europeisk arresteringsorder, varvid dessa rättsliga myndigheter därefter själva ska bedöma sin behörighet i detta avseende mot bakgrund av den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.
Domstolen konstaterar sedan att den verkställande rättsliga myndighet som ska besluta om överlämnande av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder inte får vägra att verkställa denna med hänvisning till att denna person, efter överlämnandet till den utfärdande medlemsstaten, riskerar att dömas av en domstol som saknar behörighet i detta avseende, såvida inte denna rättsliga myndighet
- dels förfogar över objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligen aktualiserade uppgifter som vittnar om systembrister eller allmänna brister i fråga om hur domstolsväsendet i den utfärdande medlemsstaten fungerar eller brister som påverkar domstolsskyddet av en objektivt identifierbar personkrets som den berörda personen tillhör, mot bakgrund av kravet avseende en domstol som upprättats enligt lag, vilket innebär att de berörda generellt i denna medlemsstat saknar tillgång till ett effektivt rättsmedel som gör det möjligt att kontrollera behörigheten för huruvida den brottmålsdomstol som ska döma dem,
- dels konstaterar att det, under de särskilda omständigheterna i det aktuella målet, finns grundad anledning att, mot bakgrund av de uppgifter som lämnats av den person som är föremål för den europeiska arresteringsordern, tro att den domstol som har att döma i det förfarande som denna person kommer att bli föremål för uppenbart saknar behörighet i detta avseende.
Domstolen erinrar särskilt om att en domstols behörighet att döma i ett mål är en del av det krav avseende en ”domstol som inrättats enligt lag” som följer av artikel 47 i stadgan. När en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder gör gällande att han eller hon, efter överlämnandet, kommer att bli utsatt för en kränkning av vederbörandes rätt till ett effektivt rättsmedel inför en opartisk domstol till följd av att den domstol som kommer att döma vederbörande saknar behörighet, ankommer det följaktligen på den verkställande rättsliga myndigheten att inom ramen för denna prövning i två steg bedöma huruvida det finns fog för detta påstående. När den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den har tillgång till inte tycks visa att ovannämnda brister föreligger, får denna myndighet inte vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern av detta skäl. När det i den utfärdande medlemsstaten finns rättsmedel som gör det möjligt att kontrollera behörigheten för den domstol som har att döma en sådan person (i form av den domstolens prövning av sin egen behörighet eller en möjlighet att överklaga till en annan domstol), kan nämligen risken för att denna person ska dömas av en domstol i den medlemsstaten som saknar behörighet i detta avseende i princip undanröjas genom att personen i fråga utnyttjar dessa rättsmedel. I avsaknad av uppgifter som tycks visa att ovannämnda brister föreligger får den verkställande rättsliga myndigheten inte presumera att sådana rättsmedel saknas, utan denna myndighet är tvärtom, i enlighet med principen om ömsesidigt förtroende, skyldig att vid sin bedömning utgå från att det finns verkningsfulla rättsmedel av detta slag.
Domstolen anser slutligen att flera på varandra följande europeiska arresteringsorder kan utfärdas mot en eftersökt person i syfte att få vederbörande överlämnad av en medlemsstat efter det att denna medlemsstat har vägrat att verkställa en första europeisk arresteringsorder avseende denna person, förutsatt att verkställigheten av en ny europeisk arresteringsorder inte skulle leda till en kränkning av de grundläggande rättigheter och de grundläggande rättsliga principer som stadgas i artikel 6 FEU(5) och att det är proportionerligt att utfärda den sistnämnda europeiska arresteringsordern. Det kan nämligen visa sig nödvändigt att utfärda en ny europeisk arresteringsorder, bland annat efter det att de omständigheter som utgjorde hinder för verkställigheten av den tidigare europeiska arresteringsordern inte längre föreligger. Vid prövningen av huruvida utfärdandet av en ny europeisk arresteringsorder är proportionerligt ska den utfärdande rättsliga myndigheten emellertid beakta arten och svårhetsgraden av det brott för vilket den eftersökta personen lagförs, följderna för denna person av den eller de europeiska arresteringsorder som tidigare utfärdats mot vederbörande eller utsikterna till verkställighet av en eventuell ny europeisk arresteringsorder.