Language of document : ECLI:EU:C:2016:343

DOMSTOLENS BESLUT (första avdelningen)

den 12 maj 2016(*)

”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 53.2 i domstolens rättegångsregler – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EU) nr 1259/2010 – Tillämpningsområde – Erkännande av en dom om privat äktenskapsskillnad som meddelats av ett religiöst organ i ett tredjeland – Uppenbart att domstolen saknar behörighet”

I mål C‑281/15,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht München (Münchens regionala överdomstol, Tyskland) genom beslut av den 2 juni 2015, som inkom till domstolen den 11 juni 2015, i målet

Soha Sahyouni

mot

Raja Mamisch,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden R. Silva de Lapuerta (referent) samt domarna A. Arabadjiev, J.-C. Bonichot, C. G. Fernlund och S. Rodin,

generaladvokat: H. Saugmandsgaard Øe,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Tysklands regering, genom T. Henze och J. Mentgen, båda i egenskap av ombud,

–        Belgiens regering, genom C. Pochet, L. Van den Broeck och S. Vanrie, samtliga i egenskap av ombud,

–        Frankrikes regering, genom D. Colas och F.‑X. Bréchot, båda i egenskap av ombud,

–        Ungerns regering, genom M. Fehér, G. Koós och M. Bóra, samtliga i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin, i egenskap av ombud,

med hänsyn till att domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, har beslutat att i enlighet med artikel 53.2 i domstolens rättegångsregler avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat,

följande

Beslut

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 343, 2010, s. 10).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan Soha Sahyouni och Raja Mamisch angående ett domstolsförfarande om erkännande av en dom i ett äktenskapsmål som meddelats av ett religiöst organ i ett tredjeland.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

3        I artikel 1.1 i förordning nr 1259/2010 föreskrivs att förordningen ska tillämpas ”i situationer där det föreligger en lagkonflikt i samband med äktenskapsskillnad eller hemskillnad”.

4        Artikel 8 i förordningen har följande lydelse:

”Vid avsaknad av val … ska äktenskapsskillnad och hemskillnad omfattas av lagen i den stat

a)      där makarna har gemensam hemvist vid den tidpunkt då målet anhängiggörs vid domstol eller, om detta alternativ inte är tillämpligt,


b)      där makarna senast hade gemensam hemvist, förutsatt att de inte upphörde att ha gemensam hemvist där mer än ett år innan målet anhängiggjordes vid domstol och att en av makarna fortfarande hade hemvist i landet när målet anhängiggjordes vid domstol, eller, om detta alternativ inte är tillämpligt,


c)      där båda makarna var medborgare vid den tidpunkt då målet anhängiggjordes vid domstol, eller, om detta alternativ inte är tillämpligt,

d)      vid vars domstolar målet anhängiggörs.”

5        Enligt artikel 1.1 a i rådets förordning (EU) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1) ska förordningen, oberoende av domstolstyp, tillämpas på äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap.

6        Artikel 2 i denna förordning har följande lydelse:

”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

4)      dom: varje avgörande rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap som har meddelats av en domstol i en medlemsstat, liksom varje avgörande i frågor som rör föräldraansvar som har meddelats av en sådan domstol, oavsett avgörandets benämning, såsom dom, förordnande eller beslut.

… ”

7        Enligt artikel 21.1 i samma förordning ska en dom som har meddelats i en medlemsstat erkännas i de andra medlemsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.

 Tysk rätt

8        I Gesetz über das Verfahren in Familiensachen und in den Angelegenheiten der freiwilligen Gerichtsbarkeit (lagen om förfarandet i familjemål och i mål om frivillig rättsvård) föreskrivs följande:

”107 § Erkännande av utländska avgöranden i äktenskapsmål

1)      Utländska avgöranden genom vilka ett äktenskap annulleras, … får erkännas enbart om en delstats domstolsverk har fastställt att villkoren för erkännande är uppfyllda. Om målet har avgjorts av en domstol eller en myndighet i en stat där båda makarna var medborgare vid tidpunkten för avgörandet är erkännandet inte avhängigt av en sådan fastställelse från en delstats domstolsverk.

2)      Behörig myndighet är domstolsverket i den delstat där en av makarna har hemvist. …

3)      Delstatsregeringarna får genom förordning delegera de befogenheter som enligt dessa bestämmelser tillkommer delstaternas domstolsverk till en eller flera ordföranden för Oberlandesgericht. …

4)      Beslut ska meddelas på begäran. Begäran får inges av den som har ett rättsligt intresse av ett erkännande.

6)      Om en delstats domstolsverk fastställer att villkoren för erkännande är uppfyllda, kan den make som inte har inkommit med begäran anhålla om att Oberlandesgericht ska pröva saken. …

7)      Behörig att pröva sådana frågor är tvistemålsavdelningen vid den Oberlandesgericht där delstatens domstolsverk har sitt säte. …

8)      Föregående bestämmelser gäller i tillämpliga delar när begäran gäller en fastställelse av att villkoren för erkännande inte är uppfyllda.

109 § Hinder för erkännande

1)      Erkännande av ett utländskt avgörande är uteslutet

1.      när den andra statens domstolar inte är behöriga enligt tysk rätt,

4.      när ett erkännande av avgörandet skulle leda till ett resultat som är uppenbart oförenligt med grundläggande principer i tysk rätt, i synnerhet när erkännandet skulle strida mot grundläggande rättigheter.

…”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

9        Den 27 maj 1999 ingick Raja Mamisch och Soha Sahyouni äktenskap inom domsagan för den islamiska domstolen i Homs (Syrien). Raja Mamisch är sedan födseln syrisk medborgare. Under år 1977 blev han tysk medborgare genom naturalisation och han har sedan dess dubbelt medborgarskap. Soha Sahyouni är sedan födseln syrisk medborgare. Efter giftermålet förvärvade hon tyskt medborgarskap.

10      Makarna var bosatta i Tyskland fram till år 2003 och flyttade sedan till Homs. På grund av inbördeskriget i Syrien begav de sig år 2011 återigen för en kort period till Tyskland. Från och med februari 2012 bodde de omväxlande i Kuwait och i Libanon. Under denna period vistades de även upprepade gånger i Syrien. För närvarande bor båda parterna i det nationella målet återigen i Tyskland på olika adresser.

11      Raja Mamisch förklarade den 19 maj 2013, genom att hans ombud avgav skilsmässoförklaring vid den religiösa sharia-domstolen i Latakia (Syrien), att han ville att äktenskapet skulle upplösas. Domstolen fastställde äktenskapsskillnaden den 20 maj 2013.

12      Raja Mamisch ansökte den 30 oktober 2013 om erkännande av den i Syrien meddelade domen om äktenskapsskillnad. Ordföranden vid Oberlandesgericht München (Münchens regionala överdomstol) biföll ansökan genom beslut av den 5 november 2013 och fastställde att de lagstadgade kraven för erkännandet av äktenskapsskillnaden var uppfyllda.

13      Den 18 februari 2014 begärde Soha Sahyouni omprövning av beslutet från ordföranden vid Oberlandesgericht München (Münchens regionala överdomstol) och att det skulle fastställas att kraven för erkännande av domen om äktenskapsskillnad inte var uppfyllda.

14      Ordföranden vid Oberlandesgericht München (Münchens regionala överdomstol) fann i beslut av den 8 april 2014 inte skäl att ändra sitt tidigare beslut. I omprövningsbeslutet anfördes följande. Frågan huruvida domen om äktenskapsskillnad ska erkännas regleras i förordning nr 1259/2010, vilken även är tillämplig på privata äktenskapsskillnader. I avsaknad av ett giltigt val av tillämplig lag, och eftersom makarna inte haft gemensam hemvist året före äktenskapsskillnaden ska tillämplig lag fastställas enligt artikel 8 c i förordningen. Om båda makarna har dubbelt medborgarskap är det medborgarskapet i den stat till vilken anknytningen är starkast, i den mening som avses i nationell rätt, som är avgörande. Vid tidpunkten för äktenskapsskillnaden var detta det syriska medborgarskapet. Grunderna för rättsordningen (ordre public) (artikel 12 i förordning nr 1259/2010) utgör inte hinder för att erkänna den aktuella domen om äktenskapsskillnad.

15      Under dessa omständigheter beslutade Oberlandesgericht München (Münchens regionala överdomstol), vid vilken målet anhängiggjorts, att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1)      Omfattas även en så kallad privat äktenskapsskillnad – vilken i förevarande fall kommit till stånd vid en religiös domstol i Syrien i enlighet med sharia, av tillämpningsområdet för artikel 1 i förordning nr 1259/2010?

2)      Om fråga 2 besvaras jakande:

a)      Är artikel 10 i förordning nr 1259/2010 även tillämplig vid prövningen huruvida en äktenskapsskillnad kan erkännas enligt nationell rätt?

b)      Om fråga 2 a besvaras jakande:

–        Ska en abstrakt jämförelse vara avgörande, enligt vilken den andra maken visserligen medges en rätt till äktenskapsskillnad enligt lagen i det land där domstolen är belägen, men denna rätt på grund av makens könstillhörighet emellertid är knuten till andra processuella och materiella villkor än de som gäller för den första makens rätt till äktenskapsskillnad,

eller

–        är bestämmelsens giltighet beroende av huruvida tillämpningen av den abstrakt diskriminerande utländska rätten även medför en konkret diskriminering i det enskilda fallet?

c)      Om fråga 2 b andra strecksatsen besvaras jakande:

Utgör redan den diskriminerade makens samtycke till äktenskapsskillnaden – även i form av mottagandet, med samtycke, av kompensation – en grund för att inte tillämpa bestämmelsen?”

 Prövning av tolkningsfrågorna

16      I artikel 53.2 i domstolens rättegångsregler föreskrivs att domstolen, om det är uppenbart att den saknar behörighet att pröva ett mål eller om det är uppenbart att en begäran eller en ansökan inte kan tas upp till prövning, när som helst får, efter att ha hört generaladvokaten, avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.

17      Denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.

18      Domstolen konstaterar inledningsvis att den nationella domstolen inte har att pröva en ansökan om äktenskapsskillnad, utan en begäran om erkännande av en dom om äktenskapsskillnad som meddelats av ett religiöst organ i ett tredjeland.

19      Av bland annat artiklarna 1 och 8 i förordning nr 1259/2010 följer att denna förordning, som är föremål för de förevarande tolkningsfrågorna, endast fastställer lagvalsregler i mål om äktenskapsskillnad och hemskillnad och att den inte reglerar erkännande i en medlemsstat av en redan meddelad dom om äktenskapsskillnad.

20      Reglerna om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål fastställs i stället i förordning nr 2201/2003. Den är emellertid inte tillämplig på domar som har meddelats i ett tredjeland.

21      Enligt artiklarna 2.4 och 21.1 i förordning nr 2201/2003 gäller denna endast erkännande av domar som meddelats av en domstol i en medlemsstat.

22      Eftersom förordning nr 2201/2003 bara är tillämplig mellan medlemsstaterna omfattas inte erkännande av domar om äktenskapsskillnad som meddelats i ett tredjeland av unionsrätten.

23      Därmed är varken bestämmelserna i förordning nr 1259/2010, som åberopats av den nationella domstolen, eller bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 eller någon annan unionsrättsakt tillämplig i målet vid den nationella domstolen.

24      Under dessa förhållanden uppkommer frågan om domstolen, trots att tvisten vid den nationella domstolen faller utanför unionsrättens tillämpningsområde, likväl är behörig att besvara frågorna.

25      I punkterna 36 och 37 i domen av den 18 oktober 1990, Dzodzi (C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360) slog domstolen i detta hänseende fast att EUF-fördragets upphovsmän inte hade för avsikt att undanta en begäran om förhandsavgörande som rör en unionsrättslig bestämmelse från domstolens behörighet i det särskilda fall då det i en medlemsstats lagstiftning hänvisas till denna bestämmelse för att fastställa vilka regler som är tillämpliga i en rent inhemsk situation, och att det tvärtom finns ett klart unionsrättsligt intresse av att varje bestämmelse i unionsrätten tolkas på ett enhetligt sätt, oberoende av de omständigheter under vilka den ska tillämpas, för att i framtiden undvika skilda tolkningar.

26      I senare rättspraxis har domstolen förklarat sig vara behörig att meddela förhandsavgörande beträffande bestämmelser i en unionsrättsakt i fall då omständigheterna i målet vid den nationella domstolen inte omfattas av rättsaktens tillämpningsområde, men dessa bestämmelser har blivit tillämpliga genom att det i nationell rätt hänvisas till deras innehåll (se, bland annat, dom av den 18 oktober 2012, Nolan, C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 45 och där angiven rättspraxis). När regleringen i nationell lagstiftning av situationer som inte omfattas av den aktuella unionsrättsaktens tillämpningsområde har anpassats till den reglering som har valts i denna rättsakt, föreligger det ett klart unionsintresse av att de bestämmelser som har hämtats från unionsrättsakten tolkas på ett enhetligt sätt, för att i framtiden undvika skilda tolkningar (se dom av den 18 oktober 2012, Nolan, C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 46 och där angiven rättspraxis).

27      Domstolen har även understrukit att det är motiverat att domstolen tolkar unionsbestämmelser i situationer som inte omfattas av unionsrättens tillämpningsområde när dessa bestämmelser genom nationell rätt har blivit tillämpliga på sådana situationer på ett direkt och ovillkorligt sätt i syfte att säkerställa att de behandlas på samma sätt som de situationer som omfattas av unionsrättens tillämpningsområde. Domstolen ska således kontrollera huruvida det föreligger tillräckligt preciserade uppgifter som visar att det finns en sådan hänvisning till unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2012, Nolan, C‑583/10, EU:C:2012:638, punkterna 47 och 48).

28      Även om domstolen under sådana omständigheter kan företa den begärda tolkningen, ankommer det dock inte på den att ta ett sådant initiativ om det inte framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen verkligen har en sådan skyldighet (se beslut av den 30 januari 2014, C., C‑122/13, EU:C:2014:59, punkt 15).

29      Det är nämligen endast på grundval av de uppgifter som den nationella domstolen har lämnat i beslutet om hänskjutande som domstolen kan pröva om den är behörig att besvara de frågor som ställts till den.

30      Förevarande begäran om förhandsavgörande innehåller inga uppgifter som gör det möjligt att dra slutsatsen att domstolen skulle vara behörig mot bakgrund av den rättspraxis som det redogjorts för i punkterna 25‑27 ovan. Den nationella domstolen har utgått från att förordning nr 1259/2010 är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet och endast konstaterat att ”ordföranden för Oberlandesgericht München [Münchens regionala överdomstol] har uppgett att frågan huruvida det här aktuella beslutet kan erkännas ska bestämmas utifrån förordning [nr 1259/2010], vilken även är tillämplig på så kallade privata äktenskapsskillnader”.

31      Den hänskjutande domstolen har inte lämnat några andra uppgifter till stöd för att förordning nr 1259/2010 eller andra bestämmelser i unionsrätten skulle vara tillämpliga på omständigheterna i det nationella målet.

32      Det ska emellertid framhållas att den nationella domstolen behåller rätten att begära ett nytt förhandsavgörande när den har möjlighet att lägga fram de uppgifter som är nödvändiga för att unionsdomstolen ska kunna besvara frågorna (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 14 mars 2013, EBS Le Relais Nord-Pas-de-Calais, C‑240/12, ej publicerat, EU:C:2013:173, punkt 22, beslut av den 18 april 2013, Adiamis, C‑368/12, ej publicerat, EU:C:2013:257, punkt 35 och beslut av den 5 november 2014, Hunland-Trade, C‑356/14, ej publicerat, EU:C:2014:2340, punkt 24).

33      Under dessa omständigheter slår domstolen, med stöd av artikel 53.2 i rättegångsreglerna, fast att det är uppenbart att den saknar behörighet att besvara de frågor som ställts av Oberlandesgericht München (Münchens regionala överdomstol).

 Rättegångskostnader

34      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Det är uppenbart att Europeiska unionens domstol saknar behörighet att besvara de frågor som ställts av Oberlandesgericht München (Münchens regionala överdomstol, Tyskland) genom beslut av den 2 juni 2015.

Underskrifter


* Rättegångsspråk: tyska.