TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen)
den 5 februari 2018 (*)
”Tillgång till handlingar – Förordning (EG) nr 1049/2001 – Innehållsförteckning över kommissionens handlingar i ett förfarande enligt artikel 101 FEUF – Avslag på ansökan om tillgång – Motiveringsskyldighet – Skyldighet att upplysa om rättsmedel – Undantag avseende skydd för syftet med utredningar – Allmän presumtion för sekretess”
I mål T‑611/15,
Edeka-Handelsgesellschaft Hessenring mbH, Melsungen (Tyskland), företrätt av advokaterna E. Wagner och H. Hoffmeyer,
sökande,
mot
Europeiska kommissionen, inledningsvis företrädd av F. Clotuche-Duvieusart, L. Wildpanner och A. Buchet, därefter av F. Clotuche-Duvieusart, A. Buchet och F. Erlbacher, och slutligen av F. Clotuche-Duvieusart och A. Buchet, samtliga i egenskap av ombud,
svarande,
angående dels en talan enligt artikel 263 FEUF om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 3 september 2015, varigenom sökanden nekades tillgång till en icke-konfidentiell version av kommissionens beslut av den 4 december 2013 om ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT/39914 – Euro Interest Rate Derivatives (EIRD) – Förlikningsförfarande) och till innehållsförteckningen i den administrativa akten i detta förfarande, dels en talan enligt artikel 265 FEUF om fastställande av att kommissionen rättsstridigt underlåtit att upprätta en icke-konfidentiell version av beslut C(2013) 8512 final och av innehållsförteckningen avseende detta förfarande,
meddelar
TRIBUNALEN (andra avdelningen),
sammansatt av ordföranden M. Prek samt domarna F. Schalin och M. J. Costeira (referent),
justitiesekreterare: E. Coulon,
följande
Dom
Bakgrund
1 Sökanden, Edeka-Handelsgesellschaft Hessenring mbH, är ett företag som huvudsakligen bedriver sin verksamhet i delstaten Hessen (Tyskland), framför allt inom grossist- och detaljhandel med livsmedel.
2 Inom ramen för ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), som särskilt avsåg en undersökning av karteller mellan banker inom sektorn för räntederivat i euro (Euro Interest Rate Derivatives, EIRD) (nedan kallat förfarandet avseende räntederivat i euro), antog kommissionen den 4 december 2013 ett beslut genom vilket den bötfällde fyra banker som hade samarbetat med kommissionen inom ramen för ett förlikningsförfarande och därmed erhållit en nedsättning av sina bötesbelopp (nedan kallat beslutet). Kommissionens undersökning i detta förfarande pågick fortfarande vid den tidpunkt då ansökan i förevarande mål lämnades in.
3 Genom skrivelse av den 3 december 2014 begärde Edeka Verband kaufmännischer Genossenschaften eV (nedan kallat Edeka Verband), för sökandens räkning, tillgång till kommissionens handlingar i förfarandet avseende räntederivat i euro, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43). Denna begäran registrerades av kommissionen med referensnummer GESTDEM 2015/429 (nedan kallat det första förfarandet).
4 Genom skrivelse av den 12 mars 2015 bekräftade Edeka Verband sin begäran om tillgång till alla de handlingar som upprättats sedan år 2006 och som innehöll uppgifter om hur kartellmedlemmarna hade manipulerat Euribor-räntan.
5 Genom skrivelse av den 31 mars 2015 avslog kommissionens generaldirektorat (GD) ”Konkurrens” den ansökan om tillgång till handlingar som ingetts av Edeka Verband (nedan kallat det ursprungliga beslutet i det första förfarandet), med stöd av artikel 4.2 första och tredje strecksatserna och 4.3 i förordning nr 1049/2001 och en allmän presumtion för sekretess till följd av det undantag som föreskrivs i artikel 4.2 tredje strecksatsen i nämnda förordning. Kommissionen nekade även tillgång till de begärda handlingarna i vissa delar.
6 Genom skrivelse av den 8 april 2015 begärde Edeka Verband att kommissionens generalsekretariat skulle ompröva det ursprungliga beslutet i det första förfarandet. Edeka Verband gjorde bland annat gällande att beslutet att inte bevilja tillgång i vissa delar var oproportionerligt och att GD Konkurrens åtminstone borde ge tillgång till innehållsförteckningen i kommissionens akt i förfarandet avseende räntederivat i euro (nedan kallad innehållsförteckningen).
7 Genom beslut av den 27 april 2015 bekräftade kommissionens generalsekreterare det ursprungliga beslutet i det första förfarandet (nedan kallat det bekräftande beslut i det första förfarandet).Beslutet att avslå ansökan om tillgång till handlingarna i akten i förfarandet avseende räntederivat i euro, inklusive innehållsförteckningen, grundade sig i huvudsak, för det första, på de undantag som föreskrivs i artikel 4.2 första och tredje strecksatserna och 4.3 första stycket i förordning nr 1049/2001, i syfte att skydda de berörda företagens affärsintressen respektive syftet med utredningen och institutionens beslutsprocess. Ett offentliggörande av dessa handlingar skulle nämligen kunna äventyra pågående utredningar och undergräva sekretessbestämmelserna samt de undersökta parternas rätt till försvar och affärsintressen.Beslutet att avslå ansökan om tillgång till handlingarna grundade sig, för det andra, på en allmän presumtion för sekretess, enligt artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001, och på en enhetlig tolkning och tillämpning av de regler och de olika syften som föreskrivs dels i förordning nr 1049/2001, dels i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 och 102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) och kommissionens förordning (EG) nr 773/2004 av den 7 april 2004 om kommissionens förfaranden enligt artiklarna [101 och 102 FEUF] (EUT L 123, 2004, s. 18). Denna presumtion förhindrade att det beviljades såväl fullständig tillgång som tillgång i vissa delar till de begärda handlingarna, inklusive innehållsförteckningen. Beslutet att avslå ansökan om tillgång till handlingarna grundade sig, för det tredje, på att det inte förelåg något övervägande allmänintresse av utlämnandet, i den mening som avses i förordning nr 1049/2001. Sökandens intresse av att väcka en skadeståndstalan kunde nämligen inte betraktas som ett sådant övervägande intresse. När det gäller innehållsförteckningen klargjordes det att denna var en del av handlingarna i ärendet, att ärendet inte hade avslutats och att denna handling därför omfattades av den allmänna presumtionen för sekretess, vilket förhindrade att det beviljades såväl fullständig tillgång som tillgång i vissa delar till den.
8 Genom skrivelse av den 13 juli 2015 begärde sökandens ombud, på sökandens vägnar och för dennes räkning, tillgång till beslutet i förfarandet avseende räntederivat i euro och innehållsförteckningen. Denna begäran registrerades med referensnumret GESTDEM 2015/4023 (nedan kallat det andra förfarandet).
9 Genom skrivelse av den 29 juli 2015 svarade GD Konkurrens vid kommissionen att en begäran om tillgång redan tidigare hade ingetts av Edeka Verband på sökandes vägnar och att de två handlingar som begärdes utlämnade, det vill säga beslutet i förfarandet avseende räntederivat i euro och innehållsförteckningen, redan omfattades av den första begäran, och därmed av det bekräftande beslutet i det första förfarandet (nedan kallat det ursprungliga beslutet i det andra förfarandet). I samma beslut fann GD Konkurrens i huvudsak att de två begärda handlingarna utgjorde en del av alla de handlingar, till vilka tillgång redan hade nekats i det första förfarandet och att skälen för att avslå den tidigare ansökan, som det redogjorts för i det ursprungliga beslutet och det bekräftande beslutet i det första förfarandet, i tillämpliga delar även gällde för denna andra begäran.
10 Genom skrivelse av den 10 augusti 2015 begärde sökanden att kommissionens generalsekretariat skulle ompröva det ursprungliga beslutet i det andra förfarandet.
11 Genom skrivelse av den 3 september 2015 bekräftade kommissionens generalsekreterare det ursprungliga beslutet i det andra förfarandet (nedan kallat det angripna beslutet).Kommissionens generalsekreterare erinrade inledningsvis, i punkt 1 i det angripna beslutet, om att ansökan om tillgång till samtliga handlingar som rörde förfarandet avseende räntederivat i euro hade avslagits genom det ursprungliga beslutet och det bekräftande beslutet i det första förfarandet, på grundval av de undantag som föreskrivs i artikel 4.2 första och tredje strecksatserna och 4.3 första stycket i förordning nr 1049/2001, det vill säga skyddet av en fysisk eller juridisk persons affärsintressen respektive syftet med inspektioner, utredningar och revisioner samt institutionens beslutsförfarande. Därefter, i punkt 2 i det angripna beslutet, angav kommissionens generalsekreterare att det i det ursprungliga beslutet i det andra förfarandet hade förklarats att de handlingar som sökanden begärt tillgång till, det vill säga den icke-konfidentiella versionen av beslutet i förfarandet avseende räntederivat i euro och innehållsförteckningen, utgjorde en del av alla de handlingar som avsåg förfarandet avseende räntederivat i euro, till vilka tillgång redan hade nekats inom ramen för det första förfarandet, där Edeka Verband hade agerat för sökandens räkning. Vidare angavs det att kommissionen ännu inte hade slutfört utarbetandet av en icke-konfidentiell version av beslutet i förfarandet avseende räntederivat i euro och att förfarandet avseende räntederivat i euro fortsatte med avseende på de parter som inte var redo för en förlikning. Slutligen, i punkt 3 i det angripna beslutet, angav kommissionens generalsekreterare, för det första, att det ännu inte fanns någon icke-konfidentiell version av beslutet i förfarandet avseende räntederivat i euro och att det därför var omöjligt att bifalla en ansökan om tillgång till en handling som inte fanns, för det andra, att ansökan om tillgång till innehållsförteckningen omfattades av det första förfarandet och att sökanden redan hade fått en utförlig förklaring av grunderna för avslaget i det ursprungliga beslutet och det bekräftande beslutet i detta första förfarande, och för det tredje, att det angripna beslutet endast innebar en bekräftelse av det beslut om avslag av ansökan om tillgång som antagits i samband med det första förfarandet, vilket vunnit laga kraft, eftersom talan inte väckts inom den föreskrivna fristen.
Förfarandet, händelser efter det att talan väckts och parternas yrkanden
12 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 november 2015 väckte sökanden förevarande talan.
13 Sökanden har i sin ansökan yrkat att tribunalen ska
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– i andra hand, ogiltigförklara det angripna beslutet i den mån kommissionen har nekat tillgång till den del av beslutet i förfarandet avseende räntederivatet i euro eller innehållsförteckningen i förfarandet avseende räntederivat i euro som de företag som berörs av beslutet inte har begärt, eller inte längre begär, ska behandlas konfidentiellt,
– i tredje hand, fastställa att kommissionen rättsstridigt har underlåtit att utarbeta och överlämna en icke-konfidentiell version av beslutet i förfarandet avseende räntederivat i euro eller innehållsförteckning i förfarandet avseende räntederivat i euro,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
14 Den 18 januari 2016 framställde kommissionen en invändning om rättegångshinder enligt artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler.
15 Sökanden yttrade sig den 1 mars 2016 över kommissionens invändning om rättegångshinder.
16 Genom beslut av den 26 oktober 2016, Edeka-Handelsgesellschaft Hessenring/kommissionen (T-611/15, ej publicerat, EU:T:2016:643), avvisades passivitetstalan och kommissionens invändning om rättegångshinder ogillades i övrigt. Det förordnades att beslut om rättegångskostnaderna skulle meddelas senare.
17 Den 28 oktober 2016 offentliggjorde kommissionen på sin webbplats en preliminär icke-konfidentiell version av beslutet i förfarandet avseende räntederivat i euro.
18 Kommissionen inkom med sitt svaromål till tribunalens kansli den 8 december 2016.
19 Den 23 januari 2017 ingav sökanden, genom särskild handling, ett yrkande om att tribunalen ska slå fast att det saknas anledning att döma i saken i vissa delar, i enlighet med artikel 130.2 i rättegångsreglerna.
20 Den 23 januari 2017 inkom sökanden även med sin replik till tribunalens kansli. I repliken angav sökanden att den vidhöll sitt yrkande om ogiltigförklaring av det angripna beslutet i den mån beslutet innebar ett avslag av ansökan om tillgång till innehållsförteckningen.
21 Den 2 februari 2017 beslutade tribunalens ordförande att omfördela målet till en annan referent.
22 Den 10 mars 2017 ingav kommissionen sitt yttrande över sökandens yrkande om att tribunalen ska slå fast att det saknas anledning att döma i saken i vissa delar.
23 Den 10 mars 2017 ingav kommissionen även sin duplik till tribunalens kansli.
24 Genom beslut av den 22 juni 2017, Edeka-Handelsgesellschaft Hessenring/kommissionen (T-611/15, ej publicerat, EU:T:2017:440), förordnades det att det inte längre fanns anledning att pröva yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet i den mån det innebar att ansökan om tillgång till den icke-konfidentiella versionen av beslutet i förfarandet avseende räntederivat i euro avslogs. Det förordnades att beslut om rättegångskostnaderna skulle meddelas senare.
25 Tribunalen (andra avdelningen) beslutade, med tillämpning av artikel 106.3 i rättegångsreglerna, att avgöra målet på handlingarna.
Rättslig bedömning
26 Tribunalen erinrar inledningsvis om att saken, till följd av de beslut som anges i punkterna 16 och 24 ovan, är begränsad till yrkandet om ogiltigförklaring av det angripna beslutet i den mån det innebar att ansökan om tillgång till innehållsförteckningen avslogs.
27 Sökanden har till stöd för sin talan åberopat nio grunder. Den första grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, den andra avser åsidosättande av skyldigheten att underrätta sökanden om de rättsmedel som fanns att tillgå, den tredje avser åsidosättande av artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001, den fjärde avser åsidosättande av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001, den femte avser åsidosättande av artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1049/2001, den sjätte avser åsidosättande av artikel 4.3 andra stycket i förordning nr 1049/2001, den sjunde avser åsidosättande av den grundläggande rätten till tillgång till handlingar, den åttonde avser åsidosättande av den grundläggande rätten till tillgång till handlingar och av proportionalitetsprincipen och den nionde avser åsidosättande av artikel 101 FEUF.
28 Tribunalen anser att det är lämpligt att slå samman och omorganisera de grunder och argument som sökanden har åberopat.
Den första grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten
29 Inom ramen för den första grunden har sökanden i huvudsak gjort gällande att det angripna beslutet inte uppfyller den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 296 andra stycket FEUF och i artikel 8.1 andra meningen i förordning nr 1049/2001. Enligt sökanden anges det inte några skäl i det angripna beslutet till varför ansökan om tillgång till den begärda handlingen avslogs, utan det hänvisas endast till att sökanden redan hade fått en detaljerad förklaring av dessa skäl i det ursprungliga beslutet i det första förfarandet, i det bekräftande beslutet i det första förfarandet och i det ursprungliga beslutet i det andra förfarandet. Enligt sökandens mening räcker det inte att hänvisa till de skäl som angetts i dessa beslut. För det första rör det sig om två olika förfaranden som avser olika juridiska personer. De bör därför betraktas var för sig, såsom redan följer av beslutet av den 26 oktober 2016, Edeka-Handelsgesellschaft Hessenring/kommissionen (T-611/15, ej publicerat, EU:T:2016:643). För det andra borde skälen till att ansökan avslogs ha angetts i själva det angripna beslutet, på grund av den grundläggande rätten till en motivering, vilken utgör en del av den grundläggande rätten till en god förvaltning, och den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd, i enlighet med bestämmelserna i artikel 6.1 FEU, artikel 41.2 c och artikel 47 första stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eftersom sökanden annars inte ges möjlighet att utöva sin rätt till en domstolsprövning under bästa möjliga förutsättningar och unionsdomstolen inte ges möjlighet att genomföra sin prövning. Dessutom innehåller det angripna beslutet inte något självständigt skäl för avslaget på ansökan om tillgång till innehållsförteckningen.
30 Kommissionen har bestritt klagandens argument.
31 Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se dom av den 7 juli 2011, Valero Jordana/kommissionen, T‑161/04, ej publicerad, EU:T:2011:337, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
32 Det framgår även av rättspraxis att en motivering i form av en hänvisning kan vara tillräcklig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 1998, parlamentet/Gaspari, C‑316/97 P, EU:C:1998:558, punkt 27, dom av den 11 maj 2000, Pipeaux/parlamentet, T-34/99, EU:T:2000:125, punkt 18, och dom av den 12 maj 2016, Zuffa/EUIPO (ULTIMATE FIGHTING CHAMPIONSHIP), T‑590/14, ej publicerad, EU:T:2016:295, punkt 43 och där angiven rättspraxis). Dessutom har det i praxis redan slagits fast att en hänvisning i en handling till en annan handling ska prövas mot bakgrund av artikel 296 FEUF och inte strider mot den motiveringsskyldighet som åligger Europeiska unionens institutioner (dom av den 30 mars 2000, Kish Glass/kommissionen, T-65/96, EU:T:2000:93, punkt 51).
33 I förevarande fall kan det, såsom framgår av punkt 11 ovan, för det första, påpekas att det i det angripna beslutet fastställs att begäran om tillgång till innehållsförteckningen redan hade omfattats av det första förfarandet, i vilket ”[Edeka Verband] agerade på uppdrag av sökanden” och att det angripna beslutet, följaktligen, endast bekräftade det beslut att inte bevilja tillgång som fattats i samband med det första förfarandet. För det andra anges det i det angripna beslutet att beslutet att inte lämna ut handlingarna i det första förfarandet grundade sig på de undantag som föreskrivs i artikel 4.2 första och tredje strecksatserna och 4.3 i förordning nr 1049/2001. För det tredje anges det i det angripna beslutet att det fanns anledning att hänvisa till det ursprungliga beslutet och det bekräftande beslutet i det första förfarandet och att påpeka att sökanden redan hade fått en detaljerad redogörelse för skälen för avslaget i dessa beslut.
34 Dessutom, såsom framgår av punkt 7 ovan, förklaras det, för det första, i det bekräftande beslutet i det första förfarandet, till vilket det angripna beslutet hänvisar, att beslutet att avslå begäran om tillgång till handlingarna i akten i förfarandet avseende räntederivat i euro, inklusive innehållsförteckningen, grundades på de undantag som föreskrivs i artikel 4.2 första och tredje strecksatserna och 4.3 första stycket i förordning nr 1049/2001. För det andra anges det i det bekräftande beslutet i det första förfarandet att såväl fullständig tillgång till handlingarna som tillgång i vissa delar nekades på grundval av en allmän presumtion för sekretess, som följer av artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001, och på grundval av en enhetlig tolkning och tillämpning av de olika regler och mål som föreskrivs i dels förordning nr 1049/2001, dels förordningarna nr 1/2003 och nr 773/2004. För det tredje framgår det av det bekräftande beslutet i det första förfarandet att beslutet om avslag på ansökan om tillgång till handlingar grundades på att det saknades ett övervägande allmänintresse av utlämnandet, i den mening som avses i förordning nr 1049/2001, eftersom sökandens intresse av att väcka en skadeståndstalan inte kan anses utgöra ett sådant allmänintresse.
35 Av detta följer att det angripna beslutet dels i sig innehåller de skäl som anges i punkt 33 ovan, dels hänvisar till de skäl som anges i punkt 34 ovan, vilka angetts i det bekräftande beslutet i det första förfarandet.
36 När det gäller hänvisningen till skälen i det bekräftande beslutet i det första förfarandet, bör det noteras att det angripna beslutet i förevarande fall inte, i förhållande till sökanden, utgör en rättsakt som enbart bekräftar detta bekräftande beslut, såsom redan har påpekats i punkt 61 i beslutet av den 26 oktober 2016, Edeka-Handelsgesellschaft Hessenring/kommissionen (T‑611/15, ej publicerat, EU:T:2016:643).
37 Det framgår emellertid av handlingarna i målet att det ursprungliga beslutet och det bekräftande beslutet i det första förfarandet fattades i ett sammanhang som var känt för sökanden. Sökanden hänvisade nämligen, i sin ansökan om tillgång, till det första förfarandet. Det har vidare, i förevarande fall, inte bestritts att sökanden hade kännedom om det bekräftande beslutet i det första förfarandet innan denne lämnade in sin ansökan om tillgång i det andra förfarandet (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 26 oktober 2016, Edeka-Handelsgesellschaft Hessenring/kommissionen, T-611/15, ej publicerat, EU:T:2016:643, punkt 52).
38 Den hänvisning som görs i det angripna beslutet till skälen i det bekräftande beslutet i det första förfarandet kan följaktligen, oberoende av att det första och det andra förfarandet utgör självständiga förfaranden, under omständigheterna i förevarande mål, inte innebära ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
39 Att denna motivering genom hänvisning är tillräcklig bekräftas dessutom av innehållet i ansökan. De argument som sökanden har anfört inom ramen för förevarande mål rör såväl motiveringen i det angripna beslutet som motiveringen i det bekräftande beslutet i det första förfarandet, till vilken det hänvisas i det angripna beslutet.
40 Dessutom, och i motsats till vad sökanden har påstått, innehåller det angripna beslutet skäl för att avslå ansökan som särskilt avser begäran om tillgång till innehållsförteckningen. I detta avseende ska det, för det första, påpekas att kommissionen, i punkterna 2 och 3 i det angripna beslutet, förklarade att innehållsförteckningen utgjorde en del av alla de handlingar angående förfarandet avseende räntederivat i euro, till vilka tillgång redan hade nekats inom ramen för det första förfarandet, i vilket Edeka Verband, enligt kommissionen, agerade för sökandens räkning. För det andra hade sökanden redan fått en utförlig förklaring av skälen för att inte lämna ut innehållsförteckningen i det bekräftande beslutet i det första förfarandet (se punkterna 7 och 11 ovan).
41 Under alla omständigheter är motiveringen i det angripna beslutet, även motiveringen genom hänvisning, tillräcklig eftersom sökanden haft möjlighet att få kännedom om skälen för att inte bevilja sökanden tillgång till handlingarna och att på ett ändamålsenligt sätt bestrida dem vid unionsdomstolen. Eftersom motiveringen i det omtvistade beslutet således inte utgjort något hinder för sökandens rätt till domstolsprövning och för tribunalens prövning av det angripna beslutet, kan beslutet inte ha antagits i strid med den grundläggande rätten till en motivering som utgör en del av den grundläggande rätten till en god förvaltning och av den grundläggande rätten till ett effektivt domstolsskydd.
42 Av detta följer att det angripna beslutet uppfyller kraven på motivering i artikel 296 andra stycket FEUF och artikel 8.1 andra meningen i förordning nr 1049/2001.
43 Talan kan följaktligen inte vinna bifall på den första grunden.
Den andra grunden: Åsidosättande av skyldigheten att underrätta sökanden om de rättsmedel som stod till buds för företaget
44 Sökanden har gjort gällande att det angripna beslutet inte innehåller några uppgifter om vilka rättsmedel som fanns tillgängliga, vilket strider mot rätten till ett effektivt domstolsskydd, som slås fast i artikel 6.1 FEU och artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, och den rätt till information om möjligheten att väcka talan som föreskrivs i artikel 8.1 tredje meningen i förordning nr 1049/2001. De uppgifter som lämnades i detta hänseende under det första förfarandet kan inte beaktas vid bedömningen av det angripna beslutets lagenlighet, eftersom sökandena och mottagarna var olika i de båda förfarandena.
45 Kommissionen har bestritt klagandens argument.
46 Tribunalen erinrar inledningsvis om att artikel 8.1 i förordning nr 1049/2001 uttryckligen ålägger den berörda institution som helt eller delvis har avslagit en begäran om tillgång till en begärd handling att ”underrätta sökanden om de rättsmedel som finns, nämligen att väcka talan mot institutionen och/eller framföra klagomål till ombudsmannen enligt de villkor som anges i [artiklarna 263 och 228 FEUF]”.
47 I förevarande fall ska det konstateras att det angripna beslutet, till skillnad från det bekräftande beslutet i det första förfarandet, inte innehåller någon information om de rättsmedel som är tillgängliga för sökanden. Kommissionen har tolkat det angripna beslutet som en ren bekräftelse av det beslut att inte bevilja tillgång som fattades i det första förfarandet, en tolkning enligt vilken det således inte fanns några rättsmedel att tillgå (se punkt 11 ovan).
48 Såsom framgår av punkt 61 i beslutet av den 26 oktober 2016, Edeka-Handelsgesellschaft Hessenring/kommissionen (T-611/15, ej publicerat, EU:T:2016:643), utgör det angripna beslutet, vad sökanden beträffar, emellertid inte en rättsakt som innebär en ren bekräftelse av det bekräftande beslutet i det första förfarandet, och det kan därför bli föremål för en talan enligt artikel 263 FEUF.
49 Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall och med hänsyn särskilt till hänvisningen i det angripna beslutet till motiveringen i det bekräftande beslutet i det första förfarandet, kan kommissionens åsidosättande av skyldigheten att i det angripna beslutet upplysa om rättsmedlen i den mening som avses i artikel 8.1 i förordning nr 1049/2001 emellertid inte anses utgöra en sådan rättsstridighet som leder till att beslutet ogiltigförklaras på denna punkt. Det kan konstateras att sökanden, i praktiken och under alla omständigheter, trots avsaknaden av information om de rättsmedel som fanns tillgängliga mot det angripna beslutet, har kunnat få kännedom om dem och kunnat väcka förevarande talan om ogiltigförklaring.
50 Av detta följer att underlåtenheten att underrätta sökanden om de rättsmedel som stod till buds för företaget, i förevarande fall, inte utgör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter som kan leda till en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, eftersom denna underlåtenhet inte har påverkat sökandens rättsliga ställning.
51 Den andra grunden ska således lämnas utan avseende.
Den tredje, den fjärde och den nionde grunden: Åsidosättande av artikel 4.2 första och tredje strecksatserna i förordning nr 1049/2001 och av artikel 101 FEUF
52 Mot bakgrund av de argument som framförts av sökanden, är det lämpligt att pröva den tredje, den fjärde och den nionde grunden tillsammans och dela upp dem i två delar. Den första delgrunden avser att det inte finns någon allmän presumtion för sekretess och att artikel 4.2 första och tredje strecksatserna i förordning nr 1049/2001 har åsidosatts. Den andra delgrunden avser att det finns ett övervägande intresse av att den begärda handlingen lämnas ut och att artikel 101 FEUF har åsidosatts.
Den första delen av den tredje, den fjärde och den nionde grunden: Avsaknad av en allmän presumtion för sekretess och åsidosättande av artikel 4.2 första och tredje strecksatserna i förordning nr 1049/2001
53 Sökanden har i huvudsak gjort gällande att det angripna beslutet, genom att företaget helt nekats tillgång till innehållsförteckningen, strider mot de undantag som föreskrivs i artikel 4.2 första och tredje strecksatserna i förordning nr 1049/2001. Dessa undantag ska nämligen tolkas restriktivt. För det första är någon allmän presumtion för sekretess inte tillämplig i förevarande fall, eftersom ansökan om tillgång inte avsåg samtliga handlingar i akten, utan endast en handling som uttryckligen angivits. För det andra utgör innehållsförteckningen, på grund av sin karaktär, inte en del av handlingarna i ett förfarande rörande konkurrensbegränsande samverkan, för vilka den allmänna presumtionen för sekretess gäller. Det rör sig tvärtom om en handling med avseende på vilken det är nödvändigt ”att i varje enskilt fall göra en avvägning mellan de olika intressen som motiverar att information lämnas ut eller att handlingarna i fråga skyddas”. Eftersom innehållsförteckningen endast innehåller en förteckning över handlingarna i akten, kan tillgång till denna handling inte skada de intressen som skyddas genom artikel 4.2 första och tredje strecksatserna i förordning nr 1049/2001. Slutligen har kommissionen inte angett skälen till varför det var nödvändigt att inte ge tillgång till innehållsförteckningen för att skydda de intressen som omfattas av undantagen i artikel 4.2 första och tredje strecksatserna i förordning nr 1049/2001.
54 Kommissionen har bestritt klagandens argument.
55 Tribunalen erinrar inledningsvis om den lagstiftning som är tillämplig i förevarande fall samt om de principer som utvecklats i rättspraxis om tillgång till handlingar.
56 Enligt artikel 15.3 FEUF och artikel 42 i stadgan om de grundläggande rättigheterna ska varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt stadgeenliga säte i en medlemsstat ha rätt till tillgång till unionens institutioners, organs och byråers handlingar, enligt de principer och villkor som ska bestämmas genom förordningar i enlighet med artikel 15.3 FEUF.
57 Förordning nr 1049/2001, som antagits på denna grund, syftar till att ge allmänheten största möjliga tillgång till institutionernas handlingar, samtidigt som denna rätt till tillgång, såsom framgår av bland annat undantagsbestämmelserna i artikel 4, är föremål för vissa begränsningar, vilka grundar sig på hänsyn till allmänna eller enskilda intressen (se dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 61 och där angiven rättspraxis).
58 I synnerhet föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 1049/2001 ett system med undantag som tillåter att institutionerna vägrar att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva något av de intressen som skyddas genom denna artikel (dom av den 21 september 2010, Sverige m.fl./API och kommissionen, C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkt 71).
59 Eftersom dessa undantag utgör en avvikelse från principen om att allmänheten ska ha största möjliga tillgång till handlingar, ska de emellertid tolkas och tillämpas restriktivt (se dom av den 21 juli 2011, Sverige/MyTravel och kommissionen, C‑506/08 P, EU:C:2011:496, punkt 75 och där angiven rättspraxis).
60 Följaktligen kan en ansökan om tillgång till en handling i princip inte avslås enbart med motiveringen att handlingen hänför sig till en sådan verksamhet som nämns i artikel 4.2 och 4.3 i förordning nr 1049/2001. Den berörda institutionen måste även förklara hur ett utlämnande av handlingen konkret och faktiskt skulle kunna skada det intresse som skyddas av ett undantag i denna artikel (dom av den 1 juli 2008, Sverige och Turco/rådet, C‑39/05 P och C‑52/05 P, EU:C:2008:374, punkt 49, och dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 64).
61 Domstolen har emellertid slagit fast att den berörda institutionen kan grunda sig på allmänna presumtioner, som gäller för vissa kategorier av handlingar, eftersom liknande överväganden kan tillämpas på ansökningar om utlämnande av handlingar av samma typ (dom av den 1 juli 2008, Sverige och Turco/kommissionen, C‑39/05 P och C‑52/05 P, EU:C:2008:374, punkt 50).
62 Unionsdomstolen har, i synnerhet när det gäller tillgång till handlingar i ett förfarande enligt artikel 101 FEUF, slagit fast att kommissionen, utan att göra en individuell och konkret prövning av var och en av dessa handlingar, har rätt att presumera att ett utlämnande av dem i princip skulle undergräva såväl skyddet för syftet med inspektioner och utredningar som skyddet för de inblandade företagens affärsintressen, varvid dessa båda skyddskategorier i ett sådant sammanhang är nära förbundna med varandra (se dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkterna 79 och 93 och där angiven rättspraxis, och dom av den 13 september 2013, Nederländerna/kommissionen, T-380/08, EU:T:2013:480, punkt 42 och där angiven rättspraxis).
63 Denna allmänna presumtionsregel utesluter emellertid inte att det kan visas att en viss handling som begärts utlämnad inte omfattas av presumtionen eller att det föreligger ett övervägande allmänintresse av att handlingen lämnas ut i enlighet med artikel 4.2 in fine i förordning nr 1049/2001 (se dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 100 och där angiven rättspraxis).
64 Det ska också inledningsvis noteras att den handling till vilken tillgång har nekats i förevarande fall är innehållsförteckningen i kommissionens administrativa akt i förfarandet avseende räntederivat i euro, vilket är ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och artikel 53 i EES-avtalet.
65 Dessutom framgår det av handlingarna i målet att förfarandet avseende räntederivat i euro inte hade avslutats vid den tidpunkt då sökanden ingav ansökan om tillgång till handlingar (se punkterna 2, 8 och 11 ovan).
66 Dessutom grundades det angripna beslutet faktiskt på presumtionen att ett utlämnande av innehållsförteckningen i princip skulle undergräva syftet med utredningen, som skyddas av det undantag som föreskrivs i artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001 (se punkterna 7 och 11 ovan).
67 Det är mot bakgrund av dessa inledande synpunkter som tribunalen ska pröva om det finns fog för sökandens argument.
68 För det första kan sökandens argument att den allmänna presumtionen för sekretess inte är tillämplig i förevarande fall, eftersom ansökan om tillgång avsåg ett enda dokument, inte godtas.
69 I detta sammanhang bör det noteras att det fall, i vilket domstolen slog fast att det finns en allmän presumtion för sekretess för handlingarna i den administrativa akten rörande ett förfarande enligt artikel 101 FEUF, kännetecknades just av att den aktuella ansökan om tillgång inte avsåg en enda handling, utan en uppsättning av handlingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 69). På samma sätt avser en stor del av de mål i vilka allmänna presumtioner för sekretess har tillåtits i rättspraxis också ansökningar om tillgång till en uppsättning av handlingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 67 och där angiven rättspraxis).
70 Däremot, och i motsats till vad sökanden har gjort gällande med hänvisning till domen av den 7 juli 2015, Axa Versicherung/kommissionen (T‑677/13, EU:T:2015:473), framgår det inte av domstolens rättspraxis att en allmän presumtion för att inte lämna ut handlingar endast gäller när ansökan om tillgång avser hela akten, såsom domstolen påpekade i punkt 41 i domen av den 14 juli 2016, Sea Handling/kommissionen, C‑271/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:557).
71 Domstolen och tribunalen har dessutom redan godtagit tillämpningen av allmänna presumtioner för sekretess, oberoende av det antal handlingar som avses i ansökan om tillgång och även när en enda handling har varit föremål för ansökan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2016, Sea Handling/kommissionen, C‑271/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:557, punkt 41, dom av den 25 september 2014, Spirlea/kommissionen, T‑306/12, EU:T:2014:816, punkterna 74 och 75, och dom av den 25 oktober 2013, Beninca/kommissionen, T‑561/12, ej publicerad, EU:T:2013:558, punkterna 1, 24 och 32).
72 Det är nämligen ett kvalitativt kriterium, det vill säga att handlingarna är hänförliga till ett och samma förfarande, som styr tillämpningen av den allmänna presumtionen för att inte lämna ut handlingar, och inte ett kvantitativt kriterium, det vill säga huruvida ansökan avser ett större eller mindre antal handlingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 september 2014, Spirlea/kommissionen, T‑306/12, EU:T:2014:816, punkt 75 och där angiven rättspraxis).
73 Det är riktigt att den rättspraxis som det har hänvisats till i punkterna 70–72 ovan avsåg ansökningar om tillgång till handlingar som rörde andra förfaranden än det som nu är aktuellt. Den princip som följer av denna rättspraxis, nämligen att en allmän presumtion för sekretess kan vara tillämplig oberoende av hur många handlingar ansökan om tillgång till handlingar avser, och även om ansökan avser en enda handling, kan emellertid tillämpas analogt i förevarande fall.
74 Oberoende av det antal handlingar som avses i en ansökan om tillgång till handlingar kan tillgången till handlingar i ett förfarande enligt artikel 101 FEUF inte beviljas utan att hänsyn tas även till de stränga regler som föreskrivs i förordningarna nr 1/2003 och 773/2004 beträffande behandlingen av uppgifter som har samlats in eller framkommit i ett sådant förfarande.
75 För det andra kan sökandens argument, att innehållsförteckningen inte kan omfattas av en allmän presumtion för sekretess på grund av denna handlings särskilda karaktär, inte godtas.
76 Det stämmer att innehållsförteckningen är en handling av särskild karaktär, i den meningen att den inte har något eget innehåll, eftersom den endast utgör en sammanfattning av aktens innehåll. Det är emellertid en handling som organiserar den akt som rör förfarandet i fråga och som därmed ingår som en del av alla de handlingar som rör förfarandet. Det är vidare en handling som innehåller en förteckning över alla de handlingar som finns i akten, som rubricerar och identifierar dem. I den mån som innehållförteckningen hänvisar till varje handling i akten är den även en handling som återspeglar samtliga handlingar i akten samt en del information om innehållet i dessa handlingar. Dessutom kan man, som kommissionen har gjort gällande, i innehållsförteckningen se alla åtgärder som vidtagits av kommissionen i förfarandet avseende den konkurrensbegränsande samverkan. Innehållsförteckningen i en akt rörande konkurrensbegränsande samverkan kan således innehålla relevanta och exakta uppgifter om innehållet i akten.
77 Av detta följer, i motsats till vad sökanden har påstått, att ett utlämnande av uppgifterna i innehållsförteckningen, på samma sätt som ett utlämnande av handlingarna i sig, kan skada de intressen som skyddas av undantagen i artikel 4.2 första och tredje strecksatserna i förordning nr 1049/2001, i den mån det leder till att en tredje part får kännedom om känsliga affärsuppgifter eller uppgifter om den pågående utredningen. Dessutom kan det argument som sökanden har framfört på grundval av domen av den 15 december 2011, CDC Hydrogene Peroxide/kommissionen (T‑437/08, EU:T:2011:752), inte godtas, eftersom denna dom meddelades före domen av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW (C‑365/12 P, EU:C:2014:112), i vilken domstolen fann att en allmän presumtion för sekretess gäller för handlingar i den administrativa akten rörande ett förfarande enligt artikel 101 FEUF (se punkt 62 ovan).
78 Det ska vidare påpekas att de skäl som, i domen av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW (C‑365/12 P, EU:C:2014:112), föranledde domstolen att godta en sådan allmän presumtion för sekretess även är tillämpliga på innehållsförteckningen i en sådan akt.
79 Tribunalen erinrar i detta hänseende om att domstolen har slagit fast att undantagen från rätten till tillgång till handlingar, vilka bland annat återfinns i artikel 4 i förordning nr 1049/2001, när de handlingar som begärs utlämnade tillhör ett särskilt område inom unionsrätten – som ett förfarande enligt artikel 101 FEUF – inte kan tolkas utan att hänsyn tas till de specifika regler som styr tillgången till dessa handlingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 83).
80 Domstolen har vidare slagit fast att användningen av handlingarna i akten i ett förfarande enligt artikel 101 FEUF regleras av vissa bestämmelser i förordningarna nr 1/2003 och 773/2004 på ett restriktivt sätt. I dessa bestämmelser föreskrivs nämligen att parterna i ett förfarande enligt artikel 101 FEUF inte har någon obegränsad rätt till tillgång till handlingarna i ärendet vid kommissionen och att utomstående, bortsett från klagande, helt saknar rätt till tillgång till handlingarna i ärendet vid kommissionen i ett sådant förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkterna 86 och 87).
81 Domstolen har vidare slagit fast att om en generell rätt till tillgång till handlingarna i ett ärende enligt artikel 101 FEUF beviljades med stöd av förordning nr 1049/2001 skulle detta äventyra den balans som unionslagstiftaren i förordningarna nr 1/2003 och nr 773/2004 har velat säkerställa mellan å ena sidan de berörda företagens skyldighet att förse kommissionen med potentiellt känsliga affärsuppgifter för att kommissionen ska kunna bedöma huruvida det föreligger en konkurrensbegränsande samverkan och om den i så fall är förenlig med nämnda artikel, och å andra sidan tillförsäkrandet av ett förstärkt skydd för de till kommissionen ingivna upplysningar som är sekretessbelagda eller utgör affärshemligheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 90 och där angiven rättspraxis).
82 Domstolen har slutligen funnit att rätten att få ta del av handlingarna i ett ärende som rör ett förfarande enligt artikel 101 FEUF och rätten till tillgång till handlingar enligt förordning nr 1049/2001 visserligen skiljer sig åt i rättsligt hänseende, men att de dock i praktiskt hänseende leder till en jämförbar situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 89 och där angiven rättspraxis).
83 Det följer av denna rättspraxis att den allmänna presumtionen för sekretess för handlingar i den administrativa akten rörande ett förfarande enligt artikel 101 FEUF i huvudsak grundar sig på en tolkning av de undantag från rätten till tillgång till handlingar som föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 1049/2001, med beaktande av de stränga regler beträffande behandlingen av uppgifter som har samlats in eller framkommit i ett sådant förfarande som föreskrivs i förordningarna nr 1/2003 och 773/2004.
84 Med andra ord vilar denna presumtion på premissen att det gäller en särskild ordning för tillgång till handlingar i det aktuella förfarandet. En sådan ordning innebär att det i princip kan presumeras att ett utlämnande av dessa handlingar kan skada syftet med det förfarandet som den ingår i (se, för ett liknande resonemang, förslag till avgörande av generaladvokaten Cruz Villalón i målet rådet/Access Info Europe, C‑280/11 P, EU:C:2013:325, punkt 75).
85 Såsom kommissionen har gjort gällande är den omständigheten att den handling som begärs utlämnad ingår i den administrativa akten rörande ett förfarande enligt artikel 101 FEUF i förevarande fall tillräcklig för att motivera att en allmän presumtion för sekretess tillämpas med avseende på handlingar som rör ett sådant förfarande, oberoende av antalet handlingar som berörs av begäran (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 juli 2016, Sea Handling/kommissionen, C‑271/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:557, punkt 41).
86 Av detta följer att det fanns fog för att i det angripna beslutet slå fast att innehållsförteckningen omfattades av den allmänna presumtionen för sekretess som gäller för handlingar i ett ärende som rör ett förfarande enligt artikel 101 FEUF.
87 För det tredje kan tribunalen inte godta sökandens argument att kommissionen i förevarande fall inte har redogjort för skälen till att ett utlämnande av den begärda handlingen skulle kunna skada de intressen som skyddas av undantagen i artikel 4.2 första och tredje strecksatserna i förordning nr 1049/2001.
88 I ett fall då en allmän presumtion för att inte lämna ut handlingar gäller ska den berörda institutionen emellertid, såsom kommissionen har gjort gällande, endast precisera vilka allmänna överväganden som utgör grunden för presumtionen att ett utlämnande av handlingarna skulle undergräva ett av de intressen som skyddas av de undantag som föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 1049/2001, utan att nämnda institution behöver göra en konkret bedömning av varje handling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2010, Sverige m.fl./API och kommissionen, C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkt 76).
89 I förevarande fall ska det konstateras att det i det angripna beslutet angavs att den allmänna presumtionen för sekretess grundade sig dels på behovet av att skydda syftet med utredningen i förfarandet avseende räntederivat i euro, enligt det undantag som föreskrivs i artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001, dels på en tolkning av bestämmelserna i förordningen i linje med de särskilda bestämmelserna i förordningarna nr 1/2003 och nr 773/2004. Kommissionen påpekade dessutom att innehållsförteckningen var en del av den administrativa akten i förfarandet avseende räntederivat i euro, som ännu inte hade avslutats, och att ett offentliggörande av de begärda handlingarna, inklusive innehållsförteckningen, skulle kunna äventyra pågående utredningar och undergräva sekretessbestämmelserna samt de undersökta parternas rätt till försvar och affärsintressen (se punkterna 7 och 11 ovan).
90 Av detta följer att det angripna beslutet, genom att grunda sig på presumtionen att ett utlämnande av innehållsförteckningen i princip skulle undergräva syftet med utredningen, vilket skyddas av det undantag som föreskrivs i artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001, inte strider mot denna artikel.
91 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den första delen av den tredje, den fjärde och den nionde grunden.
Den andra delen av den tredje, den fjärde och den nionde grunden: Förekomsten av ett övervägande allmänintresse som motiverar utlämnandet av den begärda handlingen och åsidosättande av artikel 101 FEUF
92 Inom ramen för den andra delen av den tredje, den fjärde och den nionde grunden har sökanden för det första gjort gällande att det föreligger ett övervägande allmänintresse av att få tillgång till innehållsförteckningen i syfte att undersöka ”möjligheten att väcka talan om skadestånd för den skada som kartellen har orsakat”. Sökanden har påstått att det är av övervägande allmänintresse att kunna väcka talan om skadestånd för den skada som kartellen har orsakat, eftersom en sådan talan ökar ”genomslagskraften av unionens konkurrensregler” och bidrar till att ”bevara en effektiv konkurrens inom unionen”. Sökanden kan endast genom att gå igenom innehållsförteckningen skapa sig en uppfattning om huruvida de handlingar som räknas upp där kan behövas som stöd för en eventuell skadeståndstalan. Sökanden har för det andra gjort gällande att det angripna beslutet strider mot artikel 101 FEUF, eftersom beslutet att inte lämna ut innehållsförteckningen i praktiken hindrar sökanden från att på ett ändamålsenligt sätt utöva den rätt till skadestånd som följer av denna artikel.
93 Kommissionen har bestritt sökandens argument.
94 Tribunalen erinrar inledningsvis om att erkännandet av en allmän presumtion för sekretess, såsom framgår av den rättspraxis som nämns i punkt 63 ovan, inte utesluter att det kan visas att en viss handling som begärs utlämnad inte omfattas av presumtionen eller att det, enligt artikel 4.2 in fine i förordning nr 1049/2001, föreligger ett övervägande allmänintresse som motiverar att den berörda handlingen lämnas ut.
95 Det ska i detta hänseende påpekas att var och en har rätt att begära ersättning för skada som vederbörande har åsamkats genom en överträdelse av artikel 101 FEUF. En sådan rättighet förstärker genomslagskraften av unionens konkurrensregler, genom att på så sätt bidra till att en effektiv konkurrens bevaras inom unionen (se dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 104 och där angiven rättspraxis).
96 Enligt rättspraxis ankommer det dock på den som gör gällande att det finns ett övervägande allmänintresse att på ett konkret sätt åberopa de omständigheter som motiverar att handlingarna i fråga ska lämnas ut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Technische Glaswerke Ilmenau, C‑139/07 P, EU:C:2010:376, punkt 62). Rent generella överväganden räcker inte för att slå fast att ett övervägande allmänintresse ska ges företräde framför de skäl som motiverar att handlingarna inte ska lämnas ut (se dom av den 25 september 2014, Spirlea/kommissionen, T-669/11, EU:T:2014:814, punkt 92 och där angiven rättspraxis).
97 I själva verket ankommer det på var och en som vill erhålla ersättning för en skada som vederbörande har åsamkats på grund av ett åsidosättande av artikel 101 FEUF att visa att den behöver få tillgång till en viss handling i ärendet hos kommissionen för att kommissionen, med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i ärendet, ska kunna göra en avvägning från fall till fall mellan intresset av att handlingarna lämnas ut och intresset av att de skyddas (se dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 107 och där angiven rättspraxis).
98 Om det inte föreligger något sådant behov kan det intresse som finns av att erhålla skadestånd på grund av ett åsidosättande av artikel 101 FEUF inte utgöra ett övervägande allmänintresse i den mening som avses i artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001 (se, dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 108 och där angiven rättspraxis).
99 Dessutom kan ett intresse som endast är hänförligt till en skada som åsamkats ett privat företag i samband med en överträdelse av artikel 101 FEUF inte betraktas som ”allmänt” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 2016, Sea Handling/kommissionen, C‑271/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:557, punkterna 97 och 98, och dom av den 20 mars 2014, Reagens/kommissionen, T‑181/10, ej publicerad, EU:T:2014:139, punkt 142).
100 I förevarande fall ska det påpekas att kommissionen i det angripna beslutet ansåg att det fanns anledning att presumera att ett utlämnande av innehållsförteckningen skulle kunna undergräva skyddet av utredningar enligt artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001. Kommissionen ansåg vidare att det inte fanns något övervägande allmänintresse, i den mening som avses i artikel 4.2 in fine i förordningen, som motiverade att innehållsförteckningen lämnades ut, eftersom detta intresse inte kunde omfatta sökandens intresse av att väcka en skadeståndstalan (se punkterna 7 och 11 ovan).
101 Sökandens argument påverkar inte denna slutsats.
102 För det första ska det påpekas att sökanden endast har påstått att tillgång till innehållsförteckningen skulle göra det möjligt för denne att ”skapa sig en uppfattning om huruvida de handlingar som [var] förtecknade [skulle kunna] vara till stöd för en eventuell skadeståndstalan”. Detta mycket allmänna argument räcker emellertid inte för att visa på vilket sätt beslutet att inte lämna ut innehållsförteckningen skulle hindra sökanden från att på ett ändamålsenligt sätt utöva sin rätt att begära skadestånd. Sökanden har således inte på något sätt styrkt sitt påstående om att tillgång till innehållsförteckningen är avgörande för att denne ska kunna väcka en sådan skadeståndstalan.
103 Under dessa omständigheter kan intresset av att få ersättning för en eventuell skada till följd av en överträdelse av artikel 101 FEUF inte anses utgöra ett övervägande allmänintresse i den mening som avses i artikel 4.2 in fine i förordning nr 1049/2001.
104 För det andra kan det angripna beslutet, såsom kommissionen har gjort gällande, inte utgöra en överträdelse av artikel 101 FEUF, eftersom beslutet inte är grundat på denna bestämmelse, utan på bestämmelserna i förordning nr 1049/2001.
105 Sökanden har således inte styrkt vare sig att den handling som begärdes utlämnad inte omfattades av den allmänna presumtionen för sekretess eller att det fanns ett övervägande allmänintresse som motiverade att handlingen skulle lämnas ut.
106 Av detta följer att den andra delen av den tredje, den fjärde och den nionde grunden inte kan godtas. Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser någon del av den tredje, den fjärde och den nionde grunden.
Den sjunde och den åttonde grunden: Åsidosättande av den grundläggande rätten till tillgång till handlingar och av proportionalitetsprincipen
107 Sökanden har för det första gjort gällande att undantagen i artikel 4 i förordning nr 1049/2001 inte är tillämpliga i förevarande fall och att det angripna beslutet följaktligen strider mot den grundläggande rätten till tillgång till handlingar, som föreskrivs i artikel 6.1 FEU, jämförd med artikel 42 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 15.3 FEUF och artikel 2.1 i förordning nr 1049/2001. För det andra har sökanden gjort gällande att den grundläggande rätten till tillgång till handlingar och proportionalitetsprincipen har åsidosatts, eftersom kommissionen till och med nekade tillgång till den del av innehållsförteckningen som inte var föremål för någon begäran om konfidentiell behandling.
108 Kommissionen har bestritt klagandens argument.
109 När det gäller det påstådda åsidosättandet av den grundläggande rätten till tillgång till handlingar, är det tillräckligt att påpeka, såsom angetts i punkterna 57 och 58 ovan, att denna rätt är föremål för vissa begränsningar som grundar sig på hänsyn till allmänna eller privata intressen, såsom bland annat framgår av de undantagsbestämmelser som föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 1049/2001. I förevarande fall var tillgången till den begärda handlingen, såsom framgår av punkt 90 ovan, föremål för begränsningar med hänsyn till allmänna intressen och omfattades av en allmän presumtion för sekretess, bland annat på grund av det undantag som föreskrivs i artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001.
110 Vad beträffar argumentet att proportionalitetsprincipen har åsidosatts på grund av att den begärda handlingen inte lämnades ut ens i vissa delar, är det tillräckligt att erinra om att det inte finns någon skyldighet att helt eller delvis lämna ut uppgifter om innehållet i de handlingar som ingår i ärendet avseende räntederivat i euro, eftersom de omfattas av den allmänna presumtionen för sekretess som avses i punkt 78 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2012, kommissionen/Éditions Odile Jacob, C‑404/10 P, EU:C:2012:393, punkt 133, och dom av den 14 juli 2016, Sea Handling/kommissionen, C‑271/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:557, punkt 63).
111 Av detta följer att det angripna beslutet inte kan anses ha fattats i strid med den grundläggande rätten till tillgång till handlingar och proportionalitetsprincipen.
112 Talan kan således inte vinna bifall såvitt avser den sjunde och den åttonde grunden.
Den femte och den sjätte grunden: Åsidosättande av artikel 4.3 i förordning nr 1049/2001
113 Genom den femte och den sjätte grunden har sökanden, i huvudsak, gjort gällande att innehållsförteckningen inte är en sådan handling som omfattas av de undantag som föreskrivs i artikel 4.3 första och andra styckena i förordning nr 1049/2001 och, således, att det angripna beslutet strider mot dessa undantagsbestämmelser.
114 Kommissionen har bestritt sökandens argument.
115 Det räcker i detta hänseende att, för det första, konstatera att det angripna beslutet inte grundar sig på det undantag som föreskrivs i artikel 4.3 andra stycket i förordning nr 1049/2001. Sökandens argument om att denna bestämmelse har åsidosatts är således inte relevant.
116 För det andra har sökanden, såsom kommissionen har gjort gällande, enbart åberopat att den berörda handlingen inte omfattas av tillämpningsområdet för det undantag som föreskrivs i artikel 4.3 första stycket i förordning nr 1049/2001, utan att närmare precisera detta påstående. Sökanden har inte visat på vilket sätt innehållsförteckningen inte ska anses vara en ”handling som upprättats av en institution för internt bruk”.
117 De eventuella felaktiga rättstillämpningar eller oriktiga bedömningar som kommissionen gjorde sig skyldig till i samband med tillämpningen av de undantag som föreskrivs i artikel 4.3 i förordning nr 1049/2001 har, i förevarande fall, under alla omständigheter inte någon inverkan på det angripna beslutets lagenlighet, eftersom det har slagits fast att kommissionen hade rätt att presumera att innehållsförteckningen omfattades av undantaget i artikel 4.2 tredje strecksatsen i samma förordning.
118 Av detta följer att det angripna beslutet under alla omständigheter inte kan anses ha fattats i strid med artikel 4.3 i förordning nr 1049/2001.
119 Talan kan således inte vinna bifall på den femte och den sjätte grunden, då den ena saknar relevans och det inte finns fog för den andra.
120 Av detta följer att talan ska ogillas.
Rättegångskostnader
121 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 137 i rättegångsreglerna ska tribunalen i mål där det saknas anledning att döma i saken besluta om rättegångskostnaderna enligt vad den finner skäligt.
122 I förevarande fall beror det förhållandet att det delvis saknas anledning att döma i saken på att kommissionen, efter det att talan väckts, på sin webbplats offentliggjorde den preliminära icke-konfidentiella versionen av beslutet i förfarandet avseende räntederivat i euro. Detta offentliggörande var emellertid inte ett svar på sökandens begäran om tillgång till handlingar, utan var ett uttryck för kommissionens skyldighet att offentliggöra i enlighet med artikel 30 i förordning nr 1/2003. Såsom framgår av handlingarna i målet, existerade denna icke-konfidentiella version av beslutet i förfarandet avseende räntederivat i euro ännu inte vid den tidpunkt då det angripna beslutet antogs.
123 Mot bakgrund av dessa omständigheter, den omständigheten att passivitetstalan har avvisats och att sökandens ansökan om ogiltigförklaring ogillas i övrigt, ska sökanden förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader, inklusive de rättegångskostnader för vilka beslutet skulle anstå enligt de beslut som anges i punkterna 16 och 24 ovan, i enlighet med kommissionens yrkande.
Mot denna bakgrund beslutar
TRIBUNALEN (andra avdelningen)
följande:
1) Talan ogillas.
2) Edeka-Handelsgesellschaft Hessenring mbH ska ersätta rättegångskostnaderna.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 5 februari 2018.
Underskrifter