FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MICHAL BOBEK
föredraget den 20 december 2017(1)
Mål C‑571/17 PPU
Openbaar Ministerie
mot
Samet Ardic
(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank Amsterdam (Förstainstansdomstolen i Amsterdam, Nederländerna))
”Begäran om förhandsavgörande – Europeisk arresteringsorder – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder som utfärdats i syfte att verkställa ett fängelsestraff – Fakultativa skäl för att vägra verkställighet – Artikel 4a i rambeslutet – Begreppet ’förhandling [som ledde till beslutet]’ – Räckvidd – Person som dömts till fängelsestraff genom en slutgiltig fällande dom när den berörda personen var närvarande vid förhandlingen – Villkorlig frigivning efter delvis avtjänat fängelsestraff – Underlåtenhet att iaktta föreskrivna villkor – Senare förfarande som ledde till återkallande av den villkorliga frigivningen – Förfarande som genomfördes utan att den berörda personen var närvarande”
I. Inledning
1. Samet Ardic, en tysk medborgare, är föremål för en europeisk arresteringsorder som har utfärdats av en tysk rättslig myndighet. Denna myndighet har begärt att Samet Ardic, som för närvarande är frihetsberövad i Nederländerna, ska överlämnas för verkställighet av återstoden av de fängelsestraff han dömts till genom två domar. Efter att delvis ha avtjänat de båda straffen beviljades Samet Ardic villkorlig frigivning. Den villkorliga frigivningen återkallades senare, eftersom Samet Ardic inte hade iakttagit villkoren för frigivningen.
2. Samet Ardic var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till de båda slutgiltiga avgöranden varigenom han dömdes till fängelse i två fall, men var inte personligen närvarande vid det förfarande som ledde till besluten om återkallande av den villkorliga frigivningen.
3. Förevarande mål avser tillämpningsområdet för artikel 4a i rambeslut 2002/584/RIF.(2) Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i rambeslutet avser det förfarande som ledde till besluten om återkallande av den villkorliga frigivningen.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Europakonventionen
4. I artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna(3) (nedan kallad Europakonventionen) föreskrivs följande:
”Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag. …”
B. Unionsrätt
1. Stadgan
5. I artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) föreskrivs följande:
”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.
Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.
…”
6. Enligt artikel 48.2 i stadgan ska ”[v]ar och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse … garanteras respekt för rätten till försvar”.
2. Rambeslutet
7. I artikel 1.2 i rambeslutet föreskrivs att ”[m]edlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut”.
8. I artikel 1.3 föreskrivs att rambeslutet ”påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [FEU]”.
9. Artikel 4a i rambeslutet infördes genom rambeslut 2009/299/RIF(4) i syfte att precisera skälen för att verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen:
”1. Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning
a) i god tid,
i) antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,
och
ii) underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,
eller
b) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen,
eller
c) efter att ha delgivits beslutet och uttryckligen underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan prövad på nytt även mot bakgrund av nytt bevismaterial, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,
i) uttryckligen förklarade att han eller hon inte bestred beslutet,
eller
ii) inte begärde förnyad prövning eller överklagade inom den tillämpliga tidsramen,
eller
d) inte personligen delgavs beslutet men
i) utan dröjsmål kommer att personligen delges detta efter överlämnandet och uttryckligen underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få delta och få själva sakfrågan, inklusive nytt bevismaterial, prövad på nytt, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs,
och
ii) kommer att underrättas om den tidsram inom vilken vederbörande måste begära förnyad prövning eller överklagande enligt den relevanta europeiska arresteringsordern.
…”
III. Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
10. Den 13 juni 2017 ansökte officier van justitie bij de rechtbank (allmän åklagare, Nederländerna) vid Rechtbank Amsterdam (Förstainstansdomstolen i Amsterdam, Nederländerna) om verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats den 9 maj 2017 av Staatsanwaltschaft Stuttgart (åklagarmyndigheten i Stuttgart, Tyskland).
11. Den europeiska arresteringsordern i fråga syftar till att den tyska medborgaren Samet Ardic ska gripas och överlämnas till Tyskland för verkställighet av två fängelsestraff. Två slutgiltiga domar som avser nio brott ligger till grund för den europeiska arresteringsordern. Genom den första domen, domen (i) av den 4 mars 2009, dömdes Samet Ardic av Amtsgericht Böblingen (Distriktsdomstolen i Böblingen, Tyskland) till ett fängelsestraff på ett år och åtta månader. Genom den andra domen, domen (ii) av den 10 november 2010, dömdes han av Amtsgericht Stuttgart-Bad Cannstatt (Distriktsdomstolen i Stuttgart-Bad Cannstatt, Tyskland) till ett fängelsestraff på ett år och åtta månader.
12. I punkt d i den europeiska arresteringsordern bekräftas att Samet Ardic var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till de båda domarna.
13. Genom två beslut (av den 4 januari 2010 respektive den 31 maj 2011 beviljade de domstolar som meddelat de domar som nämns i punkt 11 ovan villkorlig frigivning från de utdömda fängelsestraffen.(5)
14. Den villkorliga frigivningen återkallades genom två beslut av Amtsgericht Stuttgart-Bad Cannstatt (Distriktsdomstolen i Stuttgart-Bad Cannstatt), vilka meddelades den 18 respektive den 4 april 2013 (nedan kallade besluten om återkallande). Besluten om att återstoden av fängelsestraffen skulle verkställas berodde på att den berörda personen inte hade iakttagit villkoren för sin villkorliga frigivning och trots erinringar hade undandragit sig övervakning och anvisningar från sin kontaktperson samt rättslig kontroll. Besluten om återkallande är slutgiltiga. Samet Ardic ska således ännu avtjäna 338 dagar av det fängelsestraff han dömts till i det mål som avgjordes den 4 mars 2009 av Amtsgericht Böblingen (domstol i första instans i Böblingen) och 340 dagar av det fängelsestraff han dömts till i det mål som avgjordes den 10 november 2010 av Amtsgericht Stuttgart-Bad Cannstatt (domstol i första instans i Stuttgart-Bad Cannstatt).
15. Av den europeiska arresteringsordern i fråga har den hänskjutande domstolen dragit slutsatsen att Samet Ardic inte var personligen närvarande vid det förfarande som ledde till besluten om återkallande, vilket har bekräftats av Samet Ardic. Samet Ardic har även förklarat att om han hade känt till tiden och platsen för förhandlingen, skulle han ha närvarat för att övertyga den behöriga domstolen om att inte återkalla frigivningen.
16. I punkt f i den europeiska arresteringsordern (frivillig information om ”andra omständigheter i fallet”) anges att besluten om återkallande delgavs den eftersökta personen genom offentliggörande, och att han därför har rätt att yttra sig i efterhand om besluten, utan att detta direkt påverkar verkställigheten av dem.
17. Den hänskjutande domstolen har angett att den tyska domstolen enligt tysk rätt är skyldig att återkalla en villkorlig frigivning om den dömda personen undandrar sig övervakning och/eller inte iakttar villkoren för frigivningen. Däremot ska den tyska domstolen inte återkalla frigivningen, om det är tillräckligt att ålägga personen ytterligare villkor eller instruktioner eller förlänga prövotiden. Av besluten om återkallande framgår att Amtsgericht Stuttgart-Bad Cannstatt (Distriktsdomstolen i Stuttgart-Bad Cannstatt) konstaterade att det inte var tillräckligt att ålägga ytterligare villkor eller förlänga prövotiden och att återkallandet var förenligt med proportionalitetsprincipen. Den hänskjutande domstolen har påpekat att när den tyska domstolen beslutar om återkallande, har den ett utrymme för skönsmässig bedömning som ger den möjlighet att ta hänsyn till den berörda personens situation eller personlighet.
18. Den hänskjutande domstolen har påpekat att domstolen i domen i målet Zdziaszek, med avseende på tillämpningen av artikel 4a i rambeslutet, gjorde åtskillnad mellan åtgärder som ändrar varaktigheten av den utdömda påföljden och åtgärder som avser formerna för verkställighet av en frihetsberövande påföljd.(6) Den hänskjutande domstolen har konstaterat att de beslut om återkallande som avses i det nationella målet inte ändrar påföljdens varaktighet. Men detta betyder inte nödvändigtvis att artikel 4a i rambeslutet inte är tillämplig på besluten om återkallande, med hänsyn till den högre skyddsnivå som garanteras genom stadgan. Den hänskjutande domstolen har påpekat att när en domstol har ett utrymme för skönsmässig bedömning kan ett beslut om återkallande nämligen ha lika stor betydelse för den berörda personen som en dom om fastställande av en kumulativ påföljd (som avsågs i domen i målet Zdziaszek).
19. Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Amsterdam (Förstainstansdomstolen i Amsterdam) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:
”Om den eftersökta personen vid en förhandling som han var närvarande vid har förklarats skyldig och dömts till ett villkorligt frihetsstraff, är det senare förfarande i vilket domstolen i den eftersökta personens frånvaro beslutar att återkalla denna villkorlighet, på grund av att den eftersökta personen inte har följt de uppställda villkoren och undandragit sig övervakning, en ’förhandling [som ledde till beslutet]’ i den mening som avses i artikel 4a i rambeslut [2002/584]?”
IV. Förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande vid domstolen
20. Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler. Till stöd för sin begäran har den hänskjutande domstolen anfört att den fråga som ställts avser tolkningen av ett rambeslut som omfattas av avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget. Den har även påpekat att den berörda personen hålls frihetsberövad i Nederländerna i avvaktan på ett avgörande av huruvida han ska överlämnas. EU-domstolens brådskande svar har således en direkt och avgörande inverkan på hur länge den berörda personen kommer att hållas frihetsberövad.
21. Domstolen (femte avdelningen) beslutade den 12 oktober 2017 att bifalla ansökan.
22. Skriftliga yttranden har ingetts av Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten, Nederländerna), Samet Ardic, den tyska och den nederländska regeringen samt Europeiska kommissionen. Dessa yttrade sig även muntligen vid förhandlingen den 22 november 2017, liksom den irländska regeringen.
V. Bedömning
23. Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i den mening som avses i den inledande satsen i artikel 4a.1 i rambeslutet omfattar ett förfarande som har lett till ett slutgiltigt beslut om återkallande av en villkorlig frigivning. Förevarande mål avser tillämpningsområdet för artikel 4a i rambeslutet.
24. Förevarande förslag är indelat enligt följande. Efter några inledande överväganden rörande relevanta tyska processuella bestämmelser och praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (A) kommer jag inledningsvis att göra en tolkning av artikel 4a i rambeslutet (B). Därefter kommer jag att granska den specifika frågan om återkallande av beslutet om villkorlig frigivning inom ramen för artikel 4a i rambeslutet (C). Avslutningsvis kommer jag att göra några kortfattade anmärkningar om de grundläggande rättigheterna inom ramen för det system som fastställs i rambeslutet (D).
A. Inledande klargöranden
25. Den tolkningsfråga som har ställts i förevarande mål har ett nära samband med de frågor som domstolen prövade i målen Tupikas (C‑270/17 PPU) och Zdziaszek (C‑271/17 PPU). I domen i det förstnämnda målet fastslog domstolen bland annat att vid tillämpningen av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 ska begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, i sådana fall där förfarandet har genomförts i flera instanser, tolkas så, att det avser förfarandet vid överklagandeinstansen, förutsatt att den berörda personens skuld slutgiltigt fastställdes och vederbörande ådömdes en påföljd genom det avgörande som meddelades av denna instans.(7) I domen i målet Zdziaszek fastslog domstolen att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” även avser senare förhandlingar (såsom sådana som lett till en dom om fastställande av en kumulativ påföljd) som lett till ett avgörande varigenom varaktigheten av det straff som ursprungligen utdömts ändrats och därmed slutgiltigt fastställts, såvida den myndighet som meddelat sistnämnda avgörande har förfogat över ett visst utrymme att företa en skönsmässig bedömning.(8)
26. I sistnämnda dom konstaterade domstolen även, med hänvisning till Europadomstolens dom i målet Boulois,(9) att ”[d]et ska … göras en åtskillnad mellan … åtgärd[er som innebär att varaktigheten av den utdömda påföljden eller påföljderna ändras] och sådana åtgärder som avser formerna för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Det framgår dessutom av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att artikel 6.1 i Europakonventionen inte är tillämplig på frågor avseende formerna för verkställighet av en frihetsberövande påföljd, bland annat frågor avseende villkorlig frigivning.”(10)
27. Den tolkningsfråga som har ställts av den hänskjutande domstolen i förevarande mål rör den åtskillnad som i detta sammanhang ska göras mellan, å ena sidan, avgöranden varigenom skulden fastställts och påföljden utdömts och, å andra sidan, beslut som avser ”formerna för verkställighet av en frihetsberövande påföljd”. Enligt domen i målet Zdziaszek omfattas sistnämnda beslut inte av tillämpningsområdet för artikel 6.1 i Europakonventionen,(11) vilket vidare kan tolkas så, att beslut som avser ”formerna för verkställighet” inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a i rambeslutet.
28. För att den hänskjutande domstolen ska kunna ges ett användbart svar i förevarande mål, är två inledande klargöranden nödvändiga. Det måste, för det första, klargöras exakt vilket slag av förfarande som enligt tysk rätt tillämpas vid beslut om återkallande av en villkorlig frigivning (1). Det är, för det andra, också nödvändigt att klargöra vad som i Europadomstolens praxis avses med begreppet ”formerna för verkställighet av en frihetsberövande påföljd” (2).
1. Förfarandet för återkallande av villkorlig frigivning i tysk rätt
29. Domstolen har anmodat den tyska regeringen att närmare redogöra för det tyska förfarandet för återkallande av villkorlig frigivning. Den tyska regeringen har lämnat följande förklaringar.
30. Enligt 57 § Strafgesetzbuch (strafflagen, nedan kallad StGB) kan villkorlig frigivning med prövotid beviljas efter delvis avtjänat fängelsestraff.(12) När två tredjedelar, dock minst två månader, av det utdömda straffet har avtjänats ska den nationella domstolen bevilja villkorlig frigivning, med den dömda personens samtycke och efter att ha fastställt huruvida det är motiverat med hänsyn till intressen som rör allmän säkerhet.(13) När halva tiden, dock minst sex månader, av ett fängelsestraff har avtjänats, kan domstolen bevilja villkorlig frigivning med prövotid och strängare villkor.(14)
31. Den behöriga domstolen ska återkalla den villkorliga frigivningen om den dömda personen allvarligt eller vid upprepade tillfällen har åsidosatt instruktioner eller villkor eller har undandragit sig övervakning och det således finns anledning att befara återfall.(15) Den behöriga domstolen ska däremot inte återkalla frigivningen, om det är tillräckligt att ålägga den dömda personen ytterligare villkor eller instruktioner, särskilt att ställa honom eller henne under övervakning eller förlänga övervaknings- eller prövotiden.(16) Om dessa villkor inte iakttas är domstolen skyldig att återkalla den villkorliga frigivningen.
32. Senare beslut rörande villkorlig frigivning med prövotid regleras genom 453 § Strafprozessordnung (straffprocesslagen, nedan kallad StPO). När en domstol prövar huruvida en villkorlig frigivning ska återkallas, ska den ge den dömda personen tillfälle att yttra sig muntligen.(17) När beslutet om återkallande har meddelats, kan det omedelbart överklagas av den dömda personen. Överklagandet ska inges inom en vecka efter det att beslutet om återkallande delgavs den dömda personen.(18) Om den dömda personens bosättningsort inte är känd och delgivning inte kan göras i föreskriven form, får beslutet delges offentligt genom att det sätts upp på domstolens anslagstavla. Delgivning anses ha skett när en månad har förflutit efter publiceringen på anslagstavlan. Den ovannämnda tidsfristen på en vecka för att omedelbart inge ett överklagande börjar löpa från och med denna tidpunkt. När fristen löpt ut vinner beslutet om återkallande laga kraft.(19)
33. Den tyska regeringen förklarade vid förhandlingen att den dömda personen ska ges tillfälle att yttra sig även om han eller hon inte har fått kännedom om det offentligt delgivna beslutet om återkallande förrän efter det att fristen på en vecka har löpt ut. Av nationell rättspraxis avseende artikel 33a StPO framgår att i en sådan situation ska den dömda personen höras, så att han eller hon ges möjlighet att framföra sina invändningar mot återkallandet och lägga fram nya faktiska omständigheter. Sedan den berörda personen har hörts kan förfarandet återupptas, ex officio eller på begäran, i det skede där det befann sig innan beslutet om återkallande antogs.
2. ”Formerna för verkställighet av en frihetsberövande påföljd” i Europadomstolens praxis
34. Som domstolen påpekade i domen i målet Zdziaszek(20) framgår det av Europadomstolens praxis att de garantier som tillförsäkras genom artikel 6.1 i Europakonventionen är tillämpliga inte enbart på avgörandet av skuldfrågan, utan även på fastställandet av påföljden.(21)
35. Enligt Europadomstolens praxis omfattas emellertid frågor som avser formerna för verkställighet av en frihetsberövande påföljd inte av tillämpningsområdet för artikel 6.1 i Europakonventionen.(22) Europadomstolen har särskilt slagit fast att den straffrättsliga delen av artikel 6.1 i konventionen inte är tillämplig på straffrättsliga förfaranden som i princip inte avser prövningen av en ”anklagelse … för brott”.(23)
36. Europadomstolen och den före detta Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna har konstaterat att skyddet i artikel 6.1 i Europakonventionen inte gäller exempelvis vid förfaranden som avser permission för en frihetsberövad person(24), benådning(25), beviljande av villkorlig frigivning(26), frisläppning av en häktad person mot borgen(27) eller överföring av dömda personer(28). Det samma gäller förfaranden för återkallande av uppskov med verkställigheten av straff, åtminstone enligt den tidigare Europakommissionens praxis.(29)
37. Som den hänskjutande domstolen har påpekat överensstämmer detta synsätt med Europadomstolens praxis avseende begreppet ”straff” i den mening som avses i artikel 7 Europakonventionen.(30)
38. Europadomstolen har emellertid också medgett, bland annat inom ramen för artikel 7 i Europakonventionen, att åtskillnaden mellan ett ”straff” och en åtgärd för ”verkställighet” av ett straff inte alltid är tydlig i praktiken.(31) Europadomstolen har även ansett att artikel 6.1 i Europakonventionen är tillämplig på åtgärder som hänger nära samman med det straffrättsliga förfarandet och det slutgiltiga fastställandet av straffet.(32)
39. Dessutom finns det oklarheter kring huruvida åtgärder som hänger samman med verkställigheten av straff under vissa omständigheter kan omfattas av den civilrättsliga delen av artikel 6.1 i Europakonventionen.(33) Även om Europadomstolen (stora avdelningen) i domen i målet Boulois inte ansåg att den civilrättsliga delen av artikel 6.1 i Europakonventionen var tillämplig, berodde denna tolkning på att ”permission” inte utgjorde en rättighet, eftersom fastställandet av vad som utgör en ”rättighet” är starkt knutet till hur detta är utformat i det nationella rättsliga systemet.(34)
40. Det ska slutligen påpekas att de garantier som hör samman med den anklagades mer specifika rätt att vara närvarande vid förhandlingen inte uttryckligen fastställs i artikel 6.1 i Europakonventionen. Dessa garantier fastställdes ursprungligen av Europadomstolen i det specifika sammanhang som avser den straffrättsliga delen av denna bestämmelse(35) och har först nyligen utsträckts till den civilrättsliga delen.(36)
B. Tolkningen av artikel 4a i rambeslutet
41. När det gäller frågan huruvida det förfarande som ledde till beslutet om återkallande omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a i rambeslutet och huruvida ett sådant beslut kan jämföras med en ”form för verkställighet” av ett straff skiljer sig de berörda parternas tolkningar från varandra.
42. Samet Ardic har hävdat att artikel 4a avser sådana förfaranden för återkallande som avses i det nationella målet. Han har anfört att artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig på beslut om återkallande. Vad gäller ”den straffrättsliga delen” av artikel 6 i Europakonventionen har Samet Ardic gjort gällande att ett förfarande för återkallande kan leda till ändring av straffet inom ramen för förfarandet och att den domstol som beslutar om återkallandet har ett utrymme för skönsmässig bedömning när den fattar sitt beslut. Vidare kan även den civilrättsliga delen av artikel 6 i Europakonventionen vara tillämplig, eftersom förfarandet för återkallande påverkar ”rätten till frihet”. Även om det skulle anses att artikel 6 i Europakonventionen inte är tillämplig på förfarandet för återkallande, tillförsäkrar artiklarna 47 och 48 i stadgan i vart fall ett mer långtgående skydd. Särskilt artikel 47 har en vidare räckvidd och kan täcka sådana förfaranden för återkallande som avses i det nationella målet. Det är följaktligen mot bakgrund av dessa bestämmelser som artikel 4a i rambeslutet ska tolkas.
43. Den irländska regeringen har gjort gällande att under omständigheter där återkallandet inte sker automatiskt och där den nationella domstolen har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, ska det anses att en person fortfarande är föremål för ett straffrättsligt förfarande vid förhandlingen om återkallande av den villkorliga frigivningen. Under sådana omständigheter rör det sig om det förfarande som lett till det rättsliga avgörande varigenom den person som önskas överlämnad har dömts genom en slutgiltig fällande dom (för att återge den formulering som domstolen använde i punkt 74 i domen av den 10 augusti 2017, Tupikas, C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628). Den irländska regeringen anser, med hänvisning till punkt 91 i domen av den 10 augusti 2017, Zdziaszek (C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629), att det rör sig om ett beslut varigenom påföljdens varaktighet bestäms. Under dessa omständigheter ska domstolens konstateranden i punkt 84 i den nämnda domen i målet Tupikas tillämpas analogt, eftersom förhandlingen om återkallande av den villkorliga frigivningen kan medföra att personen frihetsberövas. Ett sådant förfarande rör, med hänsyn till de potentiella konsekvenserna för den enskilde, prövningen av en anklagelse för brott i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. Artikel 47 i stadgan kan i vart fall tillförsäkra en högre nivå av skydd, i enlighet med artikel 52.3 häri.
44. Den nederländska allmänna åklagaren samt den nederländska och den tyska regeringen och kommissionen har däremot antagit ståndpunkten att de beslut om återkallande som avses i det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a i rambeslutet. Detta framgår bland annat av punkt 85 i domen av den 10 augusti 2017, Zdziaszek (C‑271/17 PPU, EU:C:2017:629). Enligt dessa berörda parter omfattar den prövning som avses i artikel 4a endast frågor rörande skulden och straffet. Åtskillnad måste göras mellan fastställandet av skulden/straffet och senare förfaranden som rör formerna för verkställighet av den utdömda påföljden. Eftersom beslut om återkallande utgör former för verkställighet omfattas de inte av artikel 4a i rambeslutet. Vidare är straffet i förevarande fall slutgiltigt fastställt, till skillnad från i målet Zdziaszek där påföljdens varaktighet inte var fastställd. De senare besluten om återkallande av den villkorliga frigivningen har inte i något hänseende ändrat de båda slutgiltiga fällande domar varigenom de båda fängelsestraffen på ett år och åtta månader utdömdes. I besluten om återkallande anges vad som ska verkställas: återstoden av de ursprungligen utdömda straffen. Slutligen är frågan om domstolens utrymme för skönsmässig bedömning relevant endast när det gäller fastställandet av straffet. Den omständigheten att den nationella domstolen vid det förfarande som avses i det nationella målet har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att besluta huruvida den villkorliga frigivningen ska återkallas påverkar inte påföljdens varaktighet.
45. Ovanstående argument visar att frågan om tillämpningsområdet för de garantier som tillförsäkras genom artikel 6 i Europakonventionen och avgränsningen av vad som utgör en form för verkställighet av påföljder är komplex. Vad som avses med begreppet ”formerna för verkställighet” i Europadomstolens praxis och vad det innebär för tillämpligheten av den straffrättsliga och den civilrättsliga delen av artikel 6 i Europakonventionen är inte fullständigt klart, särskilt inte vad gäller de beslut om återkallande enligt tysk rätt som avses i det nationella målet.
46. Enligt min mening är denna diskussion emellertid av begränsad betydelse i förevarande mål. Fastställandet av vad som utgör en form för verkställighet i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen är inte avgörande för att svara på den tolkningsfråga som den hänskjutande domstolen har ställt, eftersom denna fråga specifikt avser tolkningen av artikel 4a i rambeslutet. Vad som följaktligen är nödvändigt för att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar är en tolkning av artikel 4a i rambeslutet. Vid tolkningen måste man utgå ifrån texten i bestämmelsen samt bestämmelsens systematik (1), bakgrund (2) och syfte (3).
1. Texten och systematiken
47. Begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i ordalydelsen i artikel 4a.1 i rambeslutet ska förstås som ett självständigt unionsrättsligt begrepp.(37) Enbart bestämmelsens ordalydelse gör det emellertid inte möjligt att exakt avgränsa vad som avses med begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”. Det samma gäller det begrepp som används i rubriken till artikel 4a i rambeslutet, där det endast hänvisas till ”[b]eslut när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen”.(38)
48. Under dessa omständigheter är det nödvändigt att utgå ifrån texten och systematiken i hela artikel 4a samt andra bestämmelser i rambeslutet.
49. Artikel 4a är tillämplig på europeiska arresteringsorder som syftar till verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd. Det är därför uppenbart att denna bestämmelse är tillämplig endast när det föreligger ett avgörande som utgör en fällande dom.(39) Det finns således ett uttryckligt samband mellan denna bestämmelses tillämpningsområde och det beslut som ska verkställas.
50. I flera bestämmelser i rambeslutet klargörs vad som avses med begreppet ”beslut” som förhandlingen ska leda till, i den mening som avses i artikel 4a i rambeslutet. I artikel 8.1 c och f i rambeslutet hänvisas sålunda till ”en verkställbar dom” eller ”något annat verkställbart rättsligt beslut med samma rättsverkan” och till det ”straff som dömts ut” genom en ”slutlig dom”, som uppgifter som ska finnas med i en europeisk arresteringsorder. Även i bilagan till rambeslutet, i punkt b 2, hänvisas till en ”verkställbar dom”. Detta visar att artikel 4a uttryckligen avser den förhandling som lett till det avgörande som utgör den fällande domen, vilken enligt domstolen dessutom ska vara slutgiltig.(40)
51. De olika situationer som i artikel 4a.1 i rambeslutet anges som undantag från när verkställighet av en europeisk arresteringsorder får vägras vittnar vidare om att den förhandling som avses är den som lett till ett beslut om skulden och/eller straffet, med andra ord ett beslut som innehåller de delar som utgör en fällande dom i brottmål.
52. I artikel 4a.1 b i rambeslutet hänvisas särskilt till den situationen att den berörde faktiskt försvarades av ett ombud vid förhandlingen. I artikel 4a.1 c i rambeslutet hänvisas till den situationen att den berörde, efter att ha underrättats om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få själva sakfrågan prövad på nytt, inte bestred beslutet eller inte begärde förnyad prövning. I artikel 4a.1 d i rambeslutet avses den situationen att personen i fråga personligen kommer att delges beslutet efter överlämnandet och kommer att underrättas om rätten till förnyad prövning eller överklagande och rätten att få själva sakfrågan, inklusive nytt bevismaterial, prövad på nytt, vilket kan leda till att det ursprungliga beslutet upphävs.
53. Av detta följer att det beslut som avses i artikel 4a och som förhandlingen ska ha lett till utgörs av ”det rättsliga avgörande varigenom den person som önskas överlämnad genom verkställighet av en europeisk arresteringsorder har dömts genom en slutgiltig fällande dom”.(41) Domstolen har i detta sammanhang erinrat om att begreppet ”fällande dom” åsyftar såväl avgörandet av den berördes skuld som utdömandet av ett fängelsestraff eller någon annan frihetsberövande åtgärd.(42)
54. I domen i målet Zdziaszek konstaterade domstolen att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” även avser en senare förhandling som lett till en dom med fastställande av en kumulativ påföljd. I denna situation är den avgörande faktorn just att förfarandet lett till ett avgörande varigenom varaktigheten av det straff som ursprungligen utdömts ändrats, eftersom den myndighet som meddelat avgörandet förfogade över ett visst utrymme att företa en skönsmässig bedömning.(43) Begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, tolkat i det särskilda sammanhang som avses i artikel 4a i rambeslutet, fokuserar på den fas av förfarandet under vilken sakfrågan i målet prövas och vilken är avgörande för huruvida den berörda personen ska dömas eller ej.(44)
55. Mot bakgrund av ovanstående analys kan slutsatsen dras att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” inte avser senare förfaranden efter den förhandling som ledde till det slutgiltiga avgörande som utgör den fällande domen, när dessa förfaranden inte påverkar fastställandet av skulden och straffets varaktighet.
2. Bakgrunden till artikel 4a
56. Bakgrunden till antagandet av rambeslut 2009/299 bekräftar att artikel 4a i rambeslutet endast avser den specifika rätten att vara närvarande vid det straffrättsliga förfarandet, med vilket förstås det förfarande vid vilket den fällande domen slutgiltigt meddelas (skuld och straff).
57. I rambeslut 2009/299, genom vilket artikel 4a infördes, fastställs gemensamma regler för erkännande och/eller verkställande av rättsliga avgöranden ”efter förfaranden där den berörda personen inte var personligen närvarande”.(45) Detta instrument syftar till att stärka en tilltalad persons rätt till en rättvis rättegång, vilken garanteras av Europakonventionen och specifikt inbegriper ”rätten för den berörda personen att personligen närvara vid förhandlingen”.(46) Rambeslut 2009/299, och särskilt artikel 4a, avser således specifikt en av de beståndsdelar som ingår i den rätt till en rättvis rättegång som föreskrivs i artikel 6 i Europakonventionen, såsom det framgår av målet för och syftet med denna bestämmelse som helhet: den tilltalades rätt att vara personligen närvarande vid förhandlingen, såsom denna rättighet har tolkats av Europadomstolen.(47) De situationer som anges i artikel 4a återspeglar denna rättspraxis.(48)
58. Med beaktande av syftet med och innehållet i rambeslut 2009/299 omfattar artikel 4a i rambeslutet – i egenskap av ett fakultativt skäl för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder som i sin tur syftar till verkställighet av en verkställbar dom – således specifikt de garantier som är knutna till den berörda personens specifika rätt att vara närvarande vid förhandlingen. Målet med artikel 4a är inte att inlemma alla de processuella garantier som härrör från artikel 6 i Europakonventionen (analogt inte heller de potentiellt mer långtgående garantier som följer av artiklarna 47 och 48 i stadgan) som faktorer som kan motivera en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder. Artikel 4a avser uteslutande de garantier som är knutna till rätten att vara närvarande vid den straffrättsliga förhandlingen.
59. Den omständigheten att artikel 4a i rambeslutet endast avser det rättsliga förfarande vid vilket sakfrågan i brottmålet prövas bekräftas av förarbetena. I bestämmelsens ursprungliga ordalydelse, såsom den framgår av medlemsstaternas initiativ inför antagandet av rambeslut 2009/299, användes det vidare begreppet ”förfarande”, framför vilket det precisare begreppet ”förhandling” slutligen föredrogs.(49)
60. Den omständigheten att den berörde inte har getts tillfälle att yttra sig vid ett senare förfarande efter förhandlingen, exempelvis ett förfarande för återkallande av ett beslut om villkorlig frigivning, betyder inte att den verkställbara dom som meddelades i samband med det straffrättsliga förfarandet utgör en dom som meddelats in absentia eller i den berörda personens frånvaro i den mening som avses i artikel 4a i rambeslutet.
3. Teleologisk tolkning
61. Vid en teleologisk tolkning ska artikel 4a i rambeslutet tolkas mot bakgrund av artikelns allmänna syften och syftena med rambeslut 2009/229.
62. Det fanns två syften med de ändringar som infördes genom rambeslut 2009/299. Det handlade om att stärka de processuella rättigheterna för personer som är föremål för ett straffrättsligt förfarande och att samtidigt underlätta det straffrättsliga samarbetet, särskilt genom att förbättra det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden.(50)
63. Vad gäller syftet att underlätta det rättsliga samarbetet framgår det av skäl 3 i rambeslut 2009/299 att unionslagstiftaren ville få ett slut på vad som föreskrevs i artikel 5 i den ursprungliga versionen av rambeslutet, enligt vilken det ankom på den verkställande myndigheten att bedöma huruvida tillräckliga garantier getts för möjligheten att begära en förnyad prövning.(51)
64. Balansen mellan detta syfte och syftet att stärka de processuella rättigheterna för personer garanteras särskilt genom tillämpningen av de krav som i artikel 4a föreskrivs uteslutande med avseende på de centrala aspekterna av det straffrättsliga förfarandet som sådant, det vill säga skulden och straffet. Det är med avseende på dessa aspekter som det ökade skyddet i fall av en fällande dom som meddelats i den berörda personens frånvaro är tillämpligt.
65. Vid en extensiv tolkning av dessa krav, så att de vore tillämpliga utanför det egentliga straffrättsliga förfarandet i den mening som avses i artikel 4a i rambeslutet, riskerar man att rubba den delikata balans som eftersträvas med rambeslutet som helhet och med ändringarna från år 2009. En sådan tolkning skulle nämligen riskera att medföra att de verkställande domstolarna blev tvungna att pröva alla de sekundära processuella aspekter som har anknytning till det straffrättsliga förfarandet, inbegripet när dessa aspekter inträffat efter den slutgiltiga domen eller till och med innan processen i egentlig mening inleddes.
66. Som den hänskjutande domstolen har påpekat kan det visserligen hävdas att ett beslut om återkallande av en villkorlig frigivning har betydande konsekvenser för den berörda personen. Om det som ett villkor för överlämnande krävdes att den berörda personen ska ha rätt att yttra sig vid ett förfarande som leder till sådana beslut om återkallande som avses i det nationella målet skulle detta emellertid i praktiken hindra funktionen hos det system som införts genom rambeslutet i alla de fall där en dömd person som inte längre befinner sig i den medlemsstat där den fällande domen meddelats (och inte har underrättat myndigheterna om att han bytt hemvist) har underlåtit att iaktta övervakningsåtgärderna.
67. Det kan även för fullständighetens skull påpekas att det i unionsrätten föreskrivs en särskild metod för att säkerställa att personer som är föremål för övervakningsåtgärder kan flytta till andra medlemsstater och samtidigt iaktta dessa åtgärder.(52)
C. Förfarandet för återkallande av ett beslut om villkorlig frigivning
68. Av ovanstående överväganden följer att begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]” i den mening som avses i artikel 4a i rambeslutet avser den förhandling (i första instans eller vid överklagande) som har lett till den verkställbara dom varigenom en fällande dom utdömts (skuld och straff), eftersom denna dom utgör grundvalen för det frihetsberövande straff vars verkställighet den europeiska arresteringsordern syftar till. En sådan tolkning föranleder slutsatsen att artikel 4a i rambeslutet inte är tillämplig på ett senare förfarande efter den förhandling som ledde till det slutgiltiga avgörande som utgör den fällande domen, när detta förfarande inte kan påverka fastställandet av skulden och straffets varaktighet.
69. Mot denna bakgrund omfattas ett sådant beslut om återkallande av en villkorlig frigivning som den hänskjutande domstolen har redogjort för och som har förklarats närmare av den tyska regeringen inte av artikel 4a i rambeslutet.
70. Av begäran om förhandsavgörande framgår, för det första, att besluten om återkallande i fråga inte har ändrat varaktigheten av de straff som utdömts genom de slutgiltiga domar som ligger till grund för de europeiska arresteringsorderna i fråga. Den enda verkställbara dom som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern utgörs av den fällande domen. Besluten om återkallande innebär inte ett nytt avgörande i sakfrågan som den europeiska arresteringsordern kan grundas på. Besluten om återkallande kan inte beaktas oberoende av de slutgiltiga domar varigenom skulden fastställts och straffet utdömts, och vilka fortfarande är under verkställighet.(53)
71. Genom besluten om återkallande återaktiveras, för det andra, de straff som slutgiltigt fastställts i de fällande domarna, även om villkorlig frigivning senare beviljats. Härvidlag görs en aritmetisk beräkning av hur många dagar som återstår att avtjäna i förhållande till hur lång tid av straffet som redan avtjänats. Det utrymme för skönsmässig bedömning som de rättsliga myndigheterna förfogar över i detta hänseende omfattar inte de delar av de fällande domarna som avser skulden och straffet.
72. Ett sådant förfarande för återkallande har, för det tredje, ett annat mål än det straffrättsliga förfarande som ledde till domen avseende skulden och straffet. Förfarandet för återkallande, och det utrymme för skönsmässig bedömning som domstolen förfogar över i detta särskilda sammanhang, avser en bedömning av huruvida villkoren för den villkorliga frigivningen har iakttagits och huruvida det är relevant att ålägga den berörda personen ytterligare villkor. Förfarandet för återkallande och det utrymme för skönsmässig bedömning som domstolen förfogar avser inte den skuld och det straff som slutgiltigt fastställts under det straffrättsliga förfarandet.(54)
D. Respekten för andra grundläggande rättigheter än den som anges i artikel 4a
73. Den omständigheten att de förfaranden för återkallande som avses i det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 4a i rambeslutet, eftersom de utgör senare förfaranden som genomförs efter förhandlingen i den mening som avses i rambeslutet, innebär dock inte att det inte finns några processuella garantier i detta skede.
74. Även om det systemet som fastställs i rambeslutet grundar sig på ömsesidigt förtroende har det blivit allt tydligare att det inte rör sig om ett blint förtroende. Det förtroende som principen om ömsesidigt erkännande bygger på vilar på en solid konstruktion grundad på likvärdiga normer och delat ansvar.
75. I detta sammanhang, och särskilt i de mål som domstolen har haft att avgöra, är diskussionen koncentrerad på den verkställande domstolens roll, och särskilt dess möjligheter att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder när det föreligger en risk för åsidosättande av de grundläggande rättigheterna i den utfärdande medlemsstaten. Den avgörande betydelsen av den utfärdande medlemsstatens skyldigheter ska inte underskattas.
76. Presumtionen om ett likvärdigt (men inte identiskt) skydd, som principen om ömsesidigt förtroende grundar sig på, vilar på en stadig rättslig grund. Alla medlemsstater är parter i Europakonventionen och ska garantera att alla de garantier som härrör från denna konvention respekteras, och detta oberoende av huruvida ett särskilt förfarande avser verkställandet av en europeisk arresteringsorder eller inte.
77. Även om den omständigheten, att den berörda personen inte har yttrat sig inom ramen för ett förfarande för återkallande av en villkorlig frigivning, inte är ett skäl för att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i enlighet med artikel 4a i rambeslutet, innebär detta inte att rätten att yttra sig inte ska respekteras. Denna skyldighet ingår nämligen bland de skyldigheter som åligger den utfärdande medlemsstaten. Det är den utfärdande medlemsstatens skyldighet att värna de grundläggande processuella rättigheterna, inbegripet rätten att yttra sig, inom ramen för genomförandet av nationella förfaranden och rättsmedel.
78. Den utfärdande medlemsstatens centrala roll när det gäller att skydda de processuella rättigheterna inom ramen för systemet med den europeiska arresteringsordern framgår av artikel 1.2 i rambeslut 2009/299, där det anges att detta rambeslut ”ska inte påverka skyldigheten att iaktta grundläggande rättigheter och grundläggande rättsprinciper enligt artikel 6 i fördraget, bland annat rätten till försvar för personer som är föremål för straffrättsliga förfaranden, och alla skyldigheter som åligger rättsliga myndigheter i detta avseende ska kvarstå oförändrade”. Denna bestämmelse, som har motsvarande räckvidd som artikel 1.3 i rambeslutet, avser skyldigheter som åligger såväl den utfärdande medlemsstaten som den verkställande medlemsstaten.(55) Även om ovannämnda bestämmelser således inte betyder att varje risk för åsidosättande av en grundläggande rättighet ska föranleda vägrad verkställighet, garanterar de dock att nivån på skyddet av de grundläggande rättigheterna inte påverkas av den omständigheten att den berörda personen är föremål för en europeisk arresteringsorder.
79. I tysk rätt garanteras således, som den tyska regeringen har förklarat, rätten att yttra sig inom ramen för ett förfarande för återkallande av en villkorlig frigivning, inbegripet efter överlämnandet, om den berörda personen inte har yttrat sig under förfarandet.
80. Det ska vidare betonas att även om det ömsesidiga förtroendet innebär att medlemsstaterna kan vara skyldiga att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna,(56) är detta inte en icke motbevisbar presumtion. Rambeslutet ingår i rättsordningen för unionen i dess egenskap av en rättsunion som respekterar de grundläggande rättigheterna. Grundvalen för unionens rättsordning utgörs av domstolens praxis, såsom den framgår av bland annat domen i målet Aranyosi och Căldăraru.(57) I domstolens praxis erkänns den verkställande medlemsstatens skyldighet att skjuta upp beslutet om överlämnande – eller att till och med avsluta överlämnandeförfarandet – till följd av en konkret och precis bedömning av om det finns välgrundad anledning att tro att det finns en verklig risk för allvarliga åsidosättanden av de grundläggande rättigheterna.(58) Med beaktande av de faktiska och rättsliga omständigheterna i förevarande mål är en sådan situation emellertid här rent hypotetisk.(59)
81. Det ska avslutningsvis erinras om betydelsen av den kommunikation mellan den verkställande myndigheten och den utfärdande myndigheten som föreskrivs i artikel 15.2 i rambeslutet. Som domstolen upprepade gånger har betonat utgör denna bestämmelse, enligt vilken den verkställande rättsliga myndigheten kan begära kompletterande uppgifter, en väsentlig del i det rättsliga samarbete som ligger till grund för systemet med ömsesidigt erkännande.(60) Under dessa omständigheter antas domstolen i den verkställande medlemsstaten inhämta upplysningar på så sätt som denna bestämmelse föreskriver innan den vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder.(61)
VI. Förslag till avgörande
82. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen svarar på den fråga som ställts av Rechtbank Amsterdam (Förstainstansdomstolen i Amsterdam, Nederländerna) på följande sätt:
Begreppet ”förhandling [som ledde till beslutet]”, i den mening som avses i den inledande satsen i artikel 4a.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att det inte avser ett förfarande för återkallande av ett beslut om villkorlig frigivning som genomförs med anledning av att den berörda personen underlåtit att iaktta villkoren för den villkorliga frigivningen, förutsatt att återkallandet inte påverkar det avgörande varigenom skulden fastställts och straffet utdömts och som ligger till grund för utfärdandet av den europeiska arresteringsordern.