DOMSTOLENS DOM

den 10 juli 2003 (1)

”Europeiska investeringsbanken (EIB) - Beslut av direktionen - Talan om ogiltigförklaring - Domstolens behörighet - Artikel 237 EG - Skydd för gemenskapernas ekonomiska intressen - Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) - Förordning (EG) nr 1073/1999 och förordning (Euratom) nr 1074/1999 - Tillämplighet på EIB - Invändningar om rättsstridighet - EIB:s autonoma ställning - Rättsliga grunder - Artikel 280 EG och artikel 203 EA - Proportionalitet - Motivering”

I mål C-15/00,

Europeiska gemenskapernas kommission, inledningsvis företrädd av C.W.A. Timmermans, H.P. Hartvig och C. Gómez de la Cruz, därefter av J.-L. Dewost, H.P. Hartvig och C. Gómez de la Cruz, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

med stöd av

Konungariket Nederländerna, inledningsvis företrätt av M.A. Fierstra, därefter av J. van Bakel, båda i egenskap av ombud,

av

Europaparlamentet, företrätt av J. Schoo och H. Duintjer Tebbens, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

och av

Europeiska unionens råd, företrätt av J. Aussant, F. van Craeyenest och F. Anton, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

intervenienter,

mot

Europeiska investeringsbanken, inledningsvis företrädd av A. Morbilli, därefter av E. Uhlmann, båda i egenskap av ombud, biträdda av A. Barav, avocat och barrister,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av beslutet av Europeiska investeringsbankens direktion av den 10 november 1999 angående samarbetet med Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF),

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena J.-P. Puissochet, M. Wathelet och R. Schintgen samt domarna C. Gulmann, D.A.O. Edward, A. La Pergola (referent), P. Jann, V. Skouris, F. Macken, N. Colneric, S. von Bahr och A. Rosas,

generaladvokat: F.G. Jacobs,

justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 3 juli 2002 av: kommissionen, företrädd av M. Petite, i egenskap av ombud, Konungariket Nederländerna, företrätt av N. Bel, i egenskap av ombud, parlamentet, företrätt av J. Schoo och H. Duintjer Tebbens, rådet, företrätt av J. Aussant, F. van Craeyenest och F. Anton, och Europeiska investeringsbanken, företrädd av A. Barav,

och efter att den 3 oktober 2002 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1.

    Europeiska gemenskapernas kommission har, genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 19 januari 2000, med stöd av artikel 237 b EG, och i andra hand artikel 230 EG, väckt talan om ogiltigförklaring av beslutet av Europeiska investeringsbankens direktion av den 10 november 1999 angående samarbetet med Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2.

    Genom beslut av domstolens ordförande av den 7 september 2000 har Konungariket Nederländerna, Europaparlamentet och Europeiska unionens råd tillåtits att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

Tillämpliga bestämmelser

Primärrätten

3.

    I artikel 237 b och c EG föreskrivs följande:

”Domstolen skall inom de gränser som anges nedan vara behörig att avgöra tvister om

...

b)    beslut av Europeiska investeringsbankens [nedan kallad EIB] råd; varje medlemsstat, kommissionen och [EIB:s] styrelse får väcka talan i dessa frågor på de villkor som anges i artikel 230,

c)    beslut av [EIB:s] styrelse; talan mot dessa beslut får endast föras av medlemsstaterna eller kommissionen på de villkor som anges i artikel 230 och endast på den grund att de formföreskrifter som avses i artikel 21.2, 21.5, 21.6 och 21.7 i [protokollet om Europeiska investeringsbankens stadga, vilket bifogats detta fördrag (nedan kallad EIB:s stadga),] har åsidosatts.”

4.

    I artikel 280.1-280.4 EG föreskrivs följande:

”1.    Gemenskapen och medlemsstaterna skall bekämpa bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen genom åtgärder som skall vidtas i enlighet med denna artikel och som skall ha avskräckande effekt och ge ett effektivt skydd i medlemsstaterna.

2.    Medlemsstaterna skall vidta samma åtgärder för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen, som de vidtar för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot deras egna ekonomiska intressen.

3.    Utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i detta fördrag skall medlemsstaterna samordna sina åtgärder för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen mot bedrägerier. De skall för detta ändamål tillsammans med kommissionen organisera ett nära och regelbundet samarbete mellan de behöriga myndigheterna.

4.    Rådet skall i enlighet med förfarandet i artikel 251 och efter att ha hört revisionsrätten besluta om nödvändiga åtgärder som rör förebyggande av och kamp mot bedrägerier som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen för att ge effektivt och likvärdigt skydd i medlemsstaterna. Dessa åtgärder skall inte gälla tillämpningen av nationell straffrätt eller den nationella rättsskipningen.”

5.

    I artikel 183a EA föreskrivs följande.

”Medlemsstaterna skall vidta samma åtgärder för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen som de vidtar för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot deras egna ekonomiska intressen.

Utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i detta fördrag skall medlemsstaterna samordna sina åtgärder för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen mot bedrägerier. De skall för detta ändamål med kommissionens hjälp organisera ett nära och regelbundet samarbete mellan de behöriga avdelningarna i sina förvaltningar.”

6.

    I artikel 203 EA föreskrivs följande:

”Om en åtgärd från gemenskapens sida skulle visa sig nödvändig för att förverkliga något av gemenskapens mål och om detta fördrag inte innehåller de nödvändiga befogenheterna skall rådet genom enhälligt beslut på förslag från kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet vidta de åtgärder som behövs.”

7.

    I artikel 9 EG föreskrivs följande:

”En europeisk investeringsbank upprättas härmed; den skall handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom detta fördrag och den stadga som är fogad till fördraget.”

8.

    I artikel 266 första och andra styckena EG föreskrivs följande:

”[EIB] skall vara en juridisk person.

Medlemmar i [EIB] är medlemsstaterna.”

9.

    I artikel 267 EG föreskrivs följande:

”[EIB] skall ha till uppgift att genom att anlita kapitalmarknaderna och utnyttja egna medel bidra till en balanserad och störningsfri utveckling av den gemensamma marknaden i gemenskapens intresse. I detta syfte skall den genom att bevilja lån och garantier utan vinstsyfte underlätta finansieringen av följande projekt inom alla områden av ekonomin:

...

När [EIB] fullgör sina uppgifter skall den underlätta finansieringen av investeringsprogram i samband med stöd från strukturfonderna och andra av gemenskapens finansieringsorgan.”

10.

    I artikel 248.1 EG och 248.3 EG föreskrivs följande:

”1.    Revisionsrätten skall granska räkenskaperna över gemenskapens samtliga inkomster och utgifter. Den skall också granska räkenskaperna över samtliga inkomster och utgifter för varje organ som gemenskapen har upprättat, i den mån inte den rättsakt varigenom organet upprättats utesluter en sådan granskning.

...

3.    Granskningen skall grundas på bokföringsmaterial och vid behov ske på platsen i gemenskapens övriga institutioner, i lokalerna hos varje organ som förvaltar inkomster eller utgifter för gemenskapens räkning och i medlemsstaterna, inbegripet i lokalerna hos varje fysisk eller juridisk person som erhåller betalningar från budgeten. ...

Gemenskapens övriga institutioner, alla organ som förvaltar inkomster eller utgifter för gemenskapens räkning, alla fysiska eller juridiska personer som erhåller betalningar från budgeten samt de nationella revisionsorganen eller, om dessa inte har nödvändiga befogenheter, behöriga nationella myndigheter, skall på revisionsrättens begäran till denna överlämna de handlingar eller den information som rätten behöver för att kunna fullgöra sin uppgift.

När det gäller [EIB:s] förvaltning av gemenskapens utgifter och inkomster skall revisionsrättens rätt till tillgång till den information som innehas av [EIB] regleras av en överenskommelse mellan rätten, [EIB] och kommissionen. Om ingen sådan överenskommelse finns, skall rätten likväl ha tillgång till den information som är nödvändig för att granska de gemenskapsutgifter och gemenskapsinkomster som [EIB] förvaltar.”

11.

    I artikel 4.1 i EIB:s stadga föreskrivs följande:

”1.    [EIB] skall ha ett kapital ... som skall tecknas av medlemsstaterna ...

...

Medlemsstaterna skall vara ansvariga endast intill det belopp av deras andelar av det tecknade kapitalet som inte inbetalats.”

12.

    I artikel 8 i stadgan föreskrivs följande:

”[EIB] skall förvaltas och ledas av ett bankens råd, en styrelse och en direktion.”

13.

    I artikel 14 i stadgan föreskrivs följande:

”1.    En kommitté bestående av tre medlemmar, som utsetts av bankens råd på grund av deras duglighet, skall varje år pröva om [EIB:s] verksamhet bedrivits enligt gällande regler och om räkenskaperna förts i föreskriven ordning.

2.    Kommittén skall intyga att balansräkningen och resultaträkningen överensstämmer med bokföringen och korrekt visar [EIB:s] ställning beträffande tillgångar och skulder.”

14.

    I artikel 20 i EIB:s stadga föreskrivs följande:

”[EIB] skall i sin låne- och garantiverksamhet beakta följande principer:

1.    Den skall säkerställa att dess medel utnyttjas på mest effektiva sätt i gemenskapens intresse.

Den får endast bevilja lån eller ställa garantier för upptagande av lån

...

b)    när projektets genomförande bidrar till en höjning av den allmänna ekonomiska produktiviteten och främjar förverkligandet av den gemensamma marknaden.

...”

Sekundärrätten

15.

    Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (nedan kallad OLAF) inrättades genom kommissionens beslut 1999/352/EG, EKSG, Euratom av den 28 april 1999 (EGT L 136, s. 20). Beslutet fattades med stöd av artikel 162 i EG-fördraget (nu artikel 218 EG), artikel 16 i EKSG-fördraget och artikel 131 i Euratomfördraget.

16.

    I artikel 2 i beslut 1999/352 definieras OLAF:s uppgifter. I artikel 2.1 föreskrivs följande:

”[OLAF] skall utöva de befogenheter som tilldelats kommissionen i fråga om externa administrativa undersökningar i syfte att förstärka kampen mot bedrägeri, mot korruption och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot gemenskapernas ekonomiska intressen samt i fråga om bekämpning av bedrägeri med avseende på varje annan handling eller verksamhet som utförs eller bedrivs av aktörer i strid med gemenskapsbestämmelserna.

[OLAF] skall också ha till uppgift att utföra interna administrativa utredningar för att

a)    bekämpa bedrägeri, korruption och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot gemenskapernas ekonomiska intressen,

b)    efterforska vid institutioner och organ, chefer vid byråer eller medlemmar av personalen vid institutioner, organ och byråer som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna för tjänstemän och övriga anställda i Europeiska gemenskaperna.[*] [*Den svenska översättningen är ofullständig vid en jämförelse med övriga språkversioner, vilka har följande innehåll (lydelsen i enlighet med översättningen av artikel 1.3 andra strecksatsen i förordning nr 1073/1999): ’efterforska sådana omständigheter av allvarlig art som har samband med tjänsteutövningen och som skulle kunna utgöra brister när det gäller att uppfylla de skyldigheter som åligger tjänstemän och anställda i gemenskaperna, brister som skulle kunna leda till disciplinära åtgärder och, i förekommande fall, straffrättsliga åtgärder, eller en bristande uppfyllelse av motsvarande skyldigheter, som åvilar ledamöter, chefer eller medlemmar av personalen, som inte omfattas av Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna eller Anställningsvillkoren för övriga anställda.’ Övers. anm.]

[OLAF] skall utöva kommissionens befogenheter på området i enlighet med vad som föreskrivs genom bestämmelser som fastställts med beaktande av den ram, de gränser och de villkor som anges i fördragen.

Kommissionen eller de övriga institutionerna, organen eller byråerna skall kunna anförtro åt [OLAF] att genomföra utredningsuppdrag inom andra områden.”

17.

    I artikel 3 i beslut 1999/352 föreskrivs följande:

”[OLAF] skall vara helt oberoende när den utövar de utredningsbefogenheter som avses i artikel 2.1. Vid utövandet av dessa befogenheter skall [OLAF:s] direktör vare sig begära eller ta emot instruktioner från kommissionen, någon regering eller några andra institutioner, organ eller byråer.”

18.

    I artikel 4 i beslut 1999/352 föreskrivs följande:

”Det skall inrättas en övervakningskommitté, vars sammansättning och behörighet skall fastställas av gemenskapslagstiftaren. Denna kommitté skall regelbundet kontrollera genomförandet av [OLAF:s] utredningar.”

19.

    I artikel 5 i beslut 1999/352 föreskrivs följande:

”1.    [OLAF] skall ledas av en direktör som skall utses av kommissionen efter samråd med Europaparlamentet och rådet för en period på fem år som skall kunna förnyas en gång. ...

2.    Kommissionen skall med avseende på direktören utöva tillsättningsmyndighetens befogenheter. En åtgärd som vidtagits med stöd av artiklarna 87, 88 och 90 i [T]jänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna skall omfattas av ett motiverat beslut från kommissionen, efter samråd med övervakningskommittén. Detta beslut skall meddelas Europaparlamentet och rådet för kännedom.”

20.

    I artikel 6 i beslut 1999/352 föreskrivs följande:

”1.    [OLAF:s] direktör skall med avseende på [OLAF:s] anställda utöva tillsättningsmyndighetens befogenheter enligt [T]jänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna samt ... sluta anställningsavtal enligt [A]nställningsvillkoren för övriga anställda. ...

2.    Direktören skall i god tid och efter samråd med övervakningskommittén överlämna ett preliminärt budgetförslag till generaldirektören för budget, vilket är avsett att föras in under den budgetrubrik som avser [OLAF] i gemenskapernas allmänna budget.

3.    Direktören skall vara utanordnare vid genomförandet av anslagen under den särskilda rubrik i del A i budgeten som gäller [OLAF] och de särskilda rubrikerna rörande bedrägeribekämpning i budgetens del B. ...

4.    De interna besluten för kommissionens organisation skall tillämpas även på [OLAF], i den utsträckning som de är förenliga med de regler för [OLAF] som gemenskapslagstiftaren fastställer samt med det här beslutet och dess tillämpningsföreskrifter.”

21.

    Enligt artikel 7 i beslut 1999/352 blir beslutet ”gällande den dag Europaparlamentets och rådets förordning (EG) om utredningar som utförs av [OLAF] träder i kraft”.

22.

    Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1073/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) (EGT L 136, s. 1) och rådets förordning (Euratom) nr 1074/1999 av den 25 maj 1999 om utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) (EGT L 136, s. 8) antogs med stöd av artikel 280 EG respektive artikel 203 EA.

23.

    I skälen 1-4 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 anges följande:

”(1)    Institutionerna och medlemsstaterna fäster stor vikt vid skyddet av gemenskapernas ekonomiska intressen och vid kampen mot bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som är till skada för dessa intressen. ...

(2)    Skyddet av gemenskapernas ekonomiska intressen gäller inte endast förvaltningen av budgetanslag, utan sträcker sig till alla åtgärder som påverkar eller kan påverka gemenskapernas tillgångar.

(3)    Det är nödvändigt att mobilisera alla tillgängliga resurser för att uppnå dessa mål, i synnerhet när det gäller utredningar som skall utföras på gemenskapsnivå. ...

(4)    För att intensifiera bedrägeribekämpningen har kommissionen, med iakttagande av principen om varje institutions rätt att organisera sitt inre arbete ... inom sig inrättat [OLAF] som skall ha ansvar för att göra administrativa utredningar i bedrägeriärenden. Kommissionen har givit [OLAF] ett fullständigt oberoende när det gäller att utföra utredningar.”

24.

    I skäl 7 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 anges att ”[e]ftersom det är nödvändigt att intensifiera kampen mot bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som är till skada för gemenskapernas ekonomiska intressen måste [OLAF] kunna utföra interna utredningar inom alla de institutioner, organ och byråer som inrättas genom EG- och Euratomfördragen eller på grundval av dessa fördrag”.

25.

    I skäl 10 i samma förordningar anges att OLAF:s utredningar ”bör utföras i enlighet med fördraget, särskilt protokollet om [Europeiska] gemenskapernas privilegier och immunitet, och med iakttagande av [T]jänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och [A]nställningsvillkoren för övriga anställda [kallade tjänsteföreskrifterna i denna förordning]) samt med full respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, särskilt principen om rättvis behandling, rätten för varje berörd person att yttra sig över de uppgifter som rör honom eller henne samt principen att endast material som har värde som bevisning kan utgöra grunden för slutsatser vid en utredning”. I skälet anges även att ”[i]nstitutioner, organ och byråer ... därför [bör] utforma villkor och bestämmelser för hur dessa interna utredningar bör utföras”.

26.

    I skäl 12 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 anges följande: ”För att säkerställa [OLAF:s] oberoende när den ut[för] sina uppgifter enligt denna förordning bör dess direktör ges befogenhet att inleda utredningar på eget initiativ.”

27.

    Enligt skäl 18 i förordningarna skall ”[u]tredningarna ... utföras under ledning av [OLAF:s] direktör, och med fullständigt oberoende i förhållande till gemenskapens institutioner, organ och byråer, samt i förhållande till övervakningskommittén”.

28.

    I skäl 21 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 anges att ”[d]et förhållandet att uppdraget att utföra externa administrativa utredningar ges till en oberoende [Europeisk byrå för bedrägeribekämpning] är i fullständig överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen”. Vidare anges att ”[s]amtidigt iakttas även proportionalitetsprincipen, eftersom en sådan [Europeisk byrå för bedrägeribekämpning] gör det möjligt att effektivisera kampen mot bedrägerier[, korruption] och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot gemenskapernas ekonomiska intressen”.

29.

    I artikel 1 i förordning nr 1073/1999, liksom i artikel 1 i förordning nr 1074/1999 beträffande Europeiska atomenergigemenskapen, föreskrivs följande:

”1.    [OLAF] ... skall för att intensifiera kampen mot bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen, utöva den behörighet att utföra utredningar som kommissionen har enligt gemenskapens gällande bestämmelser och avtal på området.

...

3.    [OLAF] skall inom de institutioner, organ och byråer som inrättats genom fördragen eller på grundval av dessa (... kallade institutioner, organ och byråer [i denna förordning]) utföra administrativa utredningar för att

-    bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen,

-    efterforska sådana omständigheter av allvarlig art som har samband med tjänsteutövningen och som skulle kunna utgöra brister när det gäller att uppfylla de skyldigheter som åligger tjänstemän och anställda i gemenskaperna, brister som skulle kunna leda till disciplinära åtgärder och, i förekommande fall, straffrättsliga åtgärder, eller en bristande uppfyllelse av motsvarande skyldigheter, som åvilar ledamöter, chefer eller medlemmar av personalen, som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna.”

30.

    I artikel 2 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 föreskrivs följande:

”I denna förordning avses med administrativa utredningar (... kallade utredningar [i denna förordning]) alla kontroller, inspektioner och åtgärder som [OLAF:s] anställda, i enlighet med artiklarna 3 och 4 nedan, vidtar i tjänsten för att nå de mål som anges i artikel 1 och konstatera eventuella oegentligheter i verksamheter som kontrolleras. Dessa utredningar skall inte påverka medlemsstaternas behörighet i fråga om lagföring.”

31.

    Under rubriken ”Interna utredningar” föreskrivs följande i artikel 4 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999:

”1.    Inom de områden som avses i artikel 1 skall [OLAF] utföra administrativa utredningar inom institutioner, organ och byråer.

Dessa interna utredningar (... kallade interna utredningar [i denna förordning]) skall utföras under iakttagande av fördragens bestämmelser, särskilt protokollet om immunitet och privilegier, och av tjänsteföreskrifterna, i enlighet med villkoren och bestämmelserna i denna förordning och de beslut som varje institution, organ och byrå antar. Institutionerna skall samråda om den ordning som skall inrättas genom ett sådant beslut.

2.    För att bestämmelserna i första stycket skall kunna följas krävs det att:

-    [OLAF] utan förhandsanmälan och utan dröjsmål får tillgång till alla uppgifter som institutionerna, organen och byråerna innehar samt tillträde till deras lokaler. [OLAF] skall ha möjlighet att kontrollera institutionernas, organens och byråernas bokföring. [OLAF] får kopiera och begära utdrag ur alla handlingar och ur innehållet i all datorbaserad information som institutionerna, organen och byråerna innehar och vid behov säkra dessa handlingar eller dessa uppgifter för att undvika att de går förlorade.

-    [OLAF] kan begära muntliga uppgifter från institutionernas och organens ledamöter, från cheferna för byråerna samt från institutionernas, organens och byråernas personal.

...

4.    Varje institution, organ och byrå skall informeras när [OLAF:s] anställda gör en utredning i deras lokaler och när de tar del av handlingar eller begär annan information som institutionerna, organen och byråerna innehar.

5.    Om utredningarna visar att en enskild ledamot, chef, tjänsteman eller annan anställd kan vara personligen involverad, skall den institution, det organ eller den byrå där denne är verksam informeras.

Om det är nödvändigt med absolut sekretess med avseende på utredningen eller om utredningsåtgärder som faller under en nationell rättslig myndighets befogenheter används, kan man avvakta med denna information.

6.    Utan att det påverkar tillämpningen av fördragets bestämmelser, särskilt bestämmelserna i protokollet om immunitet och privilegier eller bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna skall det beslut som varje institution, organ eller byrå fattar enligt punkt 1 särskilt omfatta regler som rör

a)    skyldighet för ledamöter, tjänstemän och övriga anställda vid institutioner och organ samt för chefer, tjänstemän och övriga anställda vid kontor och byråer att samarbeta med och informera [OLAF:s] anställda,

b)    det förfarande som [OLAF:s] anställda skall följa när de utför interna utredningar, samt garantierna för de rättigheter som de personer, som berörs av en intern utredning, har.”

32.

    I artikel 5 andra stycket i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 föreskrivs följande:

”Interna utredningar skall inledas genom ett beslut av [OLAF:s] direktör, som denne fattar på eget initiativ eller på begäran av den institution, det organ eller den byrå där utredningen skall utföras.”

33.

    Artikel 6 i förordningarna har rubriken ”Utredningsarbetet”. I nämnda artikel föreskrivs följande:

”1.    [OLAF:s] direktör skall leda utredningsarbetet.

2.    De anställda vid [OLAF] skall fullgöra sina uppgifter mot uppvisande av ett skriftligt bemyndigande med uppgifter om deras identitet och befattning.

3.    De anställda vid [OLAF] som utses att göra en utredning skall för varje uppdrag kunna uppvisa en skriftlig handling utfärdad av direktören, där syftet med utredningen anges.

4.    De anställda vid [OLAF] skall vid de kontroller och inspektioner som de utför på platsen följa de regler och den praxis som gäller för nationella tjänstemän i den berörda medlemsstaten, tjänsteföreskrifterna samt de beslut som avses i artikel 4.1 andra stycket.

5.    Utredningarna skall pågå kontinuerligt under en tidsperiod som skall vara avpassad efter omständigheterna och ärendets komplexitet.

6.    Medlemsstaterna skall se till att deras behöriga myndigheter i enlighet med nationella bestämmelser ger [OLAF:s] anställda den hjälp som behövs för att de skall kunna utföra sitt uppdrag. Institutionerna och organen skall se till att deras ledamöter och personal, och byråerna att deras chefer och personal, ger [OLAF:s] anställda den hjälp som behövs för att de skall kunna utföra sitt uppdrag.”

34.

    Artikel 7 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 har rubriken ”Skyldighet att informera [OLAF]”. I nämnda artikel föreskrivs följande:

”1.    Institutioner, organ och byråer skall utan dröjsmål till [OLAF] överlämna alla uppgifter som kan ha samband med eventuella fall av bedrägeri, korruption eller annan olaglig verksamhet.

2.    Institutioner, organ och byråer och, i den mån den nationella lagstiftningen tillåter detta, medlemsstaterna, skall på begäran av [OLAF] eller på eget initiativ överlämna alla handlingar och uppgifter som de innehar och som rör en pågående intern utredning.

...

3.    Institutioner, organ och byråer och, i den mån den nationella lagstiftningen tillåter detta, medlemsstaterna skall dessutom till [OLAF] överlämna alla andra relevanta handlingar och uppgifter som de förfogar över som rör bekämpningen av bedrägerier, korruption och annan olaglig verksamhet som riktar sig mot gemenskapernas ekonomiska intressen.”

35.

    Artikel 8 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 innehåller vissa regler som syftar till att säkerställa sekretess och skydd av uppgifter som inhämtas i samband med utredningar.

36.

    I artikel 9 i förordningarna föreskrivs följande:

”1.    När [OLAF] har avslutat en utredning, skall den under direktörens överinseende upprätta en rapport som bland annat skall omfatta de omständigheter som konstaterats, uppgifter om eventuell ekonomisk skada samt utredningens slutsatser, inklusive rekommendationer från [OLAF:s] direktör om lämplig uppföljning.

2.    Dessa rapporter skall upprättas med beaktande av de formella kraven i den nationella lagstiftningen i den berörda medlemsstaten. Dessa rapporter skall utgöra tillåten bevisning i administrativa eller rättsliga förfaranden i den medlemsstat där det visar sig nödvändigt att använda dem, på samma sätt och på samma villkor som administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer. De skall bedömas enligt samma regler som de som gäller för administrativa rapporter som upprättas av nationella administrativa inspektörer och ha samma värde som dessa rapporter.

...

4.    En rapport som upprättas efter en intern utredning och alla handlingar som har anknytning till den skall överlämnas till den berörda institutionen, det berörda organet eller den berörda byrån. Institutionerna, organen eller byråerna skall vidta de åtgärder, i synnerhet disciplinära och rättsliga åtgärder, som resultaten av de interna utredningarna påkallar, och inom den tidsfrist som [OLAF:s] direktör fastställer i slutsatserna till sin rapport, informera denne om uppföljningen av utredningarna.”

37.

    I artikel 11 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 föreskrivs följande:

”1.    Övervakningskommittén skall genom regelbunden kontroll av utredningsarbetet stödja [OLAF:s] oberoende.

...

2.    Kommittén skall bestå av fem utomstående oberoende personer, som i sina respektive hemländer uppfyller nödvändiga villkor för att inneha höga befattningar med anknytning till [OLAF:s] verksamhetsområden. De skall utses av Europaparlamentet, rådet och kommissionen i samförstånd.

...

5.    Vid fullgörandet av sina skyldigheter skall ledamöterna [i övervakningskommittén] varken begära eller ta emot instruktioner från någon regering, någon institution, något organ eller någon byrå.

...

7.    Direktören skall en gång om året till övervakningskommittén överlämna en plan för [OLAF:s] verksamhet enligt artikel 1 i denna förordning. Direktören skall regelbundet underrätta kommittén om [OLAF:s] verksamhet och utredningar och om resultaten och uppföljningen av dessa. Om en utredning pågår längre än nio månader, skall direktören underrätta övervakningskommittén om orsakerna till att utredningen inte ännu har kunnat avslutas och när detta beräknas kunna ske. Direktören skall underrätta kommittén om de ärenden där institutionen, organet eller byrån inte har vidtagit åtgärder i enlighet med direktörens rekommendationer. Direktören skall underrätta kommittén om de ärenden där det är nödvändigt att överlämna information till de rättsliga myndigheterna i en medlemsstat.

8.    Övervakningskommittén skall varje år anta minst en verksamhetsrapport, som den skall översända till institutionerna. Kommittén får lägga fram rapporter för Europaparlamentet, rådet, kommissionen och revisionsrätten om resultaten och uppföljningen av utredningar som [OLAF] har utfört.”

38.

    Artikel 12 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 rör OLAF:s direktör. I artikeln upprepas vissa förtydliganden som anges i beslut 1999/352 och dessutom föreskrivs följande i artikel 12.3:

”Vid fullgörandet av sin uppgift att inleda och utföra externa och interna utredningar och att upprätta rapporter över sådana utredningar, skall direktören varken begära eller ta emot instruktioner från någon regering, någon institution, något organ eller någon byrå. Om direktören anser att en åtgärd som vidtas av kommissionen gör att hans oberoende ifrågasätts har han rätt att väcka talan mot sin institution vid EG-domstolen.

Direktören skall regelbundet rapportera till Europaparlamentet, rådet, kommissionen och revisionsrätten om resultaten av de utredningar som görs av [OLAF], med iakttagande av deras förtroliga karaktär, berörda personers legitima rättigheter och i förekommande fall tillämpliga nationella bestämmelser för rättsliga förfaranden.

Dessa institutioner skall garantera att förtrolighet iakttas beträffande de utredningar som görs av [OLAF], liksom att berörda enskilda personers legitima rättigheter och, om rättsliga förfaranden har inletts, tillämpliga nationella bestämmelser för dessa förfaranden iakttas.”

39.

    I artikel 14 i samma förordningar föreskrivs följande:

”I avvaktan på att tjänsteföreskrifterna ändras kan alla tjänstemän och övriga anställda i Europeiska gemenskaperna vända sig till [OLAF:s] direktör med klagomål mot en åtgärd som går honom emot och som har vidtagits av [OLAF] inom ramen för en intern utredning, i enlighet med reglerna i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna. Artikel 91 i tjänsteföreskrifterna skall tillämpas i fråga om beslut om sådana klagomål.

Dessa bestämmelser skall tillämpas analogivis på personal vid institutioner, organ och byråer som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna.”

40.

    Den 25 maj 1999 ingick parlamentet, rådet och kommissionen ett interinstitutionellt avtal om interna utredningar som utförs av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) (EGT L 136, s. 15, nedan kallat det interinstitutionella avtalet). Genom avtalet beslutade institutionerna ”att anta en gemensam ordning för åtgärder som behövs för att underlätta att de utredningar som genomförs av [OLAF] bedrivs på ett korrekt sätt inom institutionerna” och ”att inrätta en sådan ordning och att göra den omedelbart tillämplig genom att anta ett internt beslut enligt den modell som bifogas detta avtal och att inte avvika från modellbeslutet annat än om särskilda förhållanden inom den egna institutionen gör detta nödvändigt av tekniska skäl”.

41.

    I det interinstitutionella avtalet anges att ”[d]e andra institutioner, organ och enheter som inrättats genom EG-fördraget och Euratomfördraget eller på grundval av dessa, uppmanas att ansluta sig till detta avtal genom att, var för sig, avge en förklaring som skall lämnas till ordförandena för de institutioner som undertecknat avtalet”.

Det omtvistade beslutet

42.

    Det omtvistade beslutet har inte offentliggjorts. EIB:s ordförande översände dock den 16 november 1999 en engelsk version av beslutet till ordförandena för parlamentet, rådet och kommissionen.

43.

    Efter en hänvisning till beslut 1999/352 anges det i ingressen till det omtvistade beslutet att EIB ”bekräftar sitt engagemang för att bibehålla ett effektivt och omfattande internt kontrollsystem, som inbegriper åtgärder för bedrägeribekämpning” och ”ser positivt på OLAF:s mål och möjligheten till samarbete med byrån”. I ingressen anges vidare att det omtvistade beslutet fattades ”med beaktande av EIB:s rättsliga ram såsom den fastställts i EG-fördraget och [EIB:s] stadga”.

44.

    Det omtvistade beslutet är uppdelat i två delar. Den första delen av det omtvistade beslutet, som har rubriken ”Utredningar av bedrägerier i samband med verksamhet som [EIB] bedriver på uppdrag av gemenskapen och som medför utgifter för gemenskapens budget”, skall tillämpas på ”verksamhet som utförs av [EIB] på uppdrag av gemenskapen och som har givit, eller i normala fall kommer att ge, upphov till utgifter för gemenskapens budget” och på ”verksamhet som utförs av [EIB] med medel från Europeiska utvecklingsfonden, förutsatt att tillfredsställande bekräftelse lämnats till [EIB] om att fonden omfattas av OLAF:s ansvarsområde” (nedan gemensamt kallade kategori I-verksamheter). Den andra delen av det omtvistade beslutet gäller utredningar av bedrägerier ”i samband med annan EIB-verksamhet än sådan som omfattas av den första delen” (nedan kallade kategori II-verksamheter).

45.

    Punkt 4 i den första delen av det omtvistade beslutet har följande lydelse:

”Tillämpliga förfaranden

Misstankar om bedrägerier rörande EIB:s anställda eller ledamöter av dess ledningsorgan i samband med [kategori I-verksamheter] skall handläggas enligt de allmänna förfaranden och regler som är tillämpliga i [EIB]. Dessa omfattar rapportering om misstankar, utredning av dessa, rapportering av resultaten av utredningar till revisionskommittén och, beroende på omständigheterna, till andra organ i [EIB] samt åtgärder som skall vidtas på grund av dessa utredningar.”

46.

    I punkt 5 i den första delen av det omtvistade beslutet föreskrivs följande:

”Inledande av utredningar på initiativ av OLAF

Förutom ovanstående skall [EIB:s] ordförande, när OLAF:s direktör underrättar denne om en misstanke mot en av EIB:s anställda eller en ledamot av dess ledningsorgan rörande ett påstått bedrägeri i samband med en relevant verksamhet, och anger de omständigheter som ligger till grund för misstanken, omgående vidarebefordra ärendet till chefen för internrevisionen för utredning.”

47.

    I punkt 6 i den första delen av det omtvistade beslutet föreskrivs följande:

”Rapportering till OLAF

Rapporten från chefen för internrevisionen om resultaten av utredningen och vidtagna åtgärder skall som vanligt översändas till revisionskommittén och utan dröjsmål även tillställas OLAF:s direktör, med en begäran om eventuella synpunkter från honom

i)    i de fall som avses i punkt 5, och

ii)    i andra fall enligt punkt 4 när bevis för bedrägerier har framkommit.”

48.

    I punkt 7 i den första delen av det omtvistade beslutet föreskrivs följande:

”OLAF:s synpunkter

Eventuella synpunkter från OLAF:s direktör på de rapporter som nämns i punkt 6 och som överlämnas till [EIB:s] ordförande skall vidarebefordras till chefen för internrevisionen och till revisionskommittén. [EIB:s] ordförande skall omgående informera OLAF:s direktör om senare åtgärder.”

49.

    I punkt 9 i den första delen av det omtvistade beslutet föreskrivs följande:

”Handläggning av en begäran om samarbete

När OLAF under sin utredning av [kategori I-verksamheter] begär att få tillgång till information som innehas av [EIB], och när OLAF:s direktör riktar en begäran till [EIB:s] ordförande med angivande av omständigheterna i utredningen och behovet av upplysningar eller annat samarbete, skall [EIB:s] ordförande sörja för att ett svar ges omgående. Revisionskommittén skall informeras om begäran och om det svar som, beroende på omständigheterna, lämnats eller skall lämnas.”

50.

    I punkt 10 i den första delen av det omtvistade beslutet anges följande:

”Åtgärder

Beroende på begäran och omständigheterna i det enskilda fallet skall [EIB:s] ordförande

-    godkänna att [EIB:s] avdelningar tillhandahåller specificerade handlingar eller annan information, och/eller

-    beordra chefen för internrevisionen att genomföra en utredning och tillställa OLAF en rapport, eller

-    godkänna att [EIB:s] avdelningar, på nödvändiga villkor och/eller i enlighet med andra säkerhetsåtgärder som skall definieras, ger OLAF tillgång till specificerade handlingar eller annan information.

Ordföranden skall därvid sträva efter att i så hög grad som möjligt samarbeta med OLAF i enlighet med villkoren i detta beslut.”

51.

    I punkt 11 i den första delen av det omtvistade beslutet föreskrivs följande:

”Om [EIB] i samband med [kategori I-verksamheter] får kännedom om omständigheter som enligt dess uppfattning utgör bevis för, eller grund för misstanke om, bedrägerier utanför [EIB] som påverkar gemenskapens ekonomiska intressen, och dessa omständigheter omfattas av OLAF:s utredningsbefogenheter, skall [EIB:s] ordförande informera OLAF:s direktör om dessa omständigheter, och erbjuda största möjliga samarbete från [EIB:s] sida under eventuella påföljande utredningar.”

52.

    I fråga om kategori II-verksamheter föreskrivs följande i den andra delen av det omtvistade beslutet:

”1.    De regler som EIB för närvarande tillämpar vid utredning av bedrägerimisstankar som rör EIB:s anställda eller ledamöter av dess ledningsorgan, skall även gälla fortsättningsvis.

2.    På grundval av dessa regler, som ger möjlighet till externt bistånd eller sakkunskap, kommer [EIB] att vilja utnyttja möjligheten att få hjälp av OLAF och kommer tillsammans med OLAF att försöka utarbeta lämpliga samarbetsformer.”

Föremålet för talan

53.

    Kommissionen har yrkat att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras på grund av att det strider mot förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999, i synnerhet mot artikel 4 i nämnda förordningar.

54.

    Kommissionen har i huvudsak anfört att det omtvistade beslutet strider mot OLAF:s befogenheter att utföra administrativa utredningar, genom att EIB:s interna avdelningar ensamma förbehålls möjligheten att utföra utredningar inom EIB. Beslutet strider även mot OLAF:s rätt att få tillgång till de uppgifter som EIB innehar genom att det i varje enskilt fall krävs ett tillstånd från EIB:s ordförande för att sådana uppgifter skall kunna lämnas ut, och genom att utlämnandet skall ske på de villkor som EIB:s ordförande fastställer.

55.

    Enligt kommissionen utgör de regler som införts genom det omtvistade beslutet hinder mot utövandet av OLAF:s befogenheter och förhindrar mer principiellt en tillämpning av förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 på EIB. Vidare anser kommissionen att det omtvistade beslutet inte utgör en tillräcklig åtgärd för att genomföra artikel 4.6 i förordningarna.

Domstolens behörighet och upptagande till sakprövning

56.

    Kommissionen har i första hand grundat sin talan på artikel 237 b EG, i vilken det föreskrivs att beslut av EIB:s råd (nedan kallat EIB-rådet) kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring vid domstolen. Trots att det omtvistade beslutet har fattats av EIB:s direktion (nedan kallad direktionen) anser kommissionen att beslutet omfattas av EIB-rådets behörighet. Om det således antas att det omtvistade beslutet fattades efter delegering av EIB-rådet anser kommissionen att en sådan rättsakt kan tillskrivas EIB-rådet och att den följaktligen kan bli föremål för en talan med stöd av artikel 237 b EG.

57.

    I andra hand har kommissionen grundat sin talan på artikel 230 EG. Den anser att det följer av domstolens rättspraxis att domstolens behörighet i förhållande till EIB inte regleras uttömmande i artikel 237 EG. Kommissionen har erinrat om att EIB utgör en del av gemenskapens rättsordning och gjort gällande att det skulle vara oförenligt med det förhållandet att Europeiska gemenskapen är en rättsgemenskap om en sådan rättsakt som det omtvistade beslutet skulle undgå domstolens kontroll, eftersom beslutet strider mot gemenskapslagstiftarens avsikter i fråga om skyddet för gemenskapernas ekonomiska intressen och ger uttryck för en betydande konflikt som ”nästan är konstitutionell” till sin karaktär.

58.

    EIB har bestritt domstolens behörighet på olika grunder. Den har även yrkat att talan skall avvisas.

Domstolens behörighet att pröva talan med stöd av artikel 237 b EG

59.

    EIB har för det första anfört att talan inte kan grundas på artikel 237 b EG.

60.

    EIB anser att den omständigheten att beslut av direktionen inte omnämns i denna bestämmelse tyder på att EG-fördragets upphovsmän hade för avsikt att undanta sådana rättsakter från domstolens kontroll. Det omtvistade beslutet fattades dessutom av direktionen i enlighet med dess befogenheter.

61.

    EIB har i det avseendet hänvisat till artikel 13.3 och 13.8 i EIB:s stadga, i vilken det föreskrivs följande:

”3.    Direktionen skall, under ordförandens ledning och under styrelsens kontroll, ansvara för [EIB:s] löpande verksamhet.

Den skall förbereda styrelsens beslut, särskilt i fråga om upptagande av lån och beviljande av lån och garantier; den skall se till att dessa beslut verkställs.

...

8.    Direktionen och [EIB:s] personal skall ansvara endast gentemot [EIB] och utöva sina uppdrag i full oavhängighet.”

62.

    Enligt EIB skall det särskilt beaktas att EIB-rådet regelbundet informerades om hur arbetet som ledde till antagandet av det omtvistade beslutet fortskred, och att EIB-rådet inte vid något tillfälle gjorde anspråk på behörigheten att fatta beslutet. Trots att EIB:s styrelse enligt artikel 11 i EIB:s stadga har till uppgift att se till att EIB leds i överensstämmelse med EG-fördraget har inte heller styrelsen ifrågasatt direktionens behörighet.

63.

    Eftersom det inte har styrkts att EIB:s organ har gjort sig skyldiga till maktmissbruk eller åsidosatt handläggningsregler kan kommissionen inte göra gällande att EIB har haft för avsikt att kringgå det rättsliga skydd som föreskrivs i EG-fördraget. Även om direktionen hade gjort sig skyldig till maktmissbruk skulle det enbart ankomma på de högre instanserna inom EIB att befatta sig med problemet inom ramen för de egna ”styrelseformer” som införts genom EIB:s stadga.

64.

    EIB har även anfört att kommissionens påstående att det omtvistade beslutet fattades efter delegering av befogenheter från EIB-rådet till direktionen varken stöds av EIB:s stadga eller EIB:s arbetsordning.

65.

    Domstolen kan inte godta EIB:s argument.

66.

    En sådan rättsakt som det omtvistade beslutet kan inte anses höra till ”[EIB:s] löpande verksamhet” i den mening som avses i artikel 13.3 i EIB:s stadga, eller mer allmänt omfattas av direktionens egen behörighet.

67.

    Som kommissionen har påpekat anges det i artikel 9.3 h i EIB:s stadga att det ankommer på EIB-rådet att godkänna EIB:s arbetsordning. Det skall påpekas att en sådan arbetsordning har till syfte att organisera avdelningarnas arbete på så sätt att en väl fungerande förvaltning uppnås (se bland annat dom av den 7 maj 1991 i mål C-69/89, Nakajima mot rådet, REG 1991, s. I-2069, punkt 49; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-149). Härav följer att det inom EIB i princip är EIB-rådet som har behörighet att reglera den interna organisationen och som följaktligen kan vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att EIB:s verksamhet bedrivs så, att en väl fungerande förvaltning uppnås (se analogt dom av den 30 april 1996 i mål C-58/94, Nederländerna mot rådet, REG 1996, s. I-2169, punkt 37).

68.

    Det skall dock konstateras att utarbetandet av förfaranden för att kontrollera att verksamhet inom en gemenskapsinstitution eller ett gemenskapsorgan bedrivs på ett korrekt sätt bland annat har till syfte att säkerställa att institutionens eller organets verksamhet fungerar väl. Vidtagandet av sådana åtgärder omfattas följaktligen av institutionens eller organets interna organisation (se, beträffande åtgärder för att säkerställa att de medel som ställs till parlamentets politiska gruppers förfogande används på ett korrekt sätt, dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet, REG 1986, s. 1339, punkt 47; svensk specialutgåva, volym 8, s. 529), med förbehåll för de begränsningar som följer av gemenskapsrätten (se analogt dom av den 28 november 1991 i de förenade målen C-213/88 och C-39/89, Luxemburg mot parlamentet, REG 1991, s. I-5643, punkt 34; svensk specialutgåva, volym 11, s. I-473).

69.

    Det kan i det avseendet för övrigt påpekas att kapitel V i EIB:s arbetsordning just har till syfte att närmare ange EIB:s revisionskommittés sammansättning, bestämmelser för dess verksamhet och dess utredningsbefogenheter. Revisionskommittén har enligt artikel 14 i EIB:s stadga till uppgift att varje år pröva om EIB:s verksamhet bedrivits enligt gällande regler och om räkenskaperna förts i föreskriven ordning.

70.

    Med beaktande av vad som anförts ovan är det således berättigat av kommissionen att göra gällande att det omtvistade beslutet, vilket har till syfte att fastställa villkoren för samarbetet med OLAF vad gäller uppgifter som lämnas rörande eventuella bedrägerier och genomförandet av utredningar i sådana ärenden inom EIB, omfattas av EIB-rådets befogenheter och inte av direktionens befogenheter.

71.

    Under dessa omständigheter kan det inte ifrågasättas att domstolen har behörighet att pröva denna talan om ogiltigförklaring med stöd av artikel 237 b EG.

72.

    För att fastställa huruvida domstolen har en sådan behörighet saknar det i synnerhet betydelse huruvida det omtvistade beslutet kan tillskrivas EIB-rådet - såsom kommissionen har föreslagit - på grund av att det har skett en formell eller informell delegering av befogenheter till direktionen eller om direktionen har handlat utan erforderlig behörighet. För att fastställa denna behörighet saknar det även betydelse att artikel 237 b EG inte avser direktionens rättsakter och att det i artikel 13.8 i EIB:s stadga föreskrivs att direktionen skall ansvara endast gentemot EIB.

73.

    Genom att beslut av EIB-rådet omfattas av domstolens kontroll har artikel 237 b EG bland annat till syfte att säkerställa att alla rättsakter som antas av EIB inom ramen för EIB-rådets befogenheter skall kunna prövas av domstolen.

74.

    Härav följer att en tolkning av artikel 237 b EG som innebär att en sådan rättsakt inte hör till de rättsakter mot vilka talan kan väckas med stöd av denna bestämmelse, enbart av det skälet att rättsakten har antagits av ett annat organ inom EIB, såsom direktionen, skulle leda till ett resultat som strider mot bestämmelsens anda, oavsett huruvida antagandet av rättsakten är en följd av att EIB avsiktligt har anpassat sitt beslutsförfarande.

75.

    En sådan tolkning beaktar inte heller den omständigheten att Europeiska gemenskapen är en rättsgemenskap av sådant slag att varken medlemsstaterna eller gemenskapsinstitutionerna kan undgå kontroll av om deras rättsakter står i överensstämmelse med gemenskapens grundläggande konstitutionella urkund, det vill säga EG-fördraget, genom vilket ett fullständigt system med talemöjligheter och förfaranden upprättats, som är avsett att göra det möjligt för domstolen att granska lagenligheten av de rättsakter som antas av institutionerna (se bland annat dom av den 23 mars 1993 i mål C-314/91, Weber mot parlamentet, REG 1993, s. I-1093, punkt 8, och där angiven rättspraxis). Det skall i det avseendet påpekas att även om EIB inte utgör en av Europeiska gemenskapens institutioner så utgör den ett gemenskapsorgan och en juridisk person som inrättats genom EG-fördraget (se bland annat dom av den 15 juni 1976 i mål 110/75, Mills mot EIB, REG 1976, s. 955, punkt 14, av den 3 mars 1988 i mål 85/86, kommissionen mot EIB, REG 1988, s. 1281, punkt 24, och av den 2 december 1992 i mål C-370/89, SGEEM och Etroy mot EIB, REG 1992, s. I-6211, punkt 13, svensk specialutgåva, tillägg, s. 59). Det är av den anledningen som EIB omfattas av domstolens kontroll, bland annat på de villkor som föreskrivs i artikel 237 b EG.

Artikel 230 EG

76.

    EIB har för det andra ifrågasatt att domstolen har behörighet att pröva en talan som avser EIB:s rättsakter och som väckts med stöd av artikel 230 EG. I huvudsak har EIB anfört att det är nödvändigt att säkerställa att den specialbestämmelse som artikel 237 EG utgör i förhållande till artikel 230 EG har en ändamålsenlig verkan.

77.

    Kommissionen har dock åberopat artikel 230 EG endast i andra hand. Vidare framgår det av punkterna 66-75 i denna dom att det omtvistade beslutet utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas med stöd av artikel 237 b EG. Med beaktande av detta finner domstolen att det inte är nödvändigt att i förevarande mål pröva huruvida talan mot en rättsakt som antagits av direktionen skulle kunna väckas med stöd av artikel 230 EG.

Domstolens behörighet att pröva en talan som grundar sig på att förordning nr 1074/1999 har åsidosatts

78.

    EIB har för det tredje gjort gällande att domstolen saknar behörighet att pröva förevarande talan till den del den avser ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet på grund av att förordning nr 1074/1999 har åsidosatts, eftersom EIB inte omnämns i Euratomfördraget i allmänhet och särskilt inte i artikel 146 EA i fråga om domstolens behörighet.

79.

    Domstolen kan inte heller godta dessa argument.

80.

    Som redan har slagits fast har nämligen domstolen behörighet enligt artikel 237 b EG att ogiltigförklara en sådan rättsakt som det omtvistade beslutet.

81.

    Det är visserligen korrekt att det i artikel 237 b EG föreskrivs att kommissionen, varje medlemsstat och EIB:s styrelse får väcka sådan talan på de villkor som anges i artikel 230 EG, och sistnämnda bestämmelse ger domstolen behörighet att bland annat pröva talan som väcks rörande ”åsidosättande av detta fördrag eller av någon rättsregel som gäller dess tillämpning”.

82.

    Det skall dock erinras om att det följer av domstolens rättspraxis att behovet av en fullständig och enhetlig prövning av rättsakters lagenlighet medför att artikel 230 EG skall tolkas så att den inte berövar domstolen dess behörighet att i samband med en talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som antagits med stöd av en bestämmelse i EG-fördraget beakta en invändning om att Euratomfördraget har åsidosatts (dom av den 29 mars 1990 i mål 62/88, Grekland mot rådet, REG 1990, s. I-1527, punkt 8).

Argumentet att talan syftar till att påtala en underlåtenhet från EIB:s sida

83.

    För det fjärde har EIB gjort gällande att talan skall avvisas på grund av att den i själva verket syftar till att påtala en underlåtenhet från EIB:s sida, nämligen det faktum att EIB inte har fattat ett beslut som säkerställer att förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 genomförs på ett korrekt sätt.

84.

    I det avseendet är det tillräckligt att domstolen påpekar, såsom kommissionen bland annat har uppgett i sin replik, att talan syftar till ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet till den del det införs ett system som skiljer sig från det som föreskrivs i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999. Detta system står i strid med förordningarna, särskilt med artikel 4 i dessa, och utgör ett hinder för OLAF:s behörighet att utföra interna utredningar inom EIB och åsidosätter OLAF:s rätt att få tillgång till de handlingar och de uppgifter som EIB innehar.

85.

    Av det ovan anförda följer att domstolen har behörighet att pröva förevarande talan med stöd av artikel 237 b EG och att talan kan tas upp till prövning.

Huruvida förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 är tillämpliga

86.

    EIB har yrkat att kommissionens talan skall ogillas. Enligt EIB skall förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 inte anses tillämpliga av ett flertal skäl.

87.

    EIB har i det avseendet anfört att förordningarna skadar den autonoma ställning som EIB åtnjuter genom EG-fördraget, att de inte har antagits med stöd av en lämplig rättslig grund och att de strider mot proportionalitetsprincipen samt motiveringsskyldigheten.

EIB:s autonoma ställning

EIB:s argument

88.

    Som första grund för sitt försvar har EIB gjort gällande att den autonoma ställning som banken åtnjuter genom EG-fördraget medför att den inte omfattas av förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999.

89.

    EIB har anfört att det faktum, vilket framgår av artikel 266 EG och av EIB:s stadga, att banken utgör en juridisk person som är skild från Europeiska gemenskapen, att den har egna organ som handhar administrationen och förvaltningen samt egna medel och en egen budget tyder på att EG-fördragets upphovsmän hade för avsikt att garantera EIB autonomi vad gäller förvaltningen och verksamheten. En sådan autonom ställning är en förutsättning för att EIB skall kunna vidta åtgärder och för att dess verksamhet skall kunna bedrivas på ett effektivt sätt samt för dess trovärdighet på marknaderna. Den gör det dessutom möjligt att förhindra att Europeiska gemenskapen ådrar sig ansvar, samtidigt som medlemsstaternas ansvar begränsas till det kapital som de har tillskjutit.

90.

    Denna autonoma ställning bekräftas även av artiklarna 248.1 EG och 248.3 EG samt av artikel 14 i EIB:s stadga. Av dessa bestämmelser framgår nämligen att revisionsrättens granskning endast avser den del av EIB:s förvaltning som avser gemenskapens inkomster och utgifter, vilken enligt EIB endast uppgår till 10 procent av bankens verksamhet, medan EIB:s övriga förvaltning enbart skall granskas av EIB:s revisionskommitté. Vidare framgår det av artikel 248.3 EG att även revisionsrättens rätt att få tillgång till den information som innehas av EIB rörande dess förvaltning av gemenskapens inkomster och utgifter förutsätter att vissa villkor iakttas som skall fastställas i en överenskommelse mellan kommissionen, revisionsrätten och EIB.

91.

    Enligt EIB utgör denna autonoma ställning hinder för att gemenskapslagstiftaren skall kunna låta OLAF:s utredningsbefogenheter omfatta EIB, när det saknas en bestämmelse i fördragen som tillåter detta.

92.

    Denna autonoma ställning och det faktum att EIB bedriver bankverksamhet förutsätter tvärtom att EIB kan införa ett eget system för bedrägeribekämpning. Det är särskilt av vikt att EIB kan garantera investerarna att den agerar helt oberoende.

93.

    OLAF:s befogenheter att inleda en intern utredning, rätten att få tillträde till lokaler, rätten att kopiera och begära utdrag ur alla handlingar som gemenskapsinstitutionerna, gemenskapsorganen eller gemenskapsbyråerna innehar samt skyldigheten för de anställda att samarbeta med OLAF och översända den information som dessa institutioner, organ eller byråer innehar utgör hinder för den autonoma ställning som EIB åtnjuter genom EG-fördraget.

94.

    Även om OLAF har en särställning utgör den en intern avdelning inom kommissionen och är underordnad den kommissionsledamot som ansvarar för gemenskapens budget.

Domstolens bedömning

95.

    Inledningsvis skall det påpekas att EIB inte klart har angett om den anser att dess särställning medför att förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 skall tolkas så, att de inte är tillämpliga på EIB eller om den gör gällande att domstolen skall slå fast att förordningarna inte skall tillämpas i enlighet med bestämmelserna i artikel 241 EG och artikel 156 EA, på grund av att de kränker denna särställning.

96.

    Med hänsyn till denna tvetydighet skall domstolen pröva den grund som EIB har åberopat till sitt försvar utifrån båda de alternativ som nämns i föregående punkt.

97.

    Vad först beträffar fastställandet av tillämpningsområdet för förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 skall, som kommissionen helt riktigt har påpekat, uttrycket ”institutioner, organ och byråer som inrättats genom fördragen eller på grundval av dessa” i artikel 1.3 i dessa förordningar tolkas på så sätt att det omfattar EIB.

98.

    Som påpekats i punkt 75 i denna dom utgör EIB ett gemenskapsorgan och en juridisk person som inrättats genom EG-fördraget. Det framgår varken av ingressen till eller av bestämmelserna i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 att gemenskapslagstiftaren hade för avsikt att göra någon åtskillnad mellan de olika institutioner, organ eller byråer som inrättats genom fördragen eller på grundval av dessa.

99.

    Tvärtom påpekas det uttryckligen i skäl 7 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 att det är nödvändigt att OLAF:s interna utredningar omfattar ”alla” dessa institutioner, organ och byråer.

100.

    Vad därefter beträffar argumentet att nämnda förordningar kränker den ställning som EIB har getts genom EG-fördraget och att de därför inte skall tillämpas med stöd av artikel 241 EG och artikel 156 EA anger domstolen följande.

101.

    Det är visserligen korrekt att EIB, enligt artikel 266 EG, utgör en juridisk person som är skild från Europeiska gemenskapen, att EIB administreras och förvaltas av sina egna organ och att den har egna medel och en egen budget. Som framgår av domstolens rättspraxis måste EIB, för att kunna utföra de uppgifter som den ålagts genom artikel 267 EG, kunna agera helt självständigt på finansmarknaderna, i likhet med andra banker (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot EIB, punkt 28).

102.

    Domstolen har dock även angett att erkännandet av EIB:s oberoende i funktionellt och institutionellt hänseende inte medför att den helt frigörs från gemenskaperna och undantas från alla gemenskapsbestämmelser. Det framgår nämligen av bland annat artikel 267 EG att EIB är ämnad att bidra till att förverkliga Europeiska gemenskapens mål, och att EIB således omfattas av gemenskapsbestämmelserna, enligt EG-fördraget. Härav följer att EIB:s ställning är ambivalent, eftersom den har en oberoende ställning i fråga om förvaltningen av sina angelägenheter, särskilt på det finansiella området, samtidigt som den har en nära anknytning till Europeiska gemenskapen i fråga om sina mål (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot EIB, punkterna 29 och 30).

103.

    Det skall i förevarande mål konstateras att EIB inte har visat hur den omständigheten att EIB omfattas av åtgärder som vidtagits av gemenskapslagstiftaren i kampen mot bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot gemenskapernas ekonomiska intressen, såsom de åtgärder som föreskrivs i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999, skulle kunna vara oförenlig med EIB:s särställning.

104.

    Som kommissionen och generaladvokaten, i punkt 120 i sitt förslag till avgörande, helt riktigt har påpekat har EIB i synnerhet inte visat att de utredningsbefogenheter som gemenskapslagstiftaren har gett OLAF kan påverka EIB:s förvaltning och rätt att fatta självständiga beslut om beviljande av lån och garantier och finansieringen av dessa, bland annat genom att vända sig till kapitalmarknaderna. EIB har inte heller visat att förekomsten av sådana befogenheter påverkar dess anseende eller trovärdighet som oberoende organ på finansmarknaderna (se analogt - angående påförande av gemenskapsskatt på de löner som EIB utbetalar - domen i det ovannämnda målet kommissionen mot EIB, punkt 30).

105.

    I det avseendet skall det framhållas att bestämmelserna i artikel 248.1 EG och 248.3 EG samt artikel 14 i EIB:s stadga, vilka i huvudsak avser granskningen av räkenskaperna och den ekonomiska förvaltningen, inte påverkar en eventuell tillämpning på EIB av utredningsregler som, i likhet med dem som infördes med stöd av artikel 280 EG och artikel 203 EA genom förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999, särskilt har till syfte att göra det möjligt att undersöka misstankar om bedrägeri, korruption eller andra oegentligheter som riktar sig mot gemenskapernas ekonomiska intressen. Som bland annat rådet har påpekat har sådana utredningsregler inga likheter med en granskning av det berörda organets räkenskaper eller ekonomiska förvaltning.

106.

    Det skall därefter konstateras att varken den omständigheten att OLAF har inrättats av kommissionen och integrerats i kommissionens administrativa och budgetära struktur på de villkor som föreskrivs i beslut 1999/352 eller den omständigheten att ett sådant från EIB skilt organ har getts utredningsbefogenheter av gemenskapslagstiftaren på de villkor som föreskrivs i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 är i sig sådana att de kan skada EIB:s oberoende i funktionellt hänseende eller dess anseende på finansmarknaderna.

107.

    Som framgår av bland annat skälen 4, 10, 12 och 18 samt artiklarna 4, 5 andra stycket, 6, 11 och 12 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 ger nämligen de regler som infördes genom dessa förordningar uttryck för att gemenskapslagstiftaren är fast besluten att de befogenheter som OLAF har tilldelats endast kan beviljas om det finns garantier för att OLAF är helt oberoende, i synnerhet i förhållande till kommissionen, och att gemenskapsrättens bestämmelser iakttas till fullo, däribland protokollet om Europeiska gemenskapernas privilegier och immunitet, de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt Tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna och Anställningsvillkor för övriga anställda.

108.

    Av bestämmelserna i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 framgår även att det för utövandet av dessa befogenheter uppställs olika regler och särskilda garantier, medan syftet med dessa befogenheter är klart avgränsat. I sistnämnda avseende föreskrivs det i artikel 2 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 att OLAF:s administrativa utredningar utförs för att nå de mål som anges i artikel 1 i förordningarna och konstatera eventuella oegentligheter i verksamheter som kontrolleras. De medel som OLAF kan använda sig av för att uppnå dessa mål anges uttryckligen i bland annat artiklarna 4, 7 och 9 i nämnda förordningar.

109.

    Som kommissionen, den nederländska regeringen och generaladvokaten, i punkt 122 i sitt förslag till avgörande, har påpekat, skall det slutligen framhållas att de interna utredningar som OLAF kan se sig nödsakad att utföra skall, såsom framgår av artikel 4.1 andra stycket i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999, även utföras i enlighet med villkoren och bestämmelserna i de beslut som varje institution, organ och byrå antar. Det är således inte uteslutet att eventuella särskilda förhållanden som har samband med EIB:s bankverksamhet i förekommande fall beaktas av EIB när ett sådant beslut fattas, men det åligger EIB att styrka att de begränsningar som den uppställer i det avseendet är nödvändiga.

110.

    Av det ovan anförda följer att den första grund som EIB har åberopat till sitt försvar skall underkännas.

Den rättsliga grunden för förordning nr 1073/1999

111.

    Som andra grund för sitt försvar har EIB anfört att domstolen skall förklara att förordning nr 1073/1999 inte skall tillämpas, på grund av att den inte kunde antas med stöd av artikel 280 EG.

112.

    Enligt EIB avser uttrycket ”gemenskapens ekonomiska intressen” i denna bestämmelse endast utgifter och inkomster som hör till Europeiska gemenskapens budget. Uttrycket medför att det följaktligen är uteslutet att åtgärder kan vidtas med stöd av denna artikel för att bekämpa bedrägerier inom EIB, eftersom EIB har en egen budget.

113.

    Mer allmänt anser EIB att artikel 280 EG inte medger att det vidtas åtgärder för att bekämpa bedrägerier inom institutioner, organ eller byråer som inrättats genom fördragen eller på grundval av dessa.

Uttrycket ”som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen”

EIB:s argument

114.

    Enligt EIB är det enligt artikel 280 EG endast tillåtet att vidta åtgärder mot bedrägerier i syfte att skydda gemenskapens budget. EIB anser att härav följer att gemenskapsbestämmelser som antas med stöd av artikel 280 EG för att bekämpa bedrägerier inte skall tillämpas på EIB, eftersom den har egna medel som är skilda från gemenskapens medel.

115.

    Den omständigheten att 10 procent av EIB:s verksamhet avser förvaltningen av gemenskapens medel och utgifter, däribland gemenskapsskatten på löner och arvoden till de anställda och ledamöterna i EIB:s organ, är enligt EIB:s mening inte tillräcklig för att motivera att OLAF:s befogenheter skall omfatta EIB:s egna medel och all dess verksamhet. I repliken uppgav dock EIB att den är villig att ingå en överenskommelse med OLAF rörande den del av förvaltningen som avser gemenskapsmedel.

116.

    Enligt EIB bekräftas denna tolkning av artikel 248.1 EG och 248.3 EG. I denna bestämmelse begränsas nämligen revisionsrättens granskning till att avse Europeiska gemenskapens inkomster och utgifter, och inkomster och utgifter för varje organ som gemenskapen har upprättat, i den mån den rättsakt varigenom ett sådant organ upprättats inte utesluter en sådan granskning. I bestämmelsen föreskrivs för övrigt att granskning på platsen endast avser ”lokalerna hos varje organ som förvaltar inkomster eller utgifter för gemenskapens räkning”.

117.

    Denna tolkning överensstämmer även med tidigare lagstiftningspraxis, vilken bekräftade att det föreligger ett samband mellan ”gemenskapens ekonomiska intressen”, å ena sidan, och gemenskapernas allmänna budget och budgetar som de förvaltar, å andra sidan. EIB har i det avseendet särskilt hänvisat till definitionen av oegentligheter i artikel 1.2 i rådets förordning (EG, Euratom) nr 2988/95 av den 18 december 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen (EGT L 312, s. 1), och begreppet ”bedrägeri som riktar sig mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen”, såsom det definieras i artikel 1 i konventionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, vilken utarbetats genom rådets akt 95/C 316/03 av den 26 juli 1995 (EGT C 316, s. 49).

Domstolens bedömning

118.

    Inledningsvis skall det påpekas att EIB inte klart har angett om den anser att förordning nr 1073/1999 skall tolkas så att den inte är tillämplig på EIB, eftersom den antogs med stöd av artikel 280 EG, eller om den gör gällande att domstolen i enlighet med bestämmelserna i artikel 241 EG skall slå fast att förordningen inte skall tillämpas på grund av att den strider mot artikel 280 EG.

119.

    Under dessa omständigheter erinrar domstolen om att förordning nr 1073/1999 skall tolkas så att den avser bland annat EIB, vilket framgår av punkterna 97-99 i denna dom.

120.

    I motsats till vad EIB har anfört skall uttrycket ”gemenskapens ekonomiska intressen” i artikel 280 EG tolkas så att det inte bara omfattar inkomster och utgifter som hör till gemenskapens budget, utan i princip även de inkomster och utgifter som hör till budgeten för andra organ eller byråer som inrättats genom EG-fördraget.

121.

    Bland de skäl som stöder en sådan slutsats finns för det första det faktum att uttrycket är specifikt för artikel 280 EG och att det skiljer sig från den terminologi som används i de andra bestämmelserna i avdelning II i femte delen av EG-fördraget, vilka benämns ”Finansiella bestämmelser” och i vilka det undantagslöst hänvisas till Europeiska gemenskapens ”budget”. Som den nederländska regeringen har påpekat gäller samma sak den omständigheten att uttrycket ”gemenskapens ekonomiska intressen” förefaller vara mer omfattande än uttrycket ”[g]emenskapens ... inkomster och utgifter” som förekommer i bland annat artikel 268 EG.

122.

    Själva den omständigheten att ett organ eller en byrå har inrättats genom EG-fördraget antyder för det andra att organet eller byrån har utformats i syfte att bidra till att förverkliga Europeiska gemenskapens mål och ingår i gemenskapens rättsordning. De medel som organet eller byrån förfogar över till följd av fördraget är därför i sig av särskilt och direkt ekonomiskt intresse för gemenskapen.

123.

    Vad särskilt beträffar EIB skall det erinras om att detta gemenskapsorgan inrättades genom EG-fördraget och att det enligt artikel 267 första stycket EG har till uppgift att ”bidra till en balanserad och störningsfri utveckling av den gemensamma marknaden i gemenskapens intresse”. Härav följer att EIB omfattas av gemenskapsbestämmelserna, enligt EG-fördraget (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot EIB, punkt 29).

124.

    Även åtskilliga andra gemenskapsbestämmelser bekräftar att EIB:s medel och hur dessa används är av uppenbart ekonomiskt intresse för Europeiska gemenskapen och de mål som den eftersträvar. En av dessa bestämmelser är artikel 267 andra stycket EG, i vilken det föreskrivs att när EIB fullgör sina uppgifter skall den underlätta finansieringen av investeringsprogram i samband med stöd från strukturfonderna och andra av Europeiska gemenskapens finansieringsorgan. En annan av dessa bestämmelser är artikel 20 i EIB:s stadga, i vilken det anges att EIB, vid beviljandet av lån och garantier, bland annat skall ”säkerställa att dess medel utnyttjas på mest effektiva sätt i gemenskapens intresse”. Samma sak gäller artikel 21 i EIB:s stadga, i vilken det bland annat föreskrivs att ansökningar om lån får ges in till EIB genom kommissionen, och att kommissionen skall yttra sig rörande andra ansökningar om lån. Om kommissionen avstyrkt en sådan ansökan får EIB:s styrelse endast bevilja lånet genom enhälligt beslut, varvid den ledamot som utsetts efter nominering av kommissionen skall avstå från att delta i omröstningen.

125.

    Av det ovan anförda följer att uttrycket ”gemenskapens ekonomiska intressen” i artikel 280 EG inte bara avser Europeiska gemenskapens budget i strikt bemärkelse, utan även omfattar EIB:s medel och utgifter (se analogt - beträffande frågan huruvida artikel 179 i EG-fördraget (nu artikel 236 EG) är tillämplig på EIB - domen i det ovannämnda målet Mills mot EIB, punkt 14).

126.

    Denna slutsats påverkas inte av bestämmelserna i artikel 248 EG, vilka - till skillnad från artikel 280 EG - inte specifikt har till syfte att säkerställa kampen mot bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som riktar sig mot Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen.

127.

    Enbart den omständigheten - om det antas att den har visats - att uttrycket ”gemenskapens ekonomiska intressen” har getts en annan innebörd i lagstiftningspraxis påverkar inte heller denna slutsats.

128.

    Härav följer att det faktum att förordning nr 1073/1999 även avser EIB, vilken inrättades genom EG-fördraget och som enligt fördraget har egna medel som är skilda från gemenskapens budget, inte motiverar att förordningen inte skall tillämpas med stöd av artikel 241 EG.

Möjligheten att vidta åtgärder mot bedrägerier som avser de institutioner, organ eller byråer som inrättats genom fördragen eller på grundval av dessa

129.

    Med hänsyn till ordalydelsen i artikel 280.4 EG, enligt vilken Europeiska gemenskapen skall vidta åtgärder ”för att ge effektivt och likvärdigt skydd i medlemsstaterna” och enligt vilken sådana åtgärder inte får gälla ”tillämpningen av nationell straffrätt eller den nationella rättsskipningen”, anser EIB att gemenskapslagstiftarens befogenheter är begränsade till vidtagandet av åtgärder för att förbättra bedrägeribekämpningen på medlemsstatsnivå. Enligt EIB är det uteslutet att åtgärder för att bekämpa bedrägerier eller beivra oegentligheter inom de institutioner, organ eller byråer som inrättats genom fördragen eller på grundval av dessa skulle kunna vidtas med stöd av denna artikel.

130.

    Domstolen kan inte godta denna ståndpunkt.

131.

    Genom att i artikel 280 EG införa de klargöranden som framgår av styckena 1 och 4 i nämnda artikel hade nämligen Amsterdamfördragets upphovsmän uppenbarligen för avsikt att förstärka kampen mot bedrägerier och oegentligheter som riktar sig mot Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen, bland annat genom att uttryckligen ge Europeiska gemenskapen till uppgift att, i likhet med medlemsstaterna, ”bekämpa” sådana bedrägerier och oegentligheter genom att vidta ”åtgärder” som skall ha ”avskräckande effekt” och ge ett ”effektivt skydd i medlemsstaterna”.

132.

    Den omständigheten att det i artikel 280.1 EG särskilt anges att dessa åtgärder skall vidtas i enlighet med denna artikel innebär inte att det enbart hänvisas till artikelns följande stycken, i synnerhet stycke 4, för att fastställa omfattningen av gemenskapens behörighet på området.

133.

    Artikel 280.4 EG skall nämligen tolkas så att den kompletterar definitionen av gemenskapens behörighet och fastställer vissa villkor för utövandet av denna behörighet. I bestämmelsen föreskrivs således de förfarandevillkor som skall iakttas när gemenskapsåtgärder vidtas och det anges likaså att Europeiska gemenskapens åtgärder i lika hög grad avser förebyggande av bedrägerier som kampen mot dessa. Av bestämmelsen framgår även att gemenskapens behörighet är begränsad i vissa avseenden, eftersom de åtgärder som vidtas inte får gälla tillämpningen av nationell straffrätt eller den nationella rättsskipningen.

134.

    Det faktum att det i artikel 280.4 EG bland annat hänvisas till nödvändigheten av att bidra till ett effektivt och likvärdigt skydd i medlemsstaterna kan i det avseendet inte tolkas på så sätt att Amsterdamfördragets upphovsmän underförstått ville begränsa Europeiska gemenskapens åtgärder ytterligare, på ett så grundläggande sätt som ett förbud mot att bekämpa bedrägerier och andra oegentligheter som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen, genom att anta regler som avser de institutioner, organ och byråer som inrättats genom fördragen eller på grundval av dessa.

135.

    Förutom att en sådan begränsning av gemenskapens behörighet inte följer av ordalydelsen i artikel 280 EG skall det även påpekas att en sådan begränsning knappast skulle vara förenlig med de mål som eftersträvas genom bestämmelsen, vilket kommissionen och samtliga intervenienter helt riktigt har gjort gällande. För att skapa ett verkligt skydd för Europeiska gemenskapens ekonomiska intressen är det nämligen nödvändigt att åtgärder för att avskräcka från och bekämpa bedrägerier och andra oegentligheter vidtas på samtliga plan där dessa intressen kan påverkas av sådana företeelser. De företeelser som bekämpas på detta sätt kan dessutom ofta samtidigt involvera aktörer som befinner sig på olika plan.

136.

    Av det ovan anförda följer att den andra grund som EIB har åberopat till sitt försvar skall underkännas.

Den rättsliga grunden för förordning nr 1074/1999

137.

    Som tredje grund för sitt försvar har EIB anfört att domstolen skall förklara att förordning nr 1074/1999 inte skall tillämpas, i enlighet med artikel 156 EA, på grund av att den inte kunde antas med stöd av artikel 203 EA.

138.

    EIB anser att inte någon bestämmelse i Euratomfördraget, eller någon åtgärd som vidtagits med stöd av detta fördrag, kan tillämpas på EIB, eftersom banken inte ingår i Europeiska atomenergigemenskapens institutionella struktur och inte omfattas av Euratomfördraget.

139.

    Den omständigheten att förordning nr 1073/1999 antogs med stöd av artikel 280.4 EG och att sistnämnda bestämmelse infördes i EG-fördraget just för att ge gemenskapslagstiftaren nödvändig befogenhet i det syftet, medför att rådet, i avsaknad av denna bestämmelse, inte kunde vidta några åtgärder med stöd av bland annat artikel 308 EG. Enligt EIB medför detta att rådet inte heller kunde anta förordning nr 1074/1999 med stöd av artikel 203 EA, vilken utgör motsvarigheten till artikel 308 EG.

140.

    EIB anser även att artikel 203 EA endast kan användas i den mån kampen mot bedrägerier utgör ett av ”målen” för Europeiska atomenergigemenskapen. Det framgår dock av lydelsen i artiklarna 1 EA och 183a EA, rörande Europeiska atomenergigemenskapens uppgifter respektive de åtgärder för att bekämpa bedrägerier som enbart vidtas av medlemsstaterna, att så inte är fallet. De åtgärder som föreskrivs i förordning nr 1074/1999 utgör inte heller sådana åtgärder ”som behövs” i den mening som avses i artikel 203 EA.

141.

    Domstolen kan inte godta dessa argument.

142.

    Som generaladvokaten har påpekat i punkt 139 i sitt förslag till avgörande kan inte enbart den omständigheten att EIB inte omnämns i Euratomfördraget medföra att bestämmelserna i detta fördrag eller åtgärder som vidtagits med stöd av detta fördrag i förekommande fall inte kan tillämpas på detta organ.

143.

    I motsats till vad EIB har gjort gällande framgår det vidare av artikel 183a EA att skyddet av Europeiska atomenergigemenskapens ekonomiska intressen utgör ett självständigt mål (se analogt dom av den 18 november 1999 i mål C-209/97, kommissionen mot rådet, REG 1999, s. I-8067, punkt 29).

144.

    Det är således felaktigt av EIB att hävda att en sådan rättsakt som förordning nr 1074/1999, vilken obestridligen har till syfte att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot Europeiska atomenergigemenskapens ekonomiska intressen, inte har antagits för att förverkliga ett av målen för nämnda gemenskap.

145.

    Domstolens slutsatser i punkterna 143 och 144 i denna dom påverkas inte av den omständigheten att det i EG-fördraget - till skillnad från Euratomfördraget - uttryckligen föreskrivs, sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft, en behörighet för Europeiska gemenskapen i kampen mot bedrägerier som riktar sig mot gemenskapens ekonomiska intressen. Samma sak gäller det faktum att förordning nr 1073/1999 antogs med stöd av artikel 280 EG, och inte med stöd av artikel 308 EG.

146.

    I sistnämnda avseende skall det för övrigt påpekas att enligt fast rättspraxis kan artikel 308 EG användas som rättslig grund för en rättsakt endast då det inte finns någon annan bestämmelse i EG-fördraget som ger gemenskapens institutioner den behörighet som är nödvändig för att anta rättsakten (se bland annat dom av den 27 september 1988 i mål 165/87, kommissionen mot rådet, REG 1988, s. 5545, punkt 17, svensk specialutgåva, volym 9, s. 721, och av den 12 november 1996 i mål C-84/94, Förenade kungariket mot rådet, REG 1996, s. I-5755, punkt 48). Som framgår av denna dom hade dock gemenskapslagstiftaren behörighet att anta förordning nr 1073/1999 med stöd av artikel 280 EG.

147.

    Vidare konstaterar domstolen att EIB inte har förklarat varför de åtgärder som föreskrivs i förordning nr 1074/1999 inte utgör sådana åtgärder ”som behövs” i den mening som avses i artikel 203 EA. EIB har inte heller angett på vilket sätt detta påstående skiljer sig från påståendet att förordningen strider mot proportionalitetsprincipen.

148.

    I detta skede är det följaktligen tillräckligt att påpeka att det är ostridigt att EIB, i egenskap av ställföreträdare, förvaltar vissa lån som kommissionen slutit avtal om inom ramen för Euratomfördraget och att konstatera att en sådan verksamhet obestridligen rör Europeiska atomenergigemenskapens ekonomiska intressen. I övrigt skall frågan huruvida förordning nr 1074/1999 utgör en lämplig åtgärd behandlas vid prövningen av den fjärde grund som EIB har åberopat till sitt försvar.

149.

    Av det ovan anförda följer att den tredje grund som EIB har åberopat till sitt försvar skall underkännas.

Proportionalitetsprincipen

EIB:s argument

150.

    Som fjärde grund för sitt försvar har EIB anfört att domstolen i enlighet med bestämmelserna i artikel 241 EG och artikel 156 EA skall förklara att förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 inte skall tillämpas på grund av att de strider mot proportionalitetsprincipen. Förordningarna går utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas.

151.

    De befogenheter som OLAF har getts är alltför långtgående och möjliggör oskäligt intrång och otillåtet ingripande i EIB:s angelägenheter, i strid med EIB:s stadga, autonomi och ställning som finansinstitut.

152.

    Detta gäller särskilt den befogenhet att på eget initiativ inleda en intern utredning utan att behöva ange skälen och grunden för ett sådant beslut, som OLAF:s direktör har getts genom artikel 5 andra stycket i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999. Samma sak gäller rätten att, utan förhandsanmälan eller föregående tillstånd, få obegränsad tillgång till samt rätten att beslagta alla slags handlingar, vilka EIB anser följer av artikel 4.2 i nämnda förordningar och vilka är oförenliga med EIB:s ställning som finansinstitut.

153.

    EIB har även nämnt skyldigheten för ledamöter, chefer, tjänstemän och övriga anställda vid gemenskapens institutioner, organ och byråer att samarbeta med och informera OLAF:s anställda och bistå dem med hjälp, samt skyldigheten för dessa institutioner, organ och byråer att till OLAF överlämna de uppgifter eller de handlingar som de innehar och som kan ha samband med fall av bedrägeri, korruption eller annan olaglig verksamhet, vilka följer av artiklarna 4.6 a, 6.6 och 7 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999. EIB har i det avseendet gjort gällande att i fråga om medlemsstaterna föreskrivs det i dessa bestämmelser att denna underrättelse- och samarbetsskyldighet skall fullgöras med iakttagande av nationell lagstiftning, men i fråga om gemenskapens institutioner, organ och byråer föreskrivs det inte att denna skyldighet skall fullgöras med iakttagande av deras respektive stadga.

154.

    I dupliken har EIB även åberopat det faktum att OLAF:s övervakningskommitté, i sin verksamhetsrapport för perioden juli 1999-juli 2000, konstaterade att OLAF:s nuvarande organisation har vissa brister beträffande kraven på insyn, legitimitet och effektivitet.

155.

    EIB har även ställt sig frågande till nödvändigheten av att ge OLAF de befogenheter som nämns i punkterna 152 och 153 i denna dom i förhållande till EIB, eftersom det redan vidtagits olika lämpliga åtgärder för att förebygga och bekämpa bedrägerier inom EIB.

156.

    EIB har i det avseendet hänvisat till revisionskommitténs uppgift att granska räkenskaperna enligt artikel 14 i EIB:s stadga, och till att denna kommitté i det syftet har tillgång till räkenskaperna, bokföringshandlingarna och andra nödvändiga handlingar samt bistås av EIB:s avdelningar i enlighet med artikel 24 i EIB:s arbetsordning. EIB har även påpekat att revisionsrätten granskar EIB:s förvaltning av gemenskapens inkomster och utgifter i enlighet med artikel 248.3 EG.

157.

    EIB har även hänvisat till den interna revisionsstadgan och en handling med titeln ”General Office Procedures Manual”. Enligt de förklaringar som EIB har lämnat följer av dessa att EIB:s avdelning för internrevision ansvarar för att bedöma överensstämmelsen och kontrollera att EIB:s interna kontrollförfaranden tillämpas på ett korrekt sätt samt säkerställa att EIB:s medel förvaltas på ett korrekt sätt. Avdelningen har i det syftet rätt att vända sig till alla personer inom EIB, och den har utan några begränsningar rätt att undersöka handlingar, förfaranden och arkiv. Avdelningen har dessutom rätt att utföra utredningar vid misstanke om bedrägerier som skadar EIB:s och tredje mans ekonomiska intressen och som involverar EIB:s anställda eller ledamöter av dess ledningsorgan.

158.

    Enligt de förklaringar som EIB har lämnat är alla anställda vid EIB som får kännedom om en sådan omständighet skyldiga att underrätta antingen direktören för personalfrågor eller chefen för avdelningen för internrevision. Efter en preliminär utredning skall chefen för avdelningen för internrevision besluta att avskriva ärendet om inga bevis har framkommit. I det motsatta fallet skall denne rapportera till EIB:s ordförande, vilken skall besluta huruvida en mer ingående utredning skall utföras och huruvida det krävs hjälp från externa organ för att utföra utredningen, och i så fall skall villkoren för detta fastställas. Chefen för avdelningen för internrevision skall utarbeta en slutrapport som, tillsammans med hans rekommendationer, skall översändas till EIB:s ordförande och generalsekreterare samt till revisionskommittén. EIB:s ordförande skall besluta vilka åtgärder som skall vidtas med anledning av utredningen.

159.

    EIB har vidare åberopat vissa skyldigheter eller förbud som föreskrivs i EIB:s personalföreskrifter samt vissa regler om yrkesetik som finns i den uppförandekodex som är tillämplig på EIB:s anställda. Åsidosättande av dessa regler kan medföra disciplinåtgärder eller att anställningsavtalet sägs upp, och reglerna bidrar till att förebygga bedrägerier. Detta gäller till exempel förbudet för personer som hör till EIB att begära eller ta emot förmåner från en yttre källa, förbudet mot missbruk av EIB:s medel genom användning i annan verksamhet eller skyldigheten att uppge varje intressekonflikt som föreligger i samband med EIB:s verksamhet.

Domstolens bedömning

160.

    Inledningsvis skall det framhållas att EIB:s påstående att förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 är rättsstridiga, på grund av att de strider mot EIB:s autonomi och ställning som finansinstitut, redan har underkänts vid prövningen av den första grund som EIB har åberopat till sitt försvar.

161.

    Efter detta klarläggande skall det erinras om att det enligt proportionalitetsprincipen, som ingår bland gemenskapsrättens allmänna rättsprinciper, krävs att de åtgärder som föreskrivs i en gemenskapsbestämmelse är ägnade att leda till att det eftersträvade målet uppnås och att de inte går utöver gränserna för vad som är nödvändigt för att uppnå detsamma (se bland annat dom av den 18 november 1987 i mål 137/85, Maizena, REG 1987, s. 4587, punkt 15, och av den 10 december 2002 i mål C-491/01, British American Tobacco (Investments) och Imperial Tobacco, REG 2002, s. I-11453, punkt 122).

162.

    Vad gäller domstolskontrollen av de krav som nämns i föregående punkt, måste det framhållas att gemenskapslagstiftaren skall ges ett vidsträckt utrymme för skönsmässig bedömning inom ett område som det förevarande, varför en åtgärd på detta område endast kan förklaras ogiltig om den är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet British American Tobacco (Investments) och Imperial Tobacco, punkt 123, och där angiven rättspraxis).

163.

    I förevarande mål konstaterar domstolen att EIB, genom att endast påtala att de befogenheter som OLAF har getts genom artiklarna 4.2, 4.6 a, 5 andra stycket och 7 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 är alltför långtgående, inte har angett - och i synnerhet inte styrkt - varför dessa bestämmelser inte är lämpliga eller nödvändiga för att uppnå de mål som eftersträvas genom förordningarna.

164.

    Det skall dessutom påpekas att en korrekt bedömning av räckvidden av de bestämmelser som nämnts i föregående punkt kräver att samtliga relevanta tolkningsdata beaktas, däribland de som angetts i punkterna 107 och 108 i denna dom. I motsats till vad EIB har hävdat kan således OLAF:s direktör inte besluta att inleda en utredning, och de institutioner, organ och byråer som inrättats genom fördragen eller på grundval av dessa kan inte begära att en utredning skall inledas, om det inte föreligger tillräckligt allvarliga misstankar om bedrägeri, korruption eller annan olaglig verksamhet som kan riktas mot gemenskapernas ekonomiska intressen. Det skall vidare påpekas att det framgår av själva ordalydelsen i artikel 6.3 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 att OLAF:s inspektörer måste vara försedda med en skriftlig handling, i vilken syftet med utredningen ovillkorligen måste anges.

165.

    Domstolen konstaterar att eventuella brister vid tillämpningen av förordningarnas bestämmelser - om det antas att dessa har styrkts - inte kan påverka förordningarnas proportionalitet och lagenlighet.

166.

    Vidare har EIB inte visat att gemenskapslagstiftaren har gjort en uppenbart oriktig bedömning. Trots att de olika institutioner, organ eller byråer som inrättats genom fördragen eller på grundval av dessa har egna kontrollmekanismer, däribland dem som EIB har åberopat, kunde gemenskapslagstiftaren anse att det - för att förstärka arbetet med att förebygga och bekämpa bedrägerier, korruption och andra oegentligheter som riktar sig mot gemenskapernas ekonomiska intressen - var nödvändigt att inrätta en kontrollmekanism som är koncentrerad till ett specialiserat organ samt att kontrollen utövas självständigt och enhetligt i förhållande till dessa olika institutioner, organ och byråer.

167.

    Det skall i det avseendet påpekas att, såsom framgår av punkt 105 i denna dom, den utredningsfunktion som OLAF har getts på grund av dess särskilda beskaffenhet och särskilda syfte skiljer sig från den allmänna granskningen av räkenskaperna som anförtrotts revisionsrätten och, i fråga om EIB, EIB:s revisionskommitté.

168.

    Gemenskapslagstiftaren kunde även anse att olikartade kontrollmekanismer som beslutas av de institutioner, organ eller byråer som inrättats genom fördragen eller på grundval av dessa, vilka har möjlighet att välja om en sådan kontrollmekanism skall införas och den närmare utformningen av denna, med hänsyn till de mål som eftersträvas inte utgjorde en lösning som är lika effektiv som en ordning i vilken utredningsfunktionen är koncentrerad till ett enda specialiserat och självständigt organ. Det skall nämligen påpekas att förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 bland annat har till syfte att ge OLAF en utredningsfunktion som skall utövas både inom dessa institutioner, organ och byråer genom så kallade interna utredningar som utanför dessa genom så kallade externa utredningar.

169.

    Det skall även erinras om att det i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 uttryckligen föreskrivs att OLAF:s interna utredningar skall utföras i enlighet med villkoren och bestämmelserna i nämnda förordningar och de beslut som varje institution, organ och byrå antar, vilket framgår av artikel 4.1 andra stycket i förordningarna.

170.

    Som framgår av punkt 109 i denna dom kan det följaktligen inte uteslutas att vissa särskilda förhållanden som har samband med EIB:s bankverksamhet i förekommande fall beaktas av EIB när ett sådant beslut som avses i artikel 4.1 andra stycket i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 fattas, men det åligger EIB att styrka att de begränsningar som den uppställer i det avseendet är nödvändiga.

171.

    Av det ovan anförda följer att den fjärde grund som EIB har åberopat till sitt försvar skall underkännas.

Motiveringsskyldigheten

172.

    Som femte grund för sitt försvar har EIB anfört att förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 har antagits i strid med den motiveringsskyldighet som föreskrivs i artikel 253 EG och artikel 162 EA.

173.

    I förordningarna angavs nämligen inte skälen till att det var nödvändigt att ge OLAF de befogenheter som den tillerkändes genom förordningarna och varför institutionerna, organen och byråerna, i synnerhet EIB, skulle omfattas av de skyldigheter som föreskrivs i dessa. Det angavs inte heller varför de åtgärder som institutionerna, organen och byråerna redan hade vidtagit för att bekämpa bedrägerier var otillräckliga eller olämpliga för det syftet.

174.

    Domstolen erinrar om att enligt fast rättspraxis skall den motivering som krävs enligt artikel 253 EG vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen skall klart och tydligt framgå hur den gemenskapsinstitution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen. Bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 253 EG skall inte ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området. Om det syfte som institutionen eftersträvar väsentligen framgår av den omtvistade rättsakten, är det följaktligen onödigt att kräva en särskild motivering för varje teknisk lösning som valts (se bland annat dom av den 12 mars 2002 i de förenade målen C-27/00 och C-122/00, Omega Air m.fl., REG 2002, s. I-2569, punkterna 46 och 47, samt domen i det ovannämnda målet British American Tobacco (Investments) och Imperial Tobacco, punkterna 165 och 166).

175.

    Domstolen konstaterar att förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 uppfyller dessa krav. Som generaladvokaten har påpekat i punkt 166 i sitt förslag till avgörande innehåller ingressen till förordningarna bland annat en redogörelse för de mål som eftersträvas, de åtgärder som valts och skälen till att gemenskapslagstiftaren anser att dessa är lämpliga och nödvändiga med hänsyn till de mål som eftersträvas.

176.

    När det gäller beviljandet av OLAF:s befogenheter att utföra interna utredningar framgår det vid en jämförelse av skälen 2-4, 7 och 21 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 att beviljandet av dessa befogenheter följer av gemenskapslagstiftarens önskan att använda sig av alla tillgängliga medel för att uppnå målet att skydda gemenskapens ekonomiska intressen. Ur den synvinkeln ansågs det nödvändigt att bevilja sådana befogenheter för att effektivisera kampen mot bedrägerier och all annan olaglig verksamhet som skadar dessa intressen.

177.

    Till skillnad från vad EIB har gjort gällande kan det inte på grund av motiveringsskyldigheten krävas att gemenskapslagstiftaren, i ingressen till sådana rättsakter som förordningarna, anger de åtgärder som redan har vidtagits inom olika institutioner, organ eller byråer och att den uppger varför dessa åtgärder inte utgör hinder för att anta sådana förordningar.

Huruvida förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 har åsidosatts

178.

    Som framgår av punkterna 53-55 i denna dom har kommissionen yrkat att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras på grund av att det strider mot förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999, särskilt artikel 4 i dessa förordningar.

179.

    EIB har visserligen inte uttryckligen gjort gällande, för det fall förordningarna är tillämpliga på EIB och överensstämmer med gemenskapsrätten, att det omtvistade beslutet inte strider mot dessa, men vissa av de påståenden som den anfört till sitt försvar kan tolkas i den riktningen. Det gäller bland annat det argument som domstolen redan har prövat och som avser att kommissionens talan i själva verket syftar till att fastställa att EIB har underlåtit att vidta åtgärder för att genomföra artikel 4.1 i dessa förordningar, och inte att det omtvistade beslutet strider mot förordningarna. I sin replik har EIB bland annat framhållit att ingressen till det omtvistade beslutet inte avser förordningarna, och den har gjort gällande att beslutet tvärtom ger uttryck för EIB:s avsikt att införa en effektiv intern kontroll som är förenlig med de rättsregler som är tillämpliga på EIB.

180.

    Som kommissionen har gjort gällande skall det konstateras att det omtvistade beslutet strider mot artikel 4 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 i flera avseenden.

181.

    I artikel 4.1 i förordningarna föreskrivs att OLAF skall utföra administrativa utredningar inom de institutioner, organ och byråer som inrättats genom fördragen eller på grundval av dessa. Av punkt 4 i den första delen av det omtvistade beslutet framgår däremot att interna utredningar inom EIB enbart skall utföras av EIB:s internrevisionsavdelningar i enlighet med EIB:s egna förfaranden. Vidare framgår det av punkterna 5-8 i den första delen av det omtvistade beslutet att samarbetet med OLAF enbart avser att dessa avdelningar skall utföra en intern utredning på begäran av OLAF:s direktör och underrätta denne om resultaten av utredningen.

182.

    I artikel 4.2 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 föreskrivs bland annat att OLAF utan förhandsanmälan och utan dröjsmål skall få tillgång till alla uppgifter som institutionerna, organen eller byråerna innehar. Det enda villkor som ställs är att dessa skall underrättas. I punkterna 9 och 10 i den första delen av det omtvistade beslutet föreskrivs däremot att det i varje enskilt fall krävs ett tillstånd från EIB:s ordförande för att OLAF skall få tillgång till de uppgifter som EIB innehar, och att utlämnandet skall ske på de villkor som EIB:s ordförande fastställer.

183.

    Även den andra delen av det omtvistade beslutet, som rör kategori II-verksamheter, strider mot artikel 4.1 och 4.2 i förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999. Det föreskrivs nämligen att endast EIB:s egna regler för interna utredningar, vilka har beskrivits i punkterna 157 och 158 i denna dom, skall tillämpas och att EIB i det avseendet kan få hjälp av OLAF enligt lämpliga samarbetsformer som EIB skall försöka utarbeta tillsammans med OLAF.

184.

    Mot bakgrund av ingressen till det omtvistade beslutet, i vilken det uttryckligen påpekas att beslutet har fattats med beaktande av den rättsliga ram som EIB ålagts genom EG-fördraget och EIB:s stadga, ger de olika ovannämnda bestämmelserna tydligt uttryck för ett beslut av EIB att betrakta förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 som inte tillämpliga på EIB.

185.

    Härav följer att EIB, genom att fatta det omtvistade beslutet, vilket är grundat på det felaktiga antagandet att förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999 inte skall tillämpas på EIB och som således ger uttryck för EIB:s avsikt att ensam organisera kampen mot bedrägerier inom EIB och samtidigt utarbeta vissa begränsade samarbetsformer med OLAF på operativ nivå, har uteslutit en tillämpning av de regler som införts genom förordningarna och att den har infört särskilda regler för EIB i stället för att fatta ett sådant beslut som avses i artikel 4.1 andra stycket och 4.6 i förordningarna.

186.

    EIB har åsidosatt förordningarna nr 1073/1999 och nr 1074/1999, särskilt artikel 4 i dessa, genom att utesluta en tillämpning av förordningarna och genom att vägra att anpassa sina interna förfaranden till de krav som ställs i förordningarna. EIB har även överskridit sitt utrymme för att självständigt reglera den egna organisationen i kampen mot bedrägerier.

187.

    Av det ovan anförda följer att kommissionens talan skall bifallas och att det omtvistade beslutet skall ogiltigförklaras.

Rättegångskostnader

188.

    Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att EIB skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EIB har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas. I enlighet med artikel 69.4 första stycket i rättegångsreglerna skall Konungariket Nederländerna, parlamentet och rådet bära sina rättegångskostnader.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

följande dom:

1)    Beslutet av Europeiska investeringsbankens direktion av den 10 november 1999 angående samarbetet med Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF) ogiltigförklaras.

2)    Europeiska investeringsbanken skall ersätta rättegångskostnaderna.

3)    Konungariket Nederländerna, Europaparlamentet och Europeiska unionens råd skall bära sina rättegångskostnader.

Rodríguez IglesiasPuissochet Wathelet Schintgen Gulmann Edward La Pergola Jann Skouris Macken Colneric von Bahr Rosas

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 juli 2003.

R. Grass

G.C. Rodríguez Iglesias

Justitiesekreterare

Ordförande

1: Rättegångsspråk: franska.