FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
PEDRO CRUZ VILLALÓN
föredraget den 7 oktober 2010(1)
Mål C‑235/09
DHL Express (France) SAS
mot
Chronopost SA
(begäran om förhandsavgörande från Cour de cassation (Frankrike))
”Immaterialrätt – Varumärkesrätt – Artikel 98 i förordning (EG) nr 40/94 – Geografisk räckvidd av ett förbud som meddelas av en domstol för gemenskapsvarumärken – Viten som ett förbud är förenat med – Tillämpning av viten i andra medlemsstater än den där den domstol som har meddelat vitesbeslutet är belägen”
1. I förevarande mål har Cour de cassation (Frankrikes högsta domstol) hänskjutit fyra frågor till Europeiska unionens domstol rörande tolkningen av artikel 98 i förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärken.(2) Som bekant avser bestämmelsen i fråga förbud mot fortsatt intrång eller handlingar som skulle kunna innebära intrång i ett gemenskapsvarumärke som meddelas av en nationell domstol för gemenskapsvarumärken, samt åtgärder för att säkerställa att förbudet efterlevs.
2. Ur en mer allmän synvinkel visar förevarande mål hur svårt det är att tolka bestämmelserna om domstols behörighet i förordning nr 40/94, särskilt beträffande rättsverkningarna av beslut i vilka det slagits fast att det föreligger intrång eller handlingar som skulle kunna innebära intrång i ett gemenskapsvarumärke. Vad den hänskjutande domstolen kort sagt undrar är huruvida beslut som meddelas av en nationell domstol för gemenskapsvarumärken på grundval av parternas yrkanden, inbegripet beslut om tilläggsåtgärder, har verkan i hela unionen eller bara i en eller några medlemsstater.
I – Tillämpliga bestämmelser
3. Genom förordning nr 40/94 infördes ett gemensamt system för gemenskapsvarumärken, i syfte att skapa en enhetlig immateriell rättighet i hela unionen. För att säkerställa denna enhetlighet föreskrivs i förordningen en rättighet vars rättsverkan är tillämplig inom hela unionens territorium och att vissa domstolar i medlemsstaterna ska utöva särskilda funktioner.
4. År 2009 antogs förordning (EG) nr 207/2009 om gemenskapsvarumärken(3), i vilken de dittillsvarande bestämmelserna inom detta område kodifierades. Mot bakgrund av att de relevanta faktiska omständigheterna i målet inträffade innan den nya förordningen trädde i kraft, kommer jag enbart att hänvisa till förordning nr 40/94 i detta förslag till avgörande.
5. Femtonde och sextonde skälen till förordning nr 40/94 visar att det inte bara är viktigt att rättigheten är enhetlig, utan även att rättsverkningarna av de beslut som domstolarna för gemenskapsvarumärken meddelar är det:
”Det är absolut nödvändigt att de beslut som avser giltighet av och intrång i gemenskapsvarumärken får rättsverkan i och omfattar hela gemenskapen eftersom det är det enda sättet att förhindra motstridiga beslut från domstolarna och byrån och för att säkerställa den enhetliga karaktären hos gemenskapsvarumärkena. Bestämmelserna i Brysselkonventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område bör tillämpas i alla mål rörande gemenskapsvarumärken, om inte annat anges i denna förordning.
I mål mellan samma parter avseende samma sak rörande ett gemenskapsvarumärke och parallella nationella varumärken bör motstridiga avgöranden undvikas. När talan väcks i flera fall i en och samma medlemsstat bör därför medlen för att uppnå detta syfte sökas i de nationella rättegångsreglerna, vilka inte påverkas av denna förordning, men om talan väcks i flera fall i olika medlemsstater, synes de bestämmelser som bygger på bestämmelserna i den ovannämnda Brysselkonventionen om litispendens och konnexitet vara lämpliga.”
6. I förordningens materiella bestämmelser bekräftas i artikel 1.2 att det skydd som ett gemenskapsvarumärke ger innehavaren ska vara enhetligt:
”Ett gemenskapsvarumärke skall ha en enhetlig karaktär. Det skall ha samma rättsverkan i hela gemenskapen: det får inte registreras, överlåtas eller avstås ifrån eller bli föremål för beslut om upphävande av innehavarens rättigheter eller förklaras ogiltigt, inte heller får dess användning förbjudas om det inte gäller för hela gemenskapen. Denna princip skall gälla om inte annat föreskrivs i denna förordning.”
7. Om en domstol för gemenskapsvarumärken slår fast att det föreligger intrång eller handlingar som skulle kunna innebära intrång i ett varumärke, ska domstolen enligt artikel 98 i förordning nr 40/94 meddela ett förbud och förordna om andra tilläggsåtgärder, enligt följande:
”1. När en domstol för gemenskapsvarumärken finner att svaranden har gjort intrång eller riskerar att göra intrång i ett gemenskapsvarumärke skall domstolen, om det inte föreligger särskilda skäl, förbjuda svaranden att fortsätta intrånget eller de handlingar som skulle kunna innebära intrång i gemenskapsvarumärket. Den skall också, i enlighet med sin nationella lagstiftning, vidta åtgärder som syftar till att säkerställa att dess förbud efterlevs.
2. I alla andra avseenden skall domstolen för gemenskapsvarumärken tillämpa lagstiftningen, inbegripet internationell privaträtt, i den medlemsstat i vilken intrånget eller de handlingar som skulle kunna innebära intrång begicks.”
8. Avslutningsvis föreskrivs det uttryckligen i artikel 11 i direktiv 2004/48/EG om skydd för immateriella rättigheter(4) ett harmoniserat system av åtgärder som en nationell domstol som har fastställt att ett intrång har begåtts får besluta om:
”Förelägganden
Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, när de har fastställt att ett intrång har begåtts i en immateriell rättighet, får utfärda ett föreläggande mot intrångsgöraren med förbud att fortsätta intrånget. Om så föreskrivs i nationell lagstiftning skall föreläggandet, där så är lämpligt, förenas med vite för att säkerställa efterlevnad. Medlemsstaterna skall även se till att rättighetshavare har möjlighet att begära ett föreläggande mot mellanhänder vars tjänster utnyttjas av tredje man för att göra intrång i en immateriell rättighet, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8.3 i direktiv 2001/29/EG.”
II – Bakgrund och förfarandet vid den nationella domstolen
9. Bolaget Chronopost är sedan den 27 april respektive den 28 oktober 2000 innehavare av det franska varumärket och gemenskapsvarumärket ”WEBSHIPPING”. Varumärket betecknar olika tjänster avseende logistik och informationsöverföring, i första hand hämtning och utdelning av post.
10. Efter att detta varumärke hade registrerats använde DHL International, i vars ställe bolaget DHL Express France har trätt, uttrycken ”web shipping” och ”webshipping” för att beteckna en tjänst för hantering av expressförsändelser som främst är tillgänglig via Internet.
11. Tribunal de grande instance de Paris meddelade den 9 november 2007 dom i ett mål mellan Chronopost och DHL Express France rörande intrång i gemenskapsvarumärket. Domstolen dömde i egenskap av domstol för gemenskapsvarumärken. Den biföll kärandens talan och slog fast att det förelåg ett varumärkesintrång. Domstolen förbjöd DHL att fortsätta med intrånget och förenade detta förbud med vite.
12. Domen som Tribunal de grande instance hade meddelat överklagades till Cour d’appel de Paris, vilken handlade i egenskap av domstol för gemenskapsvarumärken i andra instans. Cour d’appel de Paris fastställde den överklagade domen. Domstolen biföll emellertid inte Chronoposts yrkande att det förbud som DHL Express France hade ålagts skulle omfatta hela gemenskapen. Således bekräftade Cour d’appel i sin dom att förbudet endast avsåg Frankrike.
13. DHL Express France har överklagat domen från Cour d’appel de Paris, vars avgörande gick nämnda part emot, till Cour de cassation. Chronopost har gett in ett anslutningsöverklagande beträffande den del av domen som avsåg förbudets och vitets geografiska räckvidd.
14. Mot bakgrund av Chronoposts argument fann Cour de cassation att den för att avgöra målet behövde hänskjuta en tolkningsfråga till Europeiska unionens domstol, vilket föranledde förevarande begäran om förhandsavgörande.
III – Tolkningsfrågan och förfarandet vid EU-domstolen
15. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 29 juni 2009. Cour de cassation har ställt följande tolkningsfrågor:
”1) Ska artikel 98 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken tolkas så, att ett förbud som meddelas av en domstol för gemenskapsvarumärken har rättsverkan i hela gemenskapen?
2) Om den första frågan ska besvaras nekande, har domstolen rätt att utsträcka förbudet till att specifikt omfatta andra medlemsstater i vilka intrång skett eller riskerar att ske?
3) I det ena eller det andra fallet kan de tvångsåtgärder som domstolen med tillämpning av nationell rätt har förenat förbudet med tillämpas i de medlemsstater i vilka förbudet har rättsverkan?
4) I det motsatta fallet, kan domstolen med stöd av nationell rätt i de medlemsstater i vilka förbudet har rättsverkan meddela liknande eller andra tvångsåtgärder än de åtgärder som den kan förordna om med stöd av sin egen nationella rätt?”
16. Chronopost, den franska, den tyska och den nederländska regeringen och Förenade kungarikets regering samt kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden inom den frist som föreskrivs i artikel 23 i domstolens stadga.
17. Vid den muntliga förhandlingen i målet, som hölls den 30 juni 2010, infann sig ombuden för Chronopost, den franska och den tyska regeringen samt kommissionen.
IV – Inledning: domstolarna för gemenskapsvarumärken som särskilda unionsdomstolar som ingår i medlemsstaternas domstolsväsenden
18. För att kunna pröva förevarande mål krävs inledningsvis en kort redogörelse för den domstolsmodell för gemenskapsvarumärken som föreskrivs i förordning nr 40/94 samt för syftet med att skapa en överstatlig industriell rättighet.
19. Som nämnts innehåller förordning nr 40/94 ett eget rättsligt system för gemenskapsvarumärken, vilket innefattar inrättande av ett särskilt domstolssystem som kan sägas vara uppdelat i två olika nivåer. Den första utgår från Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (harmoniseringsbyrån), som inte är en domstol, vars beslut kan överklagas till Europeiska unionens tribunal och därefter till Europeiska unionens domstol.(5) Dessa domstolar har till uppgift att pröva om harmoniseringsbyråns beslut om registrering av varumärken är lagliga. Den andra nivån ligger hos medlemsstaternas domstolar, som prövar talan om intrång som väcks av innehavare av gemenskapsvarumärken.(6) Sammanfattningsvis kan harmoniseringsbyrån och unionens domstolar sägas pröva vertikala mål mellan en enskild och den myndighet som har till uppgift att registrera gemenskapsvarumärken, medan de nationella domstolarna är fullt behöriga att pröva horisontella mål mellan enskilda.(7)
20. Det bör understrykas att de nationella domstolarna agerar i egenskap av särskilda domstolar för gemenskapsvarumärken. I det fallet utövar de nationella domstolarna inte funktioner som allmänna unionsrättsliga domstolar, vilket de gör när de tillämpar unionsrätten i allmänna tvister som har anhängiggjorts där. De uppgifter som de nationella domstolarna har när de fungerar som domstolar för gemenskapsvarumärken är inte desamma som då de fungerar som unionsrättsliga domstolar, även om det naturligtvis finns vissa beröringspunkter. Till skillnad från i vanliga fall då unionsrätten tillämpas, omvandlas den nationella domstolen vid en tvist om ett gemenskapsvarumärke till en särskild unionsdomstol, som inrättats för att skydda de rättigheter som följer av en särskild unionsrättslig äganderätt. Detta sker inom ramen för ett unionsrättsligt domstolssystem och det ankommer på medlemsstaterna att kontrollera att detta domstolssystem fungerar på rätt sätt.(8)
21. Det är således ingen slump att det i fjortonde och femtonde skälen i förordning nr 40/94 påpekas att medlemsstaterna bör utse ”så få nationella domstolar i första och andra instans som möjligt, vilka skall ha behörighet att ta upp frågor om intrång i och giltighet av gemenskapsvarumärken”, och att det är nödvändigt att deras beslut ”får rättsverkan i och omfattar hela gemenskapen eftersom det är det enda sättet att förhindra motstridiga beslut från domstolarna”.
22. Genom denna behörighet kan de nationella domstolarna för gemenskapsvarumärken i egenskap av särskilda unionsdomstolar sägas ha till uppgift att säkerställa att nedan beskrivna mål uppnås.
23. För det första ska domstolarna för gemenskapsvarumärken säkerställa att de materiella bestämmelserna rörande gemenskapsvarumärken är enhetliga, varmed förstås en gemensam och självständig rättslig ram som gör det möjligt att skapa, tillerkänna och eventuellt utsläcka en unionsrättslig immateriell rättighet som existerar parallellt med andra immateriella rättigheter, de nationella varumärkena, vilka är geografiskt begränsade till respektive medlemsstat.(9) Detta benämns i förordning nr 40/94 ”principen om gemenskapsvarumärkens enhetliga karaktär”.(10)
24. För det andra säkerställer domstolarna för gemenskapsvarumärken att gemenskapsvarumärkena åtnjuter ett enhetligt domstolsskydd. Genom att de nationella domstolarna omvandlas till särskilda unionsdomstolar, med processrättsliga bestämmelser som har företräde och direkt effekt samt behörighetsregler där det särskilt anges vilken domstol som är behörig att pröva en tvist, ger förordning nr 40/94 domstolsskyddet för innehavarens rättigheter särskilt stor betydelse. Under alla förhållanden syftar förordning nr 40/94 till att undvika att det finns en mängd olika domstolar som gör det svårt att uppnå enhetlighet och på så så sätt bidrar till att skapa rättsosäkerhet.(11)
25. Avslutningsvis är det särskilt viktigt att de nationella domstolarna för gemenskapsvarumärken möjliggör de materiella och processrättsliga bestämmelsernas verkan och effektivitet. Gemenskapsvarumärkena är nämligen inte avsedda att sväva runt i ett tomrum. Tvärtom ska de kunna användas praktiskt för att ge skydd åt yrkesutövare och företag som med stöd av lagen skapar eller använder kännetecken i sin näringsverksamhet. Ett fragmenterat gemenskapsvarumärke med olika system i olika medlemsstater som kan främja tvister i olika nationella domstolar, skulle inte vara någon särskilt attraktiv immateriell rättighet. Den skulle i slutändan riskera att bli mer kostsam för innehavaren än om denne skapade flera nationella varumärken. Således är syftet med förordning nr 40/94 att gemenskapsvarumärket ska ge innehavaren en effektiv rättighet som det inte ska vara alltför ekonomiskt betungande att använda och försvara.
26. Sammanfattningsvis ingår reglerna om domstols behörighet i artiklarna 92–96 i förordning nr 40/94 i ett system där de nationella domstolarna agerar i egenskap av särskilda unionsdomstolar som har till uppgift att tillämpa nämnda regler på ett sådant sätt att varumärkenas och varumärkesskyddets enhetlighet säkerställs, utan att det ger upphov till alltför höga kostnader för dem som använder sig därav.
27. Ovanstående överväganden ligger till grund för och ansluter till det svar som domstolen enligt min uppfattning bör ge på de frågor som Cour de cassation har ställt i förevarande mål. Först bör dock ett påpekande göras beträffande artikel 98 i förordning nr 40/94, vilken innehåller bestämmelser om vilka förbud och tilläggsåtgärder som varumärkesdomstolarna får besluta om och som den hänskjutande domstolens frågor handlar om.
V – Artikel 98 i förordning nr 40/94: innehåll, funktioner och räckvidd
28. I artikel 98.1 i förordning nr 40/94 föreskrivs att när en domstol för gemenskapsvarumärken finner att det skett ett intrång enligt artikel 9 i förordningen, ska domstolen ”förbjuda [intrångsgöraren] att fortsätta intrånget eller de handlingar som skulle kunna innebära intrång”. Det handlar således om ett avgörande som domstolen för gemenskapsvarumärken fattar när den finner att det skett ett intrång i varumärket. Det enda undantaget är om det, som det uttrycks i bestämmelsen, föreligger ”särskilda skäl”.(12) Vidare föreskrivs att domstolen för gemenskapsvarumärken ska vidta ”åtgärder som syftar till att säkerställa att dess förbud efterlevs”.(13) Som tidigare nämnts ger denna bestämmelse upphov till flera frågor, av vilka merparten ligger till grund för förevarande mål.
29. Först och främst bör det klargöras att även om artikel 98 i förordning nr 40/94 har rubriken ”Påföljder” handlar den inte bara om det, särskilt inte den första punkten. Vad som framför allt regleras här är de åtgärder som en domstol för gemenskapsvarumärken ska vidta för att ett fällande avgörande verkligen ska efterlevas. Till skillnad från vad som är fallet i de flesta vanliga tvistemål, där en fällande dom kan kräva ett verkställighetsförfarande efter fastställelsedomen, föreskrivs i artikel 98.1 att domstolen för gemenskapsvarumärken ska vidta de åtgärder som krävs för att förhindra fortsatta handlingar. För detta ändamål innehåller bestämmelsen två olika grupper av åtgärder: å ena sidan förbudet och å andra sidan åtgärderna för att säkerställa att det efterlevs.
30. En fastställelsedom i vilken det slås fast att intrång skett eller riskerar att ske är vidare en förutsättning som på ett naturligt sätt leder fram till förbudet. Som ovan nämnts är förbudet en naturlig följd av att det fastställts att det skett ett intrång. Dessutom är förbudet en förutsägbar konsekvens av fastställelsen, eftersom det är det enda sättet att säkerställa att fastställelsedomen får full verkan. I annat fall ”skulle syftet med artikel 98.1 i förordningen, som är att skydda de rättigheter som är knutna till ett gemenskapsvarumärke mot risken för intrång på samma sätt i hela gemenskapen, inte uppnås”, såsom domstolen slog fast i domen i målet Nokia.(14) Den omständigheten att ”förbudet” nämns för sig i bestämmelsen, som om det handlade om ett självständigt beslut, innebär inte nödvändigtvis att det meddelas i en separat handling eller vid en annan tidpunkt. På sätt och vis kan detta ses som ett uttryck för att förbudet är självständigt i förhållande till avgörandet i sak och att det ska betraktas som ett individuellt påbud riktat mot svaranden, vilket skiljer sig från en fastställelse rörande en subjektiv rättighet.
31. Något liknande kan sägas beträffande säkerhetsåtgärderna enligt artikel 98. När domstolen väl har meddelat ett avgörande om fastställelse av att intrång skett eller riskerar att ske i ett gemenskapsvarumärke, kan den utöver det ovannämnda förbudet fatta beslut om åtgärder som säkerställer att förbudet efterlevs. Även om det handlar om en fakultativ åtgärd som domstolen för gemenskapsvarumärken får besluta om för det fall den finner det lämpligt, fattas sådana beslut icke desto mindre ofta samtidigt som fastställelsedomen och förbudet meddelas.
32. Det finns således en nära koppling mellan förbudet och säkerhetsåtgärderna. Det förstnämnda är så att säga en naturlig och nödvändig följd av fastställelsedomen och innebär att det till domslutet fogas en ytterligare skyldighet för intrångsgöraren att avstå från att handla. Vid en överträdelse av förbudet träder tilläggsåtgärden in, som en reaktion på svarandens överträdelse. Således har åtgärderna både en förebyggande och en repressiv funktion, det vill säga att de är mekanismer som i första hand syftar till att avhålla svaranden från att överträda det förbud som domstolen meddelat, men även kan utgöra påföljder.
33. Därmed kan vi på en stabilare grund ta oss an de frågor som Cour de cassation har ställt. Förbudet står i fokus för den första och den andra frågan från den hänskjutande domstolen, medan de tilläggsåtgärder som är knutna till förbudet är föremålet för de två andra frågorna. Den hänskjutande domstolen har visserligen ställt fyra olika frågor till EU-domstolen, men jag anser att dessa kan besvaras i två block, av vilka det ena handlar om förbuden och det andra om säkerhetsåtgärdernas karaktär och när dessa ska tillämpas.
VI – De två första frågorna: den geografiska räckvidden av ett förbud som meddelas av en domstol för gemenskapsvarumärken
34. Genom förordning nr 40/94 har det, såsom ovan nämnts, skapats ett enhetligt system som syftar till att åstadkomma en gemensam materiell och processrättslig ram, samt åtgärder som säkerställer systemets effektivitet. Mot bakgrund av att de nationella domstolarna ges rollen av särskilda unionsdomstolar och att deras befogenheter för att åstadkomma enhetliga varumärken därvid framhävs, skulle man rimligen kunna tänka sig att deras avgöranden automatiskt och ovillkorligen får verkan i hela unionen i kraft av lagen.
35. En sådan tolkning, som innebär att alla nationella beslut inom detta område får rättsverkan i hela unionen, kan förefalla bäst överensstämma med grundtanken bakom förordning nr 40/94. Den är emellertid inte den enda tänkbara. I själva verket finns det en något annorlunda tolkning, som under alla förhållanden överensstämmer bättre med förordningens syften och som enligt min uppfattning är mer korrekt.
36. Det bör till att börja med påpekas att en domstol för gemenskapsvarumärken enligt artiklarna 93 och 94 i förordning nr 40/94 är behörig att pröva handlingar som har begåtts i andra medlemsstater i unionen.(15) Denna behörighetsregel har sin förklaring i de ovannämnda syftena med bestämmelserna om gemenskapsvarumärken. Tanken är att en innehavare av ett gemenskapsvarumärke bara ska behöva vända sig till en domstol och inte till en rad olika, för att få intrång i varumärket i flera olika medlemsstater att upphöra. Om varumärkesdomstolen är behörig enligt artikel 93 i förordning nr 40/94, ska domstolens beslut rörande intrånget, oavsett var detta har skett, åtföljas av ett förbud och av åtgärder för att säkerställa att förbudet efterlevs.(16)
37. Mot bakgrund av vad som ovan anförts instämmer jag med kommissionens uppfattning att domstolen då den besvarar frågorna bör skilja mellan rättsverkningarna av domstolens fastställelse rörande den subjektiva rättigheten och rättsverkningarna av domstolsbeslutet i sig. Enligt förordning nr 40/94 får en domstol för gemenskapsvarumärken uttala sig beträffande en subjektiv rättighet som grundar sig på en bestämmelse i unionens sekundärrätt och som har åsidosatts i en eller flera medlemsstater. Det avgörande som domstolen för gemenskapsvarumärken meddelar avser således en subjektiv rättighet som unionen har fastställt och som ska skyddas av särskilda nationella unionsdomstolar. Följaktligen har domstolens avgörande beträffande den subjektiva rättigheten normalt rättsverkan i hela unionen.
38. De faktiska och rättsliga omständigheterna skiljer sig emellertid åt mellan olika mål och det kan finnas fall där käranden bara vänder sig mot intrång som skett i en viss medlemsstat. I sådana fall avgränsas avgörandet geografiskt.(17) Samma sak gäller om intrånget endast skett i en viss grupp av medlemsstater, vilket förefaller vara fallet i förevarande mål, och där risken för förväxling är beroende av språkbruket inom respektive område.(18) Om käranden inte anger vilken geografisk räckvidd det påstådda intrånget har, ankommer det enligt detta resonemang på svaranden att visa att det är begränsat till ett visst geografiskt område. I annat fall har ett avgörande i vilket domstolen för gemenskapsvarumärken fastställer att det skett ett intrång normalt rättsverkan inom hela unionen.
39. Detta innebär att den enda tolkningen som är förenlig med ovanstående resonemang är att den geografiska räckvidden av ett förbud enligt artikel 98.1 är liktydig med räckvidden av intrånget i den subjektiva rättigheten. Om varumärkesdomstolen finner att intrånget är begränsat till ett visst språkområde, ska förbudet också avse detta geografiska område. Om det då intrånget slås fast däremot inte nämns något om den geografiska räckvidden, ska förbudet ha rättsverkan i hela unionen.
40. Den subjektiva rättighetens rättsverkan enligt förordningen skiljer sig som tidigare nämnts från domstolsavgörandets rättsverkan. Detta gäller inte per automatik i hela unionen i egenskap av ett avgörande från ett statligt organ, utan får i princip bara rättsverkan i den medlemsstat där det har meddelats, med förbehåll för att det kan omfattas av ett snabbt och effektivt system för erkännande av domstolsavgöranden som det som föreskrivs i förordning (EG) nr 44/2001.(19) Således kan domstolens förklaring i sak omfatta ett större geografiskt område än den stat där domstolen är belägen, samtidigt som själva avgörandet, i egenskap av ett domstolsavgörande som meddelats av ett nationellt statligt organ, får rättsverkan enbart i den stat där domstolen är belägen och omfattas av ett förmånligt system för erkännande av denna rättsverkan.
41. Jag anser följaktligen att Cour de cassations första tolkningsfråga ska besvaras så, att artikel 98 i förordning nr 40/94 ska tolkas på så sätt att ett förbud som meddelas av en domstol för gemenskapsvarumärken i princip har rättsverkan i hela unionen, om inte annat uttryckligen föreskrivs. Det saknas således anledning att besvara den andra frågan.
VII – Den tredje och den fjärde frågan: tillämpliga bestämmelser och räckvidden av de tilläggsåtgärder som en domstol för gemenskapsvarumärken beslutar om för att säkerställa att förbudet efterlevs
42. Beslut om och räckvidden av sådana åtgärder som i artikel 98.1 benämns ”åtgärder som syftar till att säkerställa att [förbudet] efterlevs” leder som framgår nedan till ytterligare svårigheter. Här uppstår nämligen frågan huruvida dessa åtgärder ska behandlas på ett enhetligt vis, eller om det i bestämmelsen på denna punkt hänvisas till de olika medlemsstaternas processrättsliga bestämmelser. Svaret på denna fråga påverkar även frågan om tilläggsåtgärdernas rättsverkan och det finns skäl för att Cour de cassation frågar domstolen om båda dessa saker.
43. En ingående granskning av artikel 98.1 och 98.2 i förordning nr 40/94 visar att unionslagstiftaren har uttalat sig om olika slags åtgärder. I punkt 1 hänvisas till ”åtgärder som syftar till att säkerställa att [förbudet] efterlevs”, medan det i punkt 2 mer vagt anspelas på andra åtgärder i allmänhet som domstolen kan besluta om. Beträffande de förstnämnda föreskrivs att domstolen för gemenskapsvarumärken ska tillämpa ”sin nationella lagstiftning”, medan domstolen beträffande de övriga, som påtalas i punkt 2, ska tillämpa ”lagstiftningen … i den medlemsstat i vilken intrånget eller de handlingar som skulle kunna innebära intrång begicks”.
44. Det är denna skillnad som föranlett Cour de cassation att ställa den tredje och den fjärde frågan, men i grund och botten handlar det om en och samma frågeställning: omfattas ett vite, i egenskap av säkerhetsåtgärd kopplad till en överträdelse av ett förbud, i alla avseenden av domstolslandets lag eller även av lagen i det land där intrånget har skett? Är med andra ord ett vite en åtgärd ”som syftar till att säkerställa att [domstolens] förbud efterlevs” och, om så är fallet, är den ”nationella lagstiftning” som nämns i artikel 98.1 liktydig med domstolslandets lag och ska den tillämpas på vitets samtliga faser?
45. Svaret på dessa frågor finns i förordningen och dess syften, men vitets särskilda utformning och karaktär bör även beaktas.
A – Vitet och dess karaktär mot bakgrund av artikel 98.1 i förordning nr 40/94
46. Viten tillämpas i de flesta medlemsstater, särskilt inom varumärkesområdet. Syftet med dem är som bekant att säkerställa att en skyldighet fullgörs, i förevarande mål ett sådant förbud som avses i artikel 98.1 i förordning nr 40/94, vilket har beskrivits ingående ovan. Även om vitena kan se olika ut i olika nationella rättsordningar, utgörs de i allmänhet av en ekonomisk påföljd vars storlek är beroende av i hur många dagar som överträdelsen har pågått. Ett vite som har beslutats med stöd av artikel 98.1 tillämpas mot en svarande som har ignorerat ett förbud som har meddelats i en fällande dom.
47. Det kan emellertid inte förnekas att vitet är ett komplicerat fenomen och blir ännu mer komplicerat om det tillämpas i ett gränsöverskridande sammanhang. För att försöka uttrycka det så tydligt som möjligt omfattar vitet tre moment, som vart och ett regleras av olika bestämmelser som dock är sammanlänkade med varandra. I det första momentet utformas vitet, med angivande av ett sakförhållande (överträdelse av ett förbud får man anta) och en rättslig konsekvens i form av en påföljd (ett vitesbelopp som bestäms av hur länge överträdelsen har pågått, vanligtvis uttryckt i ett visst antal dagar). I det andra momentet, då förbudet verkligen överträds, fastställs den ekonomiska påföljdens storlek (beloppet) med hjälp av en beräkningsregel som har föreskrivits för detta ändamål. I det tredje och sista momentet ska vitesbeslutet verkställas, på frivillig väg eller genom tvång, och den som överträtt förbudet får betala det fastställda vitesbeloppet.
48. Som framgår kan var och en av dessa faser vid tillämpningen av ett vite omfattas av olika regler och förfaranden. Det hela blir ännu mer komplicerat om överträdelsen har ett gränsöverskridande inslag. I det fallet träder nämligen olika länders lagstiftningar in, och dessa kan vara tillämpliga på ett eller flera av de ovan beskrivna momenten i vitesförfarandet. Det är just ett sådant sammanhang som de sista två frågorna avser, och det ankommer på domstolen att klargöra i vilken mån ett sådant förbud som det som avses i artikel 98 i förordning nr 40/94 påverkar frågan om den geografiska räckvidden och om vilka bestämmelser som är tillämpliga på viten som beslutats med stöd av denna bestämmelse. Innan jag går vidare med detta resonemang vill jag emellertid ta upp ytterligare två aspekter.
49. För det första bör det erinras om att även om de nationella lagstiftningarna om säkerhetsåtgärder skiljer sig åt, har unionslagstiftaren infört harmoniserande bestämmelser om detta som bidrar till en tillnärmning av de nationella bestämmelserna. I artikel 11 i direktiv 2004/48, vilken handlar om så kallade förelägganden, föreskrivs beträffande nationella varumärken som ska harmoniseras genom direktivet att ”[o]m så föreskrivs i nationell lagstiftning skall föreläggandet, där så är lämpligt, förenas med vite för att säkerställa efterlevnad”.(20) Denna bestämmelse visar att direktivet nu har införlivats på ett sådant sätt att medlemsstaterna i lag har föreskrivit en möjlighet för deras domstolar att besluta om viten, även om det inte finns något som hindrar att de föreskriver alternativa eller ytterligare åtgärder.
50. Just på grund av att medlemsstaterna har möjlighet att i sin nationella lagstiftning föreskriva om ytterligare åtgärder eller andra åtgärder än viten, nämns inget närmare om dessa i artikel 98.1, utan där talas bara generellt om ”åtgärder som syftar till att säkerställa att [förbudet] efterlevs”. Så är fallet i Förenade kungariket, vilket denna medlemsstat klargjorde i sitt skriftliga yttrande. Där finns inga viten, men däremot är systemet med contempt of court, en åtgärd som ju är av straffrättslig karaktär, djupt rotat.
51. För det andra framgår det av vad som ovan redovisats att de åtgärder som avses i artikel 98.1 i förordning nr 40/94 enbart syftar till att säkerställa att förbudet efterlevs. Enligt denna bestämmelse meddelar domstolen för gemenskapsvarumärken ett beslut där den förbjuder svaranden att fortsätta intrånget, och vid behov beslutar den om lämpliga åtgärder som enbart syftar till att säkerställa att förbudet efterlevs. Således är det sådana åtgärder som domstolen enligt artikel 98.1 ska vidta i enlighet med sin ”nationella lagstiftning” och inte några andra åtgärder som domstolen kan besluta om. Om det blir aktuellt att vidta andra åtgärder som inte syftar till att säkerställa att förbudet efterlevs, är det artikel 98.2 som är tillämplig.
52. Eftersom de olika medlemsstaternas lagstiftningar skiljer sig åt görs det i förordning nr 40/94 med rätta åtskillnad mellan å ena sidan åtgärder för att säkerställa att förbudet efterlevs och å andra sidan övriga åtgärder som de olika medlemsstaternas lagstiftningar i förekommande fall medger. Kommissionen har påpekat detta och hänvisat till ett språkligt argument som förtjänar att beaktas. Artikel 98.2 börjar med formuleringen ”i alla andra avseenden”, vilken mot bakgrund av andra språkversioner skapar en tydlig skiljelinje mellan åtgärderna i artikel 98.1 och åtgärderna i artikel 98.2.(21) Eftersom artikel 98.2 avser andra åtgärder, bör slutsatsen dras att denna punkt, när väl förbuden och åtgärderna för att säkerställa att de efterlevs har reglerats i artikel 98.1, avser sanktionsåtgärder i allmänhet som skiljer sig från de föregående.(22)
53. Mot bakgrund av vad som ovan anförts råder det ingen tvekan om att ett vite som det som har beslutats av Tribunal de grande instance de Paris i förevarande mål, syftar till att säkerställa att det förbud som har beslutats i den fällande domen efterlevs, i den mening som avses i artikel 98.1 i förordning nr 40/98. Det ålåg således Tribunal de grande instance de Paris att besluta om åtgärden ”i enlighet med sin nationella lagstiftning”.
54. Följaktligen ska jag nu gå över till att undersöka vad som närmare avses med uttrycket ”nationell lagstiftning” i artikel 98.1 och vilka de praktiska konsekvenserna är av det svar som jag föreslår för domstolen.
B – Tillämplig lag och rättsverkan av ”åtgärder som syftar till att säkerställa att [förbudet] efterlevs”
55. I artikel 98.1 anges att domstolen för gemenskapsvarumärken får vidta åtgärder som syftar till att säkerställa att förbudet efterlevs, med det något oklara tillägget att det ska ske enligt domstolens ”nationella lagstiftning”. Det sägs emellertid inget om rättsverkningarna, på vilken fas av tillämpningen av vitet som lagstiftningen i fråga är tillämplig eller vilken stats lagstiftning som närmare bestämt avses.
56. Vid första anblicken skulle nämnda tillägg kunna tolkas så att det är lagen i det land där den skadevållande händelsen inträffade (lex loci delicti commissi) som ska tillämpas, eftersom det i den föregående meningen talas om ”intrånget eller de handlingar som skulle kunna innebära intrång i gemenskapsvarumärket”. Eftersom domstolen för gemenskapsvarumärken i enlighet med artiklarna 93 och 94 i förordning nr 40/94 kan vara behörig att pröva intrång som skett inom dess territorium samt inom andra medlemsstaters territorium, skulle slutsatsen kunna vara att den sista meningen i artikel 98.1, i linje med vad som står i den föregående meningen, syftar på lagstiftningen i den medlemsstat där intrånget har skett. En sådan tolkning skulle innebära att den skulle kunna anpassas till de särskilda förhållandena i det berörda nationella rättssystemet och eventuellt underlätta ett erkännande av avgörandet i den medlemsstat vars lagstiftning har tillämpats. Det finns emellertid flera invändningar mot en sådan tolkning och de grundar sig inte bara på rättspraxis, utan även på en språklig tolkning och på faktiska omständigheter.
57. I domen i det ovannämnda målet Nokia slog domstolen obiter dictum fast att ”[a]rten av de åtgärder som avses i artikel 98.1 andra meningen i förordningen skall sålunda fastställas i [enlighet med] den nationella lagstiftningen i den medlemsstat i vilken den domstol för gemenskapsvarumärken där talan har väckts är belägen, vilket framgår av den uttryckliga hänvisning till denna lagstiftning som görs i nämnda bestämmelse”.(23) Härav följer att det i princip är domstolslandets lag som ska tillämpas vid beslut att förordna om vite. Det måste emellertid påpekas att det som domstolen slog fast i domen var vilken lag som ska tillämpas på ”arten” av åtgärder, vilket förefaller innebära att frågan delvis lämnats obesvarad.
58. Även om det finns frågetecken beträffande innebörden av domstolens uttalande, kan de rätas ut med hjälp av ett argument som är hänförligt till systematiken. Om unionslagstiftaren hade velat att samma lag skulle vara tillämplig på åtgärderna för att säkerställa att förbudet efterlevs som på de övriga åtgärder som kan vidtas, hade artikel 98.2 varit överflödig. Det är just detta som funktionen av bestämmelsen, vilken bara är logisk om något annat föreskrivs i föregående bestämmelse. I artikel 98.2 anges det klart att domstolen i alla andra avseenden än beträffande säkerhetsåtgärder ska ”tillämpa lagstiftningen, inbegripet internationell privaträtt, i den medlemsstat i vilken intrånget eller de handlingar som skulle kunna innebära intrång begicks”. Den kortfattade hänvisningen till den ”nationella lagstiftningen” i artikel 98.1 står i skarp kontrast till hänvisningen i punkt 2 till lagen i det land där den skadevållande händelsen inträffade (lex loci delicti commissi), vilket leder till slutsatsen att det handlar om olika lagvalsregler.
59. Avslutningsvis finns det skäl att göra några ytterligare överväganden av praktisk och teleologisk art.
60. Ett system som bygger på en uppdelning och som syftar till att separat avgöra vilken lag som är tillämplig på en åtgärd för att säkerställa att ett förbud efterlevs, kan ge upphov till praktiska problem, i synnerhet om åtgärden i fråga utgörs av ett vite. I enlighet med vad som nämnts ovan är ett vite både ett preventivt och ett repressivt instrument, som i denna andra fas kräver ytterligare tillämpningsåtgärder för att fastställa ett visst penningbelopp. Att utgå från platsen där förbudet överträddes är problematiskt i detta sammanhang, eftersom domstolen för gemenskapsvarumärken kan ställas inför ett fall där mer än ett geografiskt område är aktuellt: dels det där intrånget i varumärket skedde som gav upphov till den ursprungliga fastställelsetalan och dels det område där förbudet mot att fortsätta med intrånget överträds, vilket inte nödvändigtvis överensstämmer med det föregående. Dessutom måste det beaktas att domstolen inte kan veta på förhand var förbudet kommer att överträdas, om det överhuvudtaget överträds, vilket gör att den måste besluta om lika många viten som det finns berörda medlemsstater. I ett normalt fall där avgörandet i sak får rättsverkan i hela unionen måste domstolen för gemenskapsvarumärken sålunda besluta om 27 olika åtgärder enligt 27 olika staters lagstiftning.
61. Av ovanstående följer att det mest välfunna svaret erhålls om den ”nationella lagstiftning” som avses i artikel 98.1 förknippas med lagen i den stat där domstolen för gemenskapsvarumärken som prövar målet i sak är belägen. Med andra ord om den ”nationella lagstiftningen” förstås som lex fori.
62. Svaren på den tredje och den fjärde frågan följer mot denna bakgrund av huruvida domstolen för gemenskapsvarumärken är behörig att ingripa i de olika momenten eller faserna av vitesförfarandet, med verkan inom det område som berörs av fastställandet av intrånget och det därmed förknippade förbudet.
63. Det första momentet är naturligtvis det där vitet utformas. Som framgår av punkt 47 i detta förslag till avgörande utformar domstolen för gemenskapsvarumärken i detta första moment vitet i enlighet med sin nationella lagstiftning. Därigenom får innehavaren av varumärket en rättslig grund, domstolsavgörandet, där det fastställs att det föreligger intrång eller risk för intrång, samtidigt som det skapas ett påbud och en norm som i förekommande fall har rättsverkan i hela unionen. Det påbud som förbudet utgör åtföljs av ett normativt inslag, utformningen av ett vite, som utgör en bestraffande åtgärd som syftar till att säkerställa att förbudet efterlevs.
64. Den omständigheten att en domstol för gemenskapsvarumärken utformar vitet innebär inte att samma domstol måste fastställa storleken på detta vite eller besluta om verkställande av vitesbeslutet. Samtliga faser i vitesförfarandet handläggs naturligtvis av en och samma domstol om förbudet har överträtts i den stat där domstolen är belägen. Så är emellertid inte fallet om överträdelsen av förbudet sker i en eller flera andra medlemsstater än den där domstolen finns. I det fallet är den behörighet som tillkommer domstolen för gemenskapsvarumärken begränsad, för här aktualiseras den bestraffande aspekten som kräver en viss modifiering av det entydiga svar som förordning nr 40/94 generellt sett förefaller kräva.
65. En sådan tolkning innebär att om ett förbud har överträtts i en annan medlemsstat än den där domstolen är belägen, måste vitets storlek fastställas och vitesbeslutet verkställas i den stat där överträdelsen har skett. Samtidigt som det ankommer på den domstol för gemenskapsvarumärken som har prövat målet i sak att vid en fällande dom besluta om föreläggande av vite, måste vitets storlek och dess verkställande beslutas av domstolen i den stat där förbudet har överträtts, i enlighet med bestämmelserna om erkännande i förordning nr 44/2001.
66. Jag anser att detta resultat är det som bäst överensstämmer med lydelsen av artikel 98.1 samt med vitets bestraffande karaktär. En domstol för gemenskapsvarumärken har en omfattande behörighet och den får i enlighet med artikel 93 i förordning nr 40/94 uttala sig beträffande intrång och risk för intrång som skett i andra medlemsstater. Gränsen för dess behörighet går emellertid vid fastställandet av att det skett ett intrång eller förelegat risk för intrång, eftersom det i förordning nr 40/94 inte anges att den har behörighet att fastställa viten då de faktiska omständigheterna (överträdelse av förbudet) har ägt rum i en annan medlemsstat än den där domstolen är belägen. Detta resultat är även förenligt med vitets karaktär, eftersom dess syfte snarare är att bestraffa den som vitet utfärdats mot än att skydda varumärket. Åtgärder av det här slaget måste, åtminstone då deras innehåll och tillämpningsmetoder utformas, vara anpassade till lagstiftningen i respektive stat, vilket innebär att den domstol som ska fastställa vitets storlek och verkställa vitesbeslutet ska genomföra det ursprungliga domstolsavgörandet med hjälp av, i förekommande fall, motsvarande åtgärder i dess interna rättsordning som säkerställer att det tidigare beslutade förbudet efterlevs.
67. Den behöriga domstolen i den stat där överträdelsen har skett ska således bara erkänna det ursprungliga avgörandet från domstolen för gemenskapsvarumärken och, om dess nationella lagstiftning medger det, tillämpa vitet i det enskilda fallet. Om det i dess nationella lagstiftning däremot inte föreskrivs någon sådan åtgärd, ska domstolen söka uppfylla dess repressiva syfte i enlighet med de nationella bestämmelser som säkerställer att förbudet efterlevs. I det här sammanhanget är det viktigt att påpeka att dessa åtgärder har harmoniserats genom direktiv 2004/48, vilket innebär att alla stater nu har eller borde ha bestämmelser i detta hänseende som innebär att vitet ges full verkan, i förekommande fall med hjälp av motsvarande åtgärder.
68. Cour de cassations tredje och fjärde tolkningsfrågor ska således enligt min mening besvaras så, att artikel 98.1 i förordning nr 40/94 bör tolkas på följande sätt: Tvångsåtgärder som en domstol för gemenskapsvarumärken har förordnat om i syfte att säkerställa att ett förbud efterlevs har rättsverkan inom det geografiska område i vilket det har fastställts att ett intrång har skett och ett förbud följaktligen har meddelats. Domstolen i den stat där förbudet har överträtts är skyldig att erkänna rättsverkan av ett vite som har beslutats av domstolen för gemenskapsvarumärken och ska därvid fastställa vitets storlek samt, vid behov, verkställa det, i enlighet med bestämmelserna i förordning nr 44/2001 och i dess nationella lagstiftning. Om det i dess nationella lagstiftning inte föreskrivs någon sådan åtgärd, ska domstolen söka uppfylla dess repressiva syfte i enlighet med de nationella bestämmelser som säkerställer att förbudet efterlevs.
VIII – Förslag till avgörande
69. Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som har ställts av Cour de cassation på följande sätt.
1) Den första tolkningsfrågan ska besvaras så, att artikel 98.1 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken ska tolkas på följande sätt: Ett förbud som meddelas av en domstol för gemenskapsvarumärken har i princip rättsverkan i hela gemenskapen, om inte annat uttryckligen föreskrivs.
2) Den tredje tolkningsfrågan ska besvaras så, att artikel 98.1 i förordning nr 40/94 ska tolkas på följande sätt:
– Tvångsåtgärder som en domstol för gemenskapsvarumärken har förordnat om i syfte att säkerställa att ett förbud efterlevs har rättsverkan inom det geografiska område i vilket det har fastställts att ett intrång har skett och ett förbud följaktligen har meddelats.
– Domstolen i den stat där förbudet har överträtts är skyldig att erkänna rättsverkan av ett vite som har beslutats av domstolen för gemenskapsvarumärken och ska därvid fastställa vitets storlek samt, vid behov, verkställa det, i enlighet med bestämmelserna i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område och i dess nationella lagstiftning.
– Om det i den nationella lagstiftningen i den stat där förbudet har överträtts inte föreskrivs någon sådan åtgärd ska domstolen i denna stat söka uppfylla dess repressiva syfte i enlighet med de nationella bestämmelser som säkerställer att förbudet efterlevs.