Mål C‑157/15

Samira AchbitaochCentrum voor gelijkheid van kansen en voor racismebestrijding

mot

G4S Secure Solutions NV

(begäran om förhandsavgörande från Hof van Cassatie)

”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Direktiv 2000/78/EG – Likabehandling – Diskriminering på grund av religion eller övertygelse – Ett företags ordningsregler förbjuder arbetstagarna att på arbetsplatsen bära synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler – Direkt diskriminering – Föreligger inte – Indirekt diskriminering – En kvinnlig arbetstagare har förbjudits att bära muslimsk huvudduk”

Sammanfattning – Domstolens dom (stora avdelningen) av den 14 mars 2017

1.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Begreppet religion – Räckvidd

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 10.1 och 52.3; rådets direktiv 2000/78, artikel 1)

2.        Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78 – Förbud mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse – Ett företags interna ordningsregel förbjuder arbetstagarna att på arbetsplatsen bära synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler – Förbud mot att bära muslimsk huvudduk – Direkt diskriminering föreligger inte – Möjlig indirekt diskriminering – Motivering grundad på eftersträvandet av ett berättigat mål – Iakttagande av proportionalitetsprincipen – Kontroll av den nationella domstolen

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 16; rådets direktiv 2000/78, artikel 2.2 a och b)

1.      Domstolen konstaterar att begreppet religion i artikel 1 i direktiv 2000/78 inte är definierat i direktivet.

Unionslagstiftaren har dock i skäl 1 i direktiv 2000/78 hänvisat till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). I artikel 9 i Europakonventionen föreskrivs att var och en har rätt till samvetsfrihet och religionsfrihet och att denna rätt bland annat innefattar frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer.

Unionslagstiftaren har i samma skäl även hänvisat till medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, såsom allmänna principer i unionsrätten. Bland de rättigheter som följer av dessa gemensamma traditioner och vilka bekräftats i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) återfinns rätten till samvetsfrihet och religionsfrihet, vilken är stadfäst i artikel 10.1 i stadgan. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller övertygelse och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller övertygelse genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. Enligt förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17) motsvarar den rättighet som garanteras i artikel 10.1 den rättighet som garanteras i artikel 9 i Europakonventionen och har i enlighet med artikel 52.3 i stadgan samma innebörd och räckvidd som denna.

Med hänsyn till att begreppet religion getts en vid betydelse i Europakonventionen och därefter i stadgan, genom att både konventionen och stadgan inbegriper friheten att utöva sin religion i detta begrepp, finns det anledning att anse att unionslagstiftaren haft för avsikt att låta samma synsätt gälla i samband med antagandet av direktiv 2000/78. Detta innebär att begreppet religion i artikel 1 i samma direktiv ska tolkas så, att det omfattar såväl forum internum, det vill säga att ha övertygelser, som forum externum, det vill säga att offentligt utöva sin religiösa tro.

(se punkterna 25–28)

2.      Artikel 2.2 a i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet ska tolkas så, att ett förbud mot att bära muslimsk huvudduk, vilket följer av en intern ordningsregel för ett privat företag som förbjuder bärandet av synliga politiska, filosofiska eller religiösa symboler på arbetsplatsen, inte utgör direkt diskriminering på grund av religion eller övertygelse i den mening som avses i detta direktiv.

I föreliggande fall hänvisar den interna ordningsregel som är aktuell i det nationella målet till bärandet av synliga symboler för politiska, filosofiska eller religiösa övertygelser och avser således utan åtskillnad varje yttring av sådana övertygelser. Regeln måste därför anses behandla företagets samtliga arbetstagare på ett identiskt sätt genom att generellt och utan åtskillnad ålägga dem neutral klädsel som inte tillåter att sådana symboler bärs.

En sådan intern ordningsregel för ett privat företag kan däremot utgöra indirekt diskriminering, i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2000/78, om det visas att den skyldighet som regeln föreskriver och som framstår som neutral, i praktiken medför att personer tillhörande en viss religion eller personer med vissa övertygelser särskilt missgynnas, såvida inte regeln är objektivt motiverad av ett berättigat mål, såsom arbetsgivarens tillämpning i förbindelserna med sina kunder av en policy om politisk, filosofisk och religiös neutralitet, och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

Beträffande för det första rekvisitet avseende ett berättigat mål finner domstolen att viljan att uppvisa politisk, filosofisk eller religiös neutralitet i förbindelserna med offentliga och privata kunder måste anses som berättigad.

En arbetsgivares önskan att uppvisa en neutral bild i förhållande till kunder hänför sig nämligen till den i artikel 16 i stadgan erkända näringsfriheten och är i princip berättigad, särskilt när det endast är de arbetstagare som förväntas komma i kontakt med arbetsgivarens kunder som denne gör delaktiga i uppnåendet av detta mål.

Beträffande för det andra lämpligheten av en sådan intern ordningsregel som den som är aktuell i det nationella målet konstaterar domstolen att ett förbud för arbetstagarna att bära synliga symboler för politiska, filosofiska eller religiösa övertygelser är ägnat att säkerställa en korrekt tillämpning av en neutralitetspolicy, under förutsättning att denna policy verkligen tillämpas på ett konsekvent och systematiskt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2009, Hartlauer, C‑169/07, EU:C:2009:141, punkt 55, och dom av den 12 januari 2010, Petersen, C‑341/08, EU:C:2010:4, punkt 53).

Beträffande för det tredje huruvida det förbud som är aktuellt i det nationella målet är nödvändigt ska det kontrolleras huruvida förbudet är begränsat till vad som är strängt nödvändigt. Det måste i föreliggande fall kontrolleras huruvida förbudet mot att bära symboler eller klädesplagg som kan associeras till en religiös trosuppfattning eller en politisk eller filosofisk övertygelse uteslutande riktar sig till de arbetstagare hos G4S som har kundkontakter. Om detta är fallet måste förbudet anses som strängt nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet.

I ett fall där en arbetstagare, såsom Samira Achbita, vägrar att avstå från att bära muslimsk huvudduk när hon arbetar hos G4S:s kunder, ankommer det på den hänskjutande domstolen att – med beaktande av de svårigheter som detta medför för företaget och utan att företaget ska behöva belastas med någon ytterligare utgift – kontrollera huruvida det hade varit möjligt för G4S att erbjuda henne en annan tjänst som inte innebar visuell kontakt med företagets kunder, i stället för att säga upp henne från hennes anställning. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att med hänsyn till samtliga omständigheter i målet ta i beaktande de intressen som är för handen och begränsa ingreppen i de friheter som är aktuella till vad som är strängt nödvändigt.

(se punkterna 30, 37, 38, 40 och 42–44 samt domslutet)