DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)
den 1 juli 2010 (*)
”Civilrättsligt samarbete – Äktenskapsmål och mål om föräldraansvar – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Olovligt bortförande av ett barn – Interimistiska åtgärder avseende ’föräldrars bestämmanderätt’ – Vårdnad – Dom enligt vilken barnet ska återlämnas – Verkställighet – Behörighet – Förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande”
I mål C‑211/10 PPU,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberster Gerichtshof (Österrike) genom beslut av den 20 april 2010, som inkom till domstolen den 3 maj 2010, i ett förfarande som anhängiggjorts av
Doris Povse
mot
Mauro Alpago,
meddelar
DOMSTOLEN (tredje avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden K. Lenaerts samt domarna R. Silva de Lapuerta, E. Juhász (referent), J. Malenovský och D. Šváby,
generaladvokat: E. Sharpston,
justitiesekreterare: handläggaren K. Malacek,
med beaktande av den nationella domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål i artikel 104b i rättegångsreglerna,
med beaktande av tredje avdelningens beslut av den 11 maj 2010 att bifalla ansökan,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 14 juni 2010,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Österrikes regering, genom C. Pesendorfer och A. Hable, båda i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom D. Hadroušek, i egenskap av ombud,
– Tysklands regering, genom T. Henze och J. Kemper, båda i egenskap av ombud,
– Frankrikes regering, genom B. Beaupère-Manokha, i egenskap av ombud,
– Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av M. Russo, avvocato dello Stato,
– Lettlands regering, genom K. Drevina och E. Drobiševska, båda i egenskap av ombud,
– Sloveniens regering, genom A. Vran och V. Klemenc, båda i egenskap av ombud,
– Förenade kungarikets regering, genom F. Penlington, i egenskap av ombud, biträdd av K. Smith, barrister,
– Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin och S. Grünheid, båda i egenskap av ombud,
och efter att ha hört generaladvokaten,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1) (nedan kallad förordningen).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Doris Povse och Mauro Alpago avseende återlämnande till Italien av deras dotter Sofia, som befinner sig i Österrike med sin mor, och avseende vårdnaden om detta barn.
Tillämpliga bestämmelser
1980 års Haagkonvention
3 Artikel 3 i konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, Haag den 25 oktober 1980, SÖ 1989:7 (nedan kallad 1980 års Haagkonvention) har följande lydelse:
”Ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn är att anse som olovligt om
a det strider mot en rätt till vårdnad som har anförtrotts en person, en institution eller något annat organ, antingen gemensamt eller för sig, enligt lagen i den stat där barnet hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet eller kvarhållandet, och
b denna rätt verkligen utövades, antingen gemensamt eller för sig, vid den tidpunkt då barnet fördes bort eller hölls kvar eller skulle ha utövats om inte bortförandet eller kvarhållandet hade ägt rum.
Rätten till vårdnad enligt a kan i första hand uppkomma på grund av lag eller genom ett judiciellt eller administrativt avgörande men även genom en överenskommelse som har rättslig verkan enligt lagen i den ifrågavarande staten.”
4 I artikel 12 i konventionen föreskrivs följande:
”Om ett barn olovligen har förts bort eller hållits kvar enligt vad som sägs i artikel 3 och det den dag då förfarandet inleds hos den judiciella eller administrativa myndigheten i den fördragsslutande stat där barnet befinner sig har förflutit mindre än ett år från den dag det olovliga bortförandet eller kvarhållandet ägde rum, skall vederbörande myndighet besluta om barnets omedelbara återlämnande.
Även i det fall då förfarandet har inletts efter utgången av den ettårsperiod som avses i föregående stycke, skall den judiciella eller administrativa myndigheten besluta om barnets återlämnande, såvida inte det visas att barnet har funnit sig till rätta i sin nya miljö.
Om den judiciella eller administrativa myndigheten i den stat hos vilken återlämnande begärts har skäl att tro att barnet har förts till en annan stat, kan den inställa förfarandet eller avvisa ansökningen om återlämnande av barnet.”
5 I artikel 13 i 1980 års Haagkonvention föreskrivs följande:
”Utan hinder av bestämmelserna i föregående artikel är den judiciella eller administrativa myndigheten i den stat där återlämnande har begärts inte förpliktad att besluta om barnets återlämnande, då den person eller institution eller det organ av annat slag som motsätter sig återlämnandet visar att
a den person eller institution eller det organ av annat slag som hade vård om barnets person faktiskt inte utövade vårdnadsrätten vid den tid då bortförandet eller kvarhållandet ägde rum eller hade samtyckt till eller i efterhand godtagit bortförandet eller kvarhållandet, eller
b det finns en allvarlig risk för att barnets återlämnande skulle utsätta det för fysisk eller psykisk skada eller på annat sätt försätta det i en situation som inte är godtagbar.
Den judiciella eller administrativa myndigheten kan också vägra att besluta om barnets återlämnande, om den finner att barnet motsätter sig att bli återlämnat och att barnet har uppnått en ålder och mognad vid vilken det är skäligt att ta hänsyn till dess åsikt.
Vid övervägande av de omständigheter som avses i denna artikel skall de judiciella och administrativa myndigheterna ta hänsyn till de upplysningar om barnets sociala bakgrund som tillhandahållits av Centralmyndigheten eller annan behörig myndighet i den stat där barnet har sitt hemvist.”
Unionslagstiftningen
6 I skäl 17 i förordningen anges följande:
”Vid olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn bör barnet omedelbart återföras, och i det syftet bör [1980 års Haagkonvention] fortsätta att tillämpas, med de kompletteringar som följer av bestämmelserna i denna förordning, särskilt artikel 11. Domstolarna i den medlemsstat dit barnet olovligt har förts eller där det kvarhålls bör kunna motsätta sig ett återförande i särskilda fall, om det finns vägande skäl. En sådan dom bör dock kunna ersättas med en senare dom av domstolen i den medlemsstat där barnet hade hemvist före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet. Om den sistnämnda domen innebär att barnet skall återlämnas, bör återlämnandet verkställas utan att något särskilt förfarande för erkännande och verkställighet behöver anlitas i den medlemsstat där det bortförda barnet befinner sig.”
7 Skäl 21 i förordningen har följande lydelse:
”Erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat bör bygga på principen om ömsesidigt förtroende, och skälen för att vägra erkännande bör begränsas till ett minimum.”
8 Av skäl 23 i förordningen framgår följande:
”Europeiska rådet i Tammerfors ansåg i sina slutsatser (punkt 34) att avgöranden i familjerättsliga tvister borde ’erkännas automatiskt i hela unionen utan några mellanliggande förfaranden eller grunder för att vägra verkställighet’. Därav följer att domar om umgängesrätt och domar om barnets återlämnande vilka har försetts med intyg i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med bestämmelserna i denna förordning bör erkännas och vara verkställbara i alla andra medlemsstater utan att något annat förfarande behövs. Formerna för verkställande av sådana domar bör även i fortsättningen bestämmas av nationell lag.”
9 I skäl 24 i förordningen uttalas följande:
”Det intyg som utfärdas för att underlätta verkställandet av domen bör inte kunna överklagas. Endast sakfel bör kunna föranleda rättelser, dvs. om intyget inte korrekt avspeglar innehållet i domen.”
10 I artikel 2 punkt 11 i förordningen återfinns en definition av begreppet ”olovligt bortförande eller kvarhållande av barn”, som i huvudsak överensstämmer med definitionen i artikel 3 första stycket i 1980 års Haagkonvention.
11 Avsnitt 2, med rubriken ”Föräldraansvar”, i kapitel II i förordningen innehåller artiklarna 8–15 i densamma. I artikel 8 i förordningen, med rubriken ”Allmän behörighet”, föreskrivs följande:
”1. Domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks.
2. Punkt 1 skall tillämpas med förbehåll för artiklarna 9, 10 och 12.”
12 Artikel 10, som innehåller regler särskilt avseende domstols behörighet vid fall av bortförande av barn, har följande lydelse:
”Vid fall av olovligt bortförande eller kvarhållande av ett barn skall domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet behålla sin behörighet tills barnet har fått hemvist i en annan medlemsstat, och
a) varje person, institution eller annat organ som har vårdnad om barnet har godtagit bortförandet eller kvarhållandet,
eller
b) barnet har varit bosatt i denna andra medlemsstat i minst ett år efter det att den person, den institution eller det organ av annat slag som har vårdnad om barnet har fått eller borde ha fått kännedom om var barnet befinner sig och barnet har funnit sig till rätta i sin nya miljö och något av följande villkor uppfylls:
i) Ingen begäran om återlämnande har lämnats in till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat dit barnet har bortförts eller där barnet kvarhålls inom ett år efter det att den som har vårdnad om barnet har fått eller borde ha fått kännedom om var barnet befinner sig.
ii) En begäran om återlämnande som lämnats in av den som har vårdnad om barnet har återkallats, och ingen ny begäran har lämnats in inom den tidsfrist som avses i led i.
iii) Ett ärende vid domstolen i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet har avslutats i enlighet med artikel 11.7.
iv) En dom i vårdnadsfrågan som inte medför att barnet skall återlämnas har meddelats av domstol i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet.”
13 I artikel 11 i förordningen, med rubriken ”Återlämnande av barn”, föreskrivs följande:
”1. Om en person, en institution eller ett organ som har vårdnad om barnet ansöker hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat om att de skall meddela ett beslut på grundval av [1980 års Haagkonvention] i syfte att utverka återlämnande av ett barn som olovligt bortförts eller kvarhållits i en annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall punkterna 2–8 tillämpas.
2. Vid tillämpningen av artiklarna 12 och 13 i 1980 års Haagkonvention skall det säkerställas att barnet ges möjlighet att komma till tals under förfarandet, om detta inte förefaller olämpligt med hänsyn till barnets ålder eller mognad.
3. En domstol som erhållit en ansökan om återlämnande av ett barn enligt punkt 1 skall skyndsamt handlägga ansökningen enligt de snabbaste förfaranden som får tillämpas enligt den nationella lagstiftningen.
Utan att det påverkar tillämpningen av första stycket skall domstolen, såvida detta inte på grund av exceptionella omständigheter är omöjligt, meddela sitt beslut inom sex veckor efter det att den erhållit ansökningen.
4. En domstol kan inte vägra att återlämna ett barn på grundval av artikel 13 b i 1980 års Haagkonvention om det styrks att lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet.
5. En domstol kan inte vägra att återlämna ett barn om den person som har begärt att barnet återlämnas inte har fått möjlighet att yttra sig.
6. Om en domstol har meddelat ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention, skall domstolen omedelbart, antingen direkt eller genom sin centralmyndighet, översända en kopia av domstolsbeslutet om att inte återlämna barnet och av andra relevanta handlingar, särskilt ett protokoll från förhandlingarna inför domstolen, till den behöriga domstolen eller centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning. Nämnda handlingar skall lämnas till domstolen inom en månad efter beslutet om att inte återlämna barnet.
7. Om inte någon av parterna redan har vänt sig till domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall den domstol eller centralmyndighet som erhåller den information som avses i punkt 6 underrätta parterna och ge dem tillfälle att inom tre månader från den dag då de underrättades yttra sig inför domstolen enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning, så att domstolen kan pröva frågan om vårdnaden om barnet.
Utan att det påverkar tillämpningen av behörighetsbestämmelserna i denna förordning skall domstolen avsluta ärendet om den inte har mottagit några yttranden inom denna tidsfrist.
8. Utan hinder av ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention skall en senare dom som kräver att barnet återlämnas och som meddelas av en domstol som har behörighet enligt denna förordning vara verkställbar i enlighet med kapitel III avsnitt 4 för att säkerställa att barnet återlämnas.”
14 Artikel 15 i förordningen, med rubriken ”Överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet”, har följande lydelse:
”1. I undantagsfall får de domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak, om de anser att en domstol i en annan medlemsstat, som barnet har en särskild anknytning till, är bättre lämpad att pröva målet eller en specifik del av målet och om det är till barnets bästa,
a) låta handläggningen av målet eller den aktuella delen av målet vila och ge parterna tillfälle att väcka talan vid domstolen i den andra medlemsstaten, i enlighet med punkt 4, eller
b) anmoda domstolen i den andra medlemsstaten att utöva sin behörighet i enlighet med punkt 5.
…
5. Domstolarna i den andra medlemsstaten får, om det på grund av särskilda omständigheter i målet är till barnets bästa, förklara sig behöriga inom sex veckor från det att talan väcks på grundval av punkt 1 a eller 1 b. I så fall skall den domstol där talan först har väckts förklara att den inte är behörig. I annat fall skall den domstol där talan först har väckts fortsätta att utöva sin behörighet i enlighet med artiklarna 8–14.
6. Domstolarna skall samarbeta vid tillämpningen av denna artikel, antingen direkt eller via de centralmyndigheter som har utsetts i enlighet med artikel 53.”
15 Artikel 40 i förordningen återfinns i avsnitt 4, med rubriken ”Verkställbarhet av vissa domar om umgänge och av vissa domar som kräver återlämnande av barn”, som omfattas av kapitel III med rubriken ”Erkännande och verkställighet”. I denna artikel, som har rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:
”1. Detta avsnitt skall tillämpas på:
…
b) återlämnande av ett barn till följd av en dom som meddelats i enlighet med artikel 11.8.
2. Bestämmelserna i detta avsnitt skall inte hindra att en person med föräldraansvar ansöker om erkännande och verkställighet i enlighet med bestämmelserna i avsnitten 1 och 2 i detta kapitel.”
16 I artikel 42 i förordningen, med rubriken ”Återlämnande av barn”, stadgas följande:
”1. Ett barns återlämnande som avses i artikel 40.1 b och som följer av en verkställbar dom, som har meddelats i en medlemsstat, skall erkännas och vara verkställbart i en annan medlemsstat utan att det behövs någon verkställbarhetsförklaring och utan möjlighet att invända mot erkännandet, om domen har försetts med ett intyg i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med punkt 2.
Även om det i nationell lag inte föreskrivs att en dom som kräver att barnet återlämnas enligt artikel 11.8 alltid skall vara verkställbar, utan hinder av att den överklagats, kan ursprungsdomstolen förklara att domen skall vara verkställbar.
2. Domaren vid ursprungsdomstolen som meddelat den dom som avses i artikel 40.1 b skall utfärda det intyg som avses i punkt 1 endast om
a) barnet har fått möjlighet att komma till tals, om detta inte ansetts olämpligt med hänsyn till barnets ålder eller mognad,
b) parterna fått möjlighet att yttra sig, och
c) domstolen har meddelat domen med beaktande av de skäl och den bevisning som legat till grund för det beslut som meddelats enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention.
Om domstolen eller en annan myndighet vidtar åtgärder för att garantera barnets skydd efter återlämnandet till den stat där det har hemvist, skall intyget innehålla närmare uppgifter om dessa åtgärder.
Domaren vid ursprungsdomstolen skall på eget initiativ utfärda intyget och då använda standardformuläret i bilaga IV (intyg om återlämnande av barn).
Intyget skall utfärdas på samma språk som domen.”
17 Av artikel 43 i förordningen, med rubriken ”Talan om rättelse”, framgår följande:
”1. Lagen i ursprungsmedlemsstaten skall tillämpas vid varje rättelse av intyget.
2. Beslutet om att utfärda intyg enligt artikel 41.1 eller artikel 42.1 kan i övrigt inte överklagas.”
18 I artikel 44 i förordningen, med rubriken ”Intygets verkan”, anges följande:
”Intyget skall inte få rättsverkningar utöver vad som följer av domens verkställbarhet.”
19 I artikel 47 i förordningen med rubriken ”Verkställighetsförfarande”, föreskrivs följande:
”1. Verkställighetsförfarandet skall regleras av lagen i den verkställande medlemsstaten.
2. Varje dom som meddelats av domstol i en annan medlemsstat och har förklarats verkställbar i enlighet med avsnitt 2 eller försetts med intyg i enlighet med artikel 41.1 eller artikel 42.1 skall verkställas i den verkställande medlemsstaten på samma villkor som om den hade meddelats i den medlemsstaten.
Särskilt gäller att en dom som har försetts med intyg i enlighet med artikel 41.1 eller artikel 42.1 inte får verkställas om den är oförenlig med en senare verkställbar dom.”
20 Enligt artikel 60 i förordningen, med rubriken ”Förhållandet till vissa multilaterala konventioner”, gäller förordningen i förbindelserna mellan medlemsstaterna, bland annat framför 1980 års Haagkonvention.
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
21 Av de handlingar som inkommit till domstolen framgår att det ogifta paret Doris Povse och Mauro Alpago bodde ihop fram till slutet av januari månad år 2008 tillsammans med sin dotter Sofia, som föddes den 6 december 2006 i Vittorio Veneto, Italien. Enligt artikel 317 bis i den italienska civillagen hade föräldrarna gemensam vårdnad om barnet. Paret separerade i slutet av januari månad 2008 och Doris Povse lämnade den gemensamma bostaden tillsammans med dottern. Trots att Tribunale per i Minorenni di Venezia (domstol som handlägger frågor som rör minderåriga i Venedig) (Italien) på begäran av fadern genom interimistiskt beslut av den 8 februari 2008 förbjöd Doris Povse att lämna landet med barnet begav hon sig under februari månad år 2008 tillsammans med dottern till Österrike, där de sedan dess bor.
22 Mauro Alpago ansökte den 16 april 2008 vid Bezirksgericht Leoben (Österrike) om att denna domstol skulle förordna att hans dotter skulle återlämnas till Italien enligt artikel 12 i 1980 års Haagkonvention.
23 Tribunale per i Minorenni di Venezia beslutade den 23 maj 2008 att förbudet för modern att lämna Italien med dottern skulle hävas och att föräldrarna interimistiskt skulle tillerkännas gemensam vårdnad om barnet. Dottern kunde dock bo kvar i Österrike med sin mor tills domstolen slutgiltigt avgjorde målet. Domstolen tillerkände även modern ”bestämmanderätten avseende vardagliga spörsmål”. Den italienska domstolen föreskrev genom samma interimistiska beslut att fadern skulle bidra till barnets levnadsutgifter, fastställde villkoren och tiderna för det umgänge med barnet som denne beviljades samt beslutade att inhämta expertutlåtande från en socialassistent för att utvärdera kontakterna mellan barnet och dess föräldrar.
24 Det framgår av den utsedda socialassistentens rapport av den 15 maj 2009 att modern trots detta beslut endast i minimal omfattning tillät fadern att besöka dottern och att besöken var otillräckliga för att socialassistenten skulle kunna utvärdera dennes kontakt med sin dotter, särskilt vad avsåg hans föräldraförmåga. Socialassistenten ansåg sig därför inte kunna utföra sin uppgift på ett fullständigt sätt för tillvaratagande av barnets intresse.
25 Bezirksgericht Leoben avslog den 3 juli 2008 Mauro Alpagos ansökan av den 16 april 2008. Detta beslut upphävdes dock den 1 september 2008 av Landesgericht Leoben (Österrike) med anledning av att Mauro Alpago inte hade fått tillfälle att yttra sig i enlighet med artikel 11.5 i förordningen.
26 Den 21 november 2008 avslog Bezirksgericht Leoben på nytt Mauro Alpagos ansökan med hänvisning till det beslut som Tribunale per i Minorenni di Venezia hade meddelat den 23 maj 2008, av vilket det framgick att barnet för tillfället kunde förbli hos sin mor.
27 Den 7 januari 2009 fastställde Landesgericht Leoben beslutet om att avslå Mauro Alpagos ansökan med hänvisning till att det förelåg en allvarlig risk för att barnet skulle skadas psykiskt i den mening som avses i artikel 13 b i 1980 års Haagkonvention.
28 Doris Povse ansökte vid Bezirksgericht Judenburg (Österrike), i vars domkrets hon bodde med dottern, om ensam vårdnad om barnet. Denna domstol förklarade sig den 26 maj 2009, utan att i enlighet med den kontradiktoriska principen ha gett Mauro Alpago tillfälle att yttra sig, behörig att handlägga målet med stöd av artikel 15.5 i förordningen och bad Tribunale per i Minorenni di Venezia förklara sig sakna behörighet.
29 Mauro Alpago hade emellertid redan den 9 april 2009, inom ramen för det mål som anhängiggjorts vid Tribunale per i Minorenni di Venezia avseende vårdnadsfrågan, ansökt om att denna domstol skulle besluta att hans dotter skulle återlämnas till Italien enligt artikel 11.8 i förordningen. Under den muntliga förhandling som hölls vid denna domstol den 19 maj 2009 uppgav Doris Povse att hon avsåg att följa den umgängesplan för kontakten mellan fadern och dottern som hade upprättats av socialassistenten. Hon upplyste inte om sin ansökan vid Bezirksgericht Judenburg, som senare skulle leda till det ovannämnda beslutet av den 26 maj 2009.
30 Tribunale per i Minorenni di Venezia förklarade sig den 10 juli 2009 behörig att handlägga målet, eftersom de villkor för övergång av behörighet som anges i artikel 10 i förordningen enligt denna domstol inte var uppfyllda. Den konstaterade vidare att den av domstolen utsedda socialassistenten inte hade kunnat fullfölja sin bedömning på grund av att modern inte respekterade den umgängesplan som assistenten hade upprättat.
31 Genom samma dom slog Tribunale per i Minorenni di Venezia fast att barnet omedelbart skulle återlämnas till Italien och gav socialtjänsten i staden Vittorio Veneto ansvaret att, för det fall modern återvände med barnet, ställa en bostad till deras förfogande samt fastställa en plan för umgänge med fadern. Domstolen önskade härigenom återupprätta kontakten mellan barnet och dess far, vilken hade brutits på grund av moderns inställning. Tribunale per i Minorenni di Venezia utfärdade i detta syfte ett intyg i enlighet med artikel 42 i förordningen.
32 Den 25 augusti 2009 antog Bezirksgericht Judenburg ett interimistiskt beslut varigenom Doris Povse i avvaktan på ett slutgiltigt avgörande anförtroddes vårdnaden om barnet. Domstolen sände postvägen en kopia av detta beslut till Mauro Alpago i Italien utan vare sig upplysningar om att han kunde vägra ta emot handlingen eller någon bifogad översättning. Beslutet vann den 23 september 2009 laga kraft och blev verkställbart enligt österrikisk rätt.
33 Mauro Alpago ansökte den 22 september 2009 vid Bezirksgericht Leoben om verkställighet av domen från Tribunale per i Minorenni di Venezia av den 10 juli 2009, enligt vilken hans barn skulle återlämnas till Italien. Bezirksgericht Leoben avslog hans ansökan med anledning av att domens verkställande innebar en allvarlig risk för att barnets psykiska hälsa skulle skadas. Mauro Alpago överklagade detta beslut till Landesgericht Leoben, som med hänvisning till domstolens dom av den 11 juli 2008 i mål C‑195/08 PPU, Rinau (REG 2008, s. I‑5271) ändrade beslutet och förordnade att barnet skulle återlämnas.
34 Doris Povse överklagade Landesgericht Leobens beslut till Oberster Gerichtshof och yrkade att ansökan om verkställighet skulle avslås. Denna domstol, som hyste tvivel avseende tolkningen av förordningen, beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Omfattas en interimistisk åtgärd i avvaktan på att vårdnadsfrågan avgörs slutligt, som innebär att den förälder som har fört bort ett barn tar över den bestämmanderätt som tillkommer föräldrarna, särskilt rätten att bestämma var barnet ska bo, av uttrycket ’dom i vårdnadsfrågan som inte medför att barnet skall återlämnas’, i den mening som avses i artikel 10 b iv i [förordningen]?
2) Omfattas ett beslut om återlämnande endast av tillämpningsområdet för artikel 11.8 i förordningen om domstolen fattar detta beslut med stöd av en av samma domstol meddelad dom i vårdnadsfrågan?
3) För det fall den första eller andra frågan ska besvaras jakande,
a) kan det i den verkställande medlemsstaten, mot en ansökan om verkställighet av en dom, som av ursprungsdomstolen försetts med intyg enligt artikel 42.2 i [förordningen], invändas att domstolen i ursprungsmedlemsstaten inte är behörig (den första frågan) eller att artikel 11.8 i [förordningen] inte är tillämplig (den andra frågan),
b) eller måste motparten i ansökningsförfarandet i ett sådant fall i ursprungsmedlemsstaten ansöka om att intyget ska upphävas, vilket innebär att verkställigheten i den verkställande staten kan skjutas upp till dess att ursprungsmedlemsstaten har avgjort denna fråga?
4) För det fall den första och den andra frågan eller fråga 3 a ska besvaras nekande:
Utgör enligt artikel 47.2 i [förordningen] ett beslut om att interimistiskt överföra vårdnaden till den förälder som har fört bort barnet, vilket har meddelats av en domstol i den verkställande medlemsstaten och vilket enligt rätten i den medlemsstaten anses som verkställbart, hinder mot att verkställa ett beslut om återlämnande som tidigare meddelats i ursprungsmedlemsstaten med stöd av artikel 11.8 i [förordningen], när det inte skulle utgöra hinder för att verkställa ett beslut om återlämnande som har meddelas med stöd av [1980 års Haagkonvention]?
5) För det fall även den fjärde frågan ska besvaras nekande,
a) kan verkställigheten av en dom, som av domstolen i ursprungsmedlemsstaten har försetts med ett sådant intyg som avses i artikel 42.2 i [förordningen], vägras i den verkställande medlemsstaten, när omständigheterna sedan domens meddelande har ändrat sig på ett sådant sätt att verkställighet numera skulle innebära att barnets bästa allvarligt äventyrades,
b) eller måste motparten göra gällande dessa ändrade omständigheter i ursprungsmedlemsstaten, vilket innebär att verkställigheten i den verkställande medlemsstaten kan skjutas upp till dess att ursprungsmedlemsstaten har avgjort denna fråga?”
Förfarandet för brådskande mål
35 Den nationella domstolen har till stöd för sin ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål i artikel 104b i rättegångsreglerna anfört att kontakten mellan barnet och dess far har upphört. Om svaret på frågan angående verkställbarheten av den dom som Tribunale per i Minorenni di Venezia meddelade den 10 juli 2009 om att barnet ska återlämnas till Italien dröjer, skulle förhållandet mellan fadern och barnet ytterligare förvärras och risken för psykisk skada vid ett återlämnande av barnet till Italien därmed öka.
36 På grundval av referentens förslag och sedan generaladvokaten hörts, beslutade domstolens tredje avdelning den 11 maj 2010 att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.
Prövning av tolkningsfrågorna
Inledande synpunkter
37 Det är utrett att det i målet vid den nationella domstolen handlar om ett olovligt bortförande av barn i den mening som avses i artikel 3 första stycket i 1980 års Haagkonvention och artikel 2 punkt 11 i förordningen.
38 Det är även utrett att den behöriga domstolen med tillämpning av artikel 10 i förordningen, åtminstone vid tidpunkten för bortförandet, var Tribunale per i Minorenni di Venezia, domstolen där barnet hade sin hemvist innan det olovligt bortfördes.
Den första frågan
39 Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få svar på huruvida artikel 10 b iv i förordningen i en situation då ett barn olovligt bortförts ska tolkas så, att en interimistisk åtgärd ska anses utgöra en ”dom i vårdnadsfrågan som inte medför att barnet skall återlämnas” i den mening som avses i denna bestämmelse.
40 Domstolen betonar att den centrala roll som tillerkänns den domstol som är behörig enligt förordningens bestämmelser utgör grunden för det system som fastställs genom förordningen. Enligt skäl 21 i förordningen bör vidare erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat bygga på principen om ömsesidigt förtroende, och skälen för att vägra erkännande bör begränsas till ett minimum.
41 Vid fall av olovligt bortförande av barn är huvudregeln enligt artikel 10 i förordningen att domstolarna i den medlemsstat där barnet hade sin hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet ska vara behöriga. De behåller i princip denna behörighet, som endast överförs om barnet har fått hemvist i en annan medlemsstat och något av de alternativa villkor som anges i artikel 10 dessutom är uppfyllt.
42 Den hänskjutande domstolens fråga avser särskilt huruvida den behöriga domstolen genom att vidta en interimistisk åtgärd har överfört sin behörighet i den mening som avses i artikel 10 b iv till domstolarna i den medlemsstat där det bortförda barnet befinner sig.
43 Härvid kan påpekas att syftet med förordningen är att förhindra bortförande av barn från en medlemsstat till en annan och möjliggöra att ett bortfört barn omedelbart återförs (domen i det ovannämnda målet Rinau, punkt 52).
44 Det olovliga bortförandet av ett barn bör således inte få till följd att den behörighet som tillkommer domstolarna i den medlemsstat där barnet hade sin hemvist omedelbart innan det bortfördes överförs till den medlemsstat dit barnet har förts. Detta gäller även om barnet efter bortförandet har fått hemvist i sistnämnda stat.
45 Villkoret i artikel 10 b iv i förordningen ska därför tolkas restriktivt.
46 Mot bakgrund av den centrala roll som den behöriga domstolen har tillerkänts genom förordningen och principen om att denna domstol behåller sin behörighet ska en ”dom i vårdnadsfrågan som inte medför att barnet skall återlämnas” förstås som ett slutgiltigt avgörande, som meddelas efter en fullständig bedömning av samtliga relevanta omständigheter, varigenom den behöriga domstolen prövar frågan om regleringen av vårdnaden om barnet, vilken inte längre är beroende av andra administrativa avgöranden eller domstolsavgöranden. Den omständigheten att regleringen av vårdnaden om barnet enligt detta avgörande ska granskas eller omprövas regelbundet, inom en viss frist eller beroende på vissa förhållanden, innebär inte att avgörandet inte ska anses slutgiltigt.
47 Denna slutsats följer av systematiken i förordningen och tjänar även barnets intressen. Ifall ett interimistiskt beslut medförde att behörigheten avseende frågan om barnets vårdnad gick förlorad, skulle den behöriga domstolen i den medlemsstat där barnet tidigare hade sin hemvist kunna avhållas från att anta ett sådant interimistiskt beslut trots att det låg i barnets intresse.
48 Tribunale per i Minorenni di Venezia, behörig domstol enligt förordningens bestämmelser, beslutade den 23 maj 2008 att, med beaktande av den faktiska situation som uppkommit till följd av bortförandet av barnet och med hänsyn till barnets intresse, häva förbudet för modern att lämna Italien, interimistiskt tillerkänna föräldrarna gemensam vårdnad, medge fadern umgängesrätt och inhämta expertutlåtande från en socialassistent för att utvärdera kontakterna mellan barnet och båda föräldrarna, just för att därefter slutgiltigt kunna avgöra vårdnadsfrågan. Den behöriga domstolen medgav dessutom modern rätt att för barnets räkning fatta beslut ”avseende vardagliga spörsmål” (”decisioni … concernenti l’ordinaria amministrazione”), det vill säga beslut som en förälder normalt fattar avseende praktiska aspekter av barnets vardagsliv.
49 Av det ovan anförda följer att detta beslut, vilket såväl Tribunale per i Minorenni di Venezia som den hänskjutande domstolen anser är interimistiskt, på intet sätt utgör ett slutgiltigt avgörande av vårdnadsfrågan.
50 Den första frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 10 b iv i förordningen ska tolkas så, att en interimistisk åtgärd inte utgör en ”dom i vårdnadsfrågan som inte medför att barnet skall återlämnas” i den mening som avses i bestämmelsen, och den kan därmed inte ligga till grund för en överföring av behörigheten till domstolarna i den medlemsstat dit barnet olovligen har bortförts.
Den andra frågan
51 Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 11.8 i förordningen ska tolkas så, att ett beslut från den behöriga domstolen om att barnet ska återlämnas endast omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde om detta beslut fattats med stöd av ett slutgiltigt avgörande från samma domstol avseende vårdnaden av barnet.
52 Härvid påpekar domstolen att en sådan tolkning som gör verkställigheten av ett beslut från den behöriga domstolen om att barnet ska återlämnas avhängig av förekomsten av ett slutgiltigt avgörande av vårdnadsfrågan som antagits av samma domstol inte har något stöd i ordalydelsen i artikel 11 i förordningen och inte heller, mer specifikt, i punkt 8 i denna bestämmelse. Artikel 11.8 i förordningen omfattar tvärtom varje ”senare dom som kräver att barnet återlämnas”.
53 I punkt 7 i denna artikel föreskrivs visserligen att den domstol eller centralmyndighet i den medlemsstat där barnet tidigare hade hemvist ska underrätta parterna om den information den mottar om ett beslut att inte återlämna barnet som meddelats i medlemsstaten dit barnet bortförts och ge parterna tillfälle att yttra sig ”så att domstolen kan pröva frågan om vårdnaden om barnet”. I denna bestämmelse anges emellertid endast det slutliga målet för de administrativa förfarandena och domstolsförfarandena, nämligen att reglera barnets situation. Detta innebär inte att ett avgörande gällande vårdnaden om ett barn utgör en förutsättning för antagandet av ett beslut om återlämnande av barnet. Även detta sistnämnda mellanliggande beslut syftar nämligen till att uppnå det slutliga målet, bland annat att avgöra frågan om vårdnaden om barnet.
54 På samma sätt innebär inte artiklarna 40 och 42–47 i förordningen att det föreligger någon koppling mellan å ena sidan verkställigheten av ett beslut som fattats enligt artikel 11.8 och som försetts med ett sådant intyg som avses i artikel 42.1 i förordningen och å andra sidan ett tidigare avgörande i vårdnadsfrågan.
55 Denna tolkning av artikel 11.8 i förordningen bekräftas av domstolens praxis.
56 Domstolen har bedömt att trots att verkställigheten av ett avgörande om återlämnande av ett barn som meddelas efter ett avgörande om att inte återlämna barnet i sig har kopplingar till andra områden som regleras genom förordningen, bland annat vårdnad, är den processuellt autonom för att förhindra dröjsmål med att återlämna ett barn som olovligen bortförts. Domstolen har även slagit fast att bestämmelserna i artiklarna 11.8, 40 och 42 i förordningen är processuellt autonoma, jämte den omständigheten att ursprungsdomstolens behörighet har företräde, inom ramen för kapitel III avsnitt 4 i förordningen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Rinau, punkterna 63 och 64).
57 Det ska tilläggas att denna tolkning överensstämmer med syftet och ändamålet med den mekanism som har inrättats genom artikel 11.8, 40 och 42 i förordningen.
58 Denna mekanism innebär att när en domstol i en medlemsstat dit ett barn olovligen bortförts har meddelat ett beslut om att barnet inte ska återlämnas med tillämpning av artikel 13 i 1980 års Haagkonvention, förbehåller förordningen – som enligt dess artikel 60 ska gälla framför konventionen i förbindelserna mellan medlemsstaterna – den domstol som är behörig enligt denna förordning all beslutanderätt avseende det eventuella återlämnandet av barnet. I artikel 11.8 föreskrivs sålunda att en dom om återlämnande som meddelas av den behöriga domstolen är verkställbar enligt kapitel III avsnitt 4 i förordningen, detta för att säkerställa att barnet återlämnas.
59 Domstolen erinrar om att den behöriga domstolen innan den meddelar en sådan dom ska beakta de skäl och den bevisning som legat till grund för beslutet att barnet inte ska återlämnas. Detta beaktande bidrar till att legitimera verkställigheten av en sådan dom, när den väl har meddelats, i enlighet med den princip om ömsesidigt förtroende som underbygger förordningen.
60 Detta system innebär därutöver en dubbel prövning av frågan om barnets återlämnande, vilket säkerställer en bättre grund för beslutet och ett utökat skydd för barnets intressen.
61 Såsom kommissionen med fog har påpekat, bör den domstol som slutligt ska avgöra vårdnadsfrågan dessutom ha befogenhet att fastställa alla mellanliggande villkor och åtgärder, inklusive att bestämma barnets hemvist, vilket kan innebära att barnet måste återlämnas.
62 Den skyndsamma handläggning som eftersträvas genom bestämmelserna i artiklarna 11.8, 40 och 42 i förordningen och företrädet för ursprungsdomstolens behörighet kan svårligen förenas med en tolkning enligt vilken ett beslut om återlämnande måste föregås av ett slutgiltigt beslut i vårdnadsfrågan. En sådan tolkning skulle innebära ett krav som eventuellt skulle tvinga den behöriga domstolen att fatta ett beslut i vårdnadsfrågan utan att ha tillgång till alla relevanta upplysningar eller kännedom om de relevanta omständigheterna i detta avseende, eller den nödvändiga tidsramen för att i ro vidta en objektiv prövning.
63 Vad beträffar argumentet att den tolkning som domstolen har förespråkat ovan skulle kunna innebära onödiga förflyttningar av barnet, för det fall den behöriga domstolen slutligen gav vårdnaden till föräldern i medlemsstaten dit barnet bortförts, ska det understrykas att målet att meddela ett korrekt och välgrundat avgörande vad avser den slutliga vårdnaden om barnet, behovet av att förhindra bortförandet av barn samt barnets rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna har företräde framför de eventuella olägenheter som dessa förflyttningar skulle kunna förorsaka.
64 En av barnets grundläggande rättigheter är nämligen den rättighet som anges i artikel 24.3 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, proklamerad i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s.1), enligt vilken varje barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna. Iakttagandet av denna rättighet sammanflyter ovedersägligen med tillvaratagandet av barnets bästa (se dom av den 23 december 2009 i mål C‑403/09 PPU, Detiček, REG 2009, s. I‑0000, punkt 54). Ett olovligt bortförande av barnet efter ett ensidigt beslut av en av barnets föräldrar innebär emellertid i de flesta fall att barnet fråntas möjligheten att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med den andra föräldern (domen i det ovannämnda målet Detiček, punkt 56).
65 Även en granskning av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen bekräftar att detta synsätt är riktigt.
66 Beslutet av den 10 juli 2009 varigenom den behöriga domstolen slog fast att barnet skulle återlämnas motiverades nämligen av att kontakten mellan barnet och fadern hade upphört. Det överensstämmer således med tillvaratagandet av barnets bästa att denna kontakt återupprättas och att moderns närvaro i Italien om möjligt säkerställs för att barnets förhållande med båda föräldrarna samt deras föräldraförmåga och respektive personligheter ska kunna bli föremål för en fördjupad granskning från de behöriga italienska myndigheternas sida, innan frågan om vårdnad och föräldraansvar avgörs slutligt.
67 Den andra frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 11.8 i förordningen ska tolkas så, att en behörig domstols beslut om att barnet ska återlämnas omfattas av denna bestämmelses tillämpningsområde även om detta beslut inte har föregåtts av ett slutligt avgörande av frågan om barnets vårdnad från samma domstol.
Den tredje frågan
68 Med beaktande av svaret på de två första tolkningsfrågorna saknas det anledning att besvara denna fråga.
Den fjärde frågan
69 Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 47.2 andra stycket i förordningen ska tolkas så, att ett senare beslut från en domstol i den verkställande medlemsstaten, enligt vilket interimistisk vårdnad tillerkänns och vilket anses verkställbart enligt denna stats lagstiftning, utgör hinder för verkställigheten av en dom försedd med intyg som meddelats tidigare och innebär att barnet ska återlämnas, eftersom nämnda beslut vore oförenligt med domen.
70 Såsom framgår av skäl 24 samt artiklarna 42.1 och 43.2 i förordningen kan ett utfärdat intyg inte överklagas, och en dom som har försetts med ett intyg ska automatiskt erkännas och vara verkställbar utan möjlighet att invända mot erkännandet.
71 Enligt artikel 43.1 i förordningen ska vidare lagen i ursprungsmedlemsstaten tillämpas vid varje rättelse av intyget, medan det i skäl 24 i förordningen anges att endast sakfel bör kunna föranleda en sådan åtgärd, det vill säga om intyget inte korrekt avspeglar innehållet i domen. I artikel 44 i förordningen föreskrivs dessutom att intyget inte får rättsverkningar utöver vad som följer av domens verkställbarhet och i artikel 47.2 andra stycket i förordningen att en dom som har försetts med intyg inte kan verkställas om den är oförenlig med en senare verkställbar dom.
72 Domstolen erinrar även om att formerna för verkställande av sådana domar såsom framgår av skäl 23 i förordningen alltjämt bestäms av nationell lag i den verkställande medlemsstaten.
73 Det följer av ovanstående bestämmelser, genom vilka det har upprättats en tydlig fördelning av behörigheten mellan domstolarna i ursprungsmedlemsstaten och den verkställande medlemsstaten och vilka syftar till ett snabbt återlämnande av barnet, att ett intyg som utfärdats enligt artikel 42 i förordningen, varigenom den dom som försetts med intyget erhåller en särskild verkställbarhet, inte kan överklagas. Den domstol där avgörandet görs gällande kan bara konstatera att ett sådant avgörande är verkställbart, och de enda grunder som kan åberopas mot intyget är att det måste rättas eller att det uppstått tvivel avseende dess äkthet enligt lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Rinau, punkterna 85, 88 och 89). De enda rättsregler som blir tillämpliga i den medlemsstat där avgörandet görs gällande är processuella regler.
74 Frågorna huruvida avgörandet som sådant är välgrundat – särskilt frågan huruvida villkoren för att den behöriga domstolen ska kunna meddela detta avgörande är uppfyllda, däribland eventuella invändningar om rättegångshinder – måste däremot framföras inför domstolen i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med reglerna i dess rättsordning. En ansökan om uppskov med verkställigheten av en dom försedd med intyg kan likaledes endast göras vid den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med reglerna i dess rättsordning.
75 Inför domstolarna i den medlemsstat dit barnet bortförts kan således ingen grund åberopas mot verkställigheten av ett sådant beslut, eftersom rättsreglerna i denna medlemsstat endast reglerar processuella frågor i den mening som avses i artikel 47.1 i förordningen, det vill säga formerna för beslutets verkställighet. Ett sådant förfarande som det som denna tolkningsfråga avser gäller emellertid varken formkrav eller processuella frågor, utan sakfrågan.
76 Den oförenlighet som avses i artikel 47.2 andra stycket i förordningen mellan en dom som har försetts med intyg och en senare verkställbar dom ska följaktligen endast prövas i förhållande till eventuella senare avgöranden som de behöriga domstolarna i ursprungsmedlemsstaten meddelat.
77 Denna oförenlighet kan uppkomma inte enbart om domen upphävs eller ändras till följd av att talan väckts i ursprungsmedlemsstaten. Det har nämligen under den muntliga förhandlingen framkommit att den behöriga domstolen, på eget initiativ eller på socialtjänstens begäran, kan ompröva sitt ställningstagande när barnets intresse kräver det, och meddela en ny verkställbar dom, utan att uttryckligen upphäva den första domen, som därmed blir ogiltig.
78 Att anse att en senare dom från en domstol i den verkställande medlemsstaten utgör hinder för att verkställa en tidigare dom försedd med intyg i ursprungsmedlemsstaten som innebär att barnet ska återlämnas skulle innebära ett kringgående av den mekanism som inrättats genom avsnitt 4 kapitel III i förordningen. Ett sådant undantag från ursprungsmedlemsstatens domstols behörighet skulle innebära dels att artikel 11.8 i förordningen – enligt vilken den behöriga domstolen har slutgiltig beslutanderätt och vilken enligt artikel 60 i förordningen gäller framför 1980 års Haagkonvention – förlorade sin ändamålsenliga verkan, dels att domstolarna i den verkställande medlemsstaten medgavs behörighet i sakfrågan.
79 Den fjärde frågan ska således besvaras enligt följande. Artikel 47.2 andra stycket i förordningen ska tolkas så, att ett senare beslut från en domstol i den verkställande medlemsstaten, enligt vilket interimistisk vårdnad tillerkänns och vilket anses verkställbart enligt denna stats lagstiftning, inte utgör hinder för verkställigheten av en dom försedd med intyg som meddelats tidigare av den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten och som innebär att barnet ska återlämnas.
Den femte frågan
80 Den hänskjutande domstolen har ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida verkställighet av en dom försedd med intyg kan vägras i den verkställande medlemsstaten med anledning av att verkställighet, på grund av omständigheter som inträffat sedan domen meddelades, skulle innebära att barnets bästa allvarligt äventyrades, eller om dessa ändrade omständigheter måste åberopas inför domstolen i ursprungsmedlemsstaten, så att verkställigheten i den medlemsstat där domen görs gällande måste skjutas upp till dess att förfarandet i ursprungsmedlemsstaten har avgjorts.
81 Huruvida det uppstått en väsentlig förändring av omständigheterna med avseende på barnets bästa är en sakfråga som i förekommande fall kan leda till att den behöriga domstolens beslut om barnets återlämnande ska ändras. Enligt den fördelning av behörigheten som vid upprepade tillfällen har påtalats i denna dom ska sådana frågor avgöras av den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten. Denna domstol är för övrigt enligt det system som inrättats genom förordningen även behörig att bedöma vad som utgör barnets bästa och det är vid denna domstol som en ansökan om eventuellt uppskov med verkställigheten av dess dom ska göras.
82 Denna slutsats vederläggs inte av den hänvisning som förekommer i artikel 47.2 första stycket i förordningen till att en dom som meddelats i en annan medlemsstat ska verkställas ”på samma villkor” som om den hade meddelats i den verkställande medlemsstaten. Detta krav ska tolkas strikt. Det kan endast avse formerna för hur barnets återlämnande bör ske och kan aldrig utgöra grund för att angripa den behöriga domstolens dom i sak.
83 Den femte frågan ska således besvaras enligt följande. Verkställigheten av en dom försedd med intyg kan inte vägras i den verkställande medlemsstaten med anledning av att verkställighet, på grund av omständigheter som inträffat sedan domen meddelades, skulle innebära att barnets bästa allvarligt äventyrades. Sådana ändrade omständigheter måste åberopas inför den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten, och det är även vid denna domstol som en eventuell ansökan om uppskov med verkställigheten av domen ska göras.
Rättegångskostnader
84 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:
1) Artikel 10 b iv i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 ska tolkas så, att en interimistisk åtgärd inte utgör en ”dom i vårdnadsfrågan som inte medför att barnet skall återlämnas” i den mening som avses i bestämmelsen, och den kan därmed inte ligga till grund för en överföring av behörigheten till domstolarna i den medlemsstat dit barnet olovligen har bortförts.
2) Artikel 11.8 i förordning nr 2201/2003 ska tolkas så, att en behörig domstols beslut om att barnet ska återlämnas omfattas av denna bestämmelses tillämpningsområde även om detta beslut inte har föregåtts av ett slutligt avgörande av frågan om barnets vårdnad från samma domstol.
3) Artikel 47.2 andra stycket i förordning nr 2201/2003 ska tolkas så, att ett senare beslut från en domstol i den verkställande medlemsstaten, enligt vilket interimistisk vårdnad tillerkänns och vilket anses verkställbart enligt denna stats lagstiftning, inte utgör hinder för verkställigheten av en dom försedd med intyg som meddelats tidigare av den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten och som innebär att barnet ska återlämnas.
4) Verkställigheten av en dom försedd med intyg kan inte vägras i den verkställande medlemsstaten med anledning av att verkställighet, på grund av omständigheter som inträffat sedan domen meddelades, skulle innebära att barnets bästa allvarligt äventyrades. Sådana ändrade omständigheter måste åberopas inför den behöriga domstolen i ursprungsmedlemsstaten, och det är även vid denna domstol som en eventuell ansökan om uppskov med verkställigheten av domen ska göras.
Underskrifter