PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 20 januari 2009
Mål F-32/08
Marie-Claude Klein
mot
Europeiska gemenskapernas kommission
”Personalmål – Tjänstemän – Pensioner – Invaliditetspension – Dödsfall – Begreppet underhållsberättigat barn – Artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna – Dödsfallsersättning – Belopp som utbetalas vid dödsfall – Barnpension”
Saken: Talan som Marie-Claude Klein har väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA och genom vilken hon i huvudsak har yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara det beslut som Byrån för löneadministration och individuella ersättningar vid kommissionen fattade den 4 maj 2007 om att avslå hennes ansökan om vissa ekonomiska ersättningar till följd av att sökandens far, tidigare tjänsteman vid kommissionen, hade avlidit, samt ogiltigförklaring, i mån av behov, av tillsättningsmyndighetens beslut av den 15 november 2007 genom vilket det klagomål som ingetts den 3 augusti 2007 avseende det ovannämnda beslutet avslogs.
Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna.
Sammanfattning
1. Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Kortfattad framställning av grunderna för talan
(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 35.1)
2. Gemenskapsrätt – Tolkning – Principer – Självständig tolkning
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 70 och 80)
3. Tjänstemän – Pensioner – Rättsinnehavare – Underhållsberättigat barn
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 70 och 80; bilaga VII, artikel 2)
4. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfalls- och arbetsskadeförsäkring – Belopp som utbetalas vid dödsfall
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73.1 och 73.2)
5. Tjänstemän – Pensioner – Rättsinnehavare – Tidsfrist för att begära fastställelse av pensionsrättigheter
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VIII, artikel 42)
1. Det framgår av bestämmelserna i artikel 35.1 i personaldomstolens rättegångsregler att ansökan ska innehålla uppgifter om föremålet för talan och om de grunder samt faktiska och rättsliga omständigheter som åberopas. För att en talan ska kunna upptas till sakprövning är det, för att rättssäkerheten ska kunna garanteras, nödvändigt att de väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt framgår av innehållet i själva ansökan. Även om en hänvisning till en bilaga i regel inte räcker som redogörelse för bakgrunden ska talan inte avvisas, utan i stället prövas i sak, om svaranden och gemenskapsdomstolen har haft möjlighet att förstå redogörelsen för bakgrunden i klagomålet. I vilket fall som helst har gemenskapsdomstolen rätt att, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, pröva huruvida det med beaktande av principen god rättskipning är befogat att ogilla en talan utan att dessförinnan ha prövat en invändning om rättegångshinder som framställts av svaranden.
(se punkterna 19 och 20)
Hänvisning till:
Domstolen: 26 februari 2002, rådet mot Boehringer, C-23/00 P, REG 2002, s. I‑1873, punkterna 51 och 52; 23 mars 2004, Frankrike mot kommissionen, C‑233/02, REG 2004, s. I‑2759, punkt 26
Förstainstansrätten: 28 april 1993, De Hoe mot kommissionen, T-85/92, REG 1993, s. II‑523, punkt 20; 22 juni 1994, Rijnoudt och Hocken mot kommissionen, T-97/92 och T-111/92, REGP 1994, s. I-A-159 och II-511, punkt 71; 21 maj 1999, Asia Motor Frankrike m.fl. mot kommissionen, T-154/98, REG 1999. s. II‑1703, punkt 49; 15 juni 1999, Ismeri Europa mot revisionsrätten, T-277/97, REG 1999, s. II‑1825, punkt 29; 15 juni 2005, Regione autonoma della Sardegna mot kommissionen, T-171/02, REG 2005, s. II‑2123, punkt 155
Personaldomstolen: 17 oktober 2007, Mascheroni mot kommissionen, F-63/06, REGP 2007, s. I‑A-1-0000 och s. II‑A-1-0000, punkt 52; 8 april 2008, Bordini mot kommissionen, F-134/06, REGP 2008, s. I‑A-1-0000 och s. II‑A-1-0000, punkt 56
2. Det följer av såväl kravet på en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten som likhetsprincipen att ett begrepp i en gemenskapsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma dess betydelse och räckvidd normalt ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela gemenskapen, som ska göras under hänsynstagande till sammanhanget och syftet med föreskrifterna i fråga. Det är visserligen så att även för det fall det saknas en uttrycklig hänvisning, kan tillämpningen av gemenskapsrätten i förekommande fall förutsätta ett beaktande av medlemsstaternas rätt, men det är endast i de fall då gemenskapsdomstolen inte i gemenskapsrätten eller i de allmänna gemenskapsrättsliga principerna kan finna ledning för att kunna fastställa en bestämmelses innehåll och räckvidd genom en självständig tolkning.
När det gäller tolkningen av uttrycket underhållsberättigat barn som återfinns i artiklarna 70 och 80 i tjänsteföreskrifterna, innehåller gemenskapsrätten, framför allt tjänsteföreskrifterna, tillräckliga upplysningar för att uttryckets innehåll och räckvidd ska kunna fastställas självständigt. Framför allt ska varje hänvisning till nationell rätt undvikas. Dessutom är en självständig tolkning av uttrycket underhållsberättigat barn mest lämplig för att säkerställa en enhetlig tolkning av uttrycket samt likabehandling av tjänstemäns rättsinnehavare, personer med rätt till avgångspension och personer med rätt till invaliditetsersättning.
(se punkterna 35 och 36)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten: 22 februari 2006, Adam mot kommissionen, T-342/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑23 och II‑A‑2‑107, punkt 32
3. Vid tolkningen av uttrycket underhållsberättigat barn i den mening som avses i artiklarna 70 och 80 i tjänsteföreskrifterna ska definitionen av underhållsberättigat barn i artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna om barntillägg tjäna som utgångspunkt. Enligt punkt 2 i nämnda artikel rör det sig om ett barn ”som tjänstemannen faktiskt försörjer” och därvid ska det förestås att det faktiska underhållet innebär tillgodoseende av samtliga eller vissa av barnets grundläggande behov, framför allt vad beträffar bostad, mat, kläder, utbildning, vård och vårdkostnader.
Gemenskapsdomstolen ska vad beträffar artikel 2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna beakta åldergränserna för barntillägg enligt punkt 3 i nämnda artikel, det vill säga att barnet måste vara under 18 år, eller i vissa fall under 26 år. De åldersgränser som föreskrivs i artikel 2.3 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna är således motiverade inte bara när det gäller beviljandet av barntillägg utan också när det gäller beviljandet av dödsfallsersättning eller barnpension. Om lagstiftaren vid sin bedömning har utgått från att barnen måste kunna försörja sig själva när de har uppnått en viss ålder och inte längre ligga gemenskapsbudgeten till last genom barntillägg, finns det inte anledning att betvivla att samma sak gäller de ekonomiska ersättningar som föreskrivs i artiklarna 70 och 80 i tjänsteföreskrifterna.
Nödvändigheten av att definiera uttrycket underhållsberättigat barn med beaktande av artikel 2.2 jämförd med artikel 2.3 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna bekräftas av bestämmelserna i punkterna 6 och 7 i samma artikel. Det framgår nämligen tydligt av dessa sistnämnda bestämmelser att uttrycket underhållsberättigat barn inte ska tolkas endast i den mening som avses i punkt 2 i nämnda artikel, utan att det ska ges en vidare mening. I artikel 2.6 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna hänvisas nämligen uttryckligen till ”underhållsberättigade barn enligt denna artikel” och i punkt 7 i samma artikel hänvisas uttryckligen till ”barn som är underhållsberättigat enligt punkterna 2 och 3”.
Det framgår uttryckligen av artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna att, för att en person ska kunna likställas med ett underhållsberättigat barn krävs ”ett särskilt motiverat beslut av tillsättningsmyndigheten”. Administrationens möjlighet att i enlighet med artikel 2.4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna likställa en person med ett underhållsberättigat barn är beroende av att det kan visas både att tjänstemannen är ”rättsligt underhållsskyldig” och att barnets försörjning medför ”betungande utgifter” för tjänstemannen.
(se punkterna 37, 40, 41, 44 och 45)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten: 10 oktober 2006, Arranz Benitez mot parlamentet, T-87/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑201 och II‑A‑2‑1031, punkt 42, och där angiven rättspraxis
4. Hänvisningen i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna till de villkor som uppställs i de gemensamma reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna avser endast den artikelns materiella tillämpningsområde, det vill säga risken för ”yrkessjukdomar och olycksfall” och inte den personkrets som omfattas av dess tillämpningsområde. Det är också på detta sätt, det vill säga med avseende på de gemensamma reglernas materiella tillämpningsområde, som bestämmelsen i artikel 73.1 andra stycket i tjänsteföreskrifterna ska förstås. Den har följande lydelse: ”I dessa regler skall de risker som inte täcks anges.” När det gäller den personkrets som omfattas av de gemensamma reglernas materiella tillämpningsområde konstaterar domstolen dessutom att de gemensamma reglerna, enligt artikel 1 i dessa regler, endast är tillämpliga på ”tjänstemannen”, ”den tillfälligt anställde” eller den ”kontraktsanställde”. De täcker således inte de risker som har uppstått efter att tjänstemannen eller den anställde slutgiltigt har lämnat sin tjänst. Visserligen föreskrivs det beträffande yrkessjukdom i artikel 16 att ”den före detta försäkrade” (det vill säga den som slutgiltigt har lämnat sin tjänst) eller tjänstemannens rättsinnehavare (när den försäkrade har avlidit) kan komma i åtnjutande av sådana förmåner som föreskrivs i artikel 73.2 i tjänsteföreskrifterna, men sådana förmåner är endast garanterade när ”den före detta försäkrade” har avlidit som en följd av en sjukdom som, trots att den uppträtt efter det att han eller hon lämnat tjänsten slutgiltigt, har orsakats av arbetet.
Den omständigheten att det i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna anges att det belopp som utbetalas vid dödsfall kan kumuleras med de förmåner som föreskrivs i kapitel 3 i avdelning V i tjänsteföreskrifterna utgör inget bevis för att också rättsinnehavarna till en tjänsteman som inte längre är i aktiv tjänst kan ha rätt till det belopp som utbetalas vid dödsfall. Det är nämligen så att vissa artiklar i kapitel 3 rör personer som har rätt till avgångspension eller invaliditetsersättning, medan det i andra bestämmelser, såsom artiklarna 79 och 80 i tjänsteföreskrifterna, föreskrivs ekonomiska förmåner inte endast för de ovannämnda försäkrade personernas rättsinnehavare, utan också för den aktiva tjänstemannens rättsinnehavare för det fall denne skulle avlida.
(se punkterna 54 och 55)
5. Regeln i artikel 42 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna, i vilken det föreskrivs att om en tjänsteman avlider och hans rättsinnehavare inte begär fastställelse av sina pensionsrättigheter inom ett år från tjänstemannens dödsdag förlorar de sina rättigheter, utom i fall av force majeure, tillhör tvingande rätt och är inte något som parterna eller domstolen kan råda över, eftersom regeln har fastställts för att säkerställa tydlighet och säkerhet i rättsförhållanden. Det faktum att en rättsinnehavare inte har fått kännedom om innehållet i tjänsteföreskrifterna förrän efter fristens utgång utgör inte ett argument som motiverar att fristen överskrids, och kan således inte innebära att det föreligger force majeure, eftersom fristen på ett år framstår som tillräckligt lång för att ge tjänstemannens eller gemenskapspensionärens arvtagare och rättsinnehavare tid att kontakta institutionen. Dessutom förutsätts varje person på vilken tjänsteföreskrifternas regler är tillämpliga eller som kan komma i åtnjutande av en rättighet enligt dessa regler känna till tjänsteföreskrifterna och kan inte inom något område åberopa sin bristande kännedom för att undslippa preskriptionsfristerna i nämnda föreskrifter.
(se punkterna 59 och 60)
Hänvisning till:
Förstainstansrätten: 29 september 1999, Neumann och Neumann-Schölles mot kommissionen, T-68/97, REGP 1999, s. I‑A‑193 och II‑1005, punkterna 45 och 48