Begäran om förhandsavgörande framställd av Sofiyski rayonen sad (Bulgarien) den 14 maj 2020 – ”Toplofikatsia Sofia” EAD, ”Chez Elektro Balgaria” AD, ”Agentsia za kontrol na prosrocheni zadalzhenia” EOOD

(Mål C-208/20)

Rättegångsspråk: bulgariska

Hänskjutande domstol

Sofiyski rayonen sad

Parter i det nationella målet

Sökande: ”Toplofikatsia Sofia” EAD, ”Chez Elektro Balgaria” AD, ”Agentsia za kontrol na prosrocheni zadalzhenia” EOOD

Tolkningsfrågor

Ska artikel 20.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt jämförd med artikel 47.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, principerna om icke-diskriminering och likabehandling vid förfarandeåtgärder i nationella domstolsförfaranden samt artikel 1[.1] a i förordning (EG) nr 1206/2001¹ om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur tolkas så, att om det i den nationella lagstiftningsom är tillämplig på den domstol vid vilken talan har väckts föreskrivs att domstolen på officiell väg ska inhämta information om svarandens adress i denna stat och det konstateras att svaranden befinner sig i en annan EU-medlemsstat, den nationella domstol vid vilken talan har väckts är skyldig att inhämta information om svarandens adress från de berörda myndigheterna i bosättningslandet?

Ska artikel 5.1 i förordning (EU) nr 1215/2012² av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område jämförd med principen om att den nationella domstolen måste säkerställa processuella rättigheter för ett effektivt skydd av de rättigheter som följer av unionsrätten tolkas så, att en nationell domstol som utreder var gäldenären har sin stadigvarande vistelseort kan genomföra detta betalningsföreläggande som ett ensidigt formellt förfarande utan bevisupptagning i enlighet med nationell rätt och kan betrakta varje skälig misstanke om att gäldenären har sin stadigvarande vistelseort i ett annat EU-land som rättslig grund för att ett beslut om betalningsföreläggande kan utfärdas respektive som stöd för att beslutet om betalningsföreläggande saknar laga kraft?

Ska artikel 5.1 i förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område jämförd med principen om att den nationella domstolen måste säkerställa processuella rättigheter för ett effektivt skydd av de rättigheter som följer av unionsrätten tolkas så, att en nationell domstol som utfärdar ett betalningsföreläggande mot en viss gäldenär och sedan konstaterar att denna gäldenär i själva verket inte har någon stadigvarande vistelseort i domstolsstaten är skyldig att på eget initiativ ogiltigförklara det utfärdade betalningsföreläggandet, om denna omständighet enligt nationell rätt utgör hinder för att ett betalningsföreläggande utfärdas, även om det inte finns någon explicit lagbestämmelse om detta?

Om fråga 3 besvaras nekande: Ska de däri angivna bestämmelserna tolkas så, att de innebär att en nationell domstol är skyldig att ogiltigförklara det utfärdade betalningsföreläggandet när den har genomfört sin bedömning och med visshet har konstaterat att gäldenären inte har någon stadigvarande vistelseort i landet vid den domstol vid vilken talan har väckts?

____________

¹ EGT L 174, 2001, s. 1

² EUT L 351, 2012, s. 1