PERSONALDOMSTOLENS BESLUT (första avdelningen)

den 27 september 2011

Mål F‑82/07

Daniel Dittert

mot

Europeiska kommissionen

”Offentlig tjänst – Tjänstemän – Befordran – Befordringsförfarandet 2006 – Det nya befordringssystemet – Förlängning av karriären genom införande av nya grader som inte har sin motsvarighet i de gamla tjänsteföreskrifterna – Tillämpning av artikel 45 och bilaga XIII i tjänsteföreskrifter samt de allmänna bestämmelser som är tillämpliga från och med år 2005 – Legalitetsprincipen – Retroaktiv verkan av befordringsbeslut från tiden före den 1 maj 2004 – Övergångsbestämmelser – Uppenbart att talan ska ogillas”

Saken:      En talan enligt artikel 236 EG och artikel 152 EA, som väckts av Daniel Dittert med yrkande om i att ogiltigförklara kommissionens beslut att för befordringsförfarandet år 2006 befordra sökanden till lönegrad AD9, och inte till lönegrad AD 10.

Avgörande:      Talan ogillas. Daniel Dittert och Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader. Rådet ska i egenskap av intervenerande part bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Avgörande genom motiverat beslut – Villkor – Uppenbart att talan ska avvisas eller att den helt saknar rättslig grund – Räckvidd

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 76)

2.      Tjänstemän – Befordran – Tillämpliga bestämmelser – befordringsförfarandet 2004

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45; bilaga XIII, artikel 6 andra stycket; rådets förordning nr 723/2004, skäl 37)

3.      Tjänstemän – Befordran – Antagande av ett nytt system för befordran – Övergång från det gamla till det nya systemet

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

4.      Tjänstemän – Befordran – Tillämpliga bestämmelser – Principen om befordringsgångens enhetlighet – Princip som inte är unionsrättsligt förankrad

1.      Enligt artikel 76 i personaldomstolens rättegångsregler kan personaldomstolen, om det är uppenbart att en viss talan helt eller delvis ska avvisas eller att den helt saknar rättslig grund, utan vidare handläggning, avgöra målet genom motiverat beslut. Det fall som avses i denna bestämmelse är det där det är uppenbart att talan ska ogillas av skäl som avser föremålet för talan.

(se punkterna 38 och 39)

2.      När en lagändring sker i tjänsteföreskrifterna kan det vara nödvändigt för lagstiftaren att införa övergångsbestämmelser med hänsyn till att befintlig personal skulle kunna åberopa berättigade förväntningar och rättigheter förvärvade i de tjänsteföreskrifter som var tillämpliga före ändringen.

Vad gäller fastställandet av det befordringssystem som påverkas av ett beslut om att befordra en tjänsteman under befordringsförfarandet som ligger efter det att de nya tjänsteföreskrifterna trädde i kraft, den 1 maj 2004, görs det i artikel 5 andra stycket i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna skillnad mellan den dag då detta beslut fattades och den dag då det får verkan varvid den dag då beslutet får verkan är avgörande. Enligt denna bestämmelse fastställs den närmast högre lönegrad som avses i artikel 45 i de nya tjänsteföreskrifterna, vad gäller befordringar som skett före den 1 maj 2004, inte enligt de befordringssystem som följer av de nya tjänsteföreskrifterna utan i enlighet med det system som föreskrevs i de gamla tjänsteföreskrifterna. Denna bestämmelse är följaktligen en övergångsbestämmelse som gör det möjligt att garantera de berörda tjänstemännen att det gamla befordringssystemet tillämpas på befordringar som för verkan före den 1 maj 2004.

Vad gäller tillämpningsområdet för artikel 6 andra stycket i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna kan denna bestämmelse enbart tillämpas på befordringsbeslut som fattats före befordringsförfarandet år 2004 som får verkan före den 1 maj 2004, och det kan alltså inte tillämpas på tjänstemän som per den 30 april 2004 inte befordrats under befordringsförfarandet år 2004 eller som i vilket fall som helst inte befordrats med verkan före den 1 maj 2004.

Eftersom ett befordringsförfarande är ett årligt förfarande som alltid får verkan retroaktivt avseende ett enda befordringsförfarande, kan en institutions val att ge vissa befordringsbeslut retroaktiv verkan till en tidpunkt före den 1 maj 2004 inte anses ogiltigt i den mån som detta har sin rättsliga grund i artikel 6 andra stycket i bilaga XIII i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 56, 60, 61 och 104)

3.      De tjänstemän som förts upp på listan över befordring per den 30 april 2004, före ikraftträdandet av de nya tjänsteföreskrifterna, men som befordrats i samband med befordringsförfarandet för år 2006, befinner sig inte i samma rättsliga och faktiska situation som de tjänstemän i samma lönegrad som förts upp på listan över befordring per den 30 april 2004 men som faktiskt befordrats i samband med befordringsförfarandet år 2004.

I enlighet med de rättsliga bestämmelser som reglerar tjänstemäns befordran följer det av den bedömning av kvalifikationerna som tillsättningsmyndigheten måste genomföra inför varje årligt befordringsförfarande att det till följd av denna bedömning enbart är de tjänstemän som anses mest meriterade under en viss period som befordras. I detta avseende är det en väsentlig skillnad mellan den faktiska och rättsliga situationen för de tjänstemän vilka av nämnda myndighet anses mindre meriterade i längden och situationen för deras kollegor som faktiskt befordrats. De förstnämnda ingår alltså inte i samma grupp som deras befordrade kollegor och kan inte kräva likabehandling.

Eftersom tjänsteföreskrifterna inte föreskriver en behörighet för institutioner att anta övergångsbestämmelser, under befordringsförfarandet år 2006, som avviker från den direkta tillämpligheten av den nya karriärstrukturen, åsidosätter en institution som inte antar sådana bestämmelser varken principerna om likabehandling eller om rätt till karriärsutveckling, eller skyddet för berättigade förväntningar.

(se punkterna 76-78, 95 och 96)

Hänvisning till

Domstolen: den 22 december 2008 i mål C‑443/07 P, Centeno Mediavilla m.fl. mot kommissionen, punkt99

Förstainstansrätten: den 11 juli 2007 i mål T‑58/05, Centeno Mediavilla m.fl. kommissionen, punkterna 86 och 113

4.      I unionsrätten är varken principen om befordringsgångens enhetlighet eller principen om rätt till karriärutveckling uttryckligen stadfästa. I rättspraxis anges däremot principen om rätt till karriärutveckling som en särskild form av likabehandlingsprincip som är tillämplig på tjänstemän.

(se punkterna 79, 80 och 108)

Hänvisning till

Personaldomstolen: den 5 mars 2008F‑33/07, Toronjo Benitez mot kommissionen, punkt 87