DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 10 juli 2014 (*)

”Personalmål – EIB:s personal – Mobbning – Utredningsförfarande – Ordförandens beslut att inte vidta några åtgärder med anledning av en anmälan – Utredningskommitténs yttrande – Felaktig definition av mobbning – Beteendet måste ha varit avsiktligt – Tecken på mobbning och beteenden som utgör mobbning har fastställts – Fastställande av orsakssamband – Föreligger inte – Utredningskommitténs yttrande är motsägelsefullt – Uppenbart oriktig bedömning – Fel i tjänsten – Skyldighet att iaktta sekretess – Skydd för personuppgifter – Skadeståndstalan”

I mål F‑103/11,

angående en talan enligt artikel 270 FEUF,

CG, anställd vid Europeiska investeringsbanken, Sandweiler (Luxemburg), inledningsvis företrädd av advokaten N. Thieltgen, därefter av advokaterna J.‑N. Louis och D. de Abreu Caldas,

sökande,

med stöd av

Europeiska datatillsynsmannen (EDTM), inledningsvis företrädd av I. Chatelier och H. Kranenborg, därefter av I. Chatelier och A. Buchta, samtliga i egenskap av ombud,

intervenient,

mot

Europeiska investeringsbanken (EIB), företrädd av G. Nuvoli och T. Gilliams, båda i egenskap av ombud, biträdda av advokaten A. Dal Ferro,

svarande,

meddelar

PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen),

sammansatt av ordföranden M. I. Rofes i Pujol, (referent) samt domarna K. Bradley och J. Svenningsen,

justitiesekreterare: handläggaren J. Tomac,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 6 mars 2014,

följande

Dom

1        Genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 11 oktober 2011 har CG yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara beslutet av den 27 juli 2011, fattat av ordföranden vid Europeiska investeringsbanken (nedan kallad EIB eller banken), om att inte vidta någon åtgärd med anledning av CG:s anmälan om mobbning och förplikta banken att ersätta den ekonomiska och ideella skada hon anser sig ha lidit på grund av att beslutet av den 27 juli 2011 är rättsstridigt, på grund av den mobbning hon påstår sig ha lidit samt på grund av de fel i tjänsten som kan tillskrivas banken.

 Tillämpliga bestämmelser

2        Enligt artikel 308 FEUF är Europeiska investeringsbankens stadga fogad som ett protokoll till EU-fördraget och utgör en integrerad del av detta.

3        I artikel 7.3 h i protokoll nr 5 avseende bankens stadga föreskrivs att bankens råd ska godkänna bankens arbetsordning. Denna arbetsordning godkändes den 4 december 1958 och har sedan ändrats vid flera tillfällen. I arbetsordningen föreskrivs att föreskrifter för bankens personal fastställs av bankens styrelse.

4        Den 20 april 1960 fastställde styrelsen personalföreskrifter för banken. I den lydelse som är tillämplig i målet stadgas i artikel 14 i nämnda personalföreskrifter att bankens personal består av tre kategorier av anställda, beroende på vilken befattning som avses, varvid den första kategorin avser chefspersonal och innefattar två befattningstyper: ”[h]ögre chefsbefattningar” och ”[t]jänstegrupp C”; den andra kategorin avser handläggare och omfattar tre befattningstyper: ”[t]jänstegrupp D”, ”[t]jänstegrupp E” och ”[t]jänstegrupp F”; och den tredje kategorin avser assistenter och består av fyra befattningstyper.

5        Artikel 41 i personalföreskrifterna har följande lydelse:

”Alla individuella tvister mellan banken och dess anställda avgörs av [Europeiska unionens] domstol.

…”

6        Artikel 3.6 i uppförandekodexen för bankens anställda, såsom denna godkändes den 1 augusti 2006 av bankens styrelse (nedan kallad uppförandekodexen), med rubriken ”Värdighet på arbetsplatsen”, har följande lydelse:

”Mobbning eller hot får inte förekomma i någon form. Den som anser sig utsatt för mobbning eller hot får, i enlighet med bankens policy om värdighet på arbetsplatsen, vända sig till direktören för [personalavdelningen] utan att detta kan läggas vederbörande till last. Banken är skyldig att visa omsorg om den berörda personen och erbjuda honom eller henne sitt stöd.

3.6.1 Mobbning

Mobbning föreligger när en eller flera anställda under en längre period vid upprepade tillfällen uppvisar eller uttrycker hotfulla eller olämpliga kommentarer, attityder eller beteenden gentemot en annan anställd. Någon enstaka ohövlig kommentar eller något enskilt gräl som innefattar otrevliga ord som uttrycks vid humörsvängningar utgör inte mobbning. Regelbundna vredesutbrott, pennalism, ohövliga kommentarer eller sårande anspelningar, som regelbundet upprepas under veckor eller månader utgör utan tvivel tecken på mobbning på arbetsplatsen.

…”

7        År 2003 antog banken sin policy om värdighet på arbetsplatsen enligt artikel 3.6 i uppförandekodexen (nedan kallad policyn). I artikel 2.1 i nämnda policy, med rubriken ”Definition av hot och mobbning; vad är det frågan om?”, stadgas följande:

”I punkt 3.6 i [uppförandekodexen] stadgas att mobbning är oacceptabelt. Denna punkt innehåller även några definitioner av mobbning. Det finns inte en allomfattande definition av vad mobbning är, eftersom såväl mobbning som hot kan ta sig många uttryck. De kan uttryckas både fysiskt och verbalt och vanligtvis under en längre tid även om allvarliga punktvisa incidenter kan förekomma. Det är irrelevant om beteendet är avsiktligt. Principiellt avgörande är att mobbningen och hoten utgör ett oönskat och oacceptabelt beteende som är kränkande för den utsattes självkänsla och självförtroende.

…”

8        Genom policyn införs två interna förfaranden för att agera vid hot och mobbning. Det rör sig här om dels ett informellt förfarande varigenom den berörde anställde försöker uppnå en lösning i godo på problemet, dels ett formellt utredningsförfarande varigenom nämnde anställde gör en formell anmälan som handläggs av en utredningskommitté som består av tre personer. Utredningskommittén har till uppgift att göra en objektiv och oberoende utredning samt att lämna ett yttrande med en motiverad rekommendation till bankens ordförande som slutligen beslutar om vilka åtgärder som ska vidtas.

9        Vad beträffar utredningsförfarandet föreskriver policyn följande:

”Den anställde ska muntligen eller skriftligen informera [direktören för personalavdelningen]. Om denne anser att det inte rör sig om ett fall som omedelbart och tydligt kräver disciplinåtgärder och att ärendet, med hänsyn till omständigheterna, kan anses som mobbning, så får den anställde ta initiativ till utredningsförfarandet på följande sätt:

1.      Den anställde begär formellt och skriftligen att [direktören för personalavdelningen] ska inleda ett utredningsförfarande och anger föremålet för utredningen samt namnet på den eller de som påstås utföra mobbningen.

2.      [Direktören för personalavdelningen] föreslår tillsammans med personalrepresentanterna för [bankens ordförande] hur kommittén ska vara sammansatt och fastställer ett datum då utredningen ska påbörjas, senast 30 dagar efter att anmälan mottogs.

3.      [Direktören för personalavdelningen] ska omedelbart bekräfta att han tagit emot den berörde anställdes meddelande och vitsorda att utredningsförfarandet sålunda inletts. Dessutom ska nämnda direktör vidta följande åtgärder:

a.      Begära att den berörde anställde utvecklar sin anmälan i ett memorandum …

…

c.      Meddela att efter mottagande av ovannämnda memorandum kommer den påstådde mobbaren att informeras om anmälans föremål och ges nödvändiga upplysningar i detta avseende. Han eller hon kommer däremot inte att erhålla en kopia av nämnda memorandum.

…

e.      Informera [klaganden] om att det kommer att påpekas för den påstådde/utpekade mobbaren att klaganden inte får utsättas för påtryckningar på något sätt och att anmälan ska behandlas konfidentiellt av samtliga inblandade (meddelandet ska dateras och översändas till [direktören för personalavdelningen] med mottagningskvitto).

…

4.      När memorandumet [från klaganden] har emottagits, ska [direktören för personalavdelningen] ombesörja följande:

a.      Ett meddelande ska utan dröjsmål tillställas den påstådde mobbaren. I meddelandet ska föremålet för anmälan preciseras och all nödvändig information ges. Den påstådde mobbaren ska uppmanas att inom [tio] dagar inkomma med ett skriftligt svar i förseglad försändelse. Om han eller hon så önskar får svaret åtföljas av styrkande handlingar eller annan bevisning.

…

c.      Det ska påpekas för den påstådde mobbaren att klaganden inte får utsättas för påtryckningar på något sätt och att anmälan ska behandlas konfidentiellt av samtliga inblandade (meddelandet ska dateras och översändas till [direktören för personalavdelningen] med mottagningskvitto).

…”

10      Det muntliga hörandet ska enligt vad policyn föreskriver gå till på följande sätt:

”Det muntliga hörandet syftar till att fastställa exakt vad som inträffat och att sammanställa de faktiska omständigheterna för att kunna formulera en motiverad rekommendation. …

… Kommittén kan anpassa sitt sätt att handlägga ärendet enligt vad den finner lämpligt. Vanligtvis sker det muntliga hörandet i form av olika samtal som ska genomföras i nedanstående ordning:

–        inledningsvis med [klaganden],

–        vittnen som [klaganden] eventuellt har åberopat,

–        den påstådde mobbaren[,]

–        vittnen som den påstådde mobbaren eventuellt har åberopat[,]”

…”

11      Vad gäller utfallet av utredningen anges i policyn följande:

”När samtliga parter har hörts och när samtliga övriga undersökningar som eventuellt är lämpliga har gjorts bör kommittén kunna överlägga och föreslå en motiverad rekommendation. Kommittén ska inte ha befogenhet att fatta beslut.

Kommittén kan ge olika rekommendationer avseende följande åtgärder:

…

–        Ett disciplinförfarande [avseende den påstådde mobbaren] ska inledas. 

…”

12      Vad gäller det slutliga beslut som bankens ordförande ska fatta föreskriver policyn följande: 

”I beslutet som bankens ordförande fattar ska de eventuella åtgärder som ska vidtas närmare anges. Beslutet ska även innehålla en tidsplan för dessa åtgärder. Det kan härvid röra sig om till exempel följande:

–        Inledande av ett disciplinförfarande [avseende den påstådde mobbaren],

…”

13      I enlighet med bilaga I i denna policy ska nämnda bilaga gälla parallellt med bankens uppförandekodex och personalföreskrifter.

 Bakgrund till tvisten

14      Sökanden anställdes av banken den 16 juli 1998 i tjänstegrupp E i kategorin handläggare.

15      Den 1 april 2001 befordrades sökanden till tjänstegrupp D, löneklass 1, inom personalkategorin handläggare.

16      Mellan den 1 juli 2001 och den 1 januari 2008 var sökanden hierarkiskt underställd Y, först inom ramen för ett projekt och därefter inom generaldirektoratet (GD) för riskhantering (nedan kallat GD riskhantering). Hon innehade då tjänsten som chef för enheten ”växlingsrisker” inom departementet för finansiella risker som Y var direktör för. Å tjänstens vägnar hade sökanden även ett nära samarbete med X, som var direktör för departementet för kreditrisker inom GD riskhantering.

17      Den 1 januari 2008 utnämndes sökanden till chef vid avdelningen för samordning (nedan kallad avdelningen för samordning) inom GD riskhantering och befordrades samtidigt till tjänstegrupp C i personalkategorin chefspersonal. Vid denna tidpunkt leddes GD riskhantering av en generaldirektör. Denne var direkt överordnad X, som var direktör för departementet för kreditrisker, Y, som var direktör för departementet för finansiella risker, och sökanden. Då talan väcktes innehade sökanden fortfarande denna tjänst.

18      Från och med den 23 januari till den 8 mars 2008 var sökanden sjukskriven. Mellan den 9 mars och den 28 juli 2008 var hon mammaledig och därefter semesterledig till och med den 12 september 2008.

19      I sökandens utvärderingsrapport för år 2008, angav betygssättaren att sökandens prestation uppfyllde samtliga förväntningar och hon beviljades en bonus.

20      I sökandens utvärderingsrapport avseende de första sex månaderna av år 2009 fann betygssättaren att sökandens prestation varit mycket god. Sökanden erhöll en löneökning bestående av tre minilöneklasser samt bonus.

21      Den 1 maj 2010 tillsattes generaldirektören för GD riskhantering på en annan tjänst inom banken. X tillsattes som tillförordnad generaldirektör för GD riskhantering för resterande delen av år 2010 och till och med den 30 mars 2011. Under samma tid innehades hans tidigare tjänst som direktör för departementet för kreditrisker tillfälligt av Z.

22      Sökanden, X och Y sökte alla tjänsten som generaldirektör för GD riskhantering. Sökanden sökte för sin del även tjänsten som direktör för departementet för kreditrisker. Varken X, Y eller sökanden tillsattses på någon av de sökta tjänsterna.

23      Från och med den 4 maj 2010 blev sökanden långtidssjukskriven. Hennes frånvaro ledde till att vissa av hennes ansvarsområden såsom chef för avdelningen för samordning omfördelades till bland annat X, Y och Z.

24      På sökandens begäran intygade hennes behandlande läkare den 28 juni 2010 att sökandens hälsotillstånd krävde vila i sängläge men att hon var förmögen att arbeta i hemmet under förutsättning att hon var sängliggande eller halvsatt upp. Detta tillstånd gällde enligt läkarintyget tills vidare. Med stöd av detta intyg begärde sökanden att få arbeta hemifrån, enligt systemet med ”télétravail” (distansarbete). Banken beviljade ansökan men preciserade att hon fortfarande hade ställning som sjukskriven.

25      I början av september 2010 begärde sökanden tillstånd från bankens företagsläkare att få arbeta en halv dag i veckan vid bankens huvudkontor och att få fortsätta att arbeta enligt reglerna om distansarbete. Begäran godtogs.

26      Den 15 december 2010 tillsattes en ny direktör för GD riskhantering som tillträdde sin tjänst den 1 april 2011.

27      Mellan den 8 februari och den 3 april 2011 tilläts sökanden att arbeta halvtid av medicinska skäl.

28      Den 18 februari 2011 inkom sökanden i enlighet med policyn med en ansökan om att ett utredningsförfarande skulle inledas avseende X och Y, efter att först ha prövat det informella förfarandet. I sin ansökan hävdade sökanden att X, sedan juni 2010, och Y, sedan september 2008, hade hotat och mobbat henne. Beteendet bestod huvudsakligen och för det första i vilseledande information och innehållande av information i syfte att göra det svårare för henne att arbeta effektivt. För det andra bestod beteendet i att frysa ut henne genom att reducera och/eller förminska hennes roll och ansvarsområden. För det tredje hade hon fått utstå offentligt förtal liksom offentlig och/eller privat förödmjukelse och för det fjärde hållits utanför sin krets av kollegor genom att inte tas med vid informationsutbyten avseende arbetet.

29      I skrivelse av den 22 februari 2011 svarade banken på sökandens skrivelse av den 18 februari samma år.

30      Genom skrivelse från direktören för personalavdelningen av den 28 februari 2011 informerades sökanden om att utredningsförfarandet hade inletts och uppmanades samtidigt att utveckla sin anmälan i ett memorandum. I samma skrivelse påpekades det att så snart memorandumet erhållits skulle de påstådda mobbarna informeras om anmälans föremål och erhålla en kopia av memorandumet för att kunna tillvarata sin respektive rätt till försvar. På samma sätt skulle sökanden, i enlighet med samma princip och för ömsesidighetens skull, erhålla en kopia av svaren från de två påstådda mobbarna. I skrivelsen preciserades det vidare att de sistnämnda personerna skulle påminnas om att hon inte fick utsättas för påtryckningar på något sätt och att anmälan skulle behandlas konfidentiellt av samtliga inblandade.

31      I ett memorandum av den 14 mars 2011 redogjorde sökanden för mobbning och hot som de två påstådda mobbarna, X och Y, skulle ha gjort sig skyldiga till gentemot henne. Handlingar till stöd för anmälan bifogades memorandumet. Flera av bilagorna innehöll uppgifter om sökandens hälsa, inklusive läkarintyg bland annat för arbetsoförmåga och skriftväxling genom e-postmeddelanden.

32      Genom skrivelse av den 16 mars 2011 bekräftade direktören för personalavdelningen att han hade emottagit memorandumet av den 14 mars 2011 och informerade samtidigt sökanden om att detta memorandum hade tillställts X och Y samma dag. Det är ostridigt mellan parterna att de styrkande handlingar som bilagts memorandumet av den 14 mars 2011 även översändes.

33      X och Y besvarade sökandens memorandum i varsitt eget memorandum av den 28 mars 2011. Hon erhöll även en kopia av dessa.

34      Mellan den 4 april och den 8 juli 2011 var sökanden frånvarande på grund av sjukdom. Hon återupptog därefter sitt arbete på halvtid och var sjukskriven resten av tiden. Den 1 september 2011 återgick hon i tjänst på heltid.

35      I skrivelse av den 6 april 2011 till direktören för personalavdelningen kritiserade sökanden att hennes memorandum av den 14 mars 2011 jämte samtliga bilagor hade tillställts de påstådda mobbarna trots att bilagorna innehöll en mängd konfidentiella personuppgifter avseende hennes hälsa.

36      Direktören för personalavdelningen svarade genom skrivelse av den 11 april 2011 och gjorde bland annat gällande att policybestämmelserna avseende utredningsförfaranden just då reviderades vad gällde översändande av inlagor mellan parterna för att tillvarata rätten till försvar. Syftet med revideringen var att de skulle överensstämma med nya riktlinjer från Europeiska datatillsynsmannen (datatillsynsmannen).

37      I e-postmeddelanden av den 28 april 2011 fäste personalavdelningen var och en av de påstådda mobbarnas uppmärksamhet på att det bland de handlingar som sänts den 16 mars 2011 återfanns handlingar med medicinskt innehåll som sökanden överlämnat inom ramen för utredningsförfarandet. De ombads samtidigt att behandla dessa handlingar strikt konfidentiellt.

38      Den 2 maj 2011 hörde utredningskommittén – som tillsatts av bankens ordförande – sökanden samt X och Y.

39      De vittnen som sökanden bett att utredningskommittén skulle höra vägrade samtliga, med undantag för en person, att inställa sig inför utredningskommittén. Efter att ha hört de vittnen som X hade angett samt de personer som kommittén på eget initiativ önskat höra, beslutade utredningskommittén att inte insistera på att höra de vittnen som sökanden angett.

40      Den 11 juli 2011 lämnade utredningskommittén sitt yttrande (nedan kallat utredningskommitténs yttrande). Vad gällde X fann utredningskommittén att det inte kunnat ”fastställas att han gjort sig skyldig till ett felaktigt och avsiktligt beteende som skulle kunna anses som mobbning”. Vad gällde Y konstaterade utredningskommittén att vissa av de beteenden som sökanden påtalat visat sig ha förekommit men uttalade sig inte om huruvida dessa beteenden kunde anses utgöra mobbning. I sitt yttrande formulerade utredningskommittén även ett antal rekommendationer till banken.

41      Genom skrivelse av den 27 juli 2011 informerade bankens ordförande sökanden om att han, mot bakgrund av utredningskommitténs yttrande, beslutat att inte vidta några åtgärder med anledning av hennes anmälan (nedan kallat beslutet av den 27 juli 2011). I nämnda skrivelse preciserade bankens ordförande att direktören för personalavdelningen stod till sökandens förfogande för att diskutera en eventuell förflyttning till bankens styrekonom.

42      I augusti 2011 tillställde sökanden – vid en tidpunkt som inte preciserats – datatillsynsmannen ett klagomål avseende bankens behandling av hennes personuppgifter under utredningsförfarandet. Datatillsynsmannen inledde en utredning men beslutade den 2 februari 2012 att skjuta upp handläggningen tillsvidare i väntan på ett definitivt avgörande från unionsdomstolarna i förevarande mål.

43      I skrivelse av den 25 augusti 2011 tillställde sökanden banken en begäran om ersättning för den skada hon lidit på grund av bankens rättsstridiga beslut av den 27 juli 2011 och på grund av ett skadeståndsgrundande beteende gentemot henne sedan september 2008, vilket hon ansåg utgjorde fel i tjänsten.

44      I skrivelse av den 1 september 2011 avslog bankens ordförande begäran om ersättning (nedan kallat beslutet av den 1 september 2011).

45      I skrivelse av den 21 december 2011 begärde bankens ordförande att den tidigare generaldirektören för GD riskhantering skulle undersöka möjligheten att förflytta sökanden till ett annat direktorat.

46      Banken besvarade i skrivelse av den 2 februari 2012 till datatillsynsmannen ett antal frågor som datatillsynsmannen hade ställt till banken.

 Parternas yrkanden och förfarandet

47      Sökanden har i sin ansökan yrkat att personaldomstolen ska

–        ogiltigförklara slutsatsen i utredningskommitténs yttrande i den del den funnit att det inte föreligger några faktiska omständigheter som kan kvalificeras som mobbning av sökanden,

–        ogiltigförklara beslutet av den 27 juli 2011,

–        slå fast att sökanden varit utsatt för mobbning,

–        förplikta banken att se till att mobbningen upphör,

–        ogiltigförklara beslutet av den 1 september 2011,

–        slå fast att det begåtts fel i tjänsten vilka kan tillskrivas banken,

–        slå fast att banken är skadeståndsskyldig för den rättsstridighet som beslutet av den 27 juli 2011 är behäftat med, för den mobbning hon utsatts för samt för de fel i tjänsten som kan tillskrivas banken, och

–        förplikta banken att ersätta den fysiska, ideella och ekonomiska skada som sökanden har åsamkats och kan komma att åsamkas till följd av att det beslut som fattades av dess ordförande den 27 juli 2011 är rättsstridigt, den mobbning som hon utsatts för och de fel i tjänsten vilka kan tillskrivas banken. Denna ersättning ska utgå jämte dröjsmålsränta.

–        Vad gäller det förhållandet att beslutet av den 27 juli 2011 är rättsstridigt yrkas följande ersättning:

–        För ekonomisk skada med anledning av förlorad inkomst: 113 100 euro.

–        För ideell skada: 50 000 euro.

–        Vad gäller den mobbning som sökanden har utsatts för yrkas följande ersättning:

–        För ekonomisk skada vad avser förlorad inkomst och karriärförlust: 132 100 euro.

–        För ideell skada: 50 000 euro.

–        För de kostnader som sökanden åsamkats: 13 361,93 euro.

–        Vad gäller de fel i tjänsten som kan tillskrivas banken yrkas följande ersättning:

–        Avseende bankens åsidosättande av dess tystnadsplikt och skyldighet att skydda personuppgifter: 10 000 euro.

–        Avseende incidenten vid hörandet av vittnen, 40 000 euro.

–        Såsom åtgärd för bevisupptagning yrkas att de vittnen som anges i erbjudandet att tillhandahålla bevisning som bilagts ansökan ska höras.

–        Såsom åtgärd för bevisupptagning yrkas att det ska förordnas att en sakkunnigutredning genomförs för att fastställa omfattningen av den materiella och ideella skada som är följden av att beslutet av den 27 juli 2011 är rättsstridigt, av den mobbning sökanden utsatts för och av de fel i tjänsten som kan tillskrivas banken och vars föremål det ges en utförlig redogörelse för i erbjudandet att tillhandahålla bevisning i bilagan till ansökan.

–        Banken ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

48      Banken har i sitt svaromål yrkat att personaldomstolen ska

–        avvisa alternativt ogilla talan, och

–        förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

49      Genom skrivelse som inkom till personaldomstolens kansli den 31 januari 2012 begärde datatillsynsmannen att få intervenera till stöd för sökandens yrkanden.

50      Genom beslut av ordföranden på personaldomstolens andra avdelning den 24 april 2012 tilläts datatillsynsmannen att intervenera. Datatillsynsmannens interventionsinlaga inkom till personaldomstolens kansli den 1 juni 2012. I inlagan medgav datatillsynsmannen att han endast intervenerade till stöd för de av sökandens yrkanden som kräver en analys av reglerna för skydd av personuppgifter som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2001 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (EGT L 8, s. 1). I inlagor av den 22 juni 2012 respektive den 2 juli 2012 yttrade sig sökanden och banken över datatillsynsmannens yttrande. Banken yrkade att datatillsynsmannens yrkanden skulle ogillas och att han skulle förpliktas att ersätta de rättegångskostnader som interventionen förorsakat banken.

51      I skrivelse av den 30 mars 2012 till personaldomstolen kritiserade sökanden att ett av bankens ombud i förevarande mål tagit kontakt per telefon med en av de personer som sökanden hade föreslagit som vittne i erbjudandet att tillhandahålla bevisning i bilagan till hennes ansökan. Syftet med kontakten var att få klarhet i huruvida vederbörande hade för avsikt att vittna inför personaldomstolen till sökandens fördel. Till följd av denna kontakt omtalade den berörda personen för en kollega till sökanden att hon inte ville vittna av rädsla för repressalier.

52      I skrivelse av den 4 maj 2012 yttrade sig banken över sökandens skrivelse av den 30 mars 2012.

53      I skrivelser från justitiesekreteraren av den 17 januari 2014 anmodades parterna att ta ställning till åtgärderna för processledning. Parterna efterkom uppmaningen. I sitt svar gjorde sökanden en uppräkning av den ekonomiska skada hon anser sig ha lidit och gjorde gällande att den numera uppgår till 218 800 euro.

54      Vid förhandlingen återkallade sökanden det första och det fjärde yrkandet. Hon yrkade även att personaldomstolen skulle pröva den sjunde och åttonde grunden tillsammans.

 Upptagande till sakprövning

I –  Det tredje yrkandet: Fastställande av att det förekommit mobbning

55      Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska slå fast att hon varit och fortfarande är utsatt för mobbning.

56      Det följer dock av fast rättspraxis att det inte ankommer på unionsdomstolarna att fastställa faktiska omständigheter i principiellt hänseende (dom De Nicola/EIB, T‑120/01 och T‑300/01, EU:T:2004:367, punkt 136, och dom De Nicola/EIB, T‑264/11 P, EU:T:2013:461, punkt 63).

57      Talan kan således inte upptas till prövning såvitt gäller yrkandet att det ska fastställas att mobbning förekommit. Eftersom sökanden har begärt att personaldomstolen ska vidta åtgärder för bevisupptagning i form av hörande av vittnen i syfte att slå fast att mobbning förekommit, saknas det därför anledning att vidta sådana åtgärder. Det saknas likaså anledning att ta ställning till den incident i förfarandet som sökanden påtalade i sin skrivelse av den 30 mars 2012.

II –  Det femte yrkandet: Ogiltigförklaring av beslutet av den 1 september 2011

58      I beslutet av den 1 september 2011 avslog bankens ordförande sökandens begäran om ersättning av den 25 augusti 2011 för den skada hon lidit på grund av bankens rättsstridiga beslut av den 27 juli 2011 och på grund av bankens felaktiga beteende gentemot henne sedan september 2008, vilket hon ansåg utgjorde fel i tjänsten.

59      Personaldomstolen konstaterar emellertid att sökanden i förevarande mål yrkar ersättning för samma skador.

60      Under dessa omständigheter ska yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 1 september 2011 inte prövas självständigt (se dom Verheyden/kommissionen, F‑72/06, EU:F:2009:40, punkt 30).

III –  Det sjätte yrkandet: Fastställelse av att banken har gjort sig skyldig till fel i tjänsten

61      Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska fastställa att banken vid flera tillfällen har gjort sig skyldig till fel i tjänsten gentemot henne.

62      Personaldomstolen noterar emellertid att sökanden inom ramen för sina ersättningsyrkanden bland annat har yrkat att personaldomstolen ska förplikta banken att ersätta de skador som dessa fel i tjänsten har förorsakat henne. Yrkandet att det ska fastställas att det har begåtts fel i tjänsten utgör följaktligen självständiga yrkanden som i praktiken syftar till att personaldomstolen ska erkänna att vissa argument som åberopats till stöd för hennes talan om skadestånd är välgrundade. Sådana yrkanden ska enligt fast rättspraxis emellertid avvisas då det inte ankommer på personaldomstolen att göra rättsliga uttalanden (dom A/kommissionen, F‑12/09, EU:F:2011:136, punkt 83, beslut Marcuccio/kommissionen, F‑87/07, EU:F:2008:135, punkt 36).

63      Yrkandet att det ska fastställas att banken har gjort sig skyldig till fel i tjänsten ska därför avvisas.

 Yrkandena om ogiltigförklaring och om skadestånd

I –  Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 27 juli 2011

A –  Parternas argument

64      Sökanden har gjort gällande att beslutet av den 27 juli 2011 innehåller en uppenbart oriktig bedömning och därför ska ogiltigförklaras. Hon har i detta avseende hävdat att utredningskommitténs yttrande innehåller oroväckande uppgifter som borde ha föranlett bankens ordförande att vidta åtgärder, i synnerhet för att få mobbningen att upphöra, i stället för att besluta att avskriva ärendet. Det underströks i utredningskommitténs yttrande att sökanden har utsatts för offentlig nedvärdering och förödmjukelse samt att hon frusits ut och uteslutits från sin krets av kollegor. Enligt yttrandet har Y avsiktligen marginaliserat henne i hennes arbete. Vidare innehåller utredningskommitténs yttrande en rekommendation att omplacera sökanden i hennes eget intresse och ge henne en tjänst som avdelningschef med verkliga karriärutsikter. Sökanden anser därför att bankens ordförande gjorde en uppenbart oriktig bedömning då han, på grundval av utredningskommitténs yttrande, antog beslutet av den 27 juli 2011 och då han härigenom nekade att följa upp hennes anmälan administrativt, att vidta nödvändiga åtgärder för att få den mobbning hon utsatts för att upphöra och att återinsätta henne på sin tjänst eller att omplacera henne på en liknande tjänst.

65      Banken har genmält att beslutet av den 27 juli 2011 inte strider mot utredningskommitténs yttrande, då det i båda rättsakterna konstateras att mobbning inte förekommit gentemot sökanden. För att följa utredningskommitténs rekommendationer uppmanade bankens ordförande för övrigt sökanden i beslutet av den 27 juli 2011 att överväga en förflyttning till ett annat direktorat inom banken.

B –  Personaldomstolens bedömning

66      Den fråga som personaldomstolen har att ta ställning till är huruvida bankens ordförande gjorde en uppenbart oriktig bedömning då han, mot bakgrund av utredningskommitténs yttrande, antog beslutet av den 27 juli 2011. Bankens ordförandes befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar måste förvisso tillerkännas en ändamålsenlig verkan, men personaldomstolen har redan preciserat att ett uppenbart fel föreligger när felet lätt kan urskiljas och går att upptäcka utan svårighet mot bakgrund av de kriterier som utövandet av den aktuella beslutanderätten är underställd (dom Canga Fano/rådet, F‑104/09, EU:F:2011:29, punkt 35, fastställd efter överklagande i dom Canga Fano/rådet, T‑281/11 P, EU:T:2013:252, punkt 127).

67      Personaldomstolen noterar härvid följande. I utredningskommitténs yttrande preciseras att kommittén ska ”utröna om [sökanden] har varit utsatt för mobbning och hot från [Y:s] sida. [Utredningskommittén] definierar mobbning såsom allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt i form av beteenden, uttalanden, handlingar, gester eller skrivna ord som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”. Utredningskommittén anger vidare att ”det avgörande kriteriet för att fastställa huruvida det förekommit mobbning eller inte är att de personer som anmälaren har identifierat haft ett olämpligt och avsiktligt beteende”. Kommittén har därför ”ansträngt sig att utreda [sökandens] kritik mot bakgrund av dessa kriterier”.

68      Personaldomstolen konstaterar härvid att artikel 3.6.1 i uppförandekodexen definierar mobbning enligt följande: ”Mobbning föreligger när en eller flera anställda under en längre period vid upprepade tillfällen uppvisar eller uttrycker hotfulla eller olämpliga kommentarer, attityder eller beteenden gentemot en annan.” Denna bestämmelse i uppförandekodexen ska läsas parallellt med den policybestämmelse – det vill säga artikel 2.1 – som definierar mobbning. Enligt sistnämnda bestämmelse gäller att ”[d]et är irrelevant om beteendet är avsiktligt. Principiellt avgörande är att mobbningen och hoten utgör ett oönskat och oacceptabelt beteende som är kränkande för den utsattes självkänsla och självförtroende”.

69      Två slutsatser kan därför dras av lydelsen av artikel 2.1 i policyn, jämförd med artikel 3.6.1 i uppförandekodexen. Dels ska de uttalade ord, attityder och beteenden som avses i uppförandekodexen vara kränkande för den utsattes självkänsla och självförtroende. Dels är det, eftersom det inte krävs att det aktuella beteendet måste vara avsiktligt, inte nödvändigt att fastställa att dessa uttalade ord, attityder och beteenden har syftat till att vara kränkande för en persons värdighet. Mobbning kan således föreligga utan att det härför krävs att det visas att mobbaren haft för avsikt att med sina dessa uttalade ord, attityder och beteenden avsiktligen skada offret. Följaktligen föreligger det mobbning, i den mening som avses i artikel 2.1 i policyn, jämförd med artikel 3.6.1 i uppförandekodexen, när dessa uttalade ord, attityder och beteenden, som en person har gjort sig skyldig till, objektivt sett har kränkt en persons självkänsla och självförtroende.

70      På en fråga vid förhandlingen avseende definitionen av mobbning bekräftade banken att för att ett beteende ska kunna anses som mobbning enligt artikel 2.1 i policyn, jämförd med artikel 3.6.1 i uppförandekodexen, krävs det att beteendet är ”olämpligt och avsiktligt” såsom utredningskommittén påpekade i sitt yttrande.

71      Detta påstående kan emellertid inte anses välgrundat. Det följer nämligen av punkt 69 ovan liksom av artikel 2.1 i policyn att det inte krävs att det aktuella beteendet har varit avsiktligt.

72      Banken har vid förhandlingen även hävdat att det ska göras skillnad mellan den påstådde mobbarens ”objektiva” avsikt och vederbörandes ”subjektiva” avsikt. Då det i policyn anges att det saknar relevans om det aktuella beteendet är avsiktligt eller inte, avser man ange att det endast krävs att den påstådde mobbaren har en objektiv avsikt. Någon subjektiv avsikt krävs således inte. Detta argument kan inte godtas då lydelsen i artikel 2.1 i policyn inte medger någon sådan distinktion.

73      Mot denna bakgrund finner personaldomstolen att begreppet mobbning, såsom detta anges i utredningskommitténs yttrande, och vilket begrepp återges i punkt 67 ovan, är snävare än det begrepp som fastställs i artikel 2.1 i policyn, jämförd med artikel 3.6.1 i uppförandekodexen. Begreppet strider följaktligen mot de regler som är tillämpliga på bankens anställda.

74      För fullständighetens skull kommer personaldomstolen att pröva om utredningskommittén, även om den grundat sig på en felaktig definition av mobbning, trots detta har utrett om X och Y i praktiken har gjort sig skyldiga till de beteenden som sökanden har lagt dem till last, för att – för det fall detta skulle ha styrkts – sedan bedöma om detta beteende objektivt sett har inneburit en kränkning för sökandens person i psykiskt hänseende. I sådant fall utgör beteendet mobbning.

75      Personaldomstolen noterar härvid att flera avsnitt i utredningskommitténs yttrande visar att utredningskommittén har begränsat sig till att utröna huruvida de påstådda mobbarna haft ett ”olämpligt och avsiktligt” beteende gentemot sökanden.

76      Utredningskommittén anger att Y ”uppfattas som en ärelysten man som har stora tankar om sin yrkesmässiga framtid och som av vissa personer beskrivs som att han drar fram som en ångvält utan att bry sig om de skador han orsakar andra”. Utredningskommittén tror inte att ”[Y] särskilt tog sikte på [sökanden], då [Y] högst troligen skulle ha uppträtt på samma sätt om en annan person befunnit sig i samma situation som [sökanden] vid samma tidpunkt. Hon fanns där som ett hinder för hans ambitioner och hennes frånvaro … på grund av sjukdom blockerade delvis möjligheten att utföra arbetet på ett bra sätt, varför hon skulle marginaliseras”.

77      Utredningskommittén hävdar därefter i sina slutsatser beträffande sökandens klagomål avseende vilseledande information och innehållande av information att kommittén ”noterar vissa brister vad gäller informationen till [sökanden]” men att det ”föreligger en … lättvindighet och ett visst slarv snarare än en olämplig avsikt [i förhållande till sökanden] att utestänga henne från informationsflödet”.

78      Vad sedan gäller sökandens kritik att de påstådda mobbarna ”fryst ut henne genom att reducera och/eller förminska hennes roll och ansvarsområden” konstaterar utredningskommittén att det finns fog för kritiken, för att sedan hävda att den ”inte tror att [X] avsiktligen och på ett olämpligt sätt har bidragit till att förstöra [sökandens] situation”. Däremot fann utredningskommittén att Y ”på ett medvetet sätt har fyllt de luckor som [sökanden] lämnat under sin frånvaro och att han godtagit såsom en ’kollateral skada’ att hon fråntas sina arbetsuppgifter för att han slutligen ska positionera sig bättre”.

79      När utredningskommittén på samma sätt hänvisar till sökandens klagomål avseende offentlig nedvärdering gör den gällande att den ”förnedrande och nedsättande situation som [sökanden] har kunnat befinna sig i är snarare resultatet av den allmänt rådande situationen än av en uttalad avsikt hos [X] och/eller [Y]”.

80      När det gäller sökandens klagomål att hon uteslutits ur sin krets av kollegor anger utredningskommittén att uteslutningen ”verkar vara reell… men är inte en följd av ett avsiktligt och olämpligt handlande som specifikt syftar till att utesluta [sökanden]”.

81      I ett avsnitt avseende X visas att utredningskommittén slagit fast att mobbning inte förekommit, då det enligt kommittén inte styrkts att X avsiktligen försökt skada sökanden. Efter att ha undersökt X:s uppträdande i förhållande till sökanden kom utredningskommittén fram till att ”[utredningskommittén] följaktligen inte kunnat fastställa att [X] gjort sig skyldig till ett olämpligt och avsiktligt beteende som skulle kunna anses som mobbning”.

82      Även om nämnda kommitté begränsat sina undersökningar på så sätt som anges i punkterna 75 och 81 ovan på grund av den felaktiga definition av mobbning som kommittén tillämpat, noterar personaldomstolen att utredningskommittén har konstaterat att X och Y verkligen gjort sig skyldiga till vissa av de beteenden som sökanden kritiserat dem för. Således har kommittén angett att X ”inte … ingripit med den kraftfullhet som troligen skulle ha behövts för att få Y att förstå att de arbetsuppgifter han tillfälligt innehade skulle förbli tillfälliga”.

83      Avseende Y konstaterade utredningskommittén att Y ”så sakteliga marginaliserade [sökanden] från sin tjänst och tillskansade sig alla strategiska aspekter som avdelningen för samordning omfattar. I nuläget är det således ostridigt … att organisationsplanen för [GD riskhantering] ser ut så att [Y] innehar samtliga strategiska nyckeluppdrag som ger en stor synlighet inför bankens ledning medan [sökanden] förpassats till administrativa uppgifter. Det som [sökanden] förutspådde har alltså inträffat”. Utredningskommittén tillade i sitt yttrande att Y ”dragit nytta av den allmänna situation som rådde inom [GD riskhantering] vid denna tidpunkt för att stärka sin ställning och avancera karriärmässigt. Han har således godtagit att [sökandens] position på motsvarande sätt vittrar sönder”.

84      Därefter har utredningskommittén angett att den ”noterar vissa brister i informationen till [sökanden]”, att ”[sökandens] roll och ansvarsområden verkligen berövats merparten av sitt centrala och strategiska innehåll, såsom att ge möjlighet att framträda inför bankens ledning och därmed att bana väg för en fortsatt karriär” och att sökandens uteslutning ur kretsen av kollegor ”framstår som reell”.

85      Vidare sade sig utredningskommittén ”vara övertygad om att [sökanden] uppvisar alla symptom som vanligtvis upptäcks hos en mobbad person, såsom depression, nedstämdhet, ångestkänslor, mindervärdeskomplex, känsla av att vara ensam och isolerad, ifrågasättande av livets mening och yrkesplaner, stora relationssvårigheter på arbetsplatsen” och konstaterade vidare att sökanden ”är en person i stort psykiskt lidande som uppvisar alla symptom på mobbning”.

86      Personaldomstolen måste dock konstatera att utredningskommittén först slagit fast att vissa av de beteenden som sökanden kritiserat de påstådda mobbarna för hade styrkts och att sökanden uppvisade symptom på mobbning, men att den därefter inte försökt utröna om dessa beteenden låg bakom de symptom på mobbning som sökanden uppvisade, i synnerhet kränkningen av självkänsla och självförtroende. Beträffande X slog utredningskommittén fast att den inte hade kunnat ”fastställa att han gjort sig skyldig till ett olämpligt och avsiktligt beteende som skulle kunna anses som mobbning”. Vad gällde Y konstaterade utredningskommittén att vissa av de beteenden som sökanden påtalat visat sig ha förekommit men uttalade sig inte om huruvida dessa beteenden kunde anses utgöra mobbning.

87      Mot denna bakgrund finner personaldomstolen att utredningskommitténs yttrande har antagits efter en utredning där de påstådda mobbarnas beteende inte undersökts mot bakgrund av den definition av mobbning som ges i artikel 2.1 i policyn, jämförd med artikel 3.6.1 i uppförandekodexen. Vidare är nämnda yttrande inkonsekvent då det häri konstateras att de påstådda mobbarna har gjort sig skyldiga till vissa av de beteenden som sökanden har påtalat och att sökanden uppvisar symptom på mobbning, men att detta inte lett till att kommittén har utrönt om de sistnämnda orsakats av de förstnämnda.

88      Utredningskommitténs yttrande är följaktligen behäftat med oegentligheter.

89      Bankens ordförande gjorde således en uppenbart oriktig bedömning när han antog beslutet av den 27 juli 2011 på grundval av detta yttrande. Då bankens ordförande gjort sig skyldig till denna rättsstridighet ska beslutet av den 27 juli 2011 ogiltigförklaras.

90      Följaktligen ska yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 27 juli 2011 bifallas.

II –  Yrkande om ersättning för sökanden

91      Sökandens ersättningsyrkande är uppdelat i tre delar. I den första delen yrkas ersättning för den skada hon påstås ha lidit till följd av att beslutet av den 27 juli 2011 är rättsstridigt. I den andra delen begär hon ersättning för den skada hon påstår sig ha lidit på grund av mobbning och på grund av att banken åsidosatt sin omsorgsplikt. I den tredje delen av yrkandet begär sökanden ersättning för den skada hon påstår sig ha lidit på grund av fel i tjänsten.

A –  Ersättning för de skador som uppstått till följd av att beslutet av den 27 juli 2011 var rättsstridigt

1.     Parternas argument

92      Sökanden har gjort gällande att beslutet av den 27 juli 2011 har orsakat henne en ekonomisk skada som uppskattas till 218 800 euro. Då bankens ordförande nekat att vidta åtgärder avseende sökanden, såsom att återställa henne i hennes tjänst eller omplacera henne på en annan jämförbar tjänst med verkliga karriärutsikter, befinner hon sig nu i en situation där hennes tjänst berövats alla ansvarsområden och helt saknar karriärutsikter. Beslutet av den 27 juli 2011 har således haft och kommer även i framtiden att ha inverkan på hennes lön och framför allt på hennes bonus. Dessa fastställs nämligen i förhållande till den anställdes målsättningar och ansvarsområden. Sökanden har anfört att beslutet av den 27 juli 2011 även har försatt henne i ett tillstånd som präglas av osäkerhet och oro vilket förorsakat henne en stor ideell skada. Denna skada kan inte ersättas enbart genom att det nämnda beslutet ogiltigförklaras. Hon uppskattar denna ideella skada i enlighet med rätt och billighet (ex aequo et bono) till 50 000 euro.

93      Banken har genmält att ersättningsyrkandet är ogrundat då något rättsstridigt handlande inte kan tillskrivas banken.

2.     Personaldomstolens bedömning

94      Enligt fast rättspraxis förutsätter unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar att tre kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen att en administrativ rättsakt eller det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan (dom Skoulidi/kommissionen, F‑4/07, EU:F:2008:22, punkt 43, och beslut Marcuccio/kommissionen, F‑69/10, EU:F:2011:128, punkt 22). Härav följer att det räcker att ett av de tre villkoren inte är uppfyllt för att en skadeståndstalan ska ogillas (dom Lucaccioni/kommissionen, C‑257/98 P, EU:C:1999:402, punkterna 11 och 14, och där angiven rättspraxis).

95      I förevarande fall har de ekonomiska och ideella skador som sökanden har åberopat sin upprinnelse i beslutet av den 27 juli 2011 som personaldomstolen i punkt 89 ovan funnit vara rättsstridigt.

96      Då det konstaterats att bankens beslut är rättsstridigt ska personaldomstolen pröva om det rättsstridiga beslutet har medfört skada för sökanden.

97      Vad för det första gäller sökandens yrkande att banken ska förpliktas att ersätta den ekonomiska skada som beslutet av den 27 juli 2011 har förorsakat henne genom att banken avskrivit hennes anmälan utan några administrativa efterverkningar och därmed nekat att vidta åtgärder till fördel för henne, vilket i sin tur medfört att sökanden nu befinner sig i en situation där hennes tjänst berövats sina ansvarområden, gör personaldomstolen följande bedömning. Det ska erinras om att när domstolen ogiltigförklarar en rättsakt innebär detta att denna rättsakt retroaktivt elimineras ur rättsordningen och att då en ogiltigförklarad rättsakt redan har verkställts medför utplåningen av dess verkningar att den rättsliga situation som sökanden befann sig i innan rättsakten antogs ska återställas (dom Kalmár/Europol, F‑83/09, EU:F:2011:66, punkt 88). Enligt artikel 266 FEUF ankommer det dessutom på den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig att ”vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen…”.

98      Då personaldomstolen inte på förhand kan veta vad resultatet av ett nytt utredningsförfarande kommer att bli kan den inte, när denne bestämmer vilka åtgärder som banken ska vidta för att följa förevarande dom, på detta stadium förplikta banken att ersätta sökanden för den ekonomiska skada hon lidit, inklusive efter den 27 juli 2011. Sökandens yrkanden i detta avseende kan följaktligen inte vinna bifall då de under alla omständigheter framställts för tidigt.

99      Vad för det andra gäller den ideella skada som sökanden anser sig ha lidit erinrar personaldomstolen om att enligt fast rättspraxis kan ogiltigförklaring av en rättsstridig rättsakt i sig utgöra en lämplig och i princip tillräcklig ersättning för all ideell skada som rättsakten kan ha orsakat, om sökanden inte visar att han eller hon har lidit en ideell skada som kan särskiljas från den rättsstridighet som föranledde ogiltigförklaringen och som inte kan gottgöras fullt ut genom denna ogiltigförklaring (dom CH/parlamentet, F‑129/12, EU:F:2013:203, punkt 64). Personaldomstolen erinrar vidare om att det är ostridigt att den känsla av orättvisa och det obehag som den berörde drabbas av genom att han eller hon måste inleda ett domstolsförfarande för att komma till sin rätt utgör en skada som är en direkt följd av att administrationen har agerat på ett rättsstridigt sätt. Denna skada är ersättningsgill i den mån den inte kan gottgöras på ett tillfredsställande sätt genom ogiltigförklaringen av de angripna besluten (se, för ett liknande resonemang, dom CC/parlamentet, F‑9/12, EU:F:2013:116, punkt 128, vilken dom har överklagats till Europeiska unionens tribunal i mål T‑457/13 P).

100    I punkt 89 ovan slogs det fast att bankens ordförande gjort sig skyldig till en rättsstridighet som medför att beslutet av den 27 juli 2011 ska ogiltigförklaras. Personaldomstolen finner att det förhållandet att bankens ordförande inte har gett sökandens anmälan några administrativa efterverkningar har försatt henne i ett tillstånd som präglas av osäkerhet och oro vilket har förorsakat henne en ideell skada. Denna skada kan särskiljas från den rättsstridighet som föranledde ogiltigförklaringen av beslutet av den 27 juli 2011 och kan inte gottgöras fullt ut genom ogiltigförklaring av detta beslut.

101    Personaldomstolen anser att då utredningskommitténs yttrande avsåg en anmälan om mobbning borde bankens ordförande noga ha undersökt yttrandet för att försäkra sig om att utredningen gjorts på ett korrekt sätt och agera i enlighet härmed för det fall han konstaterade felaktigheter.

102    Med beaktande av de omständigheter under vilka beslutet av den 27 juli 2011 antogs finner personaldomstolen det under målets särskilda omständigheter vara en rättvis bedömning av den ideella skada som sökanden lidit att i enlighet med rätt och billighet (ex aequo et bono) tillerkänna sökanden ersättning för denna skada med 30 000 euro.

B –  Ersättning för den skada som påstås ha förorsakats sökanden på grund av mobbning och bankens åsidosättande av sin omsorgsskyldighet

1.     Parternas argument

103    Sökanden har anfört att banken har åsidosatt sin omsorgsskyldighet och skyldigheten att skydda personalen. Trots att sökanden för sin närmsta chef, personalavdelningen och bankens ordförande påpekat att hon kände sig mobbad vidtogs inga åtgärder för att få den mobbning och de hot som X och Y gjort sig skyldiga till gentemot sökanden att upphöra. Banken har således samtyckt till att dessa beteenden fortsatte under flera månader. Banken har särskilt åsidosatt sin omsorgsskyldighet och skyldigheten att skydda personalen genom att inte beakta en begäran från en specialistläkare att omplacera henne på en annan avdelning.

104    Detta åsidosättande av omsorgsskyldigheten och skyldigheten att skydda personalen samt den mobbning hon utstått har påskyndat försämringen av hennes fysiska och mentala hälsotillstånd vilket orsakat henne en ideell skada som hon beräknar till 50 000 euro. Ovannämnda ageranden har även förorsakat henne en ekonomisk skada som hon beräknar till 218 800 euro. Beloppet består av dels en förlust av bonusar för åren 2010–2015, dels förlorade möjligheter att avancera i karriären. Sökanden har vidare hävdat att den mobbning hon anser sig ha utsatts för har tvingat henne att anlita en advokat för att försvara sig under utredningsförfarandet. Kostnaden härför uppgår till 13 361,93 euro.

105    Banken har yrkat att ersättningsyrkandet ska ogillas.

2.     Personaldomstolens bedömning

106    Det ankommer inledningsvis på personaldomstolen att undersöka om banken, såsom sökanden har hävdat, har åsidosatt sin omsorgsskyldighet och skyldigheten att skydda personalen när den nekade henne sitt stöd då hon anmälde att hon utsatts för mobbning.

107    Det ska erinras om att det i policyn föreskrivs två förfaranden för att komma till rätta med mobbning. Det ena förfarandet är informellt, varigenom den berörde anställde försöker uppnå en lösning i godo på problemet, medan det andra är formellt och ger nämnde anställde möjlighet att göra en formell anmälan som senare ska handläggas av en utredningskommitté.

108    Sökanden har i sin invändning kritiserat att banken inte vidtagit nödvändiga åtgärder för att få mobbningen att upphöra innan sökanden den 18 februari 2011 framställde sin begäran om att ett formellt utredningsförfarande skulle inledas. Personaldomstolen noterar härvid att bankens attityd ingår i det informella förfarandet som syftar till att finna en lösning i godo mellan sökanden och de påstådda mobbarna. I avsaknad av ytterligare uppgifter från sökanden kan denna attityd inte betraktas som ett åsidosättande av bankens omsorgsskyldighet och skyldighet att skydda personalen.

109    På samma sätt framgår det av handlingarna i ärendet att banken, genom skrivelse av den 22 februari 2011, svarat på sökandens begäran och att hon därefter, genom skrivelse från direktören på personalavdelningen av den 28 februari 2011, informerats om att utredningsförfarandet skulle inledas. Därefter förflöt de olika etapperna i utredningsförfarandet under en kortare period. I memorandum av den 14 mars 2011 utvecklade sökanden sin anmälan, vilket de påstådda mobbarna besvarade genom memorandum av den 28 mars samma år. Utredningskommittén hörde sökanden samt X och Y muntligen den 2 maj 2011 och lämnade sitt yttrande den 11 juli 2011. Under dessa omständigheter saknar sökanden stöd för sitt påstående att banken har åsidosatt sin omsorgsskyldighet och skyldighet att skydda personalen under utredningsförfarandet.

110    Vad närmare gäller sökandens argument att banken inte följt rekommendationen från en specialistläkare (doktor A) att omplacera henne på en annan avdelning noterar personaldomstolen följande. Enligt handlingarna i ärendet är denna rekommendation daterad den 10 mars 2011. Sökanden har vidare i sitt svar på åtgärderna för processledning hävdat att diskussionerna om att eventuellt omplacera henne på styrekonomens avdelning redan påbörjats i november 2010. Slutligen framgår det av beslutet av den 27 juli 2011 att diskussionerna fortfarande pågick då beslutet antogs. Diskussionerna om en eventuell omplacering av sökanden ägde rum efter den 10 mars 2011. Sökanden saknar följaktligen stöd för sitt påstående att banken inte beaktat hennes ovannämnda begäran om omplacering.

111    Det ska tilläggas att om sökanden med sitt argument avser att hävda att bankens diskussioner för att omplacera henne på styrekonomens avdelning eller andra diskussioner beträffande förflyttning till en annan avdelning inte avsåg en förflyttning till en jämförbar tjänst som erbjöd henne verkliga karriärutsikter, så måste personaldomstolen konstatera att argumentet inte kan godtas. Sökanden har nämligen inte lagt fram någon bevisning som visar att banken inte agerat i god tro.

112    Mot denna bakgrund ska yrkandet om ersättning på grund av åsidosättande av omsorgsskyldigheten och skyldigheten att skydda personalen ogillas.

113    Personaldomstolen ska därefter pröva om den mobbning som sökanden påstår sig ha varit utsatt för har förorsakat henne ekonomiska och ideella skador, såsom hon har påstått.

114    Det ska härvid erinras om att det åligger utredningskommittén att slå fast om det förekommit mobbning eller inte. I förevarande fall slog nämnda kommitté beträffande X endast fast att det inte kunnat ”fastställas att han gjort sig skyldig till ett olämpligt och avsiktligt beteende som skulle kunna anses som mobbning”. Vad gällde Y uttalade sig utredningskommittén inte i frågan huruvida vissa av de beteenden som sökanden påtalat och som visat sig ha förekommit kunde anses utgöra mobbning.

115    Eftersom personaldomstolen inte kan förekomma utfallet av en eventuell ny utredning eller av ett eventuellt nytt yttrande och inte heller av ett framtida beslut av bankens ordförande ska ersättningsyrkandet avslås då det framställts för tidigt.

116    Slutligen ska personaldomstolen pröva sökandens yrkande om ersättning för kostnader och arvoden till den advokat hon varit tvungen att anlita för att försvara sig under utredningsförfarandet.

117    Personaldomstolen noterar härvid att de advokatarvoden som sökanden haft att betala under domstolsförfarandet är ersättningsgilla under de förutsättningar som föreskrivs i artiklarna 86 och följande artiklar i personaldomstolens rättegångsregler och ska behandlas inom ramen för rättegångskostnaderna. Vad gäller de advokatarvoden som uppstått under utredningsförfarandet avseende mobbning, avses i artikel 91 i samma rättegångsregler såsom ersättningsgilla kostnader endast kostnader som hänger samman med förfarandet vid personaldomstolen och inte dem som är hänförliga till den föregående fasen. Att kvalificera utgifter som uppstått under utredningsförfarandet, vilket föregår domstolsförfarandet, såsom ersättningsgill skada inom ramen för en skadeståndstalan skulle följaktligen strida mot principen att utgifter som man haft under tiden före handläggningen vid domstol inte är ersättningsgilla. Sökanden kan följaktligen inte erhålla ersättning för utlägg och arvoden till sina ombud under utredningsförfarandet inom ramen för en skadeståndstalan.

118    Mot denna bakgrund ska sökandens yrkanden om ersättning för de skador hon påstår sig ha lidit till följd av mobbning och till följd av bankens åsidosättande av sin omsorgsskyldighet ogillas.

C –  Ersättning för de skador som sökanden påstår sig ha lidit till följd av fel i tjänsten som kan tillskrivas banken

119    Till stöd för sitt ersättningsyrkande har sökanden åberopat två fel i tjänsten som banken påstås ha begått under utredningsförfarandet. Det första felet består i ett åsidosättande av bankens skyldighet att iaktta sekretess och åsidosättande av reglerna om skydd för personuppgifter som föreskrivs enligt policyn. Det andra felet består i att ha hindrat hörande av vittnen.

1.     Bankens åsidosättande av sin skyldighet att iaktta sekretess och av policyns regler om skydd för personuppgifter

a)     Parternas argument

120    Sökanden har gjort gällande att banken har åsidosatt sin skyldighet att iaktta sekretess samt de regler om skydd för personuppgifter som föreskrivs enligt policyn, såsom datatillsynsmannen godkände denna år 2005. Banken har hindrat att utredningen genomfördes på ett korrekt sätt, gett upphov till negativa rykten om sökanden och skadat hennes anseende och trovärdighet. Detta har orsakat henne en skada som hon beräknar till 10 000 euro.

121    Till stöd för sin argumentation har sökanden åberopat två invändningar.

122    Som första invändning har sökanden kritiserat banken för att ha tillställt den nya generaldirektören för GD riskhantering – som inte var involverad i utredningsförfarandet – det memorandum som X författat som svar på sökandens memorandum av den 14 mars 2011. Vidare har sökanden kritiserat att även ”vissa anställda inom den administrativa personalen” vid avdelningen för samordning har haft tillgång till handlingarna i akten som sammanställdes under utredningen. Sökanden har i sitt yttrande över datatillsynsmannens interventionsinlaga lagt fram en konversation som skett via e-postmeddelanden och som styrker hennes påstående att en av de handlingar som upprättats under utredningsförfarandet avseende X och Y har tillställts personer som var utomstående i förhållande till förfarandet.

123    Banken har förnekat att den gett den nya generaldirektören för GD riskhantering, eller någon annan person som var utomstående i förhållande till förfarandet, tillgång till det memorandum som X författat inom ramen för utredningsförfarandet. Banken har vidare betonat att den informerat sökanden och de påstådda mobbarna om att de handlingar som utväxlats under utredningsförfarandet skulle behandlas med absolut sekretess.

124    Genom sin andra invändning har sökanden gjort gällande att banken, under utredningsförfarandet, översände hela hennes memorandum av den 14 mars 2011 inklusive bilagor till de påstådda mobbarna. Detta skedde trots att handlingarna ”innehöll ett stort antal personuppgifter bland annat avseende hennes hälsotillstånd” och trots att policyn föreskriver att den påstådde mobbaren inte ska erhålla en kopia av memorandumet innehållande själva anmälan.

125    Banken har å sin sida hävdat att policyregeln att den påstådde mobbaren inte ska erhålla en kopia av memorandumet innehållande själva anmälan inte innebär ett tillräckligt skydd för rätten till försvar. I alla förfaranden som kan utmynna i en rättsakt som går någon emot ska nämligen rätten till försvar iakttas. Då utredningsförfarandet hade kunnat leda till avsked för X och Y beslutade banken, för att ta hänsyn till de påstådda mobbarnas rätt till försvar, och efter att ha gjort en bedömning av huruvida det var nödvändigt att tillställa dem hela eller endast en del av akten, att tillställa dem hela sökandens memorandum av den 14 mars 2011, inklusive bilagor. Med hänsyn till att sökanden hade anklagat X och Y för att vara upphov till hennes hälsoproblem visade det sig nödvändigt att översända utlåtandet från psykiatrikern doktor A av den 10 mars 2011, enligt vilket sökandens psykiska problem började på grund av den press som den tidigare generaldirektören för DG riskhantering utövade då han var sökandens chef och enligt vilken det var tillrådligt att förflytta sökanden till en annan enhet.

126    Banken har tillagt att det inte var en oproportionerlig åtgärd att översända hela sökandens memorandum av den 14 mars 2011, inklusive bilagor. Detta gäller särskilt som det uttryckligen påpekades för sökanden i skrivelsen från direktören för personalavdelningen av den 28 februari 2011 att hela hennes memorandum skulle översändas till de påstådda mobbarna. Då sökanden, trots detta beslutade att inkomma med sitt memorandum jämte samtliga bilagor, inklusive läkarintyg, utan att begära att dessa skulle behandlas konfidentiellt gav hon underförstått sitt medgivande till att de översändes till X och Y.

127    Även om datatillsynsmannen har begärt att få intervenera till stöd för yrkandena om ersättning på grund av åsidosättande av skyldigheten att iaktta sekretess och av reglerna om skydd för personuppgifter, uttalar sig datatillsynsmannen i sin interventionsinlaga endast avseende den andra invändningen. Denna andra invändning avser att hela memorandumet av den 14 mars 2011 översänts till de påstådda mobbarna. I likhet med sökanden har datatillsynsmannen yrkat att personaldomstolen ska slå fast att översändandet utgör ett fel i tjänsten av banken och förplikta banken att ersätta den skada som felet orsakat sökanden.

128    Till stöd för sitt yrkande har datatillsynsmannen åberopat två grunder som avser åsidosättande av dels policyn, dels av förordning nr 45/2001.

129    I sitt yttrande över interventionsinlagan har sökanden även gjort gällande att banken tolkar skyldigheten att iaktta rätten till försvar på olika sätt. I ett utredningsförfarande under år 2010 nekade banken nämligen att översända anmälan jämte bilagda handlingar till den person som berördes av utredningsförfarandet.

130    Banken har i sitt yttrande över datatillsynsmannens interventionsinlaga gjort gällande att den andra av honom åberopade grunden, som gäller åsidosättande av förordning nr 45/2001, inte kan upptas till sakprövning då sökanden inte åberopat denna i sin ansökan.

131    Vad sedan gäller själva sakfrågan har banken understrukit att den aldrig påstått att översändandet av hela memorandumet av den 14 mars 2011, inklusive bilagor, strider mot dess interna förfarande. I stället motiverade banken detta översändande med att reglerna i det interna förfarandet ska iaktta allmänna bestämmelser om skydd för rätten till försvar.

132    Därefter har banken gjort gällande att till skillnad från vad datatillsynsmannen har påstått strider inte översändandet av hela memorandumet av den 14 mars 2011, inklusive bilagorna, mot förordning nr 45/2001. Enligt avgörandet i dom X/ECB (T‑333/99, EU:T:2001:251) kräver skyddet för rätten till försvar att dessa rättigheter iakttas i alla förfaranden som kan utmynna i en rättsakt som går någon emot och inte endast i förfaranden vid domstol. I förevarande förfarande kunde utredningsförfarandet leda till avsked för X och Y, det vill säga en rättsakt som går dem emot, och detta långt innan ett förfarande vid domstol initierades. Då banken är skyldig att iaktta rätten till försvar beslutade den att översända hela det ovannämnda memorandumet i enlighet med artikel 5 b i förordning nr 45/2001.

133    Banken har även bestridit datatillsynsmannens påstående att banken inte i tillräcklig utsträckning har undersökt om det var nödvändigt att översända hela memorandumet av den 14 mars 2011 eller endast delar härav innan den översände det till de påstådda mobbarna. Det rör sig här enligt banken endast om spekulationer från datatillsynsmannens sida. Banken har verkligen gjort en sådan fördjupad analys.

134    Sökanden och datatillsynsmannen har i sina respektive svarsinlagor avseende åtgärderna för processledning bemött den invändning om rättegångshinder som banken framställt i sitt yttrande över interventionsinlagan.

b)     Personaldomstolens bedömning

135    Personaldomstolen kommer först att pröva om banken, såsom sökanden har påstått, har gjort sig skyldig till de två ovannämnda felen i tjänsten. Om så skulle visa sig vara fallet kommer personaldomstolen att pröva om det finns ett orsakssamband mellan den eventuellt orsakade skadan och de åberopade felen. Slutligen kommer personaldomstolen att uttala sig om den ersättning som i förekommande fall ska utgå.

 Utomstående har beviljats tillgång till handlingarna i utredningskaten

136    Sökanden har hävdat att den nya generaldirektören för GD riskhantering och vissa anställda inom den administrativa personalen vid avdelningen för samordning har haft tillgång till handlingarna i akten som sammanställdes under utredningsförfarandet. Till stöd för denna invändning har sökanden som bilaga till sin ansökan tillhandahållit ett utdrag ur det memorandum som X upprättat som svar på sökandens memorandum av den 14 mars 2011 och ett utdrag ur en handling som den nya generaldirektören för GD riskhantering upprättat inom ramen för ett formellt överklagandeförfarande som sökanden tagit initiativet till med anledning av hennes betygsrapport för år 2010. Sökanden anser nämligen att det andra utdraget tagit starkt intryck av det förstnämnda. Vidare har sökanden som bilaga till sitt yttrande över datatillsynsmannens interventionsinlaga tillhandahållit två e-postmeddelanden som utväxlats mellan henne själv och en annan av bankens anställda.

137    Vad för det första gäller de två utdragen som bilagts ansökan konstaterar personaldomstolen att de båda innehåller en mening som utformats på praktiskt taget samma sätt.

138    Personaldomstolen noterar härvid att banken, i skrivelsen av den 2 februari 2012 till datatillsynsmannen, gjort gällande att den handling som upprättats av den nya generaldirektören för GD riskhantering och från vilken ett utdrag bilagts ansökan upprättades av nämnde generaldirektör som svar på ett formellt överklagande från sökanden, några dagar efter det att X gått i pension, till en överklagandekommitté med uppgift att pröva hennes betygsrapport för år 2010. Hela överklagandeförfarandet hade emellertid tagit sin början under X:s ansvar varför denne, innan han gick i pension, översänt en kopia av ett av sina memorandum till sin efterträdare, det vill säga den nya generaldirektören för GD riskhantering. Sökanden har inte bestritt dessa omständigheter vid förhandlingen. De kan således förklara varför en och samma mening återfanns i båda utdragen. Personaldomstolen kan nämligen rimligen utgå ifrån att X översänt samtliga uppgifter till sin efterträdare som han ansåg relevanta för att hjälpa denne att avgöra det ovannämnda formella överklagandet. De två utdrag som sökanden har inkommit med gör det under alla omständigheter inte möjligt att i tillräcklig utsträckning styrka att banken har tillställt den nya generaldirektören för GD riskhantering det memorandum som X upprättat som svar på sökandens anmälan.

139    Vad sedan för det andra beträffar de e-postmeddelanden som utväxlats mellan sökanden och en annan av bankens anställda noterar personaldomstolens följande. Det första e-postmeddelandet − vari det nämns att den nya generaldirektören för GD riskhantering inför den överklagandekommitté med uppgift att pröva sökandens betygsrapport för år 2010 påstås ha nämnt att han erhållit en kopia av det memorandum som X översänt under det utredningsförfarande som inleddes med anledning av sökandens anmälan om mobbning och som han tillställt en av sökandens underordnade − skrevs av sökanden själv den 21 mars 2012. I detta e-postmeddelande frågade sökanden den person hon skrev till om den text hon upprättat på ett riktigt sätt återspeglade vad den nya generaldirektören för GD riskhantering hade sagt då han utfrågades av överklagandekommittén. Såväl sökanden som den hon skrev till närvarade vid denna utfrågning. I sitt svar på e-postmeddelandet dagen därpå bekräftade den berörde anställde innehållet i texten som sökanden hade författat.

140    Personaldomstolen konstaterar härvid att den aktuelle anställde vid banken inte gett någon direkt vittnesutsaga i det e-postmeddelande som sökanden har åberopat, utan endast bekräftat vad sökanden själv skrivit. Denna skrift upprättades för övrigt först den 21 mars 2012, trots att utfrågningen inför överklagandekommittén ägde rum under år 2011. I sökandens e-postmeddelande hänvisas det vidare till att X:s memorandum endast översänts till en enda av bankens anställda och inte såsom sökanden hävdar i sin ansökan till ”vissa anställda”. Den skriftväxling per e-postmeddelande som sökanden har åberopat styrker i förevarande fall inte i tillräcklig utsträckning påståendet att banken tillställt den nya generaldirektören för GD riskhantering och flera andra anställda vid avdelningen för samordning det memorandum som X upprättade som svar på sökandens anmälan.

141    Mot denna bakgrund anser personaldomstolen att sökanden inte bevisat sitt påstående. Det har följaktligen inte styrkts att banken beviljat utomstående tillgång till handlingarna i utredningsakten.

 Hela memorandumet av den 14 mars 2011, inklusive bilagor, påstås ha översänts till de påstådda mobbarna

–       Huruvida det föreligger ett fel

142    Sökanden har hävdat att banken begick ett fel då den översände memorandumet av den 14 mars 2011 jämte bilagor till de påstådda mobbarna. Till stöd för sin argumentation har sökanden åberopat en enda grund avseende åsidosättande av skyldigheten att iaktta sekretess och av reglerna som föreskrivs i policyn avseende skydd för personuppgifter.

143    Personaldomstolen konstaterar att datatillsynsmannen i sin interventionsinlaga har åberopat en andra grund som avser åsidosättande av förordning nr 45/2001. På en fråga vid förhandlingen betonade datatillsynsmannen att det inte rörde sig om en andra grund utan om ett argument till stöd för den grund som sökanden hade åberopat.

144    Det ska härvid erinras om att även om artikel 40 fjärde stycket i domstolens stadga, vilken är tillämplig på förfarandet vid personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilaga I i samma stadga, och artikel 110.3 i personaldomstolens rättegångsregler inte utgör hinder för att en intervenient framför nya eller andra argument än dem som har framförts av den part vilken han stödjer, för att hans intervention inte ska begränsas till en upprepning av de argument som har framförts i ansökan, inte medges att dessa bestämmelser gör det möjligt för honom att ändra eller förvränga föremålet för talan som definieras i ansökan genom att åberopa nya grunder (se, för ett liknande resonemang, dom BaByliss/kommissionen, T‑114/02, EU:T:2003:100, punkt 417, et SELEX Sistemi Integrati/kommissionen, T‑155/04, EU:T:2006:387, punkt 42). Datatillsynsmannens resonemang kan därför inte godtas. Genom att hävda att banken har åsidosatt vissa bestämmelser i förordning nr 45/2001, har han nämligen åberopat en annan grund än den som sökanden åberopat och som avser åsidosättande av policyn.

145    Då datatillsynsmannen inte är behörig att åberopa en grund som ansökan inte baseras på, kan talan inte prövas såvitt avser denna andra grund.

146    Oaktat vad som påpekats ovan, måste personaldomstolen konstatera att det uttryckligen föreskrivs i policyn att den påstådde mobbaren ska informeras om föremålet för anmälan och erhålla nödvändiga uppgifter. Vederbörande ska dock inte ges en kopia av klagandens memorandum.

147    Det framgår av lydelsen i policyn att banken åsidosatte denna då banken översände hela sökandens memorandum av den 14 mars 2011, inklusive bilagor, till X och Y. Banken har därmed gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel.

148    Bedömningen ändras inte av varken bankens skyldighet att iaktta rätten till försvar eller av rättspraxis i domen X/ECB (EU:T:2001:251) som banken åberopat. Till skillnad från vad banken har hävdat kan utredningsförfarandet inte utmynna direkt i en sanktionsåtgärd gentemot den påstådde mobbaren, eftersom en sådan åtgärd endast kan vidtas efter ett disciplinförfarande. Eftersom utredningsförfarandet inte kunde utmynna i en rättsakt som går de påstådda mobbarna emot hade banken följaktligen inte rätt att översända alla sökandens personuppgifter i syfte att iaktta deras rätt till försvar.

149    Bankens argument att sökanden hade informerats i förväg om att det memorandum som innehöll hennes anmälan skulle tillställas de påstådda mobbarna kan inte heller godtas. Det förhållandet att sökanden inte uttryckligen har motsatt sig att hennes memorandum översändes – även för det fall banken häri kan ha sett ett tyst godkännande av översändandet – gav inte banken rätt att åsidosätta sina egna interna regler. Det gällde här den policybestämmelse som uttryckligen föreskriver att klagandens memorandum inte ska översändas till den påstådde mobbaren.

–       Den ideella skadan och orsakssambandet

150    Personaldomstolen konstaterar att sökanden inte har förklarat på vilket sätt översändandet av hela memorandumet av den 14 mars 2011, inklusive bilagor, hindrat ett korrekt genomförande av utredningsförfarandet och därmed har orsakat henne en ideell skada. Det har följaktligen inte styrkts att skadan föreligger.

151    Vad gäller sökandens påstående att översändandet av hela memorandumet av den 14 mars 2011 jämte bilagor till de påstådda mobbarna har inverkat på hennes arbetsmiljö, som redan var fientligt inställd, eftersom översändandet gett upphov till negativa rykten om henne och därmed inverkat negativt på hennes anseende och trovärdighet noterar personaldomstolen följande. Memorandumet av den 14 mars 2011 inklusive bilagor innehåller flera personuppgifter avseende sökanden, bland annat uppgifter om hennes hälsotillstånd. Personaldomstolen kan inte annat än konstatera att översändande av dessa personuppgifter om sökanden till de påstådda mobbarna har förorsakat henne en ideell skada.

–       Ersättning för skadan

152    Ansökan innehåller inte någon redogörelse som specifikt avser beräkningen av den ideella skada som sökanden har lidit till följd av att banken översänt hela memorandumet av den 14 mars 2011 till de påstådda mobbarna.

153    Under dessa omständigheter ska det göras en bedömning i enlighet med rätt och billighet (ex aequo et bono) av den ideella skada som sökanden har lidit. Personaldomstolen anser att denna skada kan uppskattas till 5 000 euro och förpliktar banken att utge detta belopp till sökanden som ersättning härför.

2.     Hörande av vittnen har hindrats

a)     Parternas argument

154    Sökanden har kritiserat banken för att ha gett flera av de personer hon uppgett som villiga att vittna inför utredningskommittén felaktiga uppgifter om deras eventuella vittnesmål. Följden härav blev att de berörda personerna vägrade att vittna. Vidare har vissa av dessa potentiella vittnen inte ens informerats om att hon föreslagit dem som vittnen och har inte heller kallats till ett muntligt hörande. Banken har således hindrat att utredningsförfarandet genomfördes på ett korrekt sätt och åsidosatt principen om god förvaltning. Bankens fel har förorsakat sökanden en ideell skada som hon uppskattar i enlighet med rätt och billighet (ex aequo et bono) till 40 000 euro.

155    Banken har bestritt anklagelsen att den hindrat hörande av vittnen.

b)     Personaldomstolens bedömning

156    Vad gäller den första invändningen framgår det av handlingarna i ärendet att vissa av de personer som sökanden angett att utredningskommittén kunde höra har vägrat att vittna. Sökanden har dock inte lagt fram någon bevisning eller indicier till stöd för sitt påstående att det var felaktiga upplysningar som banken lämnat som låg bakom vägran. Sökanden framstår för övrigt själv inte säker på sitt påstående. Hon anger nämligen i sin ansökan att ”det visar sig att … vissa [personer] ställt frågor … till bankens personalavdelning om förfarandet” och att de ”ska ha getts ett svar”. Denna invändning kan således inte godtas.

157    Vad beträffar den andra invändningen, avseende att utredningskommittén inte uppmanat samtliga personer att vittna som sökanden angett som potentiella vittnen, är det tillräckligt att konstatera att utredningskommittén enligt policyn har möjlighet att handla på det sätt den finner lämpligt. Det är visserligen riktigt att utredningskommittén enligt vad policyn föreskriver ska hålla samtal med ”de eventuella vittnen som [klaganden] åberopat” men det finns inget som gör det möjligt att tolka bestämmelsen så att utredningskommittén är skyldig att kalla alla potentilla vittnen som klaganden har åberopat till ett muntligt hörande. Tvärtom förhåller det sig så som banken med fog har gjort gällande att det ankommer på utredningskommittén att, bland dem som åberopats av parterna, besluta vilka personer som ska höras. Den andra invändningen kan således inte heller godtas.

158    Då ingen av de två invändningarna har godtagits finner personaldomstolen att det inte har styrkts att banken har hindrat hörande av de vittnen som sökanden har åberopat.

159    Mot denna bakgrund och utan att det finns anledning att vidta de åtgärder för bevisupptagning som sökanden har begärt finner personaldomstolen att banken ska förpliktas att utbetala ett belopp om 35 000 euro till sökanden som ersättning för de skador som förorsakats på grund av att beslutet av den 27 juli 2011 var rättsstridigt och på grund av att banken har åsidosatt policyn.

 Rättegångskostnader

160    Enligt artikel 87.1 i rättegångsreglerna ska, om inte annat följer av bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i rättegångsreglerna, tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 87.2 får personaldomstolen, om så anses skäligt, besluta att en tappande part endast delvis, eller inte alls, ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

161    Det följer av skälen i denna dom att talan huvudsakligen vunnit bifall och att banken tappat målet. Sökanden har dessutom uttryckligen yrkat att banken ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom omständigheterna i förevarande mål inte motiverar en tillämpning av bestämmelserna i artikel 87.2 i rättegångsreglerna, ska banken bära sina rättegångskostnader och förpliktas att ersätta sökandens rättegångskostnader, inklusive de rättegångskostnader som datatillsynsmannens intervenering förorsakat såväl banken som sökanden.

162    I enlighet med artikel 89.4 i rättegångsreglerna ska intervenienten bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen)

följande:

1)      Det beslut som fattades av Europeiska investeringsbankens ordförande den 27 juli 2011 ogiltigförklaras.

2)      Europeiska investeringsbanken ska betala 35 000 euro till CG.

3)      Talan ogillas i övrigt.

4)      Europeiska investeringsbanken ska bära sina egna rättegångskostnader och ersätta CG:s rättegångskostnader.

5)      Europeiska datatillsynsmannen, som intervenerat i målet, ska bära sina egna rättegångskostnader.

Rofes i Pujol Bradley Svenningsen

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 10 juli 2014.

W. Hakenberg        M. I. Rofes i Pujol

Justitiesekreterare       Ordförande

Innehållsförteckning

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Parternas yrkanden och förfarandet

Upptagande till sakprövning

I –  Det tredje yrkandet: Fastställande av att det förekommit mobbning

II –  Det femte yrkandet: Ogiltigförklaring av beslutet av den 1 september 2011

III –  Det sjätte yrkandet: Fastställelse av att banken har gjort sig skyldig till fel i tjänsten

Yrkandena om ogiltigförklaring och om skadestånd

I –  Yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet av den 27 juli 2011

A –  Parternas argument

B –  Personaldomstolens bedömning

II –  Yrkande om ersättning för sökanden

A –  Ersättning för de skador som uppstått till följd av att beslutet av den 27 juli 2011 var rättsstridigt

1.  Parternas argument

2.  Personaldomstolens bedömning

B –  Ersättning för den skada som påstås ha förorsakats sökanden på grund av mobbning och bankens åsidosättande av sin omsorgsskyldighet

1.  Parternas argument

2.  Personaldomstolens bedömning

C –  Ersättning för de skador som sökanden påstår sig ha lidit till följd av fel i tjänsten som kan tillskrivas banken

1.  Bankens åsidosättande av sin skyldighet att iaktta sekretess och av policyns regler om skydd för personuppgifter

a)  Parternas argument

b)  Personaldomstolens bedömning

Utomstående har beviljats tillgång till handlingarna i utredningskaten

Hela memorandumet av den 14 mars 2011, inklusive bilagor, påstås ha översänts till de påstådda mobbarna

–  Huruvida det föreligger ett fel

–  Den ideella skadan och orsakssambandet

–  Ersättning för skadan

2.  Hörande av vittnen har hindrats

a)  Parternas argument

b)  Personaldomstolens bedömning

Rättegångskostnader

* Rättegångsspråk: franska.