Talan väckt den 24 juli 2020 – Europeiska kommissionen mot Republiken Italien
(Mål C-341/20)
Rättegångsspråk: italienska
Parter
Sökande: Europeiska kommissionen (ombud: F. Moro, A. Armenia)
Svarande: Republiken Italien
Sökandens yrkanden
Sökanden yrkar att domstolen ska
förklara att Republiken Italien har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 14.1 c i direktiv 2003/96/EG1 genom att endast bevilja punktskattebefrielse för bränslen som används för privata fritidsbåtar om dessa båtar är föremål för ett befraktningsavtal, oberoende av hur dessa båtar faktiskt används, och
förplikta Republiken Italien att ersätta rättegångskostnaderna.
Grunder och huvudargument
1. I artikel 14.1 c i rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet föreskrivs att medlemsstaterna ska tillämpa ett undantag för energiprodukter för användning som bränsle för navigering inom EU:s vatten, inklusive fiske, med undantag för privata fritidsbåtar. Det framgår av definitionen av privata fritidsbåtar i den bestämmelsen att undantaget är avsett för fritidsbåtar som används mot vederlag för kommersiella ändamål. Det gäller oavsett om användaren är ägaren till båten eller om någon använder den inom ramen för ett hyresavtal eller ett befraktningsavtal.
2. Begreppet användare har förtydligats i domstolens dom av den 21 december 2011, Haltergemeinschaft, C-250/10,2 som fastställer att det, vid ett hyresavtal eller ett befraktningsavtal, måste beaktas vid beviljande eller nekande av undantaget i fråga om användaren är hyresgästen eller befraktaren och inte leasegivaren eller ägaren av båten. Av denna mening följer också att för att vara berättigad till undantaget är det inte tillräckligt att befraktningen betraktas som sådan som en kommersiell verksamhet för fartygets ägare, eftersom det som är viktigt att verifiera är användningen som befraktaren gör av båten. Det är därför slutanvändaren och den slutliga användningen av båten som är relevanta, och det är den användningen som måste ske ” direkt för att tillhandahålla tjänster mot ersättning” för att berättiga till undantaget, vilket domstolen erinrade om i domen av den 13 juli 2017, Vakarų Baltijos laivų statykla, C-151/16.3
3. För tillämpningen av undantaget i fråga är det därför nödvändigt att från fall till fall analysera den faktiska användningen av den privata fritidsbåten.
4. Det framgår emellertid av den italienska lagstiftningen som tillämpar undantaget i fråga och av svaren på den formella underrättelsen och det motiverade yttrandet att undantaget vägras eller beviljas oberoende av den faktiska användningen av båten.
5. I förevarande fall anser kommissionen att tillämpningen av undantaget i fråga i Italien strider mot artikel 14.1 c i direktiv 2003/96/EG.
6. Kommissionen har särskilt hävdat att de italienska skattemyndigheterna inte gör en bedömning från fall till fall av hur båten faktiskt används för att bevilja eller avslå undantaget. De italienska myndigheterna hävdar att bedömningen görs med hänsyn till aspekter i lagstiftningen på området som endast är avsedda att underlätta en sådan bedömning, till exempel det faktum att användningen sker inom ramen för ett typiskt befraktningsavtal eller ett tillfälligt hyresavtal eller befraktningsavtal. De italienska myndigheterna hävdar dock att i fråga om befraktning måste undantaget i alla fall beviljas ekonomiska aktörer som tillhandahåller sjöfartstjänster, medan de som är verksamma inom uthyrning eller tillfällig befraktning måste uteslutas från detta undantag. De italienska myndigheterna hävdar att undantaget måste beviljas eller vägras på grundval av den typ av avtal som ingåtts och därför abstrakt, och bekräftar att de inte specifikt säkerställer att undantaget beviljas till dem som har rätt till det och vägras dem som inte har rätt till det.
7. Bortsett från befraktning, vid hyrning eller tillfällig befraktning, är alla möjligheter till undantag uteslutna, även om båten i själva verket kan användas av slutanvändaren för att direkt tillhandahålla tjänster mot vederlag, och det saknar därvid betydelse om uthyraren eller befraktaren avser att använda båten. Tillfällig befraktning anses inte enligt italiensk lag vara en möjlig kommersiell användning av en båt.
____________
1 Rådets direktiv 2003/96/EG av den 27 oktober 2003 om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (EGT L 283, 2003, s. 51).
2 EU:C:2011:862, punkt 22.
3 EU:C:2017:537, punkterna 29 och 30.