Language of document : ECLI:EU:F:2011:120

PERSONALDOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 14 juli 2011

Mål F-81/10

Vidas Praskevicius

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Tjänstemän – Befordran – Artikel 45 i tjänsteföreskrifterna – Uppenbart oriktig bedömning – Befordringspoäng – Jämförelse av meriter – Motivering”

Saken:      Talan som väckts med stöd av artikel 270 FEUF, tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106 a, i vilken Vidas Praskevicius bland annat har yrkat att Europaparlamentets beslut att inte föra upp honom i förteckningen över tjänstemän som ska befordras till lönegrad AD 6 befordringsåret 2009 ska ogiltigförklaras och att parlamentet ska utge 500 euro i ideellt skadestånd.

Avgörande:      Talan ogillas. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Befordran – Villkor – Tjänstemän som har uppnått tillräckligt antal poäng för att kunna befordras – Rätt till automatisk befordran – Föreligger inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

2.      Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

3.      Tjänstemän – Befordran – Motivering – Skyldighet i förhållande till den rådgivande befordringskommittén för den händelse att dess rekommendation inte följs

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)

4.      Tjänstemän – Befordran – Klagomål från en tjänsteman som inte befordrats – Avslagsbeslut – Motiveringsskyldighet

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 andra stycket, 45 och 90.2)

1.      Det kan inte utläsas av punkterna I.3.2 och I.3.3 i Europaparlamentets beslut om policy för befordran och karriärutveckling, vilken senast ändrades den 21 april 2008, att tjänstemän som har uppnått tillräckligt många befordringspoäng för att kunna befordras automatiskt befordras under det aktuella befordringsåret förutom i de situationer som anges i dessa bestämmelser.

En sådan tolkning skulle utgöra ett åsidosättande av artikel 45 i tjänsteföreskrifterna i vilken anges att tillsättningsmyndigheten ska jämföra meriterna hos befordringsbara tjänstemän med ledning av de kriterier som anges i denna bestämmelse. En tillämpningsbestämmelse med allmän räckvidd ska, om möjligt, tillämpas i enlighet med bestämmelserna i den rättsakt som den är antagen på grundval av. Punkt I.3.3 i beslutet kan därför bara tolkas på så sätt att tjänstemän som inte omfattas av någon av de situationer som anges i denna bestämmelse inte kan befordras även om de har uppnått tillräckligt många poäng för att kunna befordras.

Principen om skydd för berättigade förväntningar kan slutligen inte åberopas för att motivera en tillämpning som strider mot en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 51 och 67)

Hänvisning till

Domstolen: 24 juni 1993, Dr Tretter, C-90/92, punkt 11

Tribunalen: 13 april 2011, Förbundsrepubliken Tyskland mot kommissionen, T‑576/08, punkt 103

2.      Vid den jämförande bedömningen av meriterna för att kunna komma i fråga för befordran enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna har tillsättningsmyndigheten ett stort utrymme för skönsmässig bedömning och domstolskontrollen på detta område ska, med beaktande av de grunder och argument som tillsättningsmyndigheten har lagt till grund för sin bedömning, begränsas till frågan om myndigheten har hållit sig inom rimliga gränser och inte uppenbart har överskridit gränserna för sin befogenhet. Om så är fallet ska inte personaldomstolen ersätta tillsättningsmyndighetens jämförelse av meriterna med sin egen bedömning. I denna bestämmelse föreskrivs också att tillsättningsmyndigheten får använda den metod för att jämföra meriterna som den anser vara mest lämplig. Tillsättningsmyndigheten är inte skyldig att endast basera sin bedömning på de berörda tjänstemännens betygsrapporter utan kan även basera sin bedömning på andra aspekter av deras meriter.

(se punkt 53)

Hänvisning till

Domstolen: 1 juli 1976, Wind mot kommissionen, 62/75, punkt 17

Förstainstansrätten: 13 juli 1995, Rasmussen mot kommissionen, T-557/93, punkt 20

Personaldomstolen: 15 september 2005, Casini mot kommissionen, T-132/03, punkterna 55–152

3.      Enligt artikel 5.2 första stycket i de interna riktlinjer som beslutades av parlamentets generalsekreterare den 19 oktober 2005 ska den rådgivande befordringskommittén informeras om tillsättningsmyndighetens beslut. Tillsättningsmyndigheten ska lämna en skriftlig motivering om den avviker från kommitténs ställningstagande.

Om ett meddelande skickats från tillsättningsmyndigheten till ordföranden i befordringskommittén av vilket det framgår att meriterna hos de tjänstemän som inte befordrats inte har förbättrats så pass mycket att de kan komma i fråga för befordran är denna motivering tillräcklig för att uppfylla kraven i artikel 5.2 första stycket i de interna riktlinjerna.

Även om det kan fastställas att det begåtts ett formfel med avseende på artikel 5.2 första stycket i de interna riktlinjerna, vilken avser förhållandet mellan tillsättningsmyndigheten och de rådgivande befordringskommittéerna, medför inte detta fel att beslutet att inte befordra är rättstridigt, eftersom det saknar betydelse för beslutets materiella innehåll att artikel 5.2 första stycket i de interna riktlinjerna inte har iakttagits.

(se punkterna 60–62)

4.      Tillsättningsmyndigheten är inte skyldig att motivera sina befordringsbeslut vare sig i förhållande till de som befordras eller i förhållande till de som inte befordras. Skälen för ett beslut att avslå ett klagomål anses för övrigt vara de samma som de som de som låg till grund för det beslut som klagomålet avsåg. När tvisten avser ett bestridande av ett beslut att inte befordra en tjänsteman framgår skälen för detta beslut, som i princip inte motiveras, följaktligen av beslutet att avslå klagomålet, vilket möjliggör för tjänstemannen att ta del av tillsättningsmyndighetens argument.

(se punkterna 75 och 77)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 20 februari 2002, Roman Parra mot kommissionen, T-117/01, punkt 25

Tribunalen: 9 december 2009, kommissionen mot Birkhoff, T-377/08 P, punkt 55