BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

16 oktober 2014

Mål F‑69/10 DEP

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Förfarande – Fastställande av rättegångskostnader – Artikel 92 i rättegångsreglerna – En institution låter sig företrädas av advokat – Advokatarvode – Ersättningsgilla kostnader – Yrkande om dröjsmålsränta”

Saken:      Begäran om fastställande av rättegångskostnader enligt artikel 92.1 i de då gällande rättegångsreglerna (nedan kallade de tidigare rättegångsreglerna), ingiven av Europeiska kommissionen till följd av beslutet Marcuccio/kommissionen (F‑69/10, EU:F:2011:128).

Avgörande:      Det sammanlagda belopp som Luigi Marcuccio ska ersätta Europeiska kommissionen med avseende rättegångskostnader i mål F-69/10, Marcuccio mot kommissionen, fastställs till 1 250 euro. Dröjsmålsränta enligt den räntesats som tillämpas av Europeiska centralbanken på dess huvudsakliga refinansieringstransaktioner, och som gäller den första kalenderdagen i den månad då beloppet förfaller till betalning, med tillägg för tre och en halv räntepunkter, ska utgå på det belopp som anges i punkt 1 från och med delgivningen av detta beslut till och med den dag då full betalning sker.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Ersättningsgilla kostnader – Nödvändiga kostnader för parterna – En institutions ersättning till advokat – Omfattas – Omständigheter som ska beaktas vid fastställandet

(Domstolens stadga, artikel 19 första stycket, och bilaga I, artikel 7.1)

2.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Dröjsmålsränta

( Personaldomstolens rättegångsregler, artiklarna 96–98 och 106)

1.      Som följer av artikel 19 första stycket i domstolens stadga, vilken ska tillämpas på förfarandet vid personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilaga I till stadgan, får unionens institutioner biträdas av en advokat. Ersättning till advokat kan således utgöra en nödvändig kostnad med anledning av förfarandet, och institutionen är inte skyldig att visa att biträde av advokat var objektivt motiverat.

Vad gäller fastställandet av det belopp avseende advokatarvoden som kan utkrävas är unionsdomstolen inte behörig att fastställa de arvoden som parterna är skyldiga sina egna advokater utan endast behörig att bestämma det belopp avseende arvoden som kan utkrävas av den part som har förpliktats att ersätta rättegångskostnaderna. När unionsdomstolen fastställer rättegångskostnaderna ska den varken beakta en nationell taxa för advokatarvoden eller en eventuell överenskommelse som den berörda parten och dennes ombud eller rådgivare har ingått i detta avseende.

På samma sätt har den omständigheten att det är fråga om en schablonmässigt bestämd ersättning inte någon inverkan på personaldomstolens bedömning av omfattningen av de ersättningsgilla rättegångskostnaderna, då personaldomstolen grundar sig på väl etablerade kriterier och de preciserade uppgifter som parterna har att inkomma med. Även om det inte omöjligt för tribunalen att, efter en skälighetsbedömning, fastställa de ersättningsgilla kostnaderna även om några sådana preciserade uppgifter inte lämnats in, medför detta emellertid att personaldomstolen med nödvändighet måste göra en sträng bedömning av sökandens påståenden.

Då det inte finns några unionsrättsliga taxebestämmelser ska unionsdomstolen fritt bedöma de ifrågavarande uppgifterna, med hänsyn till tvistens föremål och art, dess betydelse ur unionsrättslig synvinkel samt målets svårigheter, den mängd arbete som rättegången har kunnat förorsaka ombud eller rådgivare och de ekonomiska intressen som tvisten representerat för parterna.

Slutligen kan det arbete som hade utförts av institutionen internt redan innan talan väcktes vid personaldomstolen inte lämnas utan avseende vid fastställandet av det belopp som de ersättningsgilla advokatarvodeskostnaderna uppgår till. Eftersom talan inte kan tas upp till sakprövning om den inte har föregåtts av ett klagomål till tillsättningsmyndigheten, och ett avslag på detta klagomål, har institutionen i princip redan arbetat med tvisterna internt innan de hamnar i personaldomstolen.

(se punkterna 16–21)

Hänvisning till

Tribunalen: beslut Marcuccio/kommissionen, T‑278/07 P-DEP, EU:T:2013:269, punkt 20; beslut Marcuccio/kommissionen, T‑366/10 P, EU:T:2014:63, punkt 33 och där angiven rättspraxis

Personaldomstolen: beslut Chatzidoukakis/kommissionen, F‑84/10 DEP, EU:F:2014:41, punkterna 20–24 och där angiven rättspraxis

2.      Enligt artikel 106 i personaldomstolens rättegångsregler är denna domstol ensam behörig att avgöra dels huruvida det föreligger en skyldighet att betala dröjsmålsränta på de rättegångskostnaderna denna domstol har fastställt, dels vilken procentsats som ska tillämpas för dröjsmålsräntan.

Det följer av artiklarna 96–98 i nämnda rättegångsregler att ett beslut som sådant inte är föremål för ett avkunnande. Beslutet ska innehålla uppgift om meddelandedag och ska ges rättskraft från och med dagen för delgivningen. Härav följer att en part som begär dröjsmålsränta från dagen för delgivningen av ett kommande beslut, ska anses begära att personaldomstolen ska påföra dröjsmålsränta på de ersättningsgilla kostnaderna först från delgivningen av beslutet om fastställande av rättegångskostnaderna. Parten har således rätt till dröjsmålsränta på de ersättningsgilla kostnaderna som fastställs av domstolen från delgivningen av beslutet om fastställande av rättegångskostnader till dess full betalning av dessa kostnader sker.

(se punkterna 31, 33 och 34)

Hänvisning till

Tribunalen: beslut Marcuccio/kommissionen, T‑450/10 P, EU:T:2014:32, punkt 47

Personaldomstolen: beslut Chatzidoukakis/kommissionen, EU:F:2014:41, punkt 38 och där angiven rättspraxis