PERSONALDOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 15 mars 2011

Mål F-28/10

VE

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Kontraktsanställda – Lön – Utlandstillägg – Villkor i artikel 4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna – Varaktigt bosatt innan tjänsten tillträddes”

Saken:      Talan, väckt med stöd av artikel 270 FEUF, tillämplig på EES-avtalet i enlighet med artikel 106a i detsamma, genom vilken VE yrkar ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 18 juni 2009, om att från och med den 1 juli 2009 inte längre betala ut det utlandstillägg som han uppburit sedan han tillträdde tjänsten den 1 juli 2005.

Avgörande:      Sökandens talan ogillas. Sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Lön – Utlandstillägg – Föremål för talan – Varaktigt boende i anställningsmedlemsstaten under referensperioden – Begrepp

[tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 4.1 a]

2.      Tjänstemän – Principer – Skydd för berättigade förväntningar – Räckvidd

(tjänsteföreskrifterna, artikel 85)

1.      Vad gäller utlandstillägget motsvarar den varaktiga bosättningsort som avses i artikel 4.1 a andra strecksatsen i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna den plats där tjänstemannen eller den berörda tillfälligt eller kontraktsanställda personen permanent eller varaktigt har etablerat sina huvudsakliga intressen med avsikt att denna situation ska hålla sig stabil. För att fastställa var någon är varaktigt bosatt är det nödvändigt att beakta alla de faktiska omständigheter som tillsammans utgör detta begrepp, bland annat den berörda personens faktiska bosättningsort .

Syftet med utlandstillägget är att kompensera för de särskilda utgifter och de nackdelar som följer för de tjänstemän som arbetar för unionen och som därför måste flytta från sitt hemland till anställningslandet och anpassa sig till en ny miljö. Frågan huruvida förutsättningarna för att utlandstillägg ska utgå är uppfyllda beror dessutom på tjänstemannens personliga situation, nämligen hur integrerad denne är i sin nya miljö, exempelvis var tjänstemannen är varaktigt bosatt eller utövar sin huvudsakliga yrkesverksamhet. Beviljandet av utlandstillägg har dessutom som syfte att gottgöra för de ojämlikheter som uppstår mellan tjänstemän som är integrerade i samhället i tjänstgöringsmedlemsstaten och dem som inte är det.

Att vistas i ett land, bland annat för att bedriva studier, per definition tillfälliga, medför i princip inte en presumtion för en avsikt att flytta platsen där den berörda personen har etablerat sina huvudsakliga intressen till detta land, utan i så fall högst en teoretisk utsikt att göra så. Det skulle kunna vara annorlunda den berörde under vistelsen i studiesyfte, med hänsyn till andra relevanta omständigheter, visar sig ha sociala och professionella varaktiga band till det ifrågavarande landet. I detta sammanhang skulle en fortsatt vistelse i landet, för det fall att studierna åtföljs av en praktiktjänst eller anställning på samma ort, kunna ge upphov till en presumtion, som visserligen kan motbevisas, för den berördes eventuella avsikter att flytta platsen för de huvudsakliga intressena samt den varaktiga bosättningen.

(se punkterna 22, 24, 31 och 32)

Hänvisning till

Domstolen: 29 november 2007 i mål C‑7/06 P, Salvador García mot kommissionen, punkterna 43 och 44

Förstainstansrätten: 27 september 2000 i mål T‑317/99, Lemaître mot kommissionen, punkt 51; 3 maj 2001 i mål T‑60/00, Liaskou mot rådet, punkt 55; 13 september 2005 i mål T‑283/03, Recalde Langarica mot kommissionen, punkt 114; 25 oktober 2005 i mål T‑205/02, Salvador García mot kommissionen, punkt 72

Personaldomstolen: 25 oktober 2005 i mål T‑299/02, Dedeu i Fontcuberta mot kommissionen, punkt 67; 26 september 2007 i mål F‑129/06, Salvador Roldán mot kommissionen, punkt 48; 9 mars 2010 i mål F‑33/09, Tzvetanova mot kommissionen, punkt 48

2.      Administrationens utbetalning av ekonomiska förmåner till den berörda personen kan inte, ens om det sker under flera år, i sig anses utgöra en tydlig, ovillkorlig och samstämmig försäkran. I så fall skulle nämligen varje beslut av administrationen, om att i framtiden, och eventuellt i efterhand, neka att utbetala en ekonomisk förmån som felaktigt utbetalats till den berörda personen under flera år, systematiskt ogiltigförklaras av unionsdomstolen på grund av åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, vilket skulle medföra att artikel 85 i tjänsteföreskrifterna om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp till stor del förlorade sin ändamålsenliga verkan.

(se punkt 41)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 1 juli 2010 i mål F‑45/07, Mandt mot Parlamentet, punkt 125