Language of document : ECLI:EU:T:2019:423

TRIBUNALENS DOM (andra avdelningen i utökad sammansättning)

den 18 juni 2019 (*)

”Statligt stöd – Dom meddelad av en skiljedomstol som upprättats under överinseende av Internationella centrumet för biläggande av investeringstvister (ICSID) – Utbetalning av skadestånd jämte ränta till vissa ekonomiska aktörer – Beslut i vilket stödet förklaras vara oförenligt med den inre marknaden och i vilket det förordnas om återkrav – Kommissionens behörighet”

I målen T‑624/15, T‑694/15 och T‑704/15

European Food SA, Drăgăneşti (Rumänien),

Starmill SRL, Drăgăneşti,

Multipack SRL, Drăgăneşti,

Scandic Distilleries SA, Oradea (Rumänien),

företrädda av advokaterna K. Struckmann och G. Forwood samt A. Kadri, solicitor,

sökande i mål T‑624/15,

Ioan Micula, Oradea (Rumänien), företrädd av K. Struckmann, G. Forwood och A. Kadri,

sökande i mål T‑694/15,

Viorel Micula, Oradea,

European Drinks SA, Ştei (Rumänien),

Rieni Drinks SA, Rieni (Rumänien),

Transilvania General Import-Export SRL, Oradea,

West Leasing International SRL, Păntășești (Rumänien),

inledningsvis företrädda av advokaterna J. Derenne och D. Vallindas, samt A. Dashwood, barrister, och V. Korom, solicitor, därefter av J. Derenne, D. Vallindas och A. Dashwood,

sökande i mål T‑704/15,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av P.-J. Loewenthal och T. Maxian Rusche, båda i egenskap av ombud,

svarande,

med stöd av

Konungariket Spanien, företrätt av S. Centeno Huerta och A. Rubio González, båda i egenskap av ombud,

och av

Ungern, inledningsvis företrätt av M. Fehér, G. Koós och M. Bóra, därefter av M. Fehér och G. Koós, samtliga i egenskap av ombud,

intervenienter,

angående talan enligt artikel 263 FEUF i tre mål om ogiltigförklaring av kommissionens beslut (EU) 2015/1470 av den 30 mars 2015 om det statliga stöd SA.38517 (2014/C) (f.d. 2014/NN) som Rumänien har genomfört – Skiljedomen Micula mot Rumänien av den 11 december 2013 (EUT L 232, 2015, s. 43),

meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen i utökad sammansättning),

sammansatt av avdelningsordföranden M. Prek (referent) samt domarna E. Buttigieg, F. Schalin, B. Berke och M. J. Costeira,

justitiesekreterare: handläggaren P. Cullen,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 20 mars 2018,

följande

Dom

 Bakgrund till tvisten

1        Sökandena, European Food SA, Starmill SRL, Multipack SRL och Scandic Distilleries SA i mål T‑624/15, Ioan Micula i mål T‑694/15, Viorel Micula, European Drinks SA, Rieni Drinks SA, Transilvania General Import-Export SRL och West Leasing International SRL i mål T‑704/15, har i kommissionens beslut (EU) 2015/1470 av den 30 mars 2015 om det statliga stöd SA.38517 (2014/C) (f.d. 2014/NN) som Rumänien har genomfört – Skiljedomen Micula mot Rumänien av den 11 december 2013 (EUT L 232, 2015, s. 43) (nedan kallat det angripna beslutet), angetts vara mottagare av skadestånd som utdömts genom en skiljedom (nedan kallad skiljedomen) som meddelades den 11 december 2013 i målet ARB/05/20, Micula mot Rumänien, av en skiljedomstol (nedan kallad skiljedomstolen) som upprättats under överinseende av Internationella centrumet för biläggande av investeringstvister (ICSID).

2        Ioan och Viorel Micula, svenska medborgare med hemvist i Rumänien, är majoritetsägare i European Food and Drinks Group (EFDG), vars verksamhet består i framställning av livsmedel och drycker i regionen Ştei-Nucet i Bihor-distriktet i Rumänien. EFDG äger European Food, Starmill, Multipack, Scandic Distilleries, European Drinks, Rieni Drinks, Transilvania General Import-Export och West Leasing International.

 Rumänska bestämmelser och sökandenas investeringar

3        Europaavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Rumänien, å andra sidan (EGT L 357, 1994, s. 2) (nedan kallat Europaavtalet), trädde i kraft den 1 februari 1995. Allt offentligt stöd som snedvred eller hotade att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss varuproduktion i sådan utsträckning att det kunde påverka handeln mellan Europeiska gemenskaperna och Rumänien, var oförenligt med en korrekt tillämpning av Europaavtalet enligt artikel 64.1 iii i detta avtal. Enligt artikel 64.2 i Europaavtalet skulle alla förfaranden som stred mot den artikeln ”utvärderas på grundval av de kriterier som utformas genom tillämpningen av bestämmelserna i artiklarna 85, 86 och 92 i [EEG-fördraget, nu artiklarna 101, 102 och 107 FEUF].” Enligt artiklarna 69 och 71 i Europaavtalet ankom det dessutom på Rumänien att anpassa sin nationella lagstiftning till gemenskapens regelverk.

4        År 1999 antog Rumänien, för att uppfylla denna anpassningsskyldighet enligt Europaavtalet, lag nr 143/1999 om statligt stöd. Lagen trädde i kraft den 1 januari 2000. I denna lag, med samma definition av statligt stöd som i artikel 64 i Europaavtalet och i unionsrätten, angavs att Consiliul Concurenţei (Konkurrensnämnden, Rumänien) och Oficiul Concurenței (Konkurrensmyndigheten, Rumänien) var nationella tillsynsmyndigheter för statligt stöd med behörighet att pröva om Rumäniens statliga stöd till företag var förenliga med unionsrätten.

5        Den 2 oktober 1998 antog de rumänska myndigheterna regeringens undantagsförordning nr 24/1998 (nedan kallad undantagsförordning 24) som gav vissa investerare i missgynnade regioner en rad investeringsincitament, bland annat lättnader såsom befrielse från tullar och mervärdesskatt för maskiner och återbetalning av tullar på råvaror, samt befrielse från bolagsskatt så länge det berörda området betecknades som en missgynnad region.

6        Den rumänska regeringen fattade beslut om vilka regioner som skulle betecknas som missgynnade och fastställde att denna beteckning skulle gälla i högst tio år. Genom beslut av den 25 mars 1999 förklarade regeringen att gruvområdet Ștei-Nucet i Bihor-distriktet skulle betecknas som en missgynnad region i tio år från och med den 1 april 1999.

7        Den 15 maj 2000 antog konkurrensnämnden beslut nr 244/2000, i vilket konstaterades att flera av incitamenten enligt EGO 24 skulle anses utgöra statligt stöd som ledde till en snedvridning av konkurrensen och därför skulle avskaffas.

8        Regeringens undantagsförordning nr 75/2000 (nedan kallad EGO 75), genom vilken EGO 24 ändrades (tillsammans kallade EGO) trädde i kraft den 1 juli 2000.

9        Konkurrensnämnden väckte talan vid Curtea de Apel București (Bukarests appellationsdomstol, Rumänien) för att bestrida att beslut 244/2000 trots antagandet av EGO 75 inte hade genomförts. Appellationsdomstolen beslutade den 26 januari 2001 att talan inte kunde tas upp till prövning på grund av att EGO 75 skulle betraktas som en lagstiftningsåtgärd, och inte en förvaltningsåtgärd, och att Konkurrensnämnden således inte kunde bestrida dess lagenlighet enligt lag nr 143/1999. Detta beslut fastställdes av Înalta Curte de Casație şi Justiție (Högsta kassationsdomstolen, Rumänien) den 19 februari 2002.

10      European Food, Starmill och Multipack gjorde med stöd av permanenta investerarcertifikat som beviljades European Food den 1 juni 2000 och Starmill och Multipack den 17 maj 2002 vissa investeringar i gruvområdet Ștei-Nucet.

11      I februari 2000 inledde Rumänien förhandlingarna om anslutning till unionen. I EU:s gemensamma ståndpunkt av den 21 november 2001 fastställdes, mot bakgrund av förhandlingarna, att ”ett antal befintliga och nya stödordningar inte hade bringats i överensstämmelse med regelverket, bland annat de faciliteter som [beviljades] enligt EGO…”.

12      Rumänien beslutade den 26 augusti 2004 att upphäva alla incitament enligt EGO, med undantag av faciliteten för bolagsskatt, och angav följande: ”För att uppfylla kriterierna i gemenskapsreglerna om statligt stöd och avsluta förhandlingarna om kapitel 6 om konkurrenspolitik är det nödvändigt att avlägsna alla former av nationell lagstiftning som är oförenliga med gemenskapens regelverk på det området”. Upphävandet trädde i kraft den 22 februari 2005.

13      Rumänien anslöt sig till unionen den 1 januari 2007. Varken EGO 24 eller EGO 75 uppgavs vara stödåtgärder vilka skulle betraktas som befintligt stöd vid anslutningen enligt led 1 i avdelning 2, med rubriken ”Konkurrenspolitik”, i bilaga V till akten om villkoren för Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning och om anpassning av de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen (EUT L 157, 2005, s. 203) (nedan kallad anslutningsakten).

 Skiljedomsförfarande

14      Ett bilateralt investeringsavtal om främjande och ömsesidigt skydd av investeringar ingicks den 29 maj 2002 mellan Konungariket Sveriges regering och Rumäniens regering (nedan kallat investeringsavtalet). Investeringsavtalet trädde i kraft den 1 juli 2003. Avtalet omfattade vissa skyddsåtgärder för investerare från båda länderna (även för investeringar som gjordes innan avtalet trädde i kraft) när investerare från ett av länderna investerade i det andra landet. I artikel 2.3 i investeringsavtalet anges bland annat följande: ”Varje avtalsslutande part ska garantera att de ska behandla investeringar som görs av investerare från den andra parten rättvist och skäligt, samt att inte inkräkta på investerarnas drift, förvaltning, användning, utnyttjande eller avyttring genom oskäliga eller diskriminerande åtgärder.” I artikel 7 i investeringsavtalet anges dessutom särskilt att tvister mellan investerare och avtalsparter ska regleras genom skiljedom under överinseende av Internationella centrumet för biläggande av investeringstvister (ICSID).

15      Den 28 juli 2005, när investeringsincitamenten enligt EGO hade upphävts, begärde fem av sökandena, nämligen Ioan och Viorel Micula, European Food, Starmill och Multipack (nedan kallade skiljedomssökandena), att en skiljedomstol skulle upprättas i enlighet med artikel 7 i avtalet.

16      Skiljedomstolen fann i ett beslut av den 24 september 2008 att skiljedomssökandenas ansökan kunde tas upp till prövning. Skiljedomssökandena hade ursprungligen yrkat att de upphävda investeringsincitamenten skulle återinföras. De drog senare delvis tillbaka sina yrkanden och yrkade i stället ersättning för skador som de lidit till följd av att nämnda incitament hade upphävts. Sökandena gjorde gällande att Rumänien genom att upphäva incitamenten hade åsidosatt deras berättigade förväntningar på att dessa incitament skulle vara tillgängliga fram till den 1 april 2009. Enligt skiljedomssökandena hade Rumänien följaktligen åsidosatt sin skyldighet att behandla svenska investerare lika och rättvist i enlighet med artikel 2.3 i investeringsavtalet.

17      Under skiljedomsförfarandet intervenerade Europeiska kommissionen som sakkunnig (amicus curiae). Kommissionen anförde i sin interventionsinlaga av den 20 juli 2009 att EGO 24-incitamenten var ”oförenliga med gemenskapsreglerna om regionalstöd” och påpekade att incitamenten framför allt ”[inte tog] hänsyn till gemenskapsrättens krav på berättigade kostnader och stödintensitet [och att faciliteterna [utgjorde] driftsstöd vilket [var] förbjudet enligt reglerna för regionalstöd”. Kommissionen anförde att ”alla beslut som återinför de privilegier som har upphävts av Rumänien eller som kompenserar de sökande för förlusten av dessa privilegier, innebär att ett nytt stöd beviljas vilket inte är förenligt med EG-fördraget. Kommissionen underrättade även skiljedomstolen om att en skiljedom som kräver att Rumänien återinför investeringsordningar som befunnits vara oförenliga med den inre marknaden under anslutningsförfarandet följaktligen inte kan verkställas om de strider mot EU:s regler om statligt stöd”.

18      Genom skiljedomen beslutade skiljedomstolen att Rumänien skulle betala 791 882 452 rumänska leu (ungefär 178 miljoner euro) till skiljedomssökandena och slog fast följande:

”Genom att upphäva EGO 24-incitamenten före den 1 april 2009 agerade Rumänien inte oskäligt eller svekfullt (bortsett från att Rumänien handlade orimligt genom att bibehålla investerarnas skyldigheter efter att ha avslutat incitamenten). Skiljedomstolen drog dock… slutsatsen att Rumänien åsidosatte [skiljedomssökandenas] berättigade förväntningar på att dessa incitament skulle finnas tillgängliga, i stort sett som tidigare, fram till den 1 april 2009. Rumänien har även underlåtit att agera på ett öppet sätt genom att inte informera [nämnda] sökande i god tid om att ordningen skulle upphävas före det fastställda slutdatumet. Som ett resultat anser skiljedomstolen att Rumänien inte säkerställer en lika och rättvis behandling av de [skiljedoms]sökandes investeringar i den betydelse som avses i artikel 2.3 i det bilaterala investeringsavtalet.”

19      Skiljedomstolen utdömde bland annat skadestånd till skiljedomssökandena enligt följande:

–        85 100 000 leu för upphävandet av faciliteterna för råvaror och den efterföljande kostnadsökningen för socker,

–        17 500 000 leu för kostnadsökningen för andra råvaror,

–        18 133 229 leu för den förlorade möjligheten att lägga upp sockerlager till lägre priser,

–        255 700 000 leu för utebliven vinst till följd av utebliven försäljning av färdigvaror.

–        Skiljedomstolen ålade dessutom Rumänien att betala ränta från och med den 1 mars 2007 med hänsyn till ökade kostnader för socker och andra råvaror från och med den 1 november 2009, med hänsyn till att skiljedomssökandena inte längre kunde lägga upp sockerlager, och från och med den 1 maj 2008 med hänsyn till utebliven vinst.

20      Den 18 april 2014 vände sig Rumänien till en ad hoc‑kommitté för att ogiltigförklara skiljedomen med stöd av artikel 52 i Konventionen om biläggande av investeringstvister mellan stat och medborgare i annan stat (nedan kallad ICSID-konventionen) av den 18 mars 1965. Ad hoc‑kommittén hävde den 7 september 2014 uppskovet med verkställighet av skiljedomen, vilket kommittén först hade godkänt. Skälet var att Rumänien, efter att ha samrått med kommissionen i frågan, inte var i stånd att efterkomma kommitténs begäran och villkorslöst åta sig att verkställa skiljedomen, även om detta skulle leda till ett åsidosättande av landets skyldigheter enligt bland annat unionsrätten, oberoende av eventuella beslut som fattas av kommissionen.

21      Den 15 oktober 2014 lämnade kommissionen in en ansökan till ad hoc‑kommittén om att få intervenera i egenskap av tredje part i ogiltighetstalan. Interventionsansökan beviljades av ad hoc‑kommittén den 4 december 2014, och den 9 januari 2015 översände kommissionen sitt yttrande i egenskap av sakkunnig (amicus curiae) i förfarandet. Förfarandet avseende en ogiltigförklaring av skiljedomen hade fortfarande inte avgjorts när det angripna beslutet antogs.

 Skiljedomssökandenas talan om fastställelse och verkställighet av skiljedomen vid nationella domstolar

22      Fyra av sökandena (European Food, Starmill, Multipack och Ioan Micula) väckte den 18 mars 2014 talan i Rumänien om verkställighet av skiljedomen i enlighet med artikel 54 i Icsid-konventionen och yrkade att 80 procent av det utestående beloppet jämte ränta skulle betalas ut.

23      Tribunal București (Bukarests förstainstansdomstol, Rumänien) beslutade den 24 mars 2014 att skiljedomen fick verkställas och fann, med stöd av artikel 54 i Icsid-konventionen, att skiljedomen var ett direkt verkställbart beslut och skulle behandlas som ett lagakraftvunnet avgörande som meddelats på nationell nivå. Därmed var ett förfarande för fastställelse av skiljedomen med stöd av den rumänska civilprocesslagen uteslutet. En exekutor inledde den 30 mars 2014 förfarandet för verkställighet av skiljedomen genom att fastställa en tidsfrist på sex månader inom vilken det rumänska finansministeriet skulle betala 80 procent av det belopp som tillkom de fyra sökandena jämte ränta och andra kostnader.

24      Rumänien bestred verkställighet av skiljedomen vid Tribunal București (Bukarests förstainstansdomstol) och begärde interimistiska åtgärder, det vill säga uppskov med verkställigheten till dess att den domstolen hade prövat målet i sak. Den 14 maj 2014 beslutade Bukarests förstainstansdomstol om uppskov med verkställigheten av skiljedomen till dess att bestridandet och begäran om uppskov med verkställigheten hade prövats i sak. Den 26 maj 2014 intervenerade kommissionen i detta förfarande i enlighet med artikel 23a.2 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1). Kommissionen uppmanade Tribunal București (Bukarests förstainstansdomstol) att bevilja uppskov med samt upphäva beslutet om verkställigheten av skiljedomen och att ställa två tolkningsfrågor till Europeiska unionens domstol i enlighet med artikel 267 FEUF.

25      Tribunal București (Bukarests förstainstansdomstol) avgjorde målet avseende interimistiska åtgärder den 23 september 2014 genom att häva uppskovet och ogilla Rumäniens yrkande om uppskov med verkställigheten av skiljedomen. Som skäl angavs att Icsids ad hoc‑kommitté hade hävt uppskovet med verkställigheten av denna dom den 7 september 2014 (se ovan punkt 20). Den 30 september 2014 överklagade Rumänien domen av den 23 september 2014. Tribunal București (Bukarests förstainstansdomstol) ogillade den 13 oktober 2014 yrkandet att tolkningsfrågor skulle ställas till Europeiska unionens domstol. Sedan kommissionen den 1 oktober 2014 beslutat att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF, ansökte Rumänien den 17 oktober 2014 återigen, vid Tribunal București (Bukarests förstainstansdomstol), om interimistiska åtgärder i form av uppskov med verkställighet av skiljedomen.

26      Tribunal București (Bukarests förstainstansdomstol) beslutade den 24 november 2014 att ogilla Rumäniens överklagande av beslutet av den 24 mars 2014 och att avslå ansökan om interimistiska åtgärder av den 17 oktober 2014. Rumänien överklagade detta avgörande den 14 januari 2015.

27      Den 24 februari 2015 upphävde Curtea de Apel București (Bukarests appellationsdomstol) avgörandet av Tribunal București (Bukarests förstainstansdomstol) av den 23 september 2014 och beslutade om uppskov med verkställigheten till dess att dom meddelats i målet om överklagande av samma domstols avgörande av den 24 november 2014. Kommissionen beslutade att ansöka om att få intervenera i detta mål med stöd av artikel 23a.2 i förordning (EG) nr 659/1999.

28      Viorel Micula har lämnat in flera ansökningar om erkännande av skiljedomen inom ramen för verkställighetsförfaranden eller ex parte vid domstolar i Belgien, Frankrike, Luxemburg, Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland samt i Förenta staterna. Ioan Micula, European Food, Starmill and Multipack har också ansökt om erkännande av skiljedomen i ett ex parte-förfarande i Förenta staterna. Dessa förfaranden hade fortfarande inte avgjorts när den skriftliga delen av förfarandet vid tribunalen genomfördes.

 Verkställighet av skiljedomen, det formella granskningsförfarandet och det angripna beslutet

29      Den 31 januari 2014 underrättade kommissionen de rumänska myndigheterna om att genomförandet eller verkställigheten av skiljedomen skulle utgöra nytt stöd vilket skulle anmälas till kommissionen.

30      Den 20 februari 2014 underrättade de rumänska myndigheterna kommissionen om att en del av den ersättning som skiljedomstolen hade beviljat skiljedomssökandena hade betalats ut genom kvittning mot skatter som en av sökandena (European Food), var skyldig de rumänska myndigheterna. Den skatteskuld som kvittades uppgick till 337 492 864 leu (ca 76 000 000 euro). Rumänien bad kommission förklara om det var möjligt att betala det återstående beloppet till en fysisk person (Viorel och Ioan Micula eller någon annan fysisk person som kunde överta fordran).

31      Kommissionen bad den 12 mars 2014 Rumänien om ytterligare upplysningar om de planerade åtgärderna för fortsatt genomförande eller verkställighet av skiljedomen. Rumänien lämnade denna information i en skrivelse av den 26 mars 2014.

32      Genom en skrivelse av den 1 april 2014 varnade kommissionen de rumänska myndigheterna om att kommissionen hade möjlighet att utfärda ett föreläggande för att avbryta utbetalningen av stödet i syfte att se till att inget ytterligare oförenligt statligt stöd kunde betalas ut och bad Rumänien att inkomma med synpunkter. I skrivelsen av den 7 april 2014 uppgav Rumänien att det inte önskade kommentera denna möjlighet.

33      Den 26 maj 2014 antog kommissionen beslut C(2014) 3192 genom vilket Rumänien enligt artikel 11.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 förelades att avbryta alla åtgärder som skulle kunna leda till att skiljedomen verkställdes eller genomfördes, eftersom detta skulle utgöra olagligt statligt stöd, till dess att kommissionen fattat ett slutligt beslut om det statliga stödets förenlighet med den inre marknaden.

34      Genom en skrivelse av den 1 oktober 2014 underrättade kommissionen Rumänien om sitt beslut att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF med hänsyn till att Rumänien delvis hade verkställt skiljedomen i början av år 2014 (se ovan punkt 30) och med avseende på ett fortsatt genomförande eller verkställighet av skiljedomen. I det beslutet, som offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 7 november 2014, uppmanade kommissionen berörda parter att inkomma med synpunkter.

35      Den 31 oktober 2014 beslutade den exekutor som utsetts av Tribunal București (Bukarests förstainstansdomstol) att utmäta 80 procent av beloppet som ådömts genom skiljedomen från Rumäniens finansministeriums konton. När det angripna beslutet antogs var det rumänska finansministeriets konton hos statskassan och hos banker spärrade.

36      Rumänien yttrade sig över beslutet att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 108.2 FEUF den 26 november 2014. Sökandena yttrade sig i egenskap av berörda parter den 8 december 2014, efter kommissionens beslut att avslå deras ansökan om att få längre tid på sig att yttra sig. Sökandenas yttrande vidarebefordrades till Rumänien som gavs möjlighet att bemöta det. Rumänien yttrade sig över sökandenas yttrande den 27 januari 2015.

37      Sökandena ansökte även om att få tillgång till all korrespondens mellan kommissionen och Rumänien som fanns i målet. Ansökan avslogs den 19 december 2014 och avslaget fastställdes den 2 mars 2015.

38      Den 5 januari 2015 utmätte en exekutor 36 484 232 leu (ca 8 100 000 euro) från det rumänska finansministeriets konton. Av denna summa överförde därefter exekutorn 34 004 232 leu (ca 7 560 000 euro) i lika delar till tre av de fem skiljedomssökandena och behöll resten som arvode. Mellan den 5 och den 25 februari 2015 utmätte exekutorn ytterligare 9 197 482 leu (ca 2 000 000 euro) från det rumänska finansministeriets konton. Den 9 mars 2015 överförde finansministeriet frivilligt det resterande beloppet enligt skiljedomen, 472 788 675 leu (ca 106 500 000 euro, inklusive kostnaderna för den av domstolen utsedda exekutorn på 6 028 608 leu), till ett spärrat konto som öppnats i de fem skiljedomssökandenas namn. De fem sökandena skulle endast få ta ut pengarna om kommissionen beslutade att det statliga stödet enligt skiljedomen är förenligt med den inre marknaden.

39      Genom skrivelser av den 9 och den 11 mars 2015 underrättade de rumänska myndigheterna kommissionen om utmätningarna den 5 och den 25 februari 2015 och om den frivilliga inbetalningen till ett spärrat konto som öppnats i de fem skiljedomssökandenas namn, motsvarande det resterande beloppet enligt skiljedomen.

40      De rumänska myndigheterna gör gällande att skiljedomen har verkställts fullt ut.

41      Kommissionen antog det angripna beslutet den 30 mars 2015.

42      Det angripna beslutet har följande lydelse:

Artikel 1

Betalningen av den ersättning som skiljedomstolen beslutade om… till en enda ekonomisk enhet bestående av Viorel Micula, Ioan Micula, … European Food …, … Starmill …, Multipack, European Drinks …, Rieni Drinks …, Scandic Distilleries …, Transilvania General Import-Export … och West Leasing … utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 i [FEUF], och är oförenligt med den inre marknaden.

Artikel 2

1. Rumänien får inte betala ut sådant oförenligt statligt stöd som avses i artikel 1 och ska återkräva sådant oförenligt stöd som avses i artikel 1 som redan har betalats ut till någon av de enheter som den enda ekonomiska enheten utgörs av och som åtnjutit det stöd som delvis genomförts eller verkställts enligt skiljedomen…, liksom stöd som betalats ut till någon av de enheter som den enda ekonomiska enheten utgörs av och som åtnjutit stöd för fortsatt genomförande av skiljedomen… som kommissionen inte underrättats om eller som betalats ut efter tidpunkten för detta beslut.

2. Viorel Micula, Ioan Micula, … European Food …., … Starmill …, … Multipack, European Drinks …, Rieni Drinks …, Scandic Distilleries …, Transilvania General Import-Export … och West Leasing … är solidariskt ansvariga för återbetalningen av det statliga stöd som någon av dem har mottagit.

3. De belopp som ska återkrävas är de som härrör från genomförandet eller verkställigheten av skiljedomen … (grundbelopp och ränta).

4. De belopp som ska återkrävas ska innefatta ränta från och med dagen då stödet ställdes till stödmottagarnas förfogande till och med dagen då det har återkrävts.

5. Rumänien ska tillhandahålla de exakta tidpunkterna då det stöd som tillhandahölls av staten ställdes till respektive stödmottagares förfogande.

6. Räntan ska beräknas som sammansatt ränta enligt kapitel V i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004.

7. Rumänien ska säkerställa att inga ytterligare utbetalningar av det stöd som avses i artikel 1 ska verkställas med verkan från och med den dag då detta beslut antas.

Artikel 3

1. Återkravet av det stöd som avses i artikel 1 ska genomföras omedelbart och effektivt.

2. Rumänien ska säkerställa att detta beslut genomförs inom fyra månader från den dag då detta beslut har delgetts.

Artikel 4

1. Inom två månader från dagen då detta beslut har delgetts ska Rumänien lämna följande uppgifter till kommissionen:

a)      Det totala stödbelopp som mottagits av varje enhet som omnämns i artikel 1 i detta beslut.

b)      En detaljerad beskrivning av de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att rätta sig efter detta beslut.

c)      Handlingar som visar att stödmottagarna har anmodats att betala tillbaka stödet.

2. Rumänien ska hålla kommissionen underrättad om utvecklingen vad gäller de nationella åtgärder som har vidtagits för att genomföra detta beslut till dess att återkravet av det stöd som avses i artikel 1 har slutförts. Rumänien ska på kommissionens begäran omgående lämna uppgifter om de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras för att följa detta beslut. Rumänien ska också lämna detaljerade uppgifter om de stödbelopp och räntebelopp som redan har återkrävts från stödmottagarna.

Artikel 5

Detta beslut riktar sig till Rumänien.”

 Förfaranden och parternas yrkanden

43      Sökandena har väckt respektive talan genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 6 (mål T-624/15), den 30 (T-694/15) och den 28 november 2015 (mål T-704/15).

44      Genom beslut av den 18 mars och den 21 april 2016 (mål T-624/15), beslut av den 18 mars och den 22 april 2016 (mål T-694/15) samt beslut av den 25 maj och den 21 april 2016 (mål T-704/15) tillät ordföranden för tribunalens fjärde avdelning Konungariket Spanien och Ungern att intervenera till stöd för kommissionens yrkanden.

45      Konungariket Spanien och Ungern lämnade in sina interventionsinlagor den 13 och den 14 juli 2016 (målen T-624/15 och T-694/15) respektive den 14 juli 2016 (mål T-704/15). Sökandena yttrande sig över interventionsinlagorna inom de fastställda tidsfristerna.

46      I och med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades placerades referenten vid den andra avdelningen. Följaktligen tilldelades denna avdelning de nu aktuella målen.

47      Sökandena har genom handling som inkom till tribunalens kansli den 27 februari 2017 begärt att målen T‑624/15, T-694/15 och T-704/15 ska förenas vad gäller den muntliga delen av förfarandet. Kommissionen samtyckte i sitt yttrande av den 14 mars 2017 till en förening av målen T‑624/15 och T-694/15 men motsatte sig en förening av dessa mål med mål T‑704/15.

48      Genom handlingar som sökandena lämnade in till tribunalens kansli den 21 februari 2017 i målen T‑624/15 och T-694/15 och en handling som kommissionen lämnade in den 4 maj 2017 i målen T‑624/15, T-694/15 och T‑704/15 begärde dessa parter att målen skulle avgöras med förtur. Denna begäran beviljades genom beslut av ordföranden för andra avdelningen den 22 maj 2017.

49      På förslag från andra avdelningen beslutade tribunalen, med tillämpning av artikel 28 i tribunalens rättegångsregler, att hänskjuta målet till andra avdelningen i utökad sammansättning.

50      Genom beslut av den 7 februari 2018 förenade ordföranden för andra avdelningen i utökad sammansättning målen T‑624/15, T-694/15 och T-704/15 vad gäller den muntliga delen av förfarandet i enlighet med artikel 68.2 i rättegångsreglerna.

51      På förslag från referenten beslutade tribunalen (andra avdelningen i utökad sammansättning) att inleda den muntliga delen av förfarandet.

52      Parterna utvecklade sin talan vid förhandlingen den 20 mars 2018.

53      Genom beslut av den 28 maj 2018 beslutade tribunalen (andra avdelningen i utökad sammansättning) att återuppta den muntliga delen av förfarandet i enlighet med artikel 113 i rättegångsreglerna, eftersom det fanns skäl att anmoda huvudparterna att yttra sig över en eventuell förening av målen T‑624/15, T-694/15 och T-704/15 vad gäller det slutliga avgörandet. Parterna yttrade sig inom den fastställda fristen.

54      Sökandena i målen T‑624/15 och T-694/15 har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet,

–        i andra hand ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det

–        avser var och en av sökandena i dessa båda mål,

–        hindrar Rumänien från att verkställa skiljedomen,

–        förpliktar Rumänien att kräva tillbaka allt oförenligt stöd,

–        förpliktar dem att solidariskt betala tillbaka det statliga stöd som någon av de enheter som avses med artikel 2.2 i beslutet har erhållit, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

55      Sökandena i mål T‑704/15 har yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara det angripna beslutet,

–        i andra hand ogiltigförklara det angripna beslutet i den del det

–        kvalificerar Viorel Micula som ett företag och som en del av den ekonomiska enhet som är mottagare av stödet,

–        fastställer att stödmottagaren utgör en ekonomisk enhet bestående av Viorel och Ioan Micula, European Food, Starmill, Multipack, European Drinks, Rieni Drinks, Scandic Distilleries, Transilvania General Import-Export och West Leasing International,

–        i artikel 2.2 fastställer att Viorel och Ioan Micula, European Food, Starmill, Multipack, European Drinks, Rieni Drinks, Scandic Distilleries, Transilvania General Import-Export och West Leasing International ska vara solidariskt ansvariga för återbetalningen av det statliga stöd som någon av dem har mottagit,

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

56      I målen T‑624/15, T-694/15 och T-704/15 har kommissionen, med stöd av intervenienterna, yrkat att tribunalen ska

–        ogilla talan i samtliga mål, och

–        förplikta sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

57      Målen förenas i enlighet med artikel 68 i tribunalens rättegångsregler vad gäller det slutliga avgörandet.

58      Sökandena har till stöd för sin talan i vart och ett av målen anfört åtta grunder, varav några består av flera delar. Grunderna bör omgrupperas till sju grunder och läggas fram i följande ordning: Den första grunden avser att kommissionen inte är behörig att anta det angripna beslutet och maktmissbruk samt ett åsidosättande av artikel 351 FEUF och allmänna rättsprinciper. Den andra grunden avser ett åsidosättande av artikel 107.1 FEUF. Den tredje grunden avser ett åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar. Den fjärde grunden avser en oriktig bedömning av åtgärdens förenlighet med den inre marknaden. Den femte grunden avser ett oriktigt fastställande av stödmottagare och en bristfällig motivering. Den sjätte grunden avser en felaktig rättstillämpning i fråga om återbetalning av stöd. Den sjunde grunden avser ett åsidosättande av rätten att yttra sig, av artikel 108.3 FEUF och av artikel 6.1 i förordning nr 659/1999.

 Huruvida kommissionen saknar behörighet och att unionsrätten inte är tillämplig under förhållanden som föregår Rumäniens anslutning

59      Genom den första grundens första del har sökandena i mål T‑704/15 gjort gällande att kommissionen inte är behörig och att unionsrätten inte kan tillämpas på en situation som föregick Rumäniens anslutning. Genom den andra grundens första del har sökanden i målen T‑624/15 och T-694/15 dessutom anfört att alla eventuella fördelar beviljades före Rumäniens anslutning till unionen. Tribunalen anser att sökandena i målen T‑624/15 och T-694/15 genom sitt resonemang också har bestritt kommissionens behörighet att anta det angripna beslutet. Frågan om kommissionens behörighet hänför sig i vart fall till ett rättegångshinder som inte kan avhjälpas, och därför ska tribunalen pröva den på eget initiativ (se dom av den 13 juli 2000, Salzgitter/kommissionen, C‑210/98 P, EU:C:2000:397, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

60      Sökandena menar för det första att kommissionen inte var behörig att anta det angripna beslutet, eftersom alla rättsakter och alla underlåtenheter i form av internationellt rättsstridiga handlingar som skiljedomstolen har funnit att Rumänien har begått gentemot sökandena och som orsakat den skada som gottgjorts genom skiljedomen, ägde rum innan Rumänien anslöt sig till unionen. För det andra var unionsrätten, däribland reglerna om statligt stöd, i sig inte tillämplig i Rumänien under denna period, och kommissionen var således varken behörig enligt artikel 108 FEUF eller förordning nr 659/1999 att vidta bindande åtgärder avseende statligt stöd som beviljats av de rumänska myndigheterna. För det tredje saknar det betydelse att skadeståndet för de internationellt rättsstridiga handlingar som Rumänien begått inom ramen för ett regelverk som gällde före landets anslutning till unionen betalats ut efter denna anslutning, som i det nu aktuella fallet.

61      Sökandena i målet T-704/15 har i detta avseende anfört att skiljedomen meddelades av skiljedomstolen med anledning av de rumänska myndigheternas agerande när EGO upphävdes år 2005, då dessa myndigheter åsidosatte skiljedomssökandenas berättigade förväntningar och inte agerade på ett transparent sätt när incitamenten upphävdes, samtidigt som sökandenas motsvarande förpliktelser bibehölls. Vid den tidpunkten omfattades inte EGO vare sig av unionens regler om statligt stöd eller av kommissionens behörighet. Det angripna beslutet utgick felaktigt från att EGO var ett statligt stöd som var förbjudet enligt unionsrätten.

62      Sökandena i målen T‑624/15 och T-694/15 menar att den ovillkorliga rätten till ersättning för Rumäniens åsidosättanden och således alla eventuella fördelar som beviljades antingen då Rumänien åsidosatte investeringsavtalet genom att upphäva EGO-incitamenten eller då investeringsavtalet, i vilket det angavs att Rumänien hade förpliktelser gentemot sökandena, trädde i kraft, men i varje fall före anslutningen. Alla utbetalningar enligt skiljedomen ska således betraktas som utbetalningar av befintligt stöd enligt artikel 15.3 i förordning nr 659/1999 och kan inte längre krävas tillbaka.

63      Kommissionen har bestritt dessa argument och invänt att den var behörig att anta det angripna beslutet. I och med att skiljedomen meddelades, delvis verkställdes och skulle kunna verkställas i sin helhet efter Rumäniens anslutning till unionen, kan sökandena inte ha erhållit en ovillkorlig rätt till skadestånd enligt nationell lagstiftning som var tillämplig först efter Rumäniens anslutning till unionen. Den omständigheten att EGO aldrig granskats direkt enligt unionens regler om statligt stöd och att det påstådda åsidosättandet av investeringsavtalet ägde rum före Rumäniens anslutning saknar även betydelse när det gäller att fastställa kommissionens behörighet i det aktuella fallet. Kommissionen har gjort gällande att det angripna beslutet inte förpliktar Rumänien att återkräva stöd som ursprungligen beviljades skiljedomssökandena enligt EGO. EGO, som upphävdes den 22 februari 2005, kan dessutom inte utgöra rättslig grund för utbetalningen av skadeståndet till sökandena. Om sökandena kunde göra gällande ett anspråk enligt investeringsavtalet gentemot Rumänien när EGO-incitamenten upphävts, kan inte den ovillkorliga rätten till hela det skadestånd som sedan beviljades ha kunnat uppkomma förrän efter Rumäniens anslutning till unionen.

64      Kommissionen menar således att det aktuella stödet verkligen beviljades efter Rumäniens anslutning till unionen, antingen genom att skiljedomen, i och med dess erkännande, omvandlades till gällande nationell rätt, eller genom Rumäniens genomförande av skiljedomen.

65      I skälen 130–140 i det angripna beslutet undersökte kommissionen om den aktuella åtgärden, som i skäl 39 i nämnda beslut definierades som ”utbetalningen av den ersättning till de sökande som [skilje]domstolen beslutat om genom verkställande eller genomförande av skiljedomen, plus ränta som har löpt sedan skiljedomen meddelades”, skulle kvalificeras som nytt stöd. Kommissionen konstaterade att sedan den stödordning som inrättats genom EGO upphävts den 22 februari 2005, hade inget bolag kunnat beviljas rätt till stöd enligt denna ordning och att sökandenas anspråk på ersättning från den rumänska staten bara härrörde ”från skiljedomen i anslutning till rumänsk nationell lag genom vilken den får rättslig verkan i Rumäniens nationella rättsordning”. Eftersom skiljedomen meddelades och kunde genomföras eller verkställas efter Rumäniens anslutning till unionen beviljades sökandena den ovillkorliga rätten enligt rumänsk nationell lag att få den ersättning som skiljedomstolen beslutat om efter Rumäniens anslutning till unionen. Kommissionen fann att det inte hade någon betydelse att varken anslutningsakten eller EUF-fördraget var tillämpliga i Rumänien då Rumänien, såsom sökandena anförde i det administrativa förfarandet, åsidosatte sina förpliktelser enligt investeringsavtalet genom att upphäva den stödordning som inrättats genom investeringsavtalet eller då de väckte talan vid skiljedomstolen, eftersom sökandena inte vid något av dessa tillfällen beviljades någon ovillkorlig rätt till utbetalning av det skadestånd som utdömts av skiljedomstolen, den åtgärd som varit föremål för kommissionens bedömning. Kommissionen påpekade också att sökandena genom skiljedomen utdömdes ett belopp som motsvarade de fördelar som föreskrevs inom ramen för den upphävda stödordningen enligt EGO fram till dess att den upphörde att gälla samt skadestånd för den förlorade möjligheten att lagra socker år 2009 och för utebliven vinst och att Rumänien under en stor del av eller till och med under hela de berörda perioderna hade varit fullvärdig medlem av unionen och direkt underordnad EUF-fördragets regler om statligt stöd. Kommissionen erinrade även om att incitamentordningen enligt EGO hade nämnts som ett befintligt stöd i anslutningsakten. Kommissionen fann att utbetalningen av det skadestånd som skiljedomstolen beviljat sökandena, oavsett om den gjordes för att genomföra eller verkställa skiljedomen, utgjorde nytt stöd och följaktligen skulle underordnas hela den kontrollmekanism för statligt stöd som fastställs i artiklarna 107 och 108 FEUF.

66      Enligt artikel 2 i anslutningsakten är bestämmelserna i de grundläggande fördragen och i rättsakter som har antagits av institutionerna före anslutningen bindande för Rumänien från anslutningen och ska tillämpas i denna stat på de villkor som fördragen och denna anslutningsakt anger.

67      Unionsrätten blev således tillämplig i Rumänien först vid Rumäniens anslutning till unionen den 1 januari 2007. Alltså var det först den dagen som kommissionen fick den behörighet som gjorde att den kunde kontrollera Rumäniens agerande enligt artikel 108 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 2013, Rousse Industry/kommissionen, T-489/11, ej publicerad, EU:T:2013:144, punkterna 63 och 64).

68      Utgångspunkten för sökandenas resonemang om att kommissionen inte var behörig att anta det angripna beslutet är att alla de faktiska omständigheterna ägde rum och alla eventuella förmåner beviljades innan Rumänien anslöt sig till unionen. För att avgöra om resonemanget är välgrundat ska tribunalen följaktligen först fastställa när stödet beviljades.

69      Tribunalen framhåller i detta avseende att statligt stöd enligt rättspraxis anses ha beviljats vid den tidpunkt då de tillämpliga nationella bestämmelserna ger mottagaren rätt att motta stödet, med beaktande av samtliga villkor som uppställs i nationell rätt för att erhålla det (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, Magdeburger Mühlenwerke, C‑129/12, EU:C:2013:200, punkterna 40 och 41, samt dom av den 6 juli 2017, Nerea, C‑245/16, EU:C:2017:521, punkt 32).

70      I det nu aktuella fallet var syftet med genomförandet eller verkställigheten av skiljedomen, enligt det angripna beslutet, för det första att återskapa den situation som sökandena med all sannolikhet skulle ha befunnit sig i om den ordning som föreskrevs genom EGO inte hade upphävts (skälen 95 och 146 samt fotnot 83 i det angripna beslutet).

71      Det framgår av bakgrunden till tvisterna (se ovan punkterna 5–15) att alla omständigheter som hänför sig till EGO, det vill säga Rumäniens antagande av EGO, sökandenabolagens erhållande av de certifikat med vilka de kunde ta del av EGO-incitamenten, investeringsavtalets ikraftträdande, upphävandet av EGO-incitamenten och Rumäniens åsidosättanden i samband med detta liksom skiljedomssökandenas talan vid skiljedomstolen, ägde rum innan Rumänien anslöt sig till unionen den 1 januari 2007.

72      Tribunalen framhåller för det andra att skiljedomstolen i skiljedomen fann att Rumänien genom att upphäva EGO-incitamenten före den 1 april 2009 dels åsidosatte skiljedomssökandenas berättigade förväntningar, dels inte agerade på ett transparent sätt gentemot dem. Upphävandet av EGO-incitamenten utgör därmed den skadevållande händelse för vilken sökandena beviljades den aktuella ersättningen i skiljedomen.

73      Såsom framgår av skäl 146 och fotnot 83 i det angripna beslutet var syftet med skiljedomen att retroaktivt kompensera för upphävandet av EGO år 2005. Med andra ord gäller skiljedomens verkningar med avseende på ersättning bakåt i tiden.

74      Genom skiljedomen fastställde skiljedomstolen följaktligen endast den exakta skada som vållats sökandena genom upphävandet av EGO och beräknade storleken på det skadestånd som motsvarade den rätt till ersättning som uppkom år 2005, vid tidpunkten för Rumäniens åsidosättanden.

75      Det innebär att rätten till ersättning enligt den rättspraxis som det erinras om ovan i punkt 69 uppkom då Rumänien upphävde EGO-initiativen år 2005. I motsats till vad kommissionen konstaterade, bland annat i skäl 134 i det angripna beslutet, var det alltså inte först efter Rumäniens anslutning till unionen (se ovan punkt 65) som rätten till det skadestånd som beviljades av skiljedomstolen tillkom sökandena.

76      För det tredje är det visserligen riktigt att skiljedomen, där det fastställdes vilka åsidosättanden Rumänien gjorde sig skyldig till vid upphävandet av EGO och där det fastställdes vilket skadestånd som skulle betalas till sökanden för detta, meddelades år 2013 och således efter anslutningen.

77      Skiljedomstolen fastställde emellertid endast, såsom framhålls ovan i punkt 74, den exakta skada som sökandena lidit genom Rumäniens åsidosättanden år 2005. Skiljedomen utgör således en accessorisk del av den aktuella ersättningen och kan som sådan inte skiljas från de tidigare skatteincitamenten. Därför kan den inte kvalificeras som nytt stöd och ligga till grund för kommissionens behörighet och unionsrättens tillämplighet för alla tidigare händelser, det vill säga de omständigheter som är upphovet till tvisterna och som ägde rum före Rumäniens anslutning till unionen (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 20 mars 2013, Rousse Industry/kommissionen, T-489/11, ej publicerad, EU:T:2013:144, punkt 55 och där angiven rättspraxis, fastställd efter överklagande genom dom av den 20 mars 2014, Rousse Industry/kommissionen, C‑271/13 P, ej publicerad, EU:C:2014:175).

78      Mot den bakgrunden finner tribunalen att sökandenas rätt till den aktuella ersättningen uppstod och började få verkan då Rumänien upphävde EGO 24, det vill säga före Rumäniens anslutning till unionen, och att sökandena således mottog denna rätt, i den mening som avses i den ovan i punkt 69 angivna rättspraxis, före anslutningen. Skiljedomen är nämligen endast ett erkännande av denna rätt, och de utbetalningar som gjordes år 2014 utgör endast verkställighet av nämnda rätt som uppstod år 2005.

79      Eftersom unionsrätten och i synnerhet artiklarna 107 och 108 FEUF inte var tillämplig i Rumänien före dess anslutning till unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 oktober 2015, Electrabel och Dunamenti Erőmű/kommissionen, C‑357/14 P, EU:C:2015:642, punkt 64 samt där angiven rättspraxis), kunde kommissionen inte utöva sin behörighet enligt artikel 108 FEUF och i synnerhet inte besluta om påföljder för incitament som enligt EGO var tillämpliga före anslutningen. Det var alltså först från och med anslutningen som kommissionen fick den behörighet som gjorde att den kunde kontrollera Rumäniens agerande enligt artikel 108 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 2013, Rousse Industry/kommissionen, T-489/11, ej publicerad, EU:T:2013:144, punkt 63, som efter överklagande fastställdes genom dom av den 20 mars 2014, Rousse Industry/kommissionen, C‑271/13 P, ej publicerad, EU:C:2014:175).

80      Tribunalen påpekar även, i likhet med sökandena, att det i detta sammanhang inte har någon betydelse att ersättningen betalades ut efter anslutningen, eftersom de utbetalningar som gjordes år 2014 utgjorde verkställighet av en rättighet som härrörde från år 2005.

81      För det fjärde definierade kommissionen föremålet för den aktuella åtgärden som ”utbetalningen av den ersättning till de sökande som [skilje]domstolen beslutat om genom verkställande eller genomförande av skiljedomen, plus ränta som har löpt sedan skiljedomen meddelades” (skäl 39 i det angripna beslutet).

82      Tribunalen framhåller att kommissionen visserligen inte direkt uttalade sig om EGO:s lagenlighet i det angripna beslutet men att det följer av bland annat skälen 24, 25, 95 och 146 i det angripna beslutet att kommissionen ansåg att utbetalningen av den ersättning som skiljedomstolen beviljat sökandena var oförenlig med unionsrätten, eftersom den syftade till att återinföra incitament som föreskrevs i EGO och som stred mot unionsrätten. Det framgår således klart och tydligt av det angripna beslutet att kommissionen gjorde en direkt koppling mellan denna utbetalning och EGO-incitamenten och att kommissionens slutsats, att utbetalningen av ersättningen utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, underbyggdes av tanken att EGO-incitamenten i sig var oförenliga med unionsrätten.

83      Enligt fast rättspraxis ska en ny bestämmelse i princip tillämpas omedelbart på framtida verkningar av en situation som har uppkommit under en äldre bestämmelses giltighetstid (se dom av den 11 december 2008, kommissionen/Freistaat Sachsen, C‑334/07 P, EU:C:2008:709, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

84      I det nu aktuella fallet innebär emellertid skiljedomens särskilda art, såsom framgår av bland annat skäl 146 i det angripna beslutet, att verkningarna av denna dom inte kan anses utgöra framtida verkningar av en situation som uppkommit före anslutningen i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 83, eftersom skiljedomen retroaktivt framkallade slutligt förvärvade verkningar som endast ”fastställdes” med avseende på dåtid, det vill säga verkningar som delvis redan hade fastställts före anslutningen.

85      I skäl 146 i det angripna beslutet ansåg kommissionen nämligen att ”[g]enomförandet av skiljedomen återupprätta[de] den situation som de sökande sannolikt skulle ha befunnit sig i om EGO… aldrig hade upphävts av Rumänien [och att det utgjorde] driftstöd.”

86      EGO-incitamenten upphävdes emellertid år 2005 och således före Rumäniens anslutning till unionen, och därför var kommissionen inte behörig att bedöma incitamentens påstådda rättsstridighet i förhållande till unionsrätten, åtminstone inte för perioden före anslutningen. Kommissionen kunde inte heller uttala sig om den aktuella ersättningens förenlighet för samma period, i och med att rätten till ersättningen uppkom vid tidpunkten för detta upphävande (se ovan punkt 75).

87      Tribunalen understryker i detta avseende att skiljedomstolen i det nu aktuella fallet inte var skyldig att tillämpa unionsrätten vid prövningen av sakförhållanden som inträffade före anslutningen, tvärtemot vad som var fallet i dom av den 6 mars 2018, Achmea (C‑284/16, EU:C:2018:158, punkterna 38–41).

88      I och med att alla faktiska omständigheter i tvisten som beaktats av skiljedomstolen inträffade före denna anslutning, kan skiljedomen inte heller göra kommissionen behörig och unionsrätten tillämplig på tidigare omständigheter i den mån de fått sin verkan före nämnda anslutning (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 januari 2006, Ynos, C‑302/04, EU:C:2006:9, punkterna 25 och 36).

89      Såsom kommissionen framhöll i skäl 135 i det angripna beslutet följer det av skiljedomen att de belopp som beviljades som ersättning för skadan till följd av Rumäniens åsidosättanden beräknades av skiljedomstolen för perioden från och med dagen för EGO:s upphävande, den 22 februari 2005, till och med dess sista giltighetsdag, den 1 april 2009. Denna period omfattar visserligen 27 månader då Rumänien redan var medlem i unionen samt möjlighet att lagra socker år 2009 och utebliven vinst för perioden från och med den 1 januari 2005 till och med den 31 augusti 2011.

90      Tribunalen konstaterar emellertid att de belopp som utdömdes som skadestånd för perioden före Rumäniens anslutning till unionen, det vill säga perioden från och med den 22 februari 2005 till och med den 31 december 2006, inte kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i unionsrätten. Tribunalen konstaterar därför, i enlighet med den rättspraxis som anges ovan i punkterna 69, 79 och 88, att kommissionen har utövat sin behörighet retroaktivt i fråga om en situation som föregick Rumäniens anslutning till unionen, åtminstone vad beträffar dessa belopp.

91      Vad beträffar de belopp som ådömdes i skadestånd för perioden efter Rumäniens anslutning till unionen, det vill säga perioden från och med den 1 januari 2007 till den 1 april 2009, överskred kommissionen sina befogenheter i fråga om kontroll av statligt stöd även om utbetalningen av ersättning för denna period kunde kvalificeras som oförenligt stöd, i och med att kommissionen inte gjorde någon åtskillnad mellan perioderna med avseende på skada som vållats sökandena före eller efter anslutningen.

92      Mot bakgrund av vad som anförs ovan finner tribunalen att kommissionen genom att anta det angripna beslutet tillämpade sin behörighet enligt artikel 108 FEUF och förordning nr 659/1999 retroaktivt på omständigheter som föregick Rumäniens anslutning till unionen. Kommissionen kunde alltså inte kvalificera den aktuella åtgärden som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

93      Talan ska följaktligen bifallas såvitt avser den första delen av den första grunden i mål T‑704/15 och den första delen av den andra grunden i målen T‑624/15 och T‑694/15.

 Den felaktiga kvalificeringen av skiljedomen som en fördel och som stöd i den mening som avses i artikel 107 FEUF

94      Sökandena har genom den andra delen av den andra grunden i målen T‑624/15 och T-694/15 och den första delen av den andra grunden i mål T‑704/15 anfört att skiljedomen inte gett dem någon ekonomisk fördel, utan enbart avser att ersätta den skada som de lidit. De har anfört att skiljedomen inte innebär att EGO återupprättas utan att skadestånd utdömdes för Rumäniens åsidosättande av sina förpliktelser enligt investeringsavtalet och i synnerhet för att Rumänien bibehöll motsvarande förpliktelser för investerarna samtidigt som incitamenten upphävdes. Sökandena, som ursprungligen hade yrkat att skiljedomstolen skulle återupprätta EGO, ändrade uttryckligen sina yrkanden i den meningen. Kommissionen riktade felaktigt in sig på skiljedomstolens sätt att beräkna skadeståndet i stället för skälet till att det utdömdes. I det nu aktuella fallet är det inte relevant hur skadeståndet beräknades. Kommissionen var dessutom inte behörig att ompröva en ersättning på grund av att den inte godtog den beräkningsmetod som valts. I varje fall visade inte kommissionen att de tilldelade beloppen exakt motsvarade de återbetalningar och de undantag från skatteplikt som sökandena skulle ha erhållit enligt EGO för den berörda perioden och att skiljedomen således verkligen återupprättade denna ordning. Därmed innebar skiljedomens verkställighet i enlighet med domstolens rättspraxis (dom av den 27 september 1988, Asteris m.fl., 106/87–120/87, EU:C:1988:457) ingen fördel för sökandena i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

95      Skiljedomen innebar inte heller att sökandena gottgjordes för upphävandet av en oförenlig statlig stödåtgärd. Kommissionen utgick felaktigt från att EGO var ett statligt stöd som var förbjudet enligt unionsrätten. Sökandena har anfört att EGO vid tidpunkten för de faktiska omständigheter som avses i skiljedomen inte var underordnat unionens regler om statligt stöd och att kommissionen har försökt utöva sin behörighet retroaktivt på nämnda omständigheter. Sökandena menar att det i varje fall rör sig om en fördel som erhållits ”på normala marknadsvillkor”, eftersom betalningen är en automatisk följd av skiljedomen. Slutligen är bedömningen att investeringsavtalet är ogiltigt felaktig.

96      Kommissionen har bestritt dessa argument med stöd av Konungariket Spanien. Kommissionen menar att det är uppenbart att utbetalningen av ett skadestånd som utdömts genom ett för sökandena gynnsamt beslut, som motsvarar de belopp som hade planerats genom det otillåtna och rättsstridiga stödet, i sig utgör ett indirekt beviljande av statligt stöd. Kommissionen har i detta avseende förtydligat att den aldrig har påstått att skiljedomen de jure återupprättade EGO, utan att den i stället fann i det angripna beslutet att nämnda dom de facto återupprättade EGO-incitamenten, i och med att skiljedomen endast återskapade den situation som skiljedomssökandena med all sannolikhet skulle ha befunnit sig i om EGO inte hade upphävts år 2005. Skiljedomstolen berörde orsakssambandet mellan åsidosättandet av investeringsavtalet och det ådömda skadeståndet enbart genom att hänföra sig till upphävandet av EGO-incitamenten, utan att ange någon skada till följd av att investerarnas förpliktelser bibehölls eller till följd av bristen på transparens. Det aktuella fallet skiljer sig i grunden från omständigheterna i dom av den 27 september 1988, Asteris m.fl. (106/87–120/87, EU:C:1988:457).

97      Konungariket Spanien har anfört att den aktuella ersättningen verkligen utgör statligt stöd, eftersom talan väcktes vid skiljedomstolen strax efter EGO:s upphävande och att kompensationen till och med beräknades med en metod som i hög grad liknade den som föreskrevs i nämnda EGO. Det är just det förtida upphävandet av denna ordning som i grunden gett upphov till hela tvisten. En enskild har dessutom aldrig någon individuell rätt till statligt stöd, oavsett form och oberoende av frågan om staten tidigare har beviljat vederbörande sådant stöd.

98      Kommissionen slog fast följande i skäl 95 i det angripna beslutet:

”[Det är] uppenbart att Rumänien genom att genomföra eller verkställa skiljedomen beviljar [skiljedomssökandena] ett belopp som exakt motsvarar de fördelar som förutsågs enligt den avskaffade [EGO]-ordningen från den tidpunkt då den drogs tillbaka (den 22 februari 2005) till och med den planerade utgången (den 1 april 2009). Genom att genomföra eller verkställa skiljedomen återbetalas i praktiken tullar på importerat socker och andra råvaror mellan den 22 februari 2005 och den 31 mars 2009, liksom tullar på importerat socker som [skiljedomssökandena] skulle ha undvikit om de hade haft möjlighet att lägga upp sockerlager innan [EGO]-faciliteten gick ut den 31 mars 2009. För att se till att [skiljedomssökandena] fick full kompensation för den avskaffade ordningen och placeras i den position de ’med all sannolikhet’ skulle ha varit i, beslutade [skilje]domstolen även att bevilja ränta och ersättning för den påstådda förlorade möjligheten och utebliven vinst. Genomförandet eller verkställandet av skiljedomen återupprättar den situation [skiljedomssökandena] sannolikt skulle ha befunnit sig i om [EGO]-ordningen aldrig hade hävts.”

99      I skäl 99 i det angripna beslutet konstaterade kommissionen ”att genom att motivera sitt beslut att ge ersättning för ökade priser och förlorad möjlighet att lägga på lager, liksom utebliven vinst, åberopar [skilje]domstolen bara skador som de sökande lidit som en följd av att [EGO]-incitamenten hade upphävts”.

100    I artikel 107.1 FEUF föreskrivs i detta avseende att ”[o]m inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

101    Enligt fast rättspraxis ska samtliga villkor i artikel 107.1 i FEUF vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra stöd. För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra ska denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje måste den som gynnas ges en fördel av åtgärden. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se dom av den 16 juli 2015, BVVG, C‑39/14, EU:C:2015:470, punkter 23 och 24 och där angiven rättspraxis).

102    Begreppet statligt stöd, såsom det definieras i EUF-fördraget, är av juridisk beskaffenhet och ska tolkas utifrån objektiva kriterier. Av denna anledning ska unionsdomstolen, i princip och med beaktande av såväl de konkreta omständigheterna i målet som den tekniska eller komplicerade karaktären av de bedömningar som kommissionen har gjort, utöva en fullständig kontroll i frågor som avser huruvida en åtgärd faller inom tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF (se dom av den 21 juni 2012, BNP Paribas och BNL/kommissionen, C‑452/10 P, EU:C:2012:366, punkt 100 och där angiven rättspraxis).

103    Skadestånd kan dessutom inte betraktas som stöd, utom när det ersätter ett indraget olagligt eller oförenligt statligt stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 1988, Asteris m.fl., 106/87–120/87, EU:C:1988:457, punkterna 23 och 24), vilket kommissionen erinrade om i skäl 104 i det angripna beslutet. I skäl 104 bekräftas att kommissionen anser att skiljedomen utgör ett oförenligt stöd eftersom den innebär ersättning för upphävandet av en åtgärd som kommissionen betraktar som ett stöd som är oförenligt med unionsrätten.

104    Det följer emellertid av bedömningen av den första delen av den första grunden i mål T‑704/15 och den första delen av den andra grunden i mål T‑624/15 och T-694/15 att unionsrätten inte är tillämplig på ersättningen för upphävandet av EGO, åtminstone inte för perioden före anslutningen, eftersom skiljedomen, i vilken fastställdes en rätt till ersättning som uppkom år 2005, inte innebar att unionsrätten blev tillämplig och kommissionens behörighet i fråga om denna period före anslutningen.

105    Därmed kan ersättningen för upphävandet av EGO-ordningen, åtminstone för de belopp som motsvarar perioden från och med den 22 februari 2005 till den 1 januari 2007, inte betraktas som ersättning för upphävandet av ett olagligt eller med unionsrätten oförenligt stöd.

106    I och med att unionsrätten inte är tillämplig på ersättningen för EGO:s upphävande, åtminstone för perioden före anslutningen, kan sökandena åtminstone för denna period göra gällande domen av den 27 september 1988, Asteris m.fl. (106/87–120/87, EU:C:1988:457).

107    Det följer emellertid av bedömningen av den första delen av den första grunden i mål T‑704/15 och den första delen av den andra grunden i mål T‑624/15 och T‑694/15 att kommissionen inte är behörig och att unionsrätten inte är tillämplig på EGO-ordningen, dess upphävande och ersättningen för detta upphävande. Skiljedomen, i vilken fastställdes en rätt till ersättning år 2013, innebar nämligen varken att unionsrätten blev tillämplig eller kommissionen behörig i fråga om åtgärder avseende skatteincitament före EGO eller, följaktligen, i fråga om den aktuella ersättningen, som är följden av dessa.

108    I och med att den aktuella ersättningen åtminstone delvis omfattade en period före anslutningen (den 22 februari 2005 till den 1 februari 2007) och kommissionen inte gjorde någon åtskillnad mellan de belopp som skulle återkrävas för perioden före anslutningen och de belopp som hänförde sig till perioden efter anslutningen, måste kommissionens beslut, genom vilket hela ersättningen kvalificerades som stöd, anses vara rättsstridigt.

109    Det angripna beslutet är följaktligen rättsstridigt i den mån det innebär att skiljedomstolens utdömande av skadestånd, som kompensation för skador till följd av upphävandet av åtgärderna för skatteincitament, kvalificeras som en fördel och som stöd i den mening som avses i artikel 107 FEUF, åtminstone för den period som föregick unionsrättens ikraftträdande i Rumänien.

110    Talan ska följaktligen bifallas även såvitt avser den andra delen av den andra grunden i målen T‑624/15 och T-694/15 och den första delen av den andra grunden i mål T‑704/15.

111    Mot bakgrund av det ovan anförda ska det angripna beslutet ogiltigförklaras i sin helhet. Det saknas anledning att pröva de andra delarna av dessa grunder eller de andra grunderna.

 Rättegångskostnader

112    Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

113    Sökandena har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska sökandens yrkande bifallas.

114    Medlemsstater som har intervenerat i målet ska enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna bära sina rättegångskostnader. Konungariket Spanien och Ungern ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.

Av dessa skäl meddelar

TRIBUNALEN (andra avdelningen i utökad sammansättning)

följande dom:

1)      Målen T624/15, T-694/15 och T-704/15 förenas vad gäller den slutliga domen.

2)      Kommissionens beslut (EU) 2015/1470 av den 30 mars 2015 om det statliga stöd SA.38517 (2014/C) (f.d. 2014/NN) som Rumänien har genomfört – Skiljedomen Micula mot Rumänien av den 11 december 2013 ogiltigförklaras.

3)      Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta rättegångskostnaderna för European Food SA, Starmill SRL, Multipack SRL, Scandic Distilleries SA, MM. Ioan och Viorel Micula, European Drinks SA, Rieni Drinks SA, Transilvania General Import-Export SRL samt West Leasing International SRL.

4)      Konungariket Spanien och Ungern ska bära sina rättegångskostnader.

Prek

Buttigieg

Schalin

Berke

 

      Costeira

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 18 juni 2019.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: engelska.