DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(andra avdelningen)

den 11 juli 2013

Mål F‑111/10

AN

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Tjänstemännens rättigheter och skyldigheter – Förhållanden som ger anledning att misstänka olaglig verksamhet som kan skada unionens intressen – Tjänstemannens skyldighet att informera sin överordnade eller Olaf – Begäran om skydd enligt artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna – Mobbning”

Saken:      Talan väckt av AN med stöd av artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, med yrkande om ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut att avslå AN:s begäran om att kommissionen skulle ta bort vissa anmärkningar i två meddelanden som hon mottagit från sina överordnade, om att hon skulle ges det skydd som föreskrivs i artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna för Europeiska unionens tjänstemän (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) och att en administrativ undersökning skulle inledas avseende de repressalier som hon påstått sig ha blivit offer för. AN har även yrkat skadestånd.

Avgörande:      Talan ogillas. AN ska ersätta sina rättegångskostnader och Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Talan väckt av tjänstemän – Föregående administrativt klagomål – Begrepp – Kvalificering som det ankommer på domstolen att göra

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.2)

2.      Talan väckt av tjänstemän – Föregående administrativt klagomål – Åtgärd som går någon emot – Skyldighet att inge klagomålet direkt

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.1 och 90.2)

3.      Tjänstemän – Rättigheter och skyldigheter – Yttrandefrihet – Lämnande av uppgifter om förhållanden som kan ge anledning att misstänka olaglig verksamhet eller ett allvarligt åsidosättande – Skydd mot disciplinåtgärder – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 22a.3; kommissionens beslut 1999/396, artikel 2)

4.      Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Kritik som riktas mot en tjänsteman – Omfattas inte – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a)

5.      Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Rykten – Omfattas inte

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a)

1.      Domstolen är ensam behörig att göra en rättslig kvalificering av en skrivelse från en tjänsteman i vilken denna framställer en begäran eller ett klagomål och är härvid inte beroende av hur parterna har kvalificerat skrivelsen. I detta hänseende utgör en skrivelse i vilken en tjänsteman ger uttryck för sin vilja att bestrida ett beslut ett klagomål i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna och inte en begäran.

(se punkt 62)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 30 april 1998, Cordiale mot parlamentet, T‑205/95, punkterna 34 och 38

Personaldomstolen: 15 februari 2011, AH mot kommissionen, F‑76/09, punkt 38 och där angiven rättspraxis

2.      Om en tjänsteman meddelas ett beslut av tillsättningsmyndigheten som utgör en åtgärd som går honom eller henne emot ska tjänstemannen – om han eller hon har för avsikt att få till stånd en ogiltigförklaring, en ändring eller ett återkallande av beslutet – inte framställa en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, utan tillämpa det förfarande för klagomål som föreskrivs i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

(se punkt 77)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 30 april 2009, Aayhan m.fl. mot parlamentet, F‑65/07, punkt 40

3.      Det skydd som föreskrivs i artikel 22a.3 i tjänsteföreskrifterna – liksom i artikel 2 i beslut 1999/396 om villkor och närmare bestämmelser för interna utredningar för att bekämpa bedrägerier, korruption och all annan olaglig verksamhet som kan skada gemenskapernas intressen – gäller, utan några formaliteter, tjänstemän som har lämnat uppgifter om förhållanden som ger anledning att misstänka olaglig verksamhet. Skyddet uppkommer av det enda skälet att uppgifterna har lämnats.

Detta innebär emellertid inte att tjänstemannen ges skydd mot varje beslut som kan gå honom eller henne emot, utan endast mot beslut som meddelas på grund av att den information som har lämnats.

(se punkterna 86 och 90)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 24 februari 2010, Menghi mot Enisa, F‑2/09, punkt 139

4.      Kritik mot en tjänsteman är inte heller kränkande för vederbörandes självkänsla, värdighet eller integritet i den mån den formuleras i försiktiga ordalag och inte, enligt vad som framgår av handlingarna i akten, bygger på felaktiga anklagelser och helt saknar samband med objektiva fakta.

(se punkt 98)

Hänvisning till

Personaldomstolen: Det ovannämnda målet Menghi mot Enisa, punkt 110

5.      Ett rykte kan, även om det visar sig vara sant, inte anses utgöra ett bevis för mobbning mot en tjänsteman eller för att administrationen har uppträtt på ett klandervärt sätt.

(se punkt 100)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 8 juni 1995, Allo mot kommissionen, T‑496/93, punkt 48