DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL
(tredje avdelningen)
den 13 december 2012
Mål F‑2/11
BW
mot
Europeiska kommissionen
“Personalmål – Tjänstemän – Rekrytering – Provanställd tjänsteman – Beslut att inte ge den provanställde fast anställning efter provanställningsperioden – Motivering av beslutet att säga upp en provanställd tjänsteman – Rätten till försvar”
Saken: Talan enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106a i sistnämnda fördrag, om i första hand ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut av den 1 mars 2010 att inte ge sökanden fast anställning.
Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Rekrytering – Provanställning – Provanställningsrapport – Motiveringsskyldighet – Omfattning – Skyldighet att ange konkreta exempel som stöder värdeomdömena – Föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 43)
2. Talan väckt av en tjänsteman – Föregående administrativt klagomål – Överensstämmelse mellan klagomålet och talan – Objektiv identitet
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91
3. Tjänstemän – Rekrytering – Provanställning – Saken – De förhållanden under vilka provanställningen genomförs
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 34)
4. Tjänstemän – Rekrytering – Provanställning – Beslut att inte ge den provanställde tjänstemannen fast anställning – Beslut att säga upp en fast anställd tjänsteman – Olika rättslig beskaffenhet – Omständigheter som ska beaktas vid respektive bedömning
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 34.2)
5. Tjänstemän – Rekrytering – Provanställning – Bedömning av resultaten – Bedömning av den provanställde tjänstemannens lämplighet – Domstolsprövning – Gränser – Uppenbart oriktig bedömning – Begrepp
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 34)
6. Tjänstemän – Administrationens omsorgsplikt – Principen om god förvaltning – Innebörd – Skyldighet att placera en provanställd tjänsteman på en annan tjänst om dennes provanställning förlängs – Föreligger inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 34.3)
7. Tjänstemän – Betygsättning – Meningsskiljaktigheter mellan en tjänsteman och dennes överordnade – Påverkar inte den sistnämndes förmåga att bedöma den berördes förtjänster
8. Tjänstemän – Principer – Rätten till försvar – Skyldighet att höra en person innan en rättsakt som går denne emot antas – Tillämpningsområde – Provanställningsrapport – Omfattas inte
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 34)
1. Det är visserligen nödvändigt att fastställa mål för varje provanställd tjänsteman vid provanställningens början, även om det inte finns några bestämmelser i vilka detta föreskrivs, så att utvärderaren ges en utgångspunkt för bedömningen av den provanställde tjänstemannens förmåga att fullgöra sina uppgifter samt hans eller hennes effektivitet och uppförande i tjänsten. Den motiveringsskyldighet som åligger utvärderaren innebär emellertid endast ett krav på att redogöra för de viktigaste uppgifterna om tjänstemannens prestationer, särskilt vad gäller tjänstemannens förmåga att fullgöra sina uppgifter samt hans eller hennes effektivitet och uppförande i tjänsten. Motiveringsskyldigheten innefattar således inte något krav på att ange vilka uppställda mål som inte har uppnåtts. Förutsatt att motiveringsskyldigheten uppfylls och bedömningen är tydligt individanpassad och inte opersonlig, är en utvärderare inte skyldig att i detalj ange skälen för sin bedömning genom att ange konkreta exempel som stöder de värdeomdömen som förekommer i provanställningsrapporten.
En provanställningsrapport ska i princip endast innehålla bedömningar avseende den period som rapporten avser. Om tjänstemannens provanställning har förlängts får utvärderaren emellertid i rapporten om den förlängda provanställningsperioden även göra kommentarer som avser den ursprungliga provanställningsperioden, utan att rapporten för den skull blir ogiltig. Detta gäller dock under förutsättning att dessa uppgifter syftar till att klargöra på vilket sätt sökandens prestationer har utvecklats.
Bedömningen av huruvida administrationen har uppfyllt sin skyldighet att motivera en provanställningsrapport ska göras med utgångspunkt i den slutgiltiga versionen av rapporten. Det utgör således inte ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten att ändra innehållet i en provanställningsrapport innan rapporten har blivit slutgiltig.
(se punkterna 43-45)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 12 september 2007, Combescot mot kommissionen, T‑249/04, punkt 86
2. Regeln om att talan ska överensstämma med det föregående administrativa klagomålet aktualiseras endast om ansökan innebär att den sak som avsågs med klagomålet ändras, det vill säga om ansökan innehåller en grund om att den angripna rättsakten är oförenlig med en extern rättskälla medan det i klagomålet enbart har åberopats grunder om att rättsakten är oförenlig med interna rättskällor eller om den innehåller en grund om att rättsakten är oförenlig med en intern rättskälla medan det i klagomålet enbart har åberopats grunder om att rättsakten är oförenlig med externa rättskällor. Huruvida sökanden har anlitat en advokat vid ingivandet av klagomålet saknar betydelse vid bedömningen av om saken har ändrats.
(se punkterna 46, 140 och 141)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 1 juli 2010, Mandt mot parlamentet, F‑45/07, punkt 119
3. Provanställningen syftar till att ge administrationen möjlighet att bedöma den provanställde tjänstemannens förmåga att fullgöra sina uppgifter samt hans eller hennes effektivitet och uppförande i tjänsten. Även om provanställningen inte kan likställas med en utbildningsperiod, är det ändå nödvändigt att den berörde ges möjlighet att under sin provanställning visa prov på sin kompetens och förmåga. Detta krav innebär i praktiken att den provanställde tjänstemannen inte enbart ska åtnjuta lämpliga materiella förhållanden, utan även ska erhålla lämpliga anvisningar och råd, allt efter arbetsuppgifternas beskaffenhet, så att tjänstemannen kan anpassa sig till de särskilda krav som tjänsten ställer.
(se punkt 104)
Hänvisning till
Domstolen: 15 maj 1985, Patrinos mot EFS, 3/84, punkterna 20 och 21
Förstainstansrätten: 5 mars 1997, Rozand-Lambiotte mot kommissionen, T‑96/95, punkt 95
Personaldomstolen: 16 april 2008, Doktor mot rådet, F‑73/07, punkt 31
4. Ett beslut att inte ge en person fast anställning skiljer sig till sin art från en ”uppsägning” i egentlig mening av en fast anställd tjänsteman. I det sistnämnda fallet fordras en ytterst noggrann prövning av de skäl som motiverar att ett etablerat anställningsförhållande avslutas. I beslut om att ge en provanställd fast anställning ska det göras en helhetsbedömning av huruvida det föreligger en sådan positiv helhetsbild av insatserna under provanställningsperioden att det är i tjänstens intresse att ge den provanställde fast anställning.
(se punkt 78)
Hänvisning till
Domstolen: 17 november 1983, Tréfois mot domstolen, 290/82, punkterna 24 och 25
Personaldomstolen: 18 oktober 2007, Krcova mot domstolen, F‑112/06, punkterna 61 och 62
5. Det ankommer inte på unionsdomstolen att ersätta institutionernas bedömning med sin egen i fråga om resultatet av en provanställning eller den provanställdes lämplighet att erhålla fast anställning i Europeiska unionens administration, utan dess prövning är begränsad, vad gäller beslutets förenlighet med interna rättskällor, till en kontroll av att det inte har förekommit en uppenbart oriktig bedömning eller maktmissbruk.
(se punkt 78)
Hänvisning till
Domstolen: ovannämnda målet Tréfois mot domstolen, punkterna 24 och 25
Personaldomstolen: ovannämnda målet Krcova mot domstolen, punkterna 61 och 62
6. Administrationens omsorgsplikt gentemot sina anställda återspeglar den jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter som har införts genom tjänsteföreskrifterna i förhållandet mellan myndigheten och dess anställda. Denna skyldighet, liksom principen om god förvaltning, innebär bland annat att ett offentligt organ, som ska fatta beslut rörande en tjänsteman, ska beakta alla de omständigheter som kan inverka på beslutet och att organet förutom tjänstens intresse även ska beakta den berörde tjänstemannens intresse. Det framgår tydligt av artikel 34.3 tredje stycket i tjänsteföreskrifterna att administrationen har en möjlighet, men inte någon skyldighet, att placera en tjänsteman som den anser ska få förlängd provanställning på en annan tjänst. Om administrationen i stället ansågs vara skyldig att göra detta, på grund av omsorgsplikten eller principen om god förvaltning, skulle jämvikten mellan de rättigheter och skyldigheter som har införts genom tjänsteföreskrifterna i förhållandet mellan myndigheten och dess anställda rubbas.
(se punkterna 112, 122 och 123)
Hänvisning till
Domstolen: 4 februari 1987, Maurissen mot revisionsrätten, 417/85, punkt 12
Personaldomstolen: ovannämnda målet Doktor mot rådet, punkt 42
7. Det kan inte uteslutas att meningsskiljaktigheter mellan en tjänsteman och dennes överordnade kan leda till viss irritation hos den sistnämnde. Denna möjlighet innebär emellertid inte i sig att den överordnande inte objektivt kan bedöma den berördes förtjänster.
(se punkt 114)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 13 december 2005, Cwik mot kommissionen, T‑155/03, T‑157/03 och T‑331/03, punkt 150
8. Iakttagandet av rätten till försvar, i alla förfaranden som inleds mot en person och som kan leda till en rättsakt som går denne emot, utgör en grundläggande princip i unionsrätten. Enligt denna princip krävs det att den berörde bereds tillfälle att yttra sig på ett ändamålsenligt sätt om de uppgifter som kan läggas honom till last i den kommande rättsakten.
En provanställningsrapport är emellertid inte en rättsakt som går den berörde emot, utan utgör en åtgärd som förbereder ett beslut om fast anställning eller uppsägning av den provanställde tjänstemannen. Då det inte finns någon uttrycklig bestämmelse som föreskriver motsatsen, är utvärderaren följaktligen inte skyldig att höra den provanställde innan rapporten upprättas. En utvärderare kan för övrigt ändra en provanställningsrapport efter att ha hört den berörde.
(se punkterna 136, 137 och 139)
Hänvisning till
Domstolen: 10 juli 1986, Belgien mot kommissionen, 234/84, punkt 27; 3 oktober 2000, Industrie des poudres sphériques mot rådet, C‑458/98 P, punkt 99; 9 november 2006, kommissionen mot De Bry, C‑344/05 P, punkt 37
Förstainstansrätten: 8 mars 2005, Vlachaki mot kommissionen, T‑277/03, punkt 64
Europeiska unionens tribunal: 2 mars 2010, Doktor mot rådet, T‑248/08 P, punkt 81