BESLUT AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(ensamdomare)

den 18 juni 2013

Mål F‑143/11

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tillsättningsmyndighetens avslag på en ansökan om ersättning för rättegångskostnader – Talan om ogiltigförklaring som avser samma sak som en ansökan om fastställande av rättegångskostnaderna – Uppenbart att talan ska avvisas”

Saken:      Talan väckt enligt artikel 270 FEUF, vilken enligt artikel 106a i Euratomfördraget är tillämplig på det fördraget, genom vilken Luigi Marcuccio bland annat har yrkat att Europeiska kommissionens beslut att avslå hans ansökan av den 16 augusti 2011 ska ogiltigförklaras samt att kommissionen ska förpliktas att utge ett belopp om 3 316,31 euro, jämte dröjsmålsränta och vite, avseende en del av rättegångskostnaderna i mål F-81/09, Marcuccio mot kommissionen, där personaldomstolen meddelade dom den 15 februari 2011 (nedan kallad domen av den 15 februari 2011) och vilken överklagats till tribunalen (mål T‑238/11 P) där målet fortfarande pågår.

Avgörande:      Det är uppenbart att talan ska avvisas. Luigi Marcuccio ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Europeiska kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Domstolsförfarande – Avgörande som meddelas i form av ett motiverat beslut – Villkor – Uppenbart att talan ska avvisas eller att den helt saknar rättslig grund – Räckvidd

(Personaldomstolens rättegångsregler, artikel 76)

2.      Domstolsförfarande – Rättegångskostnader – Fastställande – Väckande av en talan som avser samma sak som en ansökan om fastställande av rättegångskostnaderna – Avvisning

(Artikel 270 FEUF; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 92.1; tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)

1.      Enligt artikel 76 i personaldomstolens rättegångsregler får tribunalen, när det är uppenbart att talan inte kan tas upp till prövning eller att talan helt saknar rättslig grund, fatta ett motiverat beslut utan vidare handläggning.

Avvisning av talan genom motiverat beslut i enlighet med artikel 76 i rättegångsreglerna bidrar inte enbart till processekonomin utan innebär även att parterna besparas de kostnader som en förhandling innebär, när den dömande sammansättningen vid en genomläsning av akten i ett mål anser sig ha tillräckligt underlag, är övertygad om att det är uppenbart att talan ska avvisas och hållandet av en förhandling inte kan medföra att några nya uppgifter kommer fram.

(se punkterna 16 och 17)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 25 april 2012, Oprea mot kommissionen, F‑108/11, punkt 12 och där angiven rättspraxis

2.      Enligt det regelverk som är tillämpligt på Europeiska unionens tjänstemän föreskrivs ett särskilt förfarande för fastställande av rättegångskostnaderna när storleken och arten av de rättegångskostnader som är ersättningsgilla är tvistigt mellan parterna efter ett avgörande i vilket personaldomstolen avgjort en tvist och fastställt vem som ska ersätta rättegångskostnaderna. I enlighet med artikel 92.1 i rättegångsreglerna ska personaldomstolen således i händelse av en tvist om storleken och arten av de rättegångskostnader som är ersättningsgilla, på begäran av part och efter hörande av den andra parten, avgöra frågan genom motiverat beslut.

Det särskilda förfarande som föreskrivs i artikel 92.1 i personaldomstolens rättegångsregler om fastställande av rättegångskostnader utesluter vidare krav avseende samma belopp, eller belopp som utgivits i samma syfte, inom ramen för en talan enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna. En sökande är således inte behörig att, med stöd av artikel 270 FEUF och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna, väcka en talan där saken i själva verket är densamma som i en ansökan om fastställande av rättegångskostnader. Detta är fallet med en talan om ogiltigförklaring riktad mot tillsättningsmyndighetens beslut att avslå sökandens ansökan om återbetalning av en del av rättegångskostnaderna i ett mål.

(se punkterna 19, 20 och 22)

Hänvisning till

Domstolen: 16 juli 2009, kommissionen mot Schneider Electric, C‑440/07 P

Förstainstansrätten: 11 juli 2007, Schneider Electric mot kommissionen, T‑351/03, punkt 297

Personaldomstolen: 10 november 2009, Marcuccio mot kommissionen, F‑70/07, punkt 17; 20 juni 2011, Marcuccio mot kommissionen, F‑67/10, punkt 21, överklagad till tribunalen (mål T‑475/11 P) där målet fortfarande pågår