Language of document : ECLI:EU:F:2014:106

DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(första avdelningen)

den 22 maj 2014

Mål F‑42/13

CU

mot

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK)

ˮPersonalmål – Tillfälligt anställd – Tillsvidareanställning – Beslut om uppsägning”

Saken:      Talan enligt artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, genom vilken CU har yrkat att personaldomstolen dels ska ogiltigförklara det beslut som meddelats av Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) den 16 oktober 2012 om uppsägning av CU:s avtal om tillsvidareanställning som tillfälligt anställd och, vid behov, ogiltigförklara besluten av den 31 januari 2013 och den 24 april 2013 om avslag på CU:s klagomål, dels ska förplikta EESK att ersätta CU:s ekonomiska skada samt betala 15 000 euro i ersättning för ideell skada till CU.

Avgörande:      De beslut som Europeiska ekonomiska och sociala kommittén meddelade den 16 oktober 2012 och den 31 januari 2013 om uppsägning av CU:s avtal om tillsvidareanställning som tillfälligt anställd ogiltigförklaras. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén förpliktas att betala 25 000 euro till CU. Talan ogillas i övrigt. Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ska bära sina rättegångskostnader och ersätta CU:s rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Talan väckt av tjänstemän – Föregående administrativt klagomål – Nytt beslut med samma ändamål och grunder som det angripna beslutet – Klagomål mot det första beslutet – Upptagande till sakprövning

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91; anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 117)

2.      Tjänstemän – Principer – Rätten till försvar – Räckvidd – Skyldighet att höra den berörde före beslut om uppsägning

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2 a)

3.      Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Uppsägning av en tillsvidareanställning på grund av förlorat förtroende – Motiveringsskyldighet – Omfattning

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 41.2 c)

1.      Att anse att ändamålet med ett klagomål som en tillfälligt anställd lämnat in har förfallit på grund av att myndigheten som är behörig att sluta anställningsavtal har beslutat att ersätta sitt första beslut med ett andra beslut med samma innehåll såvitt avser uppsägningen av den tillfälligt anställde, skulle leda till att administrationen tillerkändes en rätt att kräva att den anställde ska lämna in ett klagomål för varje beslut som administrationen fattat i syfte att rätta till vissa oegentligheter, trots att ändamålet med och grunderna för den rättsakt som går den anställde emot alltjämt är desamma.

(se punkt 23)

2.      Enligt artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har var och en rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot vederbörande. För att ett åsidosättande av rätten att bli hörd ska kunna leda till ogiltigförklaring av ett beslut om uppsägning är det nödvändigt att pröva huruvida förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om nämnda rättighet inte hade åsidosatts. Eftersom institutionen kan välja mellan att säga upp den tillfälligt anställde eller besluta om pensionering, finns det desto större skäl att höra den anställde innan han eller hon påtvingas en viss lösning. Att godta institutionens argument att den tillfälligt anställde gavs tillfälle att framföra sina synpunkter vid ett samtal efter beslutet om uppsägning skulle innebära att både den grundläggande rätten att bli hörd – det vill säga den tillfälligt anställdes möjlighet att framföra sina synpunkter angående en åtgärd som påverkar honom eller henne negativt – och institutionens skyldighet att ta del av synpunkterna innan den fattar sitt beslut, vilken säkerställer att det kommande beslutet inte är materiellt felaktigt och är resultatet av en lämplig avvägning mellan tjänstens intresse och den berörda personens intresse, blev innehållslös.

(se punkterna 33 och 38-41)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 11 juli 2013, Tzirani mot kommissionen, F‑46/11, punkt 136; 12 december 2013, CH mot parlamentet, F‑129/12, punkterna 33 och 38

3.      Administrationens skyldighet att motivera sina beslut, vilken stadgas i artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, utgör en grundläggande princip i unionsrätten från vilken det enbart kan göras undantag vid tvingande skäl av allmänintresse. Denna skyldighet har till syfte dels att ge den som berörs av beslutet tillräckliga upplysningar för att denne ska kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller är behäftat med ett fel som innebär att dess lagenlighet kan bestridas, dels att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet. Visserligen kan redan ett konstaterande att det inte längre finns något förtroende räcka som grund för ett beslut om uppsägning, och visserligen kan kravet på en tydlig angivelse i motiveringen av de sakomständigheter som visar eller rättfärdigar det förlorade förtroendet enbart vara begränsat i ett beslut som grundar sig enbart på ett sådant konstaterande. En ren hänvisning till förlorat förtroende – utan någon precisering av de sakomständigheter som visar eller rättfärdigar detta förhållande – är emellertid inte tillräcklig för att den tillfälligt anställde ska kunna bedöma om beslutet är välgrundat och för att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet. Om skälet till beslutet att säga upp den tillfälligt anställde enligt motiveringen är att det inte längre finns något förtroende för den anställde och motiveringen består enbart i en stereotyp formulering av allmän karaktär som inte innehåller någon specifik information angående just den berördes fall, är motiveringen i själva verket att jämställa med en total avsaknad av motivering.

(se punkterna 42, 44 och 49)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 20 februari 2002, Roman Parra mot kommissionen, T‑117/01, punkt 31; 29 september 2005, Napoli Buzzanca mot kommissionen, T‑218/02, punkt 74

Personaldomstolen: 24 februari 2010, P mot parlamentet, F‑89/08, punkt 73; ovannämnda målet Tzirani mot kommissionen, punkterna 137 och 139