PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 16 januari 2007

Mål F-119/05

Charlotte Gesner

mot

Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (varumärken, mönster och modeller) (harmoniseringsbyrån)

”Tjänstemän – Invaliditet – Avslag på begäran om att en invaliditetskommitté skall sammankallas”

Saken:         Talan väckt med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA, varigenom Charlotte Gesner har yrkat ogiltigförklaring av harmoniseringsbyråns beslut av den 2 september 2005 att avslå hennes klagomål mot beslutet av den 21 april 2005, genom vilket harmoniseringsbyrån avslog hennes begäran om att en invaliditetskommitté skulle sammankallas.

Avgörande:         Beslutet av den 21 april 2005, genom vilket harmoniseringsbyrån avslog sökandens begäran om att en invaliditetskommitté skulle sammankallas, ogiltigförklaras. Harmoniseringsbyrån skall ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

Tjänstemän – Invaliditet – Tillfälligt anställda – Inledande av förfarandet avseende invaliditet

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 59.4; anställningsvillkoren för övriga anställda, artiklarna 31 första stycket och 33.1)

I avsaknad av bestämmelser med motsatt innebörd i anställningsvillkoren för övriga anställda, är begreppet invaliditet i den mening som avses i anställningsvillkoren för övriga anställda identiskt med begreppet i tjänsteföreskrifterna. Begreppet omfattar således situationen med en tillfälligt anställd som, i likhet med en tjänsteman, lider av total invaliditet och som av det skälet tvingas att tillfälligt upphöra med sin tjänstgöring. En tillfälligt anställd som tvingats att tillfälligt upphöra med sin tjänstgöring på grund av sitt hälsotillstånd har således rätt att begära att det inleds ett förfarande för att undersöka huruvida vederbörande lider av invaliditet. Det kan endast förhålla sig på annat sätt om begäran utgör missbruk, särskilt om den endast syftar till att, i avsaknad av någon ny omständighet, ifrågasätta de tidigare slutsatser som en invaliditetskommitté som redan bedömt personens situation har kommit fram till.

För att inleda detta förfarande uppställs det inte något krav på att den föregående sjukledigheten skall vara av viss längd. Om det uppställdes ett sådant krav skulle det i många fall utgöra hinder för att tillfälligt anställda, som drabbas av en plötslig eller snabb försämring av hälsotillståndet eller som råkar ut för en olycka, skulle kunna omfattas av skyddet mot dessa risker.

Kravet på den föregående sjukledighetens längd som föreskrivs i artikel 59.4 i tjänsteföreskrifterna är inte tillämpligt när det är den tillfälligt anställde som begär att ett förfarande avseende invaliditet skall inledas. Denna bestämmelse avser nämligen det fall då administrationen beslutar att inleda detta förfarande, och i bestämmelsen uppställs i fråga om ett sådant beslut ett krav på att tjänstemannens eller den anställdes sjukledighet skall överstiga en viss längd. Denna bestämmelse utgör således en garanti både för den anställde och för administrationen. Bestämmelsen ger å ena sidan den anställde en rimlig frist för att återhämta sig och återgå i tjänst innan vederbörande blir invaliditetsförklarad. Å andra sidan ger bestämmelsen administrationen behörighet att efter denna frist låta fastställa den berörda personens invaliditet för att i förekommande fall tillsätta en definitiv ersättare på dennes tjänst, genom att således tillerkänna tillsättningsmyndigheten en möjlighet, och inte en skyldighet, att hänskjuta fallet till invaliditetskommittén.

(se punkterna 28–30 och 32–34)

Hänvisning till

domstolen den 9 juli 1975, 42/74 och 62/74, Vellozzi mot kommissionen, REG 1975, s. 871, punkterna 25–27, den 15 januari 1981, 731/79, B mot parlamentet, REG 1981, s. 107, punkt 7

förstainstansrätten den 16 juni 2000, T‑84/98, C mot rådet, REGP 2000, s. I‑A‑113 och II‑497, punkt 68