Överklagande ingett den 14 februari 2019 av Gregor Schneider av den dom som tribunalen (fjärde avdelningen) meddelade den 4 december 2018 i mål T-560/16, Gregor Schneider mot Europeiska immatrialrättsmyndigheten (EUIPO)
(Mål C-116/19 P)
Rättegångsspråk: tyska
Parter
Klagande: Gregor Schneider (Ombud: H. Tettenborn, Rechtsanwalt)
Övrig part i målet: Europeiska immatrialrättsmyndigheten (EUIPO)
Klagandens yrkanden
Klaganden yrkar att domstolen ska
upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal (fjärde avdelningen) den 4 december 2018 i mål T-560/16 i dess helhet,
besluta i enlighet med klagandens yrkanden i nämnda förfarande, och således
upphäva det beslut som meddelades av EUIPO (dåvarande harmoniseringskontoret) den 2 oktober 2014, genom vilket klaganden omplacerades från avdelningen för internationellt samarbete och rättsliga frågor till operativa avdelningen,
i andra hand: efter upphävande av ovan nämnda dom återförvisa målet till tribunalen, och
3 förplikta EUIPO att ersätta samtliga rättegångskostnader, såväl de kostnader som uppkommit vid Europeiska unionens tribunal som de kostnader som föranleds av överklagandet till Europeiska unionens domstol.
Grunder och huvudargument
Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat nio grunder.
För det första gjorde tribunalen i den överklagade domen en felaktig tolkning av regeln om överensstämmelse mellan ett klagomål enligt artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna och det därpå följande överklagandet, då den med hänvisning till regeln om överensstämmelse avvisade en grund som klaganden vid den tidpunkt då klagomålet ingavs överhuvudtaget inte hade haft möjlighet att åberopa, eftersom han då ännu inte hade tilldelats några arbetsuppgifter.
För det andra gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av kriterierna för huruvida det förekommit maktmissbruk, genom att fastställa en rättslig princip enligt vilken det inte kan vara fråga om maktmissbruk när en omplaceringsåtgärd inte har befunnits vara oförenlig med tjänstens intresse. Denna princip kan inte vara korrekt, eftersom den skulle innebära att i princip alla situationer i vilka administrationen åberopar ett trovärdigt intresse för tjänsten skulle uteslutas från de fall där det föreligger ett maktmissbruk, utan att administrationen egentligen strävar efter att tillgodose detta intresse. Det är just sådana fall av intelligent konstruerat maktmissbruk som inte generellt ska undgå domstolsprövning genom en så allmänt formulerad rättslig princip.
För det tredje gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning när den tolkade begäran om att få tillfälle att yttra sig, som säkerställer klagandens rätt att bli hörd, som även är stadfäst i artikel 41.1 jämförd med artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, genom att den ansåg att det endast är nödvändigt att ge en part tillfälle att yttra sig när en riktad individuell åtgärd enligt myndighetens mening kan missgynna den berörda personen. Att ges tillfälle att yttra sig och rätten att bli hörd syftar emellertid just till att lyfta fram åsikter och konsekvenser av planerade beslut, som myndigheten ännu inte själv har beaktat.
För det fjärde åsidosatte tribunalen åtskilliga gånger klagandens rätt att bli hörd, genom att bland annat ignorera de nya bevis som i enlighet med artikel 85.3 i tribunalens rättegångsregler ingavs vid den muntliga förhandlingen och underlåta att beakta det vittne som åberopades till stöd för dessa bevis eller att fatta ett beslut i enlighet med artikel 85.4 i nämnda rättegångsregler. Tribunalen åsidosatte också klagandens rätt att bli hörd, i och med att den inte hörde de vittnen som åberopades redan i överklagandet och samtidigt förebrådde klaganden för att denne inte lade fram bevisning.
Därmed åsidosatte tribunalen, för det femte, även grundläggande principer för en rättvis rättegång i enlighet med lag i den mening som avses i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilket medför att verkan av det rättsliga skyddet kan ifrågasättas.
För det sjätte missuppfattade tribunalen vid flera tillfällen de faktiska omständigheterna.
För det sjunde åberopar klaganden en bristfällig utredning av de faktiska förhållandena, för det åttonde en bristande motivering och för det nionde ett åsidosättande av logikens regler.
____________