Language of document : ECLI:EU:F:2010:87

PERSONALDOMSTOLENS BESLUT

(första avdelningen)

den 9 juli 2010

Mål F-91/09

Luigi Marcuccio

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Rimlig frist för att inkomma med en begäran om ersättning – Inkommen för sent”

Saken: Talan väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, varigenom Luigi Marcuccio i första hand yrkat att personaldomstolen ska fastslå att kommissionens tysta beslut att avslå hans begäran av den 9 september 2008 om ersättning för den skada han påstår sig ha lidit till följd av ett meddelande av den 9 december 2003 från kommissionens läkartjänst beträffande en läkarundersökning av honom inte existerar alternativt ogiltigförklara det. I andra hand har Luigi Marcuccio yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara och fastställa att kommissionens beslut av den 30 juni 2009 att avslå hans klagomål av den 16 mars 2009 mot ovannämnda tysta beslut inte existerar. I tredje hand har Luigi Marcuccio yrkat att personaldomstolen ska förplikta kommissionen att utge 300 000 euro till honom som ersättning för de åberopande skadorna, eller det belopp som tribunalen finner skäligt, jämte ränta från den dag då kommissionen mottog begäran av den 9 september 2008, med en kapitaliserad räntesats om 10 % per år.

Avgörande: Talan ogillas, eftersom det är uppenbart att den i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar är ogrundad. Luigi Marcuccio ska ersätta samtliga rättegångskostnader.

Sammanfattning

Tjänstemän – Talan – Tidsfrister – Begäran om ersättning som riktas till en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Bedömningskriterier

(Domstolens stadga, artikel 46, tjänsteföreskrifterna, artikel 90)

Det ankommer på tjänstemän eller andra anställda att inom en rimlig tidsfrist tillställa institutionen en begäran om att unionen ska utge ersättning för en skada som unionen kan hållas ansvarig för. Begäran ska lämnas in så snart de fick kännedom om den situation som de framfört klagomål över. Frågan huruvida en tidsfrist är rimlig ska bedömas utifrån omständigheterna i varje mål och i synnerhet utifrån vad som står på spel för den berörde, hur komplicerat målet är och hur inblandade parter agerat.

Det ska härvid även tas hänsyn till att det går att göra en jämförelse med preskriptionsfristen på fem år i artikel 46 i domstolens stadga vad gäller väckandet av en talan om utomobligatoriskt ansvar, även om denna frist inte är tillämplig på tvister mellan unionen och dess anställda. Om de berörda anser sig vara utsatta för en rättsstridig diskriminerande behandling ska de inom en rimlig tidsfrist, som inte får överstiga fem år från det att de fick kännedom om den situation som de framfört klagomål över, tillställa institutionen en begäran om att denna ska vidta lämpliga åtgärder för att komma till rätta med situationen och få den att upphöra.

Femårsfristen kan emellertid inte utgöra en absolut gräns som inte kan ändras, inom vilken varje yrkande kan tas upp till sakprövning oberoende av hur lång tid det tagit för sökanden att göra en framställan till administrationen och oberoende av omständigheterna i det enskilda fallet.

(se punkterna 32–35)

Hänvisning till

Domstolen: 22 oktober 1975, Meyer-Burckhardt mot kommissionen, 9/75, REG 1975, s. 1171, punkterna 7, 10 och 11

Förstainstansrätten: 5 oktober 2004, Sanders m.fl. mot kommissionen, T‑45/01, REG 2004, s. II‑3315, punkt 62; 5 oktober 2004, Eagle m.fl. mot kommissionen, T‑144/02, REG 2004, s. II‑3381, punkterna 60, 65 och 66, och där angiven rättspraxis, och punkt 71; 26 juni 2009, Marcuccio mot kommissionen, T‑114/08 P, REGP 2009, s. I‑B‑1‑53 och II‑B‑1‑313, punkt 28

Personaldomstolen: 1 februari 2007, Tsarnavas mot kommissionen, F‑125/05, REGP 2007, s. I‑A‑1‑43 och II‑A‑1‑231, punkterna 71, 76 och 77