PERSONALDOMSTOLENS DOM (första avdelningen)
den 11 maj 2010
Mål F-55/09
Allan Maxwell
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål – Tjänstemän – Uppehållande av annan tjänst i tjänstens intresse – Tjänstledighet av personliga skäl – Boende- och utbildningskostnader – Skadeståndstalan – Skadeståndsansvar på grund av vårdslöshet – Obehörig vinst”
Saken: Talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken Allan Maxwell har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta boende- och utbildningskostnader som han påstått sig ha haft när han under en tjänstledighet av personliga skäl tjänstgjorde som chefsrådgivare inom en internationell organisation.
Domslut: Talan ogillas. Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Yrkande om ogiltigförklaring av det administrativa beslut genom vilket ansökan om ersättning avslogs – Yrkande som inte har någon självständig karaktär i förhållande till skadeståndsyrkandena
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
2. Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Grunder
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
3. Tjänstemän – Talan – Tidsfrister – Ansökan om ersättning riktad mot en institution – Iakttagande av en rimlig tidsfrist – Bedömningskriterier
(Domstolens stadga, artikel 46; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
4. Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Begrepp
5. Gemenskapsrätt – Principer – Principen att gemenskapen inte ska göra en obehörig vinst – Begrepp
1. En institutions beslut om avslag på en ansökan om ersättning utgör en del av det administrativa förfarande som föregår en talan om skadestånd vid tribunalen. Tjänstemannens yrkanden om ogiltigförklaring kan följaktligen inte bedömas separat från skadeståndsyrkandena. Den rättsakt i vilken institutionen klargjorde sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet har nämligen enbart till verkan att göra det möjligt för den part som påstår sig ha lidit skada att framställa ett yrkande om skadestånd vid tribunalen.
(se punkt 48)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 18 december 1997, Gill mot kommissionen, T‑90/95, REGP 1997, s. I‑A‑471 och II‑1231, punkt 45; 6 mars 2001, Ojha mot kommissionen, T‑77/99, REGP 2001, s. I‑A‑61 och II‑293, punkt 68; 5 december 2002, Hoyer mot kommissionen, T‑209/99, REGP 2002, s. I‑A‑243 och II‑1211, punkt 32
2. En tjänsteman som har underlåtit att, inom de frister som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, försöka väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som enligt tjänstemannen går honom eller henne emot kan inte rätta till denna underlåtelse, och på så sätt tillskansa sig nya talefrister, genom att yrka skadestånd för den skada som uppkommit till följd av nämnda rättsakt.
(se punkt 65)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 29 februari 1996, Lopes mot domstolen, T‑547/93, REGP 1996, s. I‑A‑63 och II‑185, punkterna 174 och 175
3. Det ankommer på tjänstemän eller tillfälligt anställda som ansöker hos sin institution om ersättning för skador som de anser att institutionen är ansvarig för att göra detta inom rimlig tid från det att nämnda personer fick kännedom om den situation som låg till grund för ansökan.
Kravet på en rimlig tidsfrist ska dessutom bedömas mot bakgrund av kriterier såsom tvistens betydelse för den berörda personen, målets komplexitet, parternas beteende och, upplysningsvis, hänvisningen till den frist som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga, betraktad som yttersta gräns.
En tidsfrist på mer än sex år från och med det att tjänstemannen fick kännedom om den situation som låg till grund för ansökan om ersättning till och med den dag då han eller hon lämnade in nämnda ansökan kan inte anses rimlig.
(se punkt 67)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 5 oktober 2004, Eagle m.fl. mot kommissionen, T‑144/02, REG 2004, s. II‑3381, punkterna 60 och 65; 26 juni 2009, Marcuccio mot kommissionen, T‑114/08 P, REGP 2009, s. I‑B‑1‑53 och II‑B‑1‑313, punkt 25
4. För att en institution ska bli skadeståndsansvarig måste flera villkor vara uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan.
För att det ska anses föreligga ett orsakssamband mellan rättsstridigheten i det handlande som en institution påstås ha gjort sig skyldig till och den åberopade skadan måste det dessutom i princip bevisas att det finns ett direkt och säkert orsakssamband mellan det vårdslösa handlandet och skadan.
(se punkt 69)
Hänvisning till
Domstolen: 1 juni 1994, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., C‑136/92 P, REG 1994, s. I‑1981, punkt 42
Förstainstansrätten: 6 juli 1995, Ojha mot kommissionen, T‑36/93, REGP 1995, s. I‑A‑161 och II‑497, punkt 130; 5 oktober 2004, Sanders m.fl. mot kommissionen, T‑45/01, REG 2004, s. II‑3315, punkt 149; ovannämnda målet Eagle m.fl. mot kommissionen, punkt 148; 12 september 2007, Combescot mot kommissionen, T‑250/04, REGP 2007, s. I‑A‑2‑191 och II‑A‑2‑1251, punkt 95
Personaldomstolen: 28 april 2009, Violetti m.fl. mot kommissionen, F‑5/05 och F‑7/05, REGP 2009, s. I‑A‑1‑83 och II‑A‑1‑473, punkt 125, vilket har överklagats till Europeiska unionens tribunal, där överklagandet nu är anhängigt som mål T‑261/09 P
5. Det följer av de principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar att om en person gjort en förlust som inneburit en vinst för någon annan, utan att denna vinst har någon som helst rättslig grund, så har vederbörande i allmänhet rätt att återfå vad som motsvarar det förlorade beloppet av den som gjort vinsten. Eftersom obehörig vinst utgör en grund för utomobligatoriska förpliktelser som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar, ska samma principer även tillämpas i förhållande till Europeiska unionen då en fysisk eller juridisk person påstår att unionen gjort en obehörig vinst på vederbörandes bekostnad.
(se punkt 95)
Hänvisning till
Domstolen: 16 december 2008, Masdar (UK) mot kommissionen, C‑47/07 P, REG 2008, s. I‑9761, punkt 47