Language of document : ECLI:EU:T:2018:347

TRIBUNALENS DOM (nionde avdelningen)

den 14 juni 2018(*)

”Personalmål – Tjänstemän – En tjänstemans bortgång – Den avlidne tjänstemannens rättsinnehavare – Efterlevandepension – Barnpension – Ny befattning för den efterlevande partnern, som också är tjänsteman – Anpassning av lönen – Beräkningsmetod för efterlevandepensionen och barnpensionen – Artikel 81a i tjänsteföreskrifterna – Meddelande om ändring av pensionsrättigheterna – Rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artikel 91 i tjänsteföreskrifterna – Artikel 85 i tjänsteföreskrifterna – Återbetalning av felaktigt utbetalda belopp – Villkor – Begäran om ersättning för materiell och ideell skada”

I de förenade målen T‑568/16 och T-599/16,

Alberto Spagnolli, Parma (Italien),

Francesco Spagnolli, Parma,

MariaAlice Spagnolli, Parma,

Bianca Maria Elena Spagnolli, Parma,

företrädda av C. Cortese och B. Cortese, avocats,

sökande,

mot

Europeiska kommissionen, företrädd av G. Gattinara och F. Simonetti, båda i egenskap av ombud,

svarande,

angående en talan enligt artikel 270 FEUF, i mål T‑568/16, om ogiltigförklaring av meddelandet om rättelse nr 3 PMO/04/LM/2015/ARES av det beslut som kommissionens byrå för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) meddelade den 6 februari 2015, med angivande av nya belopp avseende sökandenas efterlevandepension och barnpension och, i mål T‑599/16, om dels ogiltigförklaring av PMO:s beslut PMO/04/LM/2015/ARES/3406787 av den 17 augusti 2015 om återbetalning av belopp som felaktigt utbetalats till sökandena som efterlevandepension och barnpension, dels ersättning för den skada som sökandena anser sig ha lidit,

meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen),

sammansatt av ordföranden S. Gervasoni samt domarna L. Madise (referent) och R. da Silva Passos,

justitiesekreterare: handläggaren X. Lopez Bancalari,

efter den skriftliga delen av förfarandet och förhandlingen den 9 november 2017,

följande

Dom

 Tillämpliga bestämmelser

1        I artikel 79 första stycket i tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i förevarande tvist (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:

”Den efterlevande maken efter en tjänsteman eller tidigare tjänsteman skall på de villkor som anges i kapitel 4 i bilaga VIII ha rätt till en efterlevandepension som motsvarar 60 % av den avgångspension eller invaliditetsersättning som den avlidne var berättigad till eller som han, oavsett tjänstgöringstid eller ålder, skulle ha varit berättigad till vid tidpunkten för dödsfallet.”

2        I artikel 79 andra stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Storleken på den efterlevandepension som den efterlevande maken efter en tjänsteman, som avlidit medan han befann sig i någon av de administrativa ställningar som anges i artikel 35, är berättigad till får varken understiga existensminimum eller 35 % av den sista grundlön som betalades ut till tjänstemannen.”

3        Artikel 80 första stycket i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”Om en tjänsteman eller en person som har rätt till avgångspension eller invaliditetsersättning avlider utan att efterlämna någon make som har rätt till efterlevandepension skall de barn som vid tidpunkten för dödsfallet var underhållsberättigade enligt artikel 2 i bilaga VII ha rätt till barnpension enligt artikel 21 i bilaga VIII.”

4        I artikel 80 tredje stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Om en tjänsteman eller en person som är berättigad till avgångspension eller invaliditetsersättning dör utan att villkoren i första stycket uppfyllts, skall underhållsberättigade barn enligt vad som avses i artikel 2 i bilaga 7 ha rätt till barnpension i enlighet med artikel 21 i bilaga 8; denna pension skall dock vara halva den pension som beräknas enligt den sistnämnda artikeln.”

5        I artikel 81 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”En person som har rätt till avgångspension, invaliditetsersättning eller efterlevandepension skall på de villkor som fastställs i bilaga VII ha rätt till de familjetillägg som anges i artikel 67; hushållstillägget skall beräknas på mottagarens pension eller ersättning. Till den som uppbär efterlevandepension skall dessa tillägg betalas endast för de barn som var underhållsberättigade i förhållande till den avlidne tjänstemannen eller tidigare tjänstemannen vid tidpunkten för dödsfallet.”

6        I artikel 81 andra stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Det belopp som skall betalas som barntillägg till den som har rätt till efterlevandepension skall dock vara dubbelt så stort som det tillägg som anges i artikel 67.1 b.”

7        I artikel 81a.1 a i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”1.      Utan hinder av övriga bestämmelser, särskilt de som rör de minimibelopp som ska betalas ut till personer som har rätt till efterlevandepension, får det totala belopp som ska betalas ut till änkan och andra rättsinnehavare i form av efterlevandepension, ökat med familjetillägg men minskat med skatt och andra obligatoriska avdrag, inte överstiga följande:

a)      Om en tjänsteman dör i någon av de tjänsteställningar som anges i artikel 35: summan av den lön han skulle ha fått i sin lönegrad och löneklass om han fortfarande hade varit i tjänst, plus alla familjetillägg han i så fall skulle ha fått, minus skatt och andra obligatoriska avdrag.”

8        I artikel 2.1 i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”1.      En anställd som har ett eller flera underhållsberättigade barn ska enligt villkoren i punkterna 2 och 3 erhålla ett tillägg på 372,61 EUR för varje barn och månad.”

9        I artikel 2.2 första stycket i bilaga VII i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”2.      Med underhållsberättigat barn avses en anställds eller hans makes barn som är fött inom äktenskapet, utom äktenskapet eller är adopterat och som den anställde faktiskt försörjer.”

10      I artikel 21 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”1.      Den barnpension som föreskrivs i artikel 80 första, andra och tredje styckena i tjänsteföreskrifterna skall för det första barnet motsvara åtta tiondelar av den efterlevandepension som den efterlevande maken till en tjänsteman eller tidigare tjänsteman som uppbar avgångspension eller invaliditetsersättning skulle ha haft rätt till, bortsett från de avdrag som föreskrivs i artikel 25 [i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna].

Denna pension får inte vara lägre än existensminimum, om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 22 [i denna bilaga].

2.      Pensionen ska höjas för varje underhållsberättigat barn efter det första barnet med det dubbla tillägget för underhållsberättigat barn.

3.      Summan av denna pension och dessa tillägg som beräknas på detta sätt ska delas lika mellan de barn som har rätt till det.”

11      I artikel 82.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande.

”1.      De pensioner som anges ovan skall fastställas med hänsyn till de löneskalor som gäller den första dagen i den månad då rätten till pension inträder.

Ingen korrigeringskoefficient skall tillämpas på pensioner.

Pensioner uttryckta i euro skall betalas ut i någon av de valutor som anges i artikel 45 i bilaga VIII.”

12      I artikel 41 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Pensionsbeloppet kan när som helst ses över vid fel eller förbiseende av något slag.

Pensionerna skall kunna ändras eller dras in om de beviljats i strid med bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna eller i denna bilaga.”

13      I artikel 85 första stycket i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Varje belopp som utbetalats felaktigt skall återkrävas om mottagaren varit medveten om att det inte funnits något skäl till utbetalningen eller felet varit så uppenbart att han måste ha känt till det.”

14      I artikel 3.1 i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 260/68, av den 29 februari 1968 om villkoren för och förfarandet vid skatt till Europeiska gemenskaperna (EGT L 56, 1968, s. 8; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 45) föreskrivs följande:

”1.      Skatt på de löner och arvoden som gemenskapen betalar ut till skattskyldiga personer skall betalas varje månad.”

 Bakgrund till tvisten

15      Francesco Spagnolli, Maria Alice Spagnolli och Bianca Maria Elena Spagnolli, tre av sökandena, födda den 10 maj 1997, den 23 mars 1999 respektive den 3 december 2001, är barn till Alberto Spagnolli, även han sökande, och hans hustru Elisa Simonazzi.

16      Elisa Simonazzi arbetade som tjänsteman i Europeiska unionen i lönegrad AD 6, klass 3, vid Europeiska kommissionen från den 16 juli 2005 till den 22 april 2011, då hon avled, i Parma (Italien).

17      Vid tidpunkten för sin hustrus död var Alberto Spagnolli tjänsteman i lönegrad AD 12, klass 1, vid kommissionens generaldirektorat (GD) ”Havsfrågor och fiske”.

18      Den 29 juli 2011 meddelade enheten PMO.4 ”Pensioner” (nedan kallad enheten PMO.4) inom kommissionens byrå ”Löneadministration och utbetalning av individuella ersättningar” (PMO) Alberto Spagnolli beslutet att i enlighet med artiklarna 79 och 80 i tjänsteföreskrifterna bevilja honom rätt till efterlevandepension och bevilja hans tre barn rätt till barnpension med verkan från den 1 augusti 2011. Samma dag preciserades beloppen för dessa pensioner genom meddelande om fastställande av efterlevande- och barnpensioner PMO/04/MAG/2011/ARES, till vilket en bilaga fogats med detaljerade uppgifter om beräkningen av dessa pensioner (nedan tillsammans kallat meddelande nr 1).

19      Den 10 oktober 2011 beslutade generaldirektören för GD ”Havsfrågor och fiske” att, på begäran av Alberto Spagnolli, bevilja honom tjänstledighet för att tjänstgöra vid Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (EFSA) i Parma från den 16 oktober 2011, inledningsvis för en period på fem år. Det kontrakt som tillfälligt anställd som Alberto Spagnolli ingick med EFSA angav att han skulle placeras i lönegrad AD 9, klass 2.

20      Den 17 april 2012 lämnade enheten PMO.4 Alberto Spagnolli, genom meddelande nr 2 (PMO/04/MAG/2012/ARES) jämte bilaga med detaljerade uppgifter om de beräkningar som skett (nedan tillsammans kallat meddelande nr 2), en förnyad beräkning av beloppen för efterlevande- och barnpensioner från den 1 november 2011. Denna förnyade beräkning var nödvändig till följd av att Alberto Spagnolli bytt anställning och för att korrigera ett beräkningsfel i meddelande nr 1.

21      Samma dag tillsände enheten PMO.4 Alberto Spagnolli en handling som ersatte den beräkning av rättigheter till efterlevande- och barnpension som gjorts i meddelande nr 1 (nedan kallat meddelande nr 1a).

22      I oktober 2013 flyttades Alberto Spagnolli, som klassificerats i lönegrad AD 9 klass 2, upp till klass 3 i samma lönegrad. Denna uppflyttning medförde en höjning av hans grundlön vid EFSA.

23      Den 6 februari 2015 mottog Alberto Spagnolli ett telefonsamtal från enheten PMO.4 för att informeras om att det skulle göras en ny beräkning av de totala beloppen för efterlevande- och barnpensioner, till följd av en progressiv indexuppräkning av hans lön och en felaktig beräkning i meddelande nr 2. Samma dag mottog Alberto Spagnolli en skrivelse från den enheten i vilken det angavs att det hade skett en ny beräkning av hans pensionsrätt till följd av hans uppflyttning i lönegrad och en felberäkning i meddelande nr 2. Enheten PMO.4 informerade även i skrivelsen Alberto Spagnolli om att det var nödvändigt att återkräva ca 40 000 euro som felaktigt betalats ut som efterlevande- och barnpension. Till skrivelsen hade fogats ändringsmeddelande nr 3 (PMO/04/LM/2015/ARES) med bilagor (nedan kallat meddelande nr 3), i vilket de nya beräkningarna av rätten till efterlevande- och barnpensioner från den 1 juli 2012 och den 1 oktober 2013 angivits, med rättelse av ett fel i meddelande nr 2 och med angivande av tillämplig indexreglering.

24      Alberto Spagnolli ingav den 5 maj 2015, i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, ett klagomål mot meddelande nr 3 och mot kravet i skrivelsen av den 6 februari 2015 på återbetalning av ca 40 000 euro som felaktigt ska ha betalats till honom som efterlevande- och barnpension mellan åren 2012 och 2015.

25      I beslut HR.D.2/ON/ac/Ares(2015) av den 3 augusti 2015 (nedan kallat beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål) tog tillsättningsmyndigheten upp klagomålet till prövning men lämnade det utan bifall i sak, såväl när det gäller den nya beräkningen av beloppen för rätten till efterlevande- och barnpension som kravet på återbetalning av ca 40 000 euro.

26      Chefen för enheten PMO.4 fattade den 17 augusti 2015 beslut om innehållande av pension PMO/04/LM/ARES/2015/3406787 (nedan kallat beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp) genom vilket Alberto Spagnolli meddelades att han var skyldig att till kommissionen utge ett belopp på 22 368,19 euro och, för vart och ett av sina barn, ett belopp på 5 922,72 euro. Enheten PMO.4 informerade vidare i detta beslut Alberto Spagnolli om att dessa belopp skulle återbetalas genom månatliga avdrag på efterlevande- och barnpensioner.

27      Den 16 november 2015 lämnade Alberto Spagnolli, för egen räkning och för sina minderåriga barns räkning, och Francesco Spagnolli, som blivit myndig, in ett klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp.

28      Den 4 mars 2016 fattade tillsättningsmyndigheten beslut HR.E.2/RO/ac/Ares(2016) om att avslå klagomålen (nedan kallat beslutet av den 4 mars 2016 om avslag på klagomål).

 Förfarandet

29      Genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 13 november 2015 väckte Alberto Spagnolli, för egen räkning och, i egenskap av vårdnadshavare, för sina minderåriga barn Maria Alice Spagnolli och Bianca Maria Elena Spagnolli samt, med stöd av fullmakt, för sitt vuxna barn som bor i samma hushåll Francesco Spagnollis räkning, talan om ogiltigförklaring av meddelande nr 3, som registrerades med målnummer F-140/15.

30      Kommissionen ingav den 3 februari 2016 en svarsinlaga till personaldomstolens kansli.

31      Den 4 april 2016 besvarade sökandena, inom fristen, de processledande åtgärder som personaldomstolen beslutat om enligt artikel 69 i sina rättegångsregler och yttrande sig skriftligen över kommissionens invändning om rättegångshinder.

32      Genom ansökan som inkom till personaldomstolens kansli den 14 juni 2016 väckte sökandena, i enlighet med artikel 270 FEUF och artikel 91 i tjänsteföreskrifterna, talan om bland annat ogiltigförklaring av beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp, vilken registrerades med målnummer F-29/16.

33      Med tillämpning av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2016/1192 av den 6 juli 2016 om överföring till tribunalen av behörigheten att i första instans avgöra tvister mellan Europeiska unionen och dess anställda (EUT L 200, 2016, s. 137), överfördes målen F-140/15 och F-29/16 till tribunalen i det handläggningsskede de befann sig den 31 augusti 2016. Dessa mål registrerades med målnummer T-568/16 respektive T-599/16 och tilldelades den nionde avdelningen.

34      Kommissionen ingav den 12 september 2016 sin svarsinlaga i mål T‑599/16 till tribunalens kansli.

35      Den 9 december 2016 begärde sökandena att få yttra sig muntligen vid en förhandling i mål T‑568/16, som svar på en processledande åtgärd som beslutats av tribunalen den 7 november 2016.

36      Sökandena gav den 20 december 2016 in sin replik i mål T‑599/16.

37      Kommissionen gav den 2 februari 2017 in sin duplik i mål T‑599/16.

38      Ordföranden på nionde avdelningen beslutade den 2 oktober 2017 att förena målen vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

39      Kommissionen besvarade den 25 oktober 2017 de processledande åtgärder som beslutats av tribunalen den 3 oktober 2017.

40      Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid förhandlingen den 9 november 2017.

 Parternas yrkanden

41      Sökandena har i mål T‑568/16 yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara meddelande nr 3, i dess lydelse efter komplettering genom skälen i beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

42      Kommissionen har i det målet yrkat att tribunalen ska

–        avvisa talan eller, i andra hand, lämna den utan bifall,

–        förplikta Alberto Spagnolli att ersätta rättegångskostnaderna.

43      Sökandena har i mål T‑599/16 yrkat att tribunalen ska

–        ogiltigförklara beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp,

–        i den mån det behövs, ogiltigförklara beslutet av den 4 mars 2016 om avslag på klagomål,

–        i den mån det behövs, ogiltigförklara det underförstådda beslutet att avslå Francesco Spagnollis klagomål,

–        förplikta kommissionen att ersätta den ekonomiska och ideella skada som sökandena har åsamkats till följd av att deras rätt till god förvaltning och administrationens omsorgsplikt har åsidosatts

–        med ett belopp motsvarande skillnaden mellan lönen i lönegrad AD 9 som Alberto Spagnolli har uppburit i egenskap av tillfälligt anställd vid EFSA och lönen i lönegrad AD 12 som Alberto Spagnolli skulle uppbära som tjänsteman vid kommissionen under ett års tid,

–        med ett belopp motsvarande återkravsbeloppet i beslutet om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp, ökat med skillnaden mellan storleken på pensionerna enligt meddelandet om ändring nr 2 och storleken på pensionerna enligt meddelandet om ändring nr 3, från och med den tidpunkt då meddelandet om ändring nr 3 trädde i kraft till dess att familjen flyttar tillbaka till sin tidigare stadigvarande bosättningsort. Flyttfristen kan skäligen antas ta upp till ett år beräknat från det datum då det aktuella målet avgörs, och

–        förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

44      Kommissionen har i samma mål yrkat att tribunalen ska

–        lämna talan om ogiltigförklaring utan bifall,

–        avvisa yrkandena om skadestånd eller, i andra hand, lämna dem utan bifall och

–        förplikta Alberto Spagnolli att ersätta rättegångskostnaderna.

 Rättslig bedömning

 Mål T568/16

 Upptagande till sakprövning

45      Kommissionen förklarade vid förhandlingen att den återkallade sin första invändning om rättegångshinder, enligt vilken Alberto Spagnollis talan för sina minderåriga barns räkning inte kunde tas upp till prövning med avseende på de sistnämnda i avsaknad av föregående klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot meddelande nr 3. Denna återkallelse antecknades i förhandlingsprotokollet.

46      I förevarande mål är det således ostridigt att, när det gäller Alberto Spagnollis minderåriga barn, villkoren i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna är uppfyllda.

47      Kommissionen har däremot vidhållit sin andra invändning om rättegångshinder, enligt vilken talan rör en rättsakt som inte gått sökandena emot i den mening som avses i artikel 91 i tjänsteföreskrifterna, utan rör en rättsakt – nämligen meddelande nr 3 – som enbart bekräftar en tidigare rättsakt, nämligen meddelande nr 1, i vilket sökandenas pensionsrättigheter fastställts.

48      Kommissionen har i detta avseende gjort gällande att sökandena felaktigt har utpekat meddelande nr 3 som en rättsakt som går dem emot i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna, eftersom detta meddelande endast bekräftade meddelande nr 1 och var begränsat till en tillämpning av den beräkningsmetod som angivits i det meddelandet, bestående i att inkludera barnpensionen i det maximibelopp som avses i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna.

49      Sökandena har bestritt denna invändning om rättegångshinder och gjort gällande att den talan de för mot meddelande nr 3 avser en rättsakt som, genom att förändra deras rätt till pension, går dem emot i den mening som avses i artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna och således inte enbart är en bekräftelse av ett tidigare beslut.

50      Skälet till att en talan mot ett rent bekräftande beslut inte kan tas upp till sakprövning är att talan är för sent väckt, och inte den angripna rättsaktens art i sig (se, för ett liknande synsätt, dom av den 18 december 2007, Weißenfels/parlamentet, C‑135/06 P, EU:C:2007:812, punkt 54). Kommissionen kan alltså inte påstå att meddelande nr 3 inte går sökandena emot enbart för att det bekräftar vad som beslutats i meddelande nr 1.

51      I alla händelser ska en talan om ogiltigförklaring av en rättsakt som enbart bekräftar ett tidigare beslut som inte angripits inom föreskriven frist avvisas, eftersom denna kvalificering som rent bekräftande förutsätter att rättsakten inte innehåller några nya omständigheter jämfört med detta beslut och att den inte föregåtts av någon förnyad prövning av dess mottagares situation (se dom av den 29 september 1999, Neumann och Neumann-Schölles/kommissionen, T-68/97, EU:T:1999:238, punkt 58 och där angiven rättspraxis, dom av den 28 juni 2006, Grünheid/kommissionen, F-101/05, EU:F:2006:58, punkt 34 och där angiven rättspraxis, och dom av den 14 september 2011, A/kommissionen, F-12/09, EU:F:2011:136, punkt 119 och där angiven rättspraxis).

52      Det har vidare slagits fast att ett administrativt klagomål och den därpå följande talan båda ska riktas mot en rättsakt som går sökanden emot i den mening som avses i artikel 90.2 och i artikel 91 i tjänsteföreskrifterna, det vill säga den rättsakt som medför tvingande rättsverkningar av sådan art att de direkt och omedelbart påverkar sökandens intressen genom att på ett tydligt sätt förändra sökandens rättsliga ställning (se dom av den 28 juni 2006, Grünheid/kommissionen, F-101/05, EU:F:2006:58, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

53      För att pröva om kommissionens påstående att meddelande nr 3 utgör en rent bekräftande rättsakt i förhållande till meddelande nr 1 ska det prövas om meddelande nr 3 utfärdats med beaktande av nya omständigheter och om det har föregåtts av en förnyad bedömning av sökandenas situation.

54      Kommissionen har gjort en förnyad bedömning av meddelande nr 1 vid två tillfällen. Den första var efter de åtgärder som Alberto Spagnolli vidtagit mellan november 2011 och mars 2012. Denna bedömning föranledde kommissionen att korrigera meddelande nr 1 genom att den 17 april 2012 anta dels meddelande nr 2, dels meddelande nr 1a. En andra förnyad bedömning av sökandenas situation ledde, enligt vad kommissionen själv har uppgett, efter det att Alberto Spagnolli flyttats upp från lönegrad AD 9, klass 2, till lönegrad AD 9, klass 3. Vid denna förnyade bedömning konstaterade kommissionen att det skulle ha gjorts ett fel vid beräkningen i meddelande nr 2 och därmed skett en felaktig utbetalning. Därför antog den meddelande nr 3 med nya beräkningar av efterlevande- och barnpension från den 1 juli 2012 och den 1 oktober 2013.

55      Det kan vidare konstateras att såväl upptäckten av ett fel i meddelande nr 2 som den ändring i löneklass som skedde för Alberto Spagnolli utgjorde nya omständigheter som legat till grund för den nya beräkningen av pensionsrättigheter för sökandena i meddelande nr 3, det vill säga en förändring av sökandenas rättsliga ställning.

56      Det ovan anförda påverkas inte av att det i meddelandena nr 1 och 3 tillämpats samma beräkningsmetod för fastställande av pensionsrättigheter avseende att beloppen för barnpension ska räknas in i det maximibelopp som avses i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna.

57      Härav följer att då meddelande nr 3 antagits efter en förnyad prövning av sökandenas rättsliga situation och på grundval av nya omständigheter kan det inte, såsom kommissionen gjort gällande, anses utgöra en rent bekräftande rättsakt i förhållande till meddelande nr 1. Meddelande nr 3 utgör tvärtom en rättsakt som, genom att ersätta tidigare rättsakter, tydligt påverkar sökandenas rättsliga ställning, direkt och omedelbart påverkar deras intressen och går dem emot i den mening som avses i artikel 90.2 och i artikel 91 i tjänsteföreskrifterna.

58      Kommissionens andra invändning om rättegångshinder ska därför lämnas utan bifall. Talan om ogiltigförklaring av meddelande nr 3 ska således prövas i sak.

 Prövning i sak

59      Enligt fast rättspraxis får yrkanden om ogiltigförklaring som formellt riktas mot ett beslut om avslag på ett klagomål, för det fall beslutet saknar självständigt innehåll, till följd att den rättsakt som är föremål för klagomålet prövas av tribunalen (dom av den 17 januari 1989, Vainker/parlamentet, 293/87, EU:C:1989:8, punkt 8, och dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T-309/03, EU:T:2006:110, punkt 43). Beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål saknar i förevarande fall självständigt innehåll, eftersom det i sak endast bekräftar den angripna rättsakten, det vill säga meddelande nr 3. Talan ska således förstås så, att den riktar sig mot det meddelandet.

60      Sökandena har i sin ansökan anfört tre ogiltighetsgrunder avseende meddelande nr 3. Den första är att meddelandet innebär en felaktig tillämpning av det maximibelopp som anges i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna för barnpensioner. Den andra är att familjetillägg felaktigt uteslutits från tillämpningen av maximibeloppen för pensioner enligt artikel 81a i tjänsteföreskrifterna. Den tredje är att motiveringen i meddelande nr 3 är otillräcklig och motsägelsefull.

61      Sökandena har till svar på en fråga från tribunalen under förhandlingen, vilket framgår av protokollet från denna, bekräftat att de mot bakgrund av de svar som kommissionen lämnat den 25 oktober 2017 på frågor som ställts av tribunalen den 3 oktober 2017 avstår från att bestrida riktigheten av de faktiska omständigheterna, det vill säga de belopp som beaktats och de beräkningar som kommissionen gjort i olika meddelanden, i synnerhet i meddelande nr 2, utan att därmed avstå från att bestrida lagenligheten av den beräkningsmetod för pensionsrätter som kommissionen tillämpat i dessa meddelanden. De har således avstått från att göra gällande den andra grunden i förevarande mål.

62      Den tredje grunden ska prövas först.

–       Den tredje grunden

63      Sökandena har genom den tredje grunden gjort gällande att meddelande nr 3, i dess lydelse efter komplettering genom motiveringen av beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål, är rättsstridigt eftersom de skäl som angivits är otillräckliga och motstridiga.

64      Sökandena har gjort gällande att varken meddelande nr 3 eller beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål gör det möjligt att förstå det resonemang som förts och de beräkningar som kommissionen faktiskt gjort. Enligt sökandena anges visserligen i skälen i meddelande nr 3, i likhet med tidigare beslut, att det vid fastställande av det maximibelopp som avses i artikel 81a.1 a i tjänsteföreskrifterna ska beaktas ett belopp bestående av summan av nettolönen för den avlidna makan och nettolönen för den efterlevande maken vid dödsfallet, inklusive tilläggen för de tre minderåriga barnen som den efterlevande maken har rätt till. Då det inte framgår av beräkningarna i meddelande nr 3 att nettolönen för maken innefattar hushålls- och barntillägg är emellertid skälen i meddelande nr 3 oförenliga med beslutsdelen i det meddelandet.

65      Sökandena har vidare anfört att beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål inte utgör något klargörande av skälen i meddelande nr 3. Tillsättningsmyndigheten hänvisar till den samlade inkomsten för den avlidna tjänstemannen om hon alltjämt hade levat och till ”änklingens nettoinkomst”, utan att uttryckligen precisera om det rörde sig om den faktiska nettolönen för änklingen, det vill säga vad som faktiskt betalats, efter Elisa Simonazzis död, eller om en fiktiv lön för änklingen, det vill säga hans lön beräknad som om hans fru alltjämt var i livet. Enligt sökandena kan uttrycket ”änklingens nettolön” i den mening som avses i beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål varken motsvara den faktiska lönen, som inte beaktas vid fastställande av maximibeloppet enligt artikel 81a i tjänsteföreskrifterna, eller Alberto Spagnollis fiktiva lön, eftersom det belopp för ”änklingens nettolön” som angivits i meddelande nr 3 inte innefattar de familjetillägg som han hade haft rätt till om hans fru varit i livet. De menar därför att den motivering som anförts av tillsättningsmyndigheten i alla händelser är oförenlig med innehållet i meddelande nr 3.

66      Den sammanläggning av ersättningar som kommissionen gjort för att fastställa maximibeloppet enligt artikel 81a i tjänsteföreskrifterna, i ett fall där båda makarna är tjänstemän inom unionen, vilket framgår av de olika meddelandena om fastställande av pensionsrätter, har inte ifrågasatts av sökandena inom ramen för förevarande mål. Denna sammanläggning av ersättningar till tjänstemän säkerställer fastställandet av maximibeloppet för de ersättningar som betalas till den efterlevande makens familj för att undvika att den efterlevande berikar sig till följd av dödsfallet. Kommissionen beräknar således det maximibelopp som föreskrivs i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna genom att lägga samman den avlidna makans lön med den efterlevande makens. Denna metod anges inte uttryckligen i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna, där det för att fastställa detta maximibelopp endast anges den efterlevande makans ersättning. Emellertid, såsom framgår av beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål och såsom kommissionen själv bekräftat vid förhandlingen, valde kommissionen denna metod i syfte att bättre bevara familjens inkomster i beskattningshänseende.

67      I förevarande mål har sökandena bestritt beloppet avseende den inkomst som tillskrivits Alberto Spagnolli vilket, i de olika meddelandena om rätt till pension, lagts till hans avlidna makas ersättning för fastställandet av det maximibelopp som anges i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna. Mer specifikt anser de att kommissionen i denna inkomst har inkluderat ett felaktigt belopp för barntillägg. Vidare har sökandena invänt mot att kommissionen vid beräkningen av rätt till pension tillämpat artikel 81a i tjänsteföreskrifterna på barnpensioner och därmed begränsat dessa. Det ska således prövas om motiveringsskyldigheten är uppfylld mot bakgrund av de invändningar sökandena framfört.

68      Motiveringskravet i artikel 296 FEUF, vilket även ställs i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, syftar dels till att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva lagenligheten av ett beslut som går någon emot, dels till att ge den som berörs av ett sådant beslut tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det är behäftat med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas. Härav följer att beslutet som går den berörda parten emot och beslutets motivering i princip måste komma den berörda parten till handa samtidigt. Avsaknaden av motivering kan inte avhjälpas genom att den berörda parten får kännedom om skälen till beslutet under förfarandet vid unionsdomstolen (se dom av den 4 november 2008, Marcuccio/kommissionen, F-41/06, EU:F:2008:132, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

69      Det har vidare slagits fast att en unionsinstitution kan avhjälpa en eventuellt bristande motivering genom att tillhandahålla en tillräcklig motivering i svaret på klagomålet, varvid sistnämnda motivering antas sammanfalla med motiveringen av det beslut mot vilket klagomålet riktats (se dom av den 4 november 2008, Marcuccio/kommissionen, F‑41/06, EU:F:2008:132, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

70      Det framgår vidare av fast rättspraxis att en bristfällig motivering (men inte en helt utebliven motivering) kan avhjälpas, även under domstolsförfarandet, när den berörda personen redan innan han eller hon väckte talan förfogade över uppgifter som utgjorde en början till en motivering och att ett beslut kan anses som tillräckligt motiverat när det fattats i ett sammanhang som var känt för den berörde tjänstemannen och gör det möjligt för denne att förstå dess omfattning (se dom av den 15 februari 2011, Marcuccio/kommissionen, F-81/09, EU:F:2011:13, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

71      För det första rör de argument som anförts om att skälen i meddelande nr 3, i dess lydelse efter komplettering genom beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål, är otillräckliga av det skälet att det inte utifrån dessa båda akter går att förstå vilken beräkningsmetod som kommissionen använt rör åsidosättande av förfarandeföreskrifter, vilket är något som ska prövas före prövningen av huruvida motiveringen är välgrundad.

72      Det framgår av meddelande nr 3, såsom det kompletterats genom skälen i beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål, att det föregåtts av en ny beräkning av sökandenas efterlevande- och barnpensioner till följd av dels en felaktig beräkning i det föregående meddelandet, det vill säga meddelande nr 2, dels uppflyttningen i löneklass för Alberto Spagnolli, från lönegrad AD 9, klass 2, till lönegrad AD 9, klass 3, i oktober 2013, inklusive det index som skulle tillämpas på hans lön den 1 juli 2012 och den 1 oktober 2013.

73      Det framgår vidare av samtliga meddelanden, i synnerhet av meddelandena nr 2 och 3 tillsammans med de förklaringar som lämnats i beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål, att felet i meddelande nr 2 var resultatet av att sex barntillägg beaktats i stället för tre i det belopp för nettoersättning som för Alberto Spagnollis del användes för fastställande av hans ”fiktiva inkomst” (nedan kallat belopp A), det vill säga den ersättning som beräknats utifrån antagandet att hans fru alltjämt var i livet.

74      För det tredje har sökandena själva framhållit att den beräkningsmetod som kommissionen tillämpat bestått i att beakta dels ett ”belopp A”, motsvarande ”fiktiv inkomst”, bestående i summan av den avlidna makans nettolön om hon fortfarande varit i livet och den nettoersättning som den efterlevande maken fick vid dödsfallet, inklusive tillägg för tre minderåriga barn, dels ett belopp motsvarande ”verklig inkomst” som den efterlevande maken skulle erhålla om begränsningen i artikel 81a inte tillämpades och som består av den nettoersättning som den efterlevande maken har, efterlevandepensionen och barnpensionerna (nedan kallat belopp B). Såväl de beräkningar som redovisats i meddelande nr 3 som de som redovisats i beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål gör det möjligt att förstå att skillnaden mellan belopp A och belopp B ger ett belopp som proportionerligt ska dras av från efterlevande- och barnpensionerna.

75      I beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål förklaras även att den sammanläggning av nettolönen för Alberto Spagnolli och hans avlidna hustru är nödvändig för att ta hänsyn till unionsbeskattningen av denna inkomst i enlighet med artikel 4 i förordning nr 260/68, och att den beräkningsmetod som kommissionen valt för att beräkna rätten till efterlevande- och barnpension är den som bättre bevarar familjeinkomsterna i beskattningshänseende.

76      Sökandena kan således inte göra gällande att motiveringen är otillräcklig av det skälet att det i beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål hänvisas till sammanläggningen av ”änklingens nettolön” med den avlidnas, det vill säga belopp B, eller med änklingens fiktiva inkomst, det vill säga belopp A. Det framgår nämligen tydligt av de förklaringar som lämnats genom detta beslut att det rör sig om en fiktiv inkomst, då det hänvisas till den ersättning som tillsammans med den som den avlidna makan skulle ha erhållit beaktas vid fastställandet av det maximibelopp som inte får överskridas i den mening som avses i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna, det vill säga belopp A.

77      Mot denna bakgrund är motiveringen i meddelande nr 3, såsom den kompletterats genom beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål, tillräcklig, genom att den gör det möjligt för sökandena att förstå den beräkningsmetod som kommissionen tillämpat, det ändamål som eftersträvats genom denna och det resultat som bedömningen ger för deras pensionsrättigheter.

78      Talan ska således inte bifallas av det skälet att motiveringen i meddelande nr 3, såsom den kompletterats genom beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål, var otillräcklig genom att den inte gjorde det möjligt att förstå den beräkningsmetod som kommissionen tillämpat. Det kan för övrigt konstateras att motiveringen i fråga gjort det möjligt för sökandena att vid tribunalen göra gällande att den beräkningsmetod som använts var felaktig i sak.

79      När det, för det andra, gäller vad sökandena anfört om en motsättning mellan motiveringen i meddelande nr 3 och beslutspunkterna i detta, till följd av att det inte finns något samband mellan de beräkningar som gjorts i meddelande nr 3 och beslutspunkterna i detta, såsom de kompletterats genom beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål, ska det, som anförts i punkt 61 ovan, framhållas att sökandena inte längre har bestritt de faktiska omständigheterna, det vill säga detaljerna i de beräkningar som kommissionen gjort i olika meddelanden, bland annat meddelande nr 3. De har vid förhandlingen preciserat att påståendet om en motsättning i skälen ska förstås så, att de gör gällande att motiveringsskyldigheten har åsidosatts på grund av att detaljerna i de beräkningar som gjorts inte kommunicerats i meddelande nr 3, vilket gjort det omöjligt att förstå vilket fel som gjorts vid beräkningen av pensionsrättigheterna.

80      Motiveringsskyldigheten innebär inte att alla detaljer för beräkningen i beslutet uttryckligen måste anges. Det är tillräckligt att de berörda kan förstå skälen till att rättsakten som rör dem antagits, det ändamål som eftersträvats och den metod som använts för att beräkna de belopp de har rätt till. En redogörelse för samtliga beräkningar av de belopp som återfinns i meddelande nr 3, hur användbara och önskvärda de än kan vara, är nämligen inte nödvändiga för att motiveringsskyldigheten ska vara uppfylld. Det ska därvid betonas att kommissionen under alla omständigheter inte skulle kunna avsäga sig sin befogenhet att göra skönsmässiga bedömningar av sökandenas pensionsrättigheter utifrån omständigheterna i det enskilda fallet genom att uteslutande och rutinmässigt hänvisa till matematiska formler (se, för ett liknade och analogiskt synsätt, dom av den 2 oktober 2003, Salzgitter/kommissionen, C‑182/99 P, EU:C:2003:526, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

81      Den omständigheten att det enbart är framläggandet av vissa uppgifter som skulle göra det möjligt att upptäcka vissa felaktiga beräkningar är vidare inte tillräckligt för att slå fast att motiveringen av ett angripet beslut är otillräcklig eftersom unionsdomstolen inom ramen för sin prövning av ett sådant beslut kan förordna om att alla uppgifter som den anser nödvändiga för att den ska kunna genomföra en mer ingående konstroll av den tillämpade beräkningsmetoden ska inges (se, för ett liknade och analogiskt synsätt, dom av den 2 oktober 2003, Corus UK/kommissionen, C‑199/99 P, EU:C:2003:531, punkt 150).

82      Det framgår av den bedömning som redovisats i punkterna 72–77 ovan att meddelande nr 3, såsom det kompletterats genom motiveringen i beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål, har gjort det möjligt för sökandena att förstå skälen som lett fram till antagandet av de rättsakter som berör dem, vilket syfte som eftersträvas och den metod som tillämpats för att fastställa deras rättigheter beloppsmässigt. Vad de anfört om att motiveringsskyldigheten åsidosatts till följd av att alla detaljer i beräkningarna av deras pensionsrättigheter inte har angivits ska således lämnas utan avseende.

83      Talan i denna del ska således inte bifallas på den tredje grunden.

–       Den första grunden

84      Den första grund som sökandena åberopat är att meddelande nr 3 är rättsstridigt och ska ogiltigförklaras på grund av att kommissionen genom att inkludera barnpensionerna i det maximibelopp som anges i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna på ett rättsstridigt sätt har minskat beloppen för de efterlevande- och barnpensioner de beviljas.

85      Sökandena har, för det första, framhållit att uttrycken ”efterlevandepension” i plural och ”änkan och andra berättigade” som lagstiftaren använt i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna inte avser barnpension utan samexistensen mellan efterlevande make och en frånskild före detta maka eller mellan efterlevande make och barn från ett tidigare äktenskap. Dessa situationer regleras dels genom artiklarna 27 och 28 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna, dels genom artikel 22 första stycket i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna.

86      Sökandena har för det andra anfört att när lagstiftaren hänför sig till ett eller annat slag av pension framgår detta klart av lydelsen av respektive bestämmelse i tjänsteföreskrifterna, såsom bland annat är fallet med artikel 80.3 och 80.4 i tjänsteföreskrifterna samt artikel 21.1 och 21.2 samt artikel 24 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna.

87      För det tredje har sökandena påpekat att efterlevande- och barnpension tjänar olika ändamål. Efterlevandepension avser att säkerställa att den efterlevande maken får en kompletterande inkomst till familjen för att kunna möta det inkomstbortfall som förlusten av den avlidna makans inkomst innebär, medan barnpension utgör ett annat slags bidrag som syftar till att säkerställa föräldralösa barns autonomi. De olika ändamålen för dessa båda sorters pension bekräftas av att det i tjänsteföreskrifterna anges dels att barn som blivit myndiga kan begära att få sin pension utbetald till ett annat konto än den förälder som får efterlevandepension, dels att en förlust av rätten till efterlevandepension inte medför att rätten till barnpension går förlorad, utan tvärtom innebär en fördubbling av beloppet. De olika ändamålen för dessa båda typer av pensioner motiverar en åtskillnad i behandling av ersättning härrörande från efterlevandepension och ersättning från barnpension, och därmed att artikel 81a i tjänsteföreskrifterna inte tillämpas på de sistnämnda.

88      Enligt sökandena medför inkluderandet av barnpensioner i det inkomstbegrepp som är underkastat begränsningsregeln i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna en sänkning av deras efterlevande- och barnpensioner såväl under perioden mellan den 1 juli 2012 och den 30 september 2013 som under perioden efter den 1 oktober 2013. Minskningen av dessa belopp följer av att det maximibelopp som föreskrivs i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna överskrids med 1 629,27 euro under den förstnämnda perioden och med 1 576,92 euro under den sistnämnda perioden. Beaktandet av barnpensioner med 2 088,90 euro vid fastställandet av detta maximibelopp har varit avgörande för minskningen av de pensioner som utbetalats till sökandena.

89      Sökandena har slutligen gjort gällande att även om de meddelanden som föregått meddelande nr 3 varit behäftade med samma fel, det vill säga samma felaktiga tillämpning av artikel 81a i tjänsteföreskrifterna på barnpensioner, är kommissionen skyldig att dra slutsatser av att tribunalen ogiltigförklarar meddelande nr 3 och göra nya beräkningar av efterlevande- och barnpensioner för sökandena, med retroaktiv verkan, i enlighet med artikel 41 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna.

90      Kommissionen har avfärdat vad sökandena anfört och gjort gällande att artikel 81a i tjänsteföreskrifterna avser såväl efterlevande- som barnpensioner.

91      Det ska således prövas om artikel 81a i tjänsteföreskrifterna ska tolkas så, att bestämmelsen även avser barnpensioner.

92      Det ska inledningsvis anföras att, såsom redovisats i punkt 7 ovan, artikel 81a.1 a i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”1.      Utan hinder av övriga bestämmelser, särskilt de som rör de minimibelopp som ska betalas ut till personer som har rätt till efterlevandepension, får det totala belopp som ska betalas ut till änkan och andra rättsinnehavare i form av efterlevandepension, ökat med familjetillägg men minskat med skatt och andra obligatoriska avdrag, inte överstiga följande:

a)      Om en tjänsteman dör i någon av de tjänsteställningar som anges i artikel 35: summan av den lön han skulle ha fått i sin lönegrad och löneklass om han fortfarande hade varit i tjänst, plus alla familjetillägg han i så fall skulle ha fått, minus skatt och andra obligatoriska avdrag.”

93      Kommissionen har vid förhandlingen anfört att det framgår av en dom från personaldomstolen att vid tillämpningen av artikel 81a.1 c) i tjänsteföreskrifterna ska barnpension inkluderas i det totala nettobelopp som ska betalas till den avlidna tjänstemannens efterlevande, det vill säga i det belopp som kan ingå i det maximibelopp som föreskrivs i den artikeln (dom av den 5 februari 2016, Bulté och Krempa/kommissionen, F-96/14, EU:F:2016:10, punkt 53). I det målet hade emellertid frågan om lagenligheten av att tillämpa artikel 81a i tjänsteföreskrifterna på barnpensioner inte ifrågasatts av parterna och kunde därför inte prövas slutgiltigt av personaldomstolen.

94      Barnpensioner föreskrivs i artikel 80 i tjänsteföreskrifterna, som återfinns i del V, kapitel 3, i tjänsteföreskrifterna, och har rubriken ”Pensioner och invaliditetsersättning”. Dessa pensioner utgör, såsom framgår av rättspraxis, verkliga pensioner som i sig är underställda pensionsreglerna i tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande och analogt synsätt, dom av den 23 mars 1993, Huet/revisionsrätten T‑8/93, EU:T:1994:35, punkt 30).

95      Vidare anges, enligt hänvisningen i artikel 84, metoderna för beräkning av barnpension i kapitel 4, artikel 21 i bilaga VIII till tjänsteföreskrifterna. Detta kapitel har rubriken ”Efterlevandepension”. Det kan utifrån detta konstateras att uttrycket ”efterlevandepension” används av lagstiftaren för att ange inte bara pension till den efterlevande maken till en avliden tjänsteman, det vill säga efterlevandepension i strikt mening, utan även bestämmelser om barnpension. Även om det, såsom sökandena anfört, i vissa bestämmelser uttryckligen hänvisas till barnpension utesluter det inte att andra bestämmelser i vilka det inte finns någon uttrycklig sådan hänvisning kan tillämpas på barnpensioner, som är verkliga pensioner som därmed omfattas av de allmänna bestämmelserna om pensioner i tjänsteföreskrifterna.

96      Framför allt är artikel 81a i tjänsteföreskrifterna en av de sista bestämmelserna i avdelning V, kapitel 3 i tjänsteföreskrifterna och återfinns bland de bestämmelser som gäller för pensioner, däribland sådana pensioner som anges i artikel 80. Artikel 81a kan således inte tolkas så att den utesluter barnpensioner. Lagstiftarens användning av uttrycket ”efterlevandepension” i plural [i den franska språkversionen] ska nämligen förstås, såsom kommissionen gjort gällande, som en hänvisning till alla sorters ”pensioner” som utgår till följd av att en tjänsteman avlidit, vilket inte bara gäller för efterlevandepension utan även för barnpension. För övrigt är, som kommissionen anfört, enligt artikel 80 första till tredje styckena och artikel 21 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna efterlevandepension och barnpension nära förbundna med varandra, eftersom storleken på barnpensionen beror på efterlevandepensionens storlek.

97      En tillämpning av artikel 81a i tjänsteföreskrifterna på barnpensioner kan inte ifrågasättas utifrån sökandens argument att uttrycken ”efterlevandepension” och ”personer som har rätt” i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna avser en situation där en å ena sidan efterlevande make och en eller flera före detta makar som är skilda eller flera skilda makar lever samman, vilket är en situation som regleras i artiklarna 27 och 28 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna, och, å andra sidan mellan den efterlevande maken och barn från ett tidigare äktenskap som den avlidna makan haft, vilket är situationer som regleras i artikel 22 första stycket i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna.

98      I artikel 28 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna, som är den relevanta bestämmelsen i detta fall, föreskrivs att om en avliden tjänsteman efterlämnar en eller flera frånskilda makar som är berättigade till efterlevandepension eller en eller flera frånskilda änkor och en efterlevande make som är berättigade till efterlevandepension, ska pensionen fördelas proportionellt. När det gäller en och samma pension kan de ovannämnda situationerna inte anses omfattas av uttrycket ”efterlevandepension” i plural [i den franska språkversionen] i artikel 81a.1 i tjänsteföreskrifterna.

99      Vidare skulle, om lagstiftaren med uttrycken ”pension” och ”personer som har rätt” i artikel 81a.1 i tjänsteföreskrifterna skulle ha avsett situationer av samlevnad mellan en efterlevande make och barn från den avlidna tjänstemannens tidigare äktenskap, men inte den efterlevande och den avlidna makens gemensamma barn, skulle det innebära en omotiverad åtskillnad i behandling mellan den avlidna tjänstemannens barn, såsom kommissionen påpekat. Medan barn som den avlidna tjänstemannen har tillsammans med den efterlevande maken inte skulle få någon begränsning av sin barnpension på grund av att artikel 81a.1 i tjänsteföreskrifterna inte skulle vara tillämpliga på dessa, skulle barnpensioner efter ett tidigare äktenskap vara begränsade enligt den bestämmelsen. En sådan åtskillnad i behandling, som är omotiverad och oförenlig med likabehandlingsprincipen, kan inte godtas.

100    När det slutligen gäller vad sökandena anfört om att efterlevandepension och barnpension tjänar delvis olika syften kan det konstateras att, även om så skulle vara fallet, detta inte är tillräckligt för att mot bakgrund av vad som ovan anförts konstatera att artikel 81a.1 a i tjänsteföreskrifterna inte gäller för barnpension.

101    På samma sätt kan sökandens argument att de delvis skilda ändamålen för efterlevandepension och barnpension bekräftas av dels den omständigheten att när myndighetsåldern uppnås kan barnet begära att få sin pension utbetald till ett konto som är skilt från den förälder som uppbär efterlevandepension, dels att en förlorad rätt till efterlevandepension inte innebär att rätten till barnpension förloras, utan tvärtom att den fördubblas, inte medföra att artikel 81a i tjänsteföreskrifterna inte ska tillämpas på barnpension. Dessa två typer av pension utgör tillsammans de ersättningar som uppbärs av familjen Spagnolli till följd av ena makans död och vars totala belopp enligt den beräkningsmetod som kommissionen tillämpat beaktas för att säkerställa principen om att familjen inte ska berikas till följd av ett dödsfall.

102    Det framgår av rättspraxis att det ändamål som eftersträvas genom sådan barnpension som avses i artikel 80 fjärde stycket i tjänsteföreskrifterna, det vill säga personer som anses vara underhållsberättigade barn, är att kompensera för merkostnader som tjänstemannen har för barnets underhåll (dom av den 30 januari 2003, C/kommissionen, T-307/00, EU:T:2003:21, punkt 53). Detsamma gäller beträffande sådan barnpension som anges i bland annat artikel 80 tredje stycket i tjänsteföreskrifterna, vilket är den aktuella bestämmelsen i förevarande mål för de pensioner som utges till Alberto Spagnollis barn.

103    Syftet med barnpension, som är att kompensera för merkostnader som den efterlevande tjänstemannen har för underhållet av barn som står under hans vårdnad, bidrar som sökandena anfört till att skapa en ekonomisk autonomi för dessa barn. Eftersom barnpension gör det möjligt att kompensera för merkostnaden för barns underhåll utgör de en del av familjens inkomster och kan inte undgå tillämpningen av regeln att om förbud mot obehörig vinst till följd av en förälders död, en regel som säkerställs genom tillämpning av det maximibelopp som anges i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna.

104    Mot bakgrund av vad som anförts ovan konstateras att artikel 81a i tjänsteföreskrifterna avser såväl efterlevandepension som barnpension. Den beräkningsmetod som kommissionen tillämpat för att beakta barnpension vid fastställandet av den verkliga inkomst som är föremål för maximibeloppet enligt artikel 81a är således förenlig med den bestämmelsen.

105    Talan i denna del ska således inte bifallas på den första grunden.

106    Talan i mål T‑568/16 ska således lämnas helt utan bifall.

 Mål T599/16

107    Sökandena har i mål T‑599/16 bestritt beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp som kommissionen antog för att återkräva den efterlevande- och barnpension som rättsstridigt betalats till sökandena på grund av, enligt kommissionen, ett fel i meddelande nr 2 som korrigerats genom nya beräkningar av deras pensionsrätter i meddelande nr 3.

108    På samma sätt som i mål T‑568/16 (se punkt 61 ovan), och såsom antecknats i protokollet från förhandlingen har sökandena i förevarande mål vid förhandlingen återkallat sitt förnekande av omständigheterna, det vill säga de belopp och de beräkningar som kommissionen gjort i olika meddelanden, särskilt i meddelande nr 2, utan att avstå från att bestrida lagenligheten av den beräkningsmetod för pensionsrätter som kommissionen tillämpat i dessa meddelanden.

109    Vidare avstod sökandena vid förhandlingen från att göra gällande att kommissionen inte kunde åberopa en handling som bifogats svarsinlagan och som bestod i en skärmdump av resultatet av nettolöneberäkningen för en tjänsteman i lönegrad AD 9, klass 2, med hjälp av ett datorhjälpmedel kallat ”calculette”.

110    Sökandena har i sak åberopat tre grunder i sin ansökan.

111    Den första och den andra grunden rör åsidosättande av artikel 85 i tjänsteföreskrifterna. Sökandena har i detta avseende gjort gällande att de villkor som anges i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna, det vill säga dels förekomsten av en felaktig utbetalning, dels kännedom om detta eller att felaktigheten varit uppenbar, till följd av ett fel som gjorts i meddelande nr 2, inte är uppfyllda i förevarande mål.

112    Den tredje grunden avser åsidosättande av principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten. Sökandena har i detta sammanhang även yrkat skadestånd för den sakskada och ideella skada som de påstår sig ha lidit på grund av åsidosättandet av principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten.

113    Kommissionen har yrkat att skadeståndsyrkandet ska avvisas eller i andra hand lämnas utan bifall då det helt saknar grund. Den har i övrigt bestritt sökandenas argument till stöd för yrkandet om ogiltigförklaring och gjort gällande att de ska lämnas utan bifall då de helt saknar grund.

 Yrkandena om ogiltigförklaring

–       Den första grunden

114    På samma sätt som i mål T‑568/16 (se punkt 59 ovan) saknar beslutet av den 4 mars 2016 om avslag på klagomål i förevarande mål självständig betydelse, eftersom det enbart bekräftar i sak beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp. Talan ska således förstås så, att den riktas mot sistnämnda beslut (se, för ett liknande synsätt, dom av den 17 januari 1989, Vainker/parlamentet, 293/87, EU:C:1989:8, punkt 8, och dom av den 6 april 2006, Camós Grau/kommissionen, T-309/03, EU:T:2006:110, punkt 43).

115    Sökandenas första grund är att artikel 85 i tjänsteföreskrifterna åsidosatts på grund av att det inte gjorts någon felaktig utbetalning. Denna grund består av tre delar. Sökandena har för det första gjort gällande att det inte förekommit någon felaktig utbetalning eftersom det inte skett någon felaktig beräkning av belopp för barntillägg i meddelande nr 2. För det andra anser de att eftersom meddelande nr 3, som leder till ett beaktande av barnpension vid fastställande av det maximibelopp som anges i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna, är rättsstridigt har det inte skett någon felaktig utbetalning. För det tredje har de gjort gällande att det förhållandet att familjetilläggen felaktigt, i samma meddelande, uteslutits från den fiktiva inkomsten (belopp A) för Alberto Spagnolli medför att det inte gjorts någon felaktig utbetalning.

116    Kommissionen har anfört att de tre delarna av den första grunden inte kan godtas. Den har i dupliken anfört att den andra delen inte kan prövas eftersom den lagts fram för sent.

117    Då sökandena i den första delen av den första grunden upprepat de argument som lagts fram i mål T‑568/16 för att bestrida den omständigheten att den fiktiva inkomsten (belopp A) för Alberto Spagnolli dubbelt beaktat beloppen för familjetillägg och, såsom framhållits i punkt 108 ovan, sökandena vid förhandlingen avstod från att förneka omständigheternas riktighet, det vill säga de beräkningar som kommissionen gjort i olika meddelanden, ska sökandena även anses ha avstått från att åberopa denna del av den första grunden.

118    Det kan i alla händelser, tack vare de svar som kommissionen lämnat på tribunalens frågor den 25 oktober 2017 konstateras att beloppet för den fiktiva inkomsten (belopp A) för Alberto Spagnolli, det vill säga 8 937,32 euro, som förekom i meddelande nr 2, innefattade, såsom kommissionen gjort gällande, sex barntillägg i stället för tre. Vad sökandena anfört om att beloppet 8 937,37 euro innefattade tillägg för barn i familjen är således i alla händelser felaktigt.

119    När det gäller den andra delen av den första grunden kan det konstateras att sökandena upprepat de argument som lagts fram i mål T‑568/16, angående en bokstavlig, systematisk och teleologisk tolkning av artikel 81a i tjänsteföreskrifterna som skulle leda till att den beräkningsmetod som kommissionen tillämpat, bestående i att tillämpa den bestämmelsen på barnpensioner i meddelande nr 3, skulle göra det meddelandet rättsstridigt och därmed att det inte varit fråga om någon felaktig utbetalning.

120    Dessa argument har redan prövats och befunnits ogrundade inom ramen för mål T‑568/16 (se punkterna 92–104 ovan). Sökandena kan därför inte heller vinna framgång med dessa argument i förevarande mål. Den andra delen ska således avfärdas utan att det är nödvändigt att i detta avseende pröva kommissionens invändning om rättegångshinder (se punkt 116 ovan).

121    Den tredje delen av den första grunden är att det inte skett någon felaktig utbetalning eftersom det fanns felaktigheter i beräkningarna i meddelande nr 3, vilket är en upprepning av vad som anförts till stöd för den andra grunden i mål T‑568/16.

122    Efter de svar som kommissionen lämnat, på frågor som tribunalen ställt, den 25 oktober 2017 har sökandena som ovan anförts avstått från att förneka omständigheternas riktighet, det vill säga de beräkningar som kommissionen gjort i olika meddelanden. De har i synnerhet avstått från att göra gällande sin andra grund i mål T‑568/16, i vilken de anförde samma argument som nu anförs inom ramen för den tredje delen av den första grunden i förevarande mål, det vill säga att beräkningen i meddelande nr 3 innehöll räknefel rörande tillägg för hemmavarande barn (se punkt 115 ovan). Sökandena ska således anses ha avstått från de argument som redovisats i punkterna 115 och 121 ovan.

123    För fullständighetens skull ska det framhållas att meddelande nr 3 varken innehåller någon felaktig tillämpning av artikel 81a i tjänsteföreskrifterna (se punkt 104 ovan) eller någon felaktig beräkning när det gäller beaktandet av tillägg för hemmavarande barn. Artikel 81a i tjänsteföreskrifterna ska nämligen tolkas så att den gäller för barnpension. Vad gäller de beräkningar som gjorts i meddelande nr 3, avseende beaktande av tre tillägg för hemmavarande barn i den fiktiva inkomsten (belopp A) för Alberto Spagnolli, är dessa, såsom framgår av kommissionens svar på tribunalens frågor den 25 oktober 2017, inte behäftade med några sådana fel som sökandena påstått. Deras påstående att det till följd av felaktiga beräkningar i meddelande nr 3 inte skett någon felaktig utbetalning är således inte korrekt.

124    Sökandena har först i repliken tillagt att även med tillämpning av verktyget ”calculette”, som nämnts i punkt 109 ovan, har det inte gjorts någon felaktig utbetalning. Det har gjort gällande att beräkningen av den fiktiva inkomsten, belopp A, och den verkliga inkomsten, belopp B, för Alberto Spagnolli inte är förenlig med artikel 81a i tjänsteföreskrifterna och att denna beräkning, tvärtemot vad kommissionen påstår, inte motiveras av nödvändigheten av att lägga samman inkomster. Sökandena har gjort gällande att även om kommissionen skulle kunna beräkna unionsskatten på den lön och den efterlevandepension som Alberto Spagnolli har är den inte skyldig att göra någon sådan sammanläggning vid tillämpningen av artikel 81a i tjänsteföreskrifterna. Enligt sökandena är sammanläggningen av inkomsterna för båda makarna avgörande eftersom det leder till ett beaktande av detta belopp och de tillägg för hemmavarande barn som Alberto Spagnolli erhåller i beräkningen av den verkliga inkomsten (belopp B), trots att han erhöll dessa tillägg redan före hustruns död i enlighet med artikel 67 i tjänsteföreskrifterna. Sökandena menar att denna sammanläggning är felaktig.

125    Sökandena har för det andra gjort gällande att det maximibelopp som anges i artikel 81a ska uppfattas som en jämförelse mellan å ena sidan de solidaritetsersättningar som nämns i denna bestämmelse, som endast utgår med stöd av den artikeln, och å andra sidan den avlidna tjänstemannens inkomster, beräknade som om hon fortfarande var i livet. De menar således att den metod som ska tillämpas varierar beroende på om den efterlevande maken själv är en tjänsteman som fått hushållstillägg och individuellt barntillägg redan före dödsfallet. De menar att när den efterlevande maken själv är en tjänsteman utgörs den ersättning som betalas till följd av makans dödsfall av efterlevandepensionen och individuellt tillägg för hemmavarande barn. De gör därför gällande att den verkliga inkomsten (belopp B) enbart ska innefatta dessa två belopp.

126    De argument som redovisats i punkterna 124 och 125 ovan innebär ett åberopande av nya omständigheter till stöd för att meddelande nr 3 är rättsstridigt. Dessa grunder för rättsstridighet hos meddelande nr 3 framfördes, såsom angavs i punkt 124 ovan, först i repliken i mål T‑599/16, vilket rör bland annat ogiltigförklaring av beslutet om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp. De har inte åberopats, såsom redovisats i punkt 66 ovan, i den talan som väckts i mål T‑568/16, som rör ogiltigförklaring av meddelande nr 3, eller i ansökan i mål T‑599/16.

127    Sökandena har inom ramen för mål T‑599/16 inte rätt att framföra en ogiltighetsinvändning i den mening som avses i artikel 277 FEUF avseende meddelande nr 3, även om det skulle ha varit deras avsikt. Om detta hade varit deras uppfattning ålåg det dem att lägga fram dessa nya grunder inom ramen för mål T‑568/16, som rör detta meddelande. Frågan om bedömningen av villkoren för upptagande till sakprövning av dessa grunder med utgångspunkt i bestämmelserna i artikel 84 i tribunalens rättegångsregler är för övrigt enbart relevanta inom ramen för den bestämmelsen.

128    I alla händelser har sökandena vid förhandlingen förklarat att de vidhåller argumenten i fråga och gjort gällande att det sena åberopandet motiveras av den omständigheten att de själva på ett sent stadium fått information rörande de beräkningar som kommissionen gjort för att fastställa deras pensionsrättigheter, och således på ett sent stadium förstått den beräkningsmetod som tillämpats. Tvärtemot vad sökandena anfört har det inte framkommit några nya rättsliga eller faktiska omständigheter rörande meddelande nr 3 som skulle kunna motivera att fristen för en talan om ogiltigförklaring av meddelandet skulle öppnas på nytt.

129    Det framgår, för det första, av ansökan i mål T‑568/16 att sökandena förstått att kommissionen lagt samman de ersättningar som mottagits av den efterlevande maken och den avlidna makan (se punkt 74 ovan). Sökandena har nämligen själva, inom ramen för mål T‑568/16, förklarat att kommissionen beaktade dels ett ”belopp A”, motsvarande ”fiktiv inkomst”, bestående av summan av den avlidna makans nettolön om hon fortfarande var i livet och den nettoersättning som den efterlevande maken hade vid dödsfallet, inklusive tillägg för tre minderåriga barn, dels ett belopp motsvarande verklig inkomst som den efterlevande maken skulle erhålla om begränsningen i artikel 81a inte tillämpades och som består av den nettoersättning som den efterlevande maken har, efterlevandepensionen och barnpensionerna (belopp B).

130    Såsom anförts i beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål är, eftersom skälet bakom artikel 81a i tjänsteföreskrifterna är att undvika att familjen berikas till följd av en tjänstemans död, den beräkningsmetod som kommissionen tillämpat avsedd att fastställa skillnaden mellan verklig inkomst (belopp B) och fiktiv inkomst (belopp A), för att kunna fördela efterlevande- och barnpension proportionerligt.

131    Även om, för det tredje, sammansättningen av de två belopp som motsvarar den ”nettolön” för Alberto Spagnolli som ingår i den fiktiva inkomsten (belopp A), vilket angivits i meddelande nr 3, nämligen dels ett belopp motsvarande 7 722,61 euro, dels ett belopp motsvarande 8 084,74 euro, varken framgår av meddelande nr 3, av beslutet av den 4 mars 2016 om avslag på klagomål eller av kommissionens svarsinlaga, medförde denna underlåtenhet i såväl meddelande nr 3 som i övriga meddelanden inte att sökandena inte kunde förstå och inom föreskriven frist bestrida, inom ramen för sin talan om ogiltigförklaring i mål T‑568/16, den beräkningsmetod som kommissionen tillämpat, bestående i en sammanläggning av lönen för efterlevande make och den avlidna makan. Varken antagandet av beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp eller meddelandet om detaljerna i de beräkningar av fiktiv inkomst i olika meddelanden kan anses utgöra sådana nya omständigheter som gör det möjligt för sökandena, som underlåtit att väcka den talan de kunnat föra i tid rörande en rättsakt som gått dem emot, att åberopa nya omständigheter till stöd för en ogiltigförklaring av meddelande nr 3 och kringgå de frister som föreskrivs för en talan mot detta meddelande.

132    Härav följer att sökandens argument i punkterna 124 och 125 ovan, som anförts för första gången i en i mål T‑599/16, är för sent anförda i strid med artikel 84 i rättegångsreglerna, och ska avvisas (se, för ett analogt synsätt, dom av den 6 juli 2000, AICS/parlamentet, T-139/99, EU:T:2000:182, punkterna 59 och 62 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 8 mars 2007, France Télécom/kommissionen, T-340/04, EU:T:2007:81, punkt 164 och där angiven rättspraxis).

133    Talan i denna del ska således inte bifallas på den första grunden.

–       Den andra grunden

134    Sökandenas andra grund är att villkoret i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna, att felaktigheten i de mottagna utbetalningarna av efterlevande- och barnpensioner ska ha varit så uppenbar att de måste ha känt till den, som ska ligga till grund för beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp, inte är uppfyllt i förevarande mål.

135    Sökandena har i detta avseende gjort gällande att de domar som nämns i beslutet av den 4 mars 2016 om avslag på klagomål inte är relevanta i förevarande mål. Dessa mål rörde andra situationer än sökandenas, det vill säga en tjänsteman som mottagit felaktiga betalningar och som gjort felaktiga deklarationer till den berörda administrationen eller en tjänsteman som krediterats ett felaktigt belopp och som inte påtalat felet eller uttryckt något tvivel beträffande felet i fråga till administrationen så att den kunde kontrollera utbetalningarna. Till skillnad från situationen i de domar som nämnts i beslutet av den 4 mars 2016 om avslag på klagomål har i förevarande mål ett flertal åtgärder vidtagits som riktats till förvaltningen, med iakttagande av den omsorgsplikt som gäller för en tjänsteman. Dessa åtgärder har bland annat bestått i att göra gällande att efterlevande- och barnpension beräknats till ett för lågt belopp. Enligt sökandena är det just därför som administrationen antagit meddelande nr 2 och beslutat om en höjning av pensionsrättigheterna.

136    För det andra vore det orimligt från kommissionens sida att kräva att sökandena, som fått den förändring av pensionsrättigheterna de trodde sig ha rätt till, skulle fortsätta att kommunicera med förvaltningen för att säkerställa att den inte gjort fel vid beräkningen av beloppen för deras pensionsrättigheter. För övrigt kan kommissionen, även om meddelande nr 2 innehöll ett fel till sökandenas förmån, inte göra gällande att Alberto Spagnolli brustit i sin omsorgsplikt när han diskuterat de erhållna beloppen med administrationen eller att han på ett eller annat sätt skulle ha förstått att det hade begåtts något fel till hans förmån.

137    För det tredje är sökandenas situation beroende av svårbedömda rättsfrågor, såsom huruvida barntillägg ska ingå eller inte vid beräkningen av det maximibelopp som avses i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna. Utifrån denna komplexitet är det inte möjligt att karaktärisera ett eventuellt fel från administrationens sida som ”så uppenbart att han måste ha känt till det”.

138    För det fjärde kan inte administrationen göra gällande att det måste ha uppstått tvivel avseende förekomsten av ett fel vid en läsning av meddelande nr 2, på den grunden att det i höger kolumn i den centrala delen av bilagan, där det angavs ”ny nettoersättning för B. Spagnolli”, hade beaktats sex barntillägg. Denna kolumn var nämligen hänförlig till verklig inkomst (belopp B) i vilken det var korrekt att beakta sex barntillägg.

139    För det femte framgår avsaknaden av kännedom om något fel i meddelande nr 2 klart av det klagomål som lämnats avseende meddelande nr 3. Detta klagomål visar nämligen att den höjning som beslutats i meddelande nr 2 av sökandena uppfattats som att den hörde samman med lönesänkningen för Alberto Spagnolli efter hans tjänstledighet och med korrigeringen av ett tidigare fel till deras nackdel i meddelande nr 1. Sökanden har inte förknippat höjningen med något påstått fel från administrationen till fördel för Alberto Spagnolli i beräkningen av barntillägg inom ramen för den fiktiva inkomsten (belopp A) i detta.

140    Även om, för det sjätte, Alberto Spagnolli vid sin hustrus död var tjänsteman i lönegrad AD 12, medan han vid antagandet av meddelande nr 2 var tjänsteman i lönegrad AD 9, fanns det till följd av det uttryckssätt som använts av administrationen i såväl meddelande nr 2 som i meddelande nr 3, nämligen ”nettolön för Spagnolli vid tiden för dödsfallet”, inte något skäl att anse det konstigt att nettolönen vid dödsfallet var högre än den aktuella.

141    Kommissionen har, för det första, gjort gällande att i den mån som Alberto Spagnolli var inblandad i utarbetandet av en annan beräkning av maximibeloppet för efterlevande- och barnpension som utmynnade i ett nettobelopp som var högre än dessa pensioner i meddelande nr 2, visste han att de olika beräkningarna av barntillägg i definitionen av fiktiv inkomst (belopp A) låg till grund för ändringen av dessa pensioner i det meddelandet. Med andra ord, då skillnaden mellan de belopp som felaktigt angivits i meddelande nr 2 och de belopp som korrekt angivits i meddelande nr 3 uteslutande följde av beaktandet av barntillägg i den fiktiva inkomsten – där dessa barntillägg felaktigt beaktats två gånger – och Alberto Spagnollis bidrag till den ändring som kommissionen gjort i meddelande nr 2 varit avgörande, är villkoret om kännedom om att betalningarna av sökandenas pensioner var felaktiga uppfyllt.

142    Kommissionen har för det andra gjort gällande att felet i meddelande nr 2 i alla händelser var så uppenbart att Alberto Spagnolli inte kunde ha undgått att känna till det. En enkel läsning av beloppet för fiktiv inkomst och beloppet för verklig inkomst visade att det andra, alltjämt inkluderande dubbla barntillägg, var lägre än det första. Detta borde ha varit en väckarklocka för varje omsorgsfull tjänsteman och lett till en kontakt med administrationen för att påtala detta fel. Vidare kunde en enkel läsning av artikel 66 i tjänsteföreskrifterna tydligt ha visat att grundlönen för den efterlevande maken i lönegrad AD 9 knappast var förenlig med det belopp som angavs i meddelande nr 2, vilket även bekräftades av den utskrivna versionen av den beräkning som gjorts med hjälp av verktyget ”calculette” som nämnts i punkt 109 ovan, av vilken en kopia bifogats svarsinlagan.

143    Det var vidare enligt kommissionen fullt rimligt att kräva aktsamhet från Alberto Spagnollis sida, med hänsyn till den höga lönegrad han placerats i innan han utstationerades till Parma, nämligen lönegrad AD 12.

144    Eftersom varje tjänsteman förmodas känna till reglerna i tjänsteföreskrifterna avseende, i detta fall, det lönebelopp som gäller för en tjänsteman i lönegrad AD 9 (artikel 66 i tjänsteföreskrifterna) och de som gäller för barntillägg (artikel 2.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, artikel 67 och artikel 81 andra stycket i tjänsteföreskrifterna), kan Alberto Spagnolli inte rimligen göra gällande att beräkningen av maximibeloppet för efterlevandepension, vilken han åtnjöt tillsammans med sina barn, inte var uppenbar i den mening som avses i artikel 85 första stycket i tjänsteföreskrifterna. Enligt kommissionen var detta villkor uppfyllt, varför beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp antagits rättsenligt. Talan ska därför lämnas utan bifall.

145    Det ska i förevarande mål prövas om kommissionen enligt artikel 85 i tjänsteföreskrifterna har rätt att återkräva de belopp som felaktigt mottagits av sökandena. I den artikeln föreskrivs att ”[v]arje belopp som utbetalats felaktigt skall återkrävas om mottagaren varit medveten om att det inte funnits något skäl till utbetalningen eller felet varit så uppenbart att han måste ha känt till det”. Det följer av denna lydelse att för att ett belopp som betalats ut felaktigt ska kunna återkrävas ska det företes bevisning om att mottagaren verkligen kände till att betalningen var felaktig eller att felaktigheten var så uppenbar att mottagaren inte kunde ha undgått att känna till den (dom av den 11 oktober 1979, Berghmans/kommissionen, 142/78, EU:C:1979:233, punkt 9, dom av den 9 september 2008, Ritto/kommissionen, F-18/08, EU:F:2008:110, punkt 29, och dom av den 21 november 2013, Roulet/kommissionen, F-72/12 och F-10/13, EU:F:2013:184, punkt 46).

146    I artikel 85 i tjänsteföreskrifterna anges således en möjlighet för administrationen att återkräva hela det felaktigt utbetalda beloppet under två förutsättningar, nämligen att mottagaren av det felaktigt utbetalda beloppet känt till felaktigheten, eller att felaktigheten var så uppenbar att mottagaren inte kunde ha undgått att känna till den.

147    När det gäller det första fallet och även om kommissionens avsikt var att göra gällande sådan kännedom i beslutet av den 4 mars 2016 om avslag på klagomål, ankommer det på administrationen att visa att mottagaren faktisk kände till att betalningen var felaktig (dom av den 26 juni 2013, Achab/CESE, F-21/12, EU:F:2013:95, punkt 44).

148    I det andra fallet ska det i varje enskilt fall beaktas om den enskilde tjänstemannen kunnat göra nödvändiga bedömningar (se dom av den 26 juni 2013, Achab/CESE, F-21/12, EU:F:2013:95, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

149    När det i förevarande mål gäller det första alternativet ska kommissionen, för att det ska anses tillräckligt bevisat att Alberto Spagnolli verkligen kände till att betalningarna var felaktiga, visa att han, för det första, kände till att den fiktiva inkomsten (belopp A) som angivits i meddelande nr 2 innefattade ett dubbelt belopp för barntillägg, för det andra att ett sådant beaktande var felaktigt och, för det tredje, att det var den beräkningen som orsakade de felaktiga utbetalningarna av efterlevande- och barnpension på grundval av meddelande nr 2.

150    Kommissionens påstående att Alberto Spagnolli kände till beaktandet av dubbla barntillägg i den fiktiva inkomsten som angavs i meddelande nr 2 till följd av kontakter som han hade haft med administrationen för att få till stånd en förändring av beräkningen av hans rättigheter till efterlevande- och barnpension enligt meddelande nr 1 visar inte att villkoret om kännedom om den felaktiga utbetalningen var uppfyllt i förevarande fall, det vill säga de tre villkor som beskrivits i punkt 149 ovan. För det första är det fråga om rena påståenden. För det andra rörde utbytet mellan sökandena och administrationen fel i beräkningarna i meddelande nr 1, och inte beräkningsmetoden som tillämpats i meddelande nr 2. För det tredje kan kommissionen, mot bakgrund av dels tvetydigheten i uttrycket ”nettolön för Spagnolli vid dödsfallet”, som även tillsättningsmyndigheten erkänt i beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål, som använts i meddelande nr 2 för att ange den fiktiva inkomsten (belopp A), dels avsaknaden av detaljer i de belopp som beräknats i denna ersättning, inte göra gällande att Alberto Spagnolli visste att den ersättningen innefattade sex barntillägg, och än mindre att beräkningen var felaktig eller att den ledde till felaktiga utbetalningar.

151    Eftersom kommissionen inte bevisat kännedom om felaktigheten i den mening som avses i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna ska det prövas om kommissionen i förevarande mål kunde slå fast att felaktigheten i utbetalningen var så uppenbar att Alberto Spagnolli inte kunde undgå att känna till den, det vill säga pröva om sökandenas situation var sådan som avses i den andra situation som angivits i punkt 146 ovan.

152    Enligt fast rättspraxis är en tjänsteman långt ifrån fri från ansvar att reflektera eller kontrollera sin situation, utan tvärtom skyldig att återbetala så snart det rör sig om en felaktighet som en normalt omsorgsfull tjänsteman anses känna till rörande sin ersättning (domav den 11 juli 1979, Broe/kommissionen, 252/78, EU:C:1979:186, punkt 13, och dom av den 17 januari 1989, Stempels/kommissionen, 310/87, EU:C:1989:9, punkt 10).

153    Det framgår vidare av rättspraxis att bland de omständigheter som unionsdomstolarna beaktar vid bedömningen av huruvida ett fel som begåtts av administrationen är uppenbart återfinns, förutom den lönegrad och erfarenhet som tjänstemannen har, huruvida de bestämmelser som definierar de villkor på vilka ersättning ges till den berörde är klara och omfattningen av de förändringar som inträtt i tjänstemannens personliga liv eller familj, när utbetalningen av det omtvistade beloppet hör samman med en bedömning från administrationen av en sådan situation (se, för ett liknande synsätt, dom av den 27 februari 2015, CESE/Achab, T-430/13 P, EU:T:2015:122, punkt 31 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 27 januari 2016, DF/kommissionen, T-782/14 P, EU:T:2016:29, punkterna 25 och 27).

154    En genomgång av denna rättspraxis ger vid handen att erfarenhetskriteriet inte har större tyngd än övriga kriterier, utan att samtliga omständigheter i det enskilda fallet ska beaktas, varvid vissa av dessa kriterier kan visa sig vara mer betydelsefulla än andra (dom av den 27 februari 2015, CESE/Achab, T-430/13 P, EU:T:2015:122, punkt 43).

155    För övrigt är det enligt fast rättspraxis inte heller nödvändigt att den berörda tjänstemannen eller den berörda tillfälligt anställde när han eller hon iakttar sin omsorgsplikt exakt kan avgöra omfattningen av det fel som administrationen har begått. Det räcker att han eller hon hyser tvivel om huruvida utbetalningarna i fråga är välgrundade för att vederbörande ska vara tvungen att uppmärksamma administrationen på detta, så att den kan vidta nödvändiga kontroller (se dom av den 21 november 2013, Roulet/kommissionen, F-72/12 och F-10/13, EU:F:2013:184, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

156    Bedömningen av huruvida ett fel från administrationens sida är uppenbart vid fastställandet av pensionsrättigheter, till skillnad från vid bedömningen av huruvida motiveringsskyldigheten iakttagits i ett ändringsmeddelande rörande dessa rättigheter, ska ske utifrån de omständigheter som den enskilde förfogade över när felet begicks, det vill säga i förevarande fall när meddelande nr 2 antogs, utifrån den förmåga och kompetens som hör samman med personens lönegrad och utifrån den omsorg som det är rimligt att förvänta sig att personen visar, liksom klarheten i de bestämmelser som gäller för hans eller hennes rättigheter.

157    Bedömningen av huruvida det finns en ”presumerad kännedom” i förevarande fall om felaktigheten i de utbetalningar som sökandena mottagit hör, för det första, strängt samman med förståelsen av de beräkningar av pensionsrättigheter som administrationen själv gjort och som gör det möjligt att begripa vilket belopp för barntillägg som ska ingå i den fiktiva inkomsten (belopp A), och förutsätter, för det andra, en tillgång till detaljerna i den beräkning som ligger till grund för fastställandet av den nettolön för Alberto Spagnolli som beaktats i den fiktiva inkomsten (belopp A).

158    Den beräkning av pensionsrättigheter som kommissionen tillämpat framgår inte tydligt genom lydelsen av de bestämmelser som är tillämpliga i förevarande fall.

159    I artikel 81a i tjänsteföreskrifterna föreskrivs inte uttryckligen att ersättningarna till den efterlevande maken och den avlidna makan ska läggas samman. Denna sammanläggning har enligt de förklaringar som lämnats i beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål och vilka bekräftats av kommissionen vid förhandlingen skett i sökandens intresse (se punkt 66 ovan). Då den artikeln inte hänvisar till Alberto Spagnollis inkomster vid fastställandet av det maximibelopp som inte får överskridas, i syfte att undvika att familjen berikas till följd av dödsfallet, innehåller den artikeln inte heller någon information om de belopp som ska beaktas i denna ersättning vad gäller barntillägg.

160    Artikel 81 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, där det anges att ”[d]et belopp som skall betalas som barntillägg till den som har rätt till efterlevandepension skall dock vara dubbelt så stort som det tillägg som anges i artikel 67.1 b” i tjänsteföreskrifterna kan också leda sökandena till felaktiga slutsatser. Alberto Spagnolli kunde nämligen uppfatta det så att kommissionen efter hans hustrus död, för att bevara denna bestämmelses ändamålsenliga verkan, var skyldig att beakta ett dubbelt barntillägg inte bara vid fastställandet av hans verkliga inkomst (belopp B), utan även vid fastställandet av den fiktiva inkomsten (belopp A) för den efterlevande maken. Den formulering som använts i olika meddelanden för att identifiera detta belopp, det vill säga ”nettolön för Spagnolli med sina tre barn vid dödsfallet” kan vidare göra det än svårare att förstå uppbyggnaden av den fiktiva inkomsten (belopp A) för Alberto Spagnolli. Formuleringen kan nämligen förstås så, att den fiktiva inkomsten ska beräknas ”vid dödsfallet” och således beakta den avlidnes inkomster – vilket innebär ett dubbelt beaktande av barntillägg enligt artikel 81 andra stycket i tjänsteföreskrifterna, snarare än att detta inte ska ske – vilket skulle leda till ett motsatt resultat med endast ett enda belopp för barntillägg att beakta.

161    Såsom kommissionen bekräftat vid förhandlingen finns det för övrigt inga allmänna tillämpningsföreskrifter eller meddelanden som förklarar den praktiska metoden för tillämpning av artikel 81a i tjänsteföreskrifterna när, såsom i förevarande fall, både den efterlevande och den avlidna maken är tjänstemän i unionen. De förklaringar beträffande sina beräkningar som kommissionen lämnat i meddelande nr 2 har kommit först vid avslag på det klagomål som lämnats mot meddelande nr 3, det vill säga den 3 augusti 2015. Det var först då som tillsättningsmyndigheten förklarade att den vid beräkningen av Alberto Spagnollis inkomster i det maximibelopp som avses i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna (belopp A), för att fastställa det takbelopp som avses i artikel 81a i tjänsteföreskrifterna, beaktade Alberto Spagnollis inkomster dynamiskt, det vill säga enligt den lönegrad han hade vid beräkningstidpunkten, på grundval av en fiktion, det vill säga genom att utgå från situationen som den skulle ha varit utan hustruns bortgång och att därmed endast ett belopp för barntillägg beaktats i denna inkomst.

162    För det andra har det varken i meddelande nr 1, i meddelande nr 1a eller i meddelande nr 2 lämnats några detaljer om sammansättningen av de belopp som Alberto Spagnollis fiktiva inkomst (belopp A) bestått av. Det kan således inte göras gällande att sökandena hade tillräckliga uppgifter för att kunna identifiera eller i vart fall misstänka att, för det första, kommissionen i meddelande nr 2 hade beaktat ett dubbelt belopp för barntillägg i Alberto Spagnollis fiktiva inkomst (belopp A) eller, för det andra, att denna beräkning var felaktig eller, för det tredje, att denna beräkning ledde till en felaktig utbetalning.

163    Meddelande nr 1 innehöll felaktigheter och korrigerades genom meddelande nr 1a, antaget samma dag som meddelande nr 2. Det kan inte ligga till grund för att tillskriva Alberto Spagnolli skäl att förstå de detaljer för beräkningen som meddelande nr 2 innehåller. På samma sätt kan inte meddelande nr 1a, i vilket det beaktats en annan lön och som antagits efter åtgärder från Alberto Spagnollis sida på grund av att hans pensionsrättigheter underskattats, anses utgöra en rättsakt som medför att han inte kan ha varit omedveten om felaktigheten i beräkningen i meddelande nr 2 som gett upphov till en felaktig utbetalning, och inte heller till att han anses ha bidragit till att detta beräkningsfel uppstått och till att sökandena därmed fått en felaktig utbetalning.

164    Rekonstruktionen av de beräkningar som gjorts i meddelande nr 2, som varit möjlig tack vare handlingar som kommissionen gett in som svar på tribunalens processledande åtgärder den 25 oktober 2017, visar att beaktandet av barntillägg till ett dubbelt belopp, det vill säga sex barntillägg, i beräkningen av den fiktiva inkomsten (belopp A) även påverkat beräkningen av tillämplig skatt på den inkomsten. Härav följer att skillnaden mellan de belopp som sökandena felaktigt mottagit enligt meddelande nr 2 och de belopp de skulle ha fått inte framgår genom en enkel subtraktion av de tre barntilläggen. Trots att kommissionen försökt förenkla det fel som gjorts i meddelande nr 2 genom att, i stället för sex barntillägg, endast beakta tre motsvarar detta inte det verkliga förhållandet. Under alla förhållanden saknar, utifrån avsaknaden av detaljer i beräkningen av den fiktiva inkomsten (belopp A), ett sådant fel allt bevisvärde.

165    Tillsättningsmyndigheten har inom ramen för beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål själv uttryckligen anfört att en kronologisk genomgång av olika meddelanden om fastställande av pensionsrättigheter från kommissionen visar att den metod som kommissionen tillämpat ”inte var helt begriplig”.

166    Framför allt kan det konstateras att kommissionens tjänstemän, det vill säga tjänstemännen på enheten PMO.4, som i sitt arbete ska känna till och tillämpa metoderna för beräkning av pensionsrättigheter för efterlevande och barn, har gjort ett flertal fel i beräkningen av sökandenas pensionsrättigheter, vilket visas genom de olika meddelanden som följt på varandra. Meddelande nr 1 av den 29 juli 2011 korrigerades nämligen genom meddelande nr 1a av den 17 april 2012, och av meddelande nr 2 samma dag. Detta meddelande ändrades och ersattes i sin tur av meddelande nr 3 av den 6 februari 2015. Även om det godtogs att Alberto Spagnolli kunde ha använt sig av den ”calculette” som nämnts i punkt 109 ovan visar inte detta att det förekommit ett fel som var så uppenbart att Alberto Spagnolli inte kunde undgå att förstå det. För övrigt förutsätter möjligheten att använda ”calculetten” en kunskap i detalj om de beräkningar som kommissionen gjort, då det är fråga om att manuellt föra in de olika belopp som beaktats vid fastställandet av pensionsrättigheterna.

167    När det slutligen gäller den omsorg som kan krävas av en tjänsteman i den lönegrad som motsvarar Alberto Spagnollis kan detta, i en situation där flera relevanta omständigheter i de förevarande meddelandena om fastställande av pensionsrättigheter saknas, där bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna inte är klara och där det förekommit ett flertal fel som administrationen själv gjort sig skyldig till, inte medföra att tjänstemannen i fråga, som redan vidtagit ett flertal åtgärder, ska fortsätta att ställa frågor till administrationen för att ytterligare säkerställa riktigheten i de beräkningar som den har gjort, när han själv är nöjd med det resultat som uppnåtts, bland annat till följd av de åtgärder han själv vidtagit. I en sådan situation som i förevarande mål är det rimligt att förvänta sig, efter det stora antal åtgärder som Alberto Spagnolli vidtagit gentemot kommissionen, att den skulle ha bedömt hans situation på ett korrekt sätt och inte gjort felaktiga utbetalningar. Ett krav på att han skulle fortsätta att ställa frågor till administrationen även när han rimligen kunde ha fått uppfattningen att han erhållit en korrekt bedömning av sina rättigheter till efterlevande- och barnpension i den mån administrationen korrigerat de felaktigheter som funnits i det första meddelandet om pensionsrättigheter, till följd av bland annat hans egna åtgärder, är inte förenligt med vad som rimligen kan förväntas inom ramen för hans omsorgsplikt.

168    Det följer av vad som ovan anförts att kommissionens argument att en enkel läsning av det högre beloppet för fiktiv inkomst som angivits i meddelande nr 2 jämfört med den verkliga inkomst som angivits i samma meddelande skulle ha varit tillräckligt för att väcka misstanke om att det förelegat en felaktighet inte kan godtas. Utifrån de svårigheter att förstå den beräkningsmetod som kommissionen tillämpat, avsaknaden av allmänna verkställighetsföreskrifter eller meddelanden som kunde ha preciserat omfattningen och den praktiska tillämpningen av artikel 81a i tjänsteföreskrifterna, svårigheterna att tolka den bestämmelsen (se punkterna 92–104 ovan), avsaknaden av detaljerade uppgifter om de beräkningar som kommissionen gjort i de olika meddelandena, användningen av uttrycket ”nettolön för Spagnolli vid dödsfallet”, vilket även tillsättningsmyndigheten erkänt var tvetydigt inom ramen för det första beslutet av den 3 augusti 2015 om avslag på klagomål, och de olika fel som begåtts, kan kommissionen inte göra gällande att felaktigheten i de utbetalningar som sökandena mottagit till följd av meddelande nr 2 var så uppenbar att tjänstemannen i fråga, med beaktande av hans lönegrad, inte kunde undgå att känna till den (se, för motsatt utgång, dom av den 9 september 2008, Ritto/kommissionen, F-18/08, EU:F:2008:110, punkt 34, där sökanden inte kunde göra gällande någon tvetydighet i de relevanta bestämmelserna).

169    Med andra ord kan det inte göras gällande att den kompetens och den kännedom som är förbunden med den lönegrad som Alberto Spagnolli hade gjorde det möjligt för honom att enbart efter en läsning av meddelande nr 2 övervinna svårigheterna vad gäller den rättsliga tolkningen av de i målet relevanta bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna, identifiera de beräkningar som kommissionen gjort och förstå att meddelande nr 2 var behäftat med ett fel som ledde till en felaktig utbetalning.

170    Kriteriet att den felaktiga utbetalningen ska vara uppenbar är således inte uppfyllt. Kommissionen hade därmed inte rätt att kräva att sökandena skulle betala tillbaka de felaktigt utbetalda beloppen.

171    Beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp ska således ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva den tredje grunden för yrkandet om ogiltigförklaring.

 Skadeståndsyrkandet

172    Sökandena har lagt fram tre argument till stöd för att administrationen ådragit sig skadeståndsansvar och yrkar ersättning för sin ideella skada och sin sakskada.

173    När det, för det första, gäller rättsstridigheten i kommissionens uppträdande har sökandena gjort gällande att detta har visats dels genom att såväl meddelande nr 3 som beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp var rättsstridiga, dels genom att, inom ramen för den tredje grunden, dröjsmålet på mer än ett år för omprövningen av beslutet om fastställande av pensionsrättigheter och antagandet av beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp i förevarande fall utgjorde ett särskilt allvarligt fel från kommissionens sida och ett åsidosättande av omsorgsplikten.

174    Vad i synnerhet gäller åsidosättande av principen om god förvaltningssed har sökandena gjort gällande att Alberto Spagnolli, eftersom meddelande nr 2 antagits efter ett formellt förfarande på begäran av en enskild, kunde förlita sig på att det meddelandet skulle stå sig för att han skulle kunna göra betydelsefulla livsval, bland annat fullfölja sin utstationering till Parma. Kommissionen kunde således inte vänta i tre år innan den prövade beräkningarna och än mindre retroaktivt återkräva påstått felaktiga utbetalningar utan att åsidosätta principen om god förvaltningssed och sin omsorgsplikt i förhållande till Alberto Spagnolli.

175    När det gäller åsidosättandet av omsorgsplikten borde administrationen ha avslutat alla interna prövningsförfaranden och antagit en eventuellt korrigerande rättsakt inom en frist som inte översteg ett år från antagandet av meddelande nr 2. När den antog ett beslut om att förändra sökandenas pensionsrättigheter borde den för övrigt ha beaktat de specifika omständigheterna i förevarande fall, i synnerhet att det fanns minderåriga barn, att familjen flyttat till Parma och svårigheterna att efter en viss tid ta tillbaka beslutet om utstationering vid EFSA. Administrationen kunde nämligen inte påstå sig sakna kännedom om dessa omständigheter, mot bakgrund av de många kontakter som Alberto Spagnolli tagit och som bekräftas av en skriftväxling som ägde rum mellan november 2011 och april 2012, vilken sökanden gett in i målet. Administrationen kan inte heller göra gällande att den inte kände till de regler och principer som även i unionsrätten gäller för situationen för minderåriga som flyttar från en medlemsstat till en annan. Dessa regler och principer följer särskilt av artikel 12 i Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn och av artikel 10 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1), enligt vilka barn i princip anses ha funnit sig tillrätta i den sociala miljön i den medlemsstat där barnet befinner sig ett år efter ankomstgen och enligt vilka det krävs att dess rättigheter definieras skyndsamt, inom en frist som normalt inte överstiger ett år. Sökandena har slutligen anfört att minskningen av den fiktiva inkomsten (belopp A) som följt på beaktandet av Alberto Spagnollis inkomster i beräkningen av de fiktiva och verkliga inkomsterna (beloppen A och B) utgör ett åsidosättande av omsorgsplikten genom att den följer av ett skönsmässigt beslut från administrationens sida och inte av utövandet av en behörighet som den har, tvärtemot vad kommissionen gjort gällande.

176    När det, för det andra, gäller ideella skador och sakskador, har sökandena dels gjort gällande att antagandet av beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp har orsakat dem en ideell skada till följd av att deras känslomässiga och sociala relationer blivit instabila och osäkra efter den förändrade bosättning som redan skett eller skulle ske i framtiden för det fall Alberto Spagnolli skulle se sig tvingad att, på grund av sina nya ekonomiska villkor, återinträda i sin tjänst som tjänsteman i lönegrad AD 12 vid kommissionen i Bryssel (Belgien). Denna skada motsvarar skillnaden mellan den inkomst som Alberto Spagnolli hade som tjänsteman i lönegrad AD 9 och den som han skulle ha om han fortsatt att vara tjänsteman i lönegrad AD 12 under ett år, av det skälet att ett år motsvarar en rimlig tid för att fatta beslut om att byta anställnings- och bostadsort samt verkställa det beslutet.

177    Sökandena har vidare gjort gällade att kommissionens uppträdande orsakat dem sakskada genom att den retroaktivt och efter en orimligt lång tid påtagligt förändrat deras ekonomiska situation. Sökandena menar att denna skada består i dels det belopp som kommissionen återkrävt på grund av felaktiga utbetalningar, dels skillnaden mellan de pensionsbelopp som angivits i meddelande nr 2 och det som angivits i meddelande nr 3 från den dag då det trädde i kraft tills familjen kunde flytta till sin tidigare bostadsort. Den perioden beräknas till ett år från avgörandet av förevarande mål.

178    Sökandena har tillagt att den första delen av denna sakskada inte görs gällande för det fall att beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp ogiltigförklaras. På samma sätt görs inte den andra delen av denna sakskada gällande om yrkandet om ogiltigförklaring av meddelande nr 3, som lagts fram inom ramen för talan i mål T‑568/16, vinner bifall.

179    Sökandena har, för det tredje, gjort gällande att orsakssambandet mellan kommissionens rättsstridiga uppträdande och deras skador är tydligt. Även om beslutet att utstationeras till Parma fattats av Alberto Spagnolli och inte kan tillskrivas administrationen, så är det den långa tid som föregått antagandet av meddelande nr 3 och beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp som lett till ovannämnda skador.

180    Kommissionen har gjort gällande att yrkandena om skadestånd ska avvisas eller lämnas utan bifall.

–       Upptagande till sakprövning

181    Kommissionen har gjort gällande att dessa yrkanden ska avvisas eftersom sökandena till stöd för sina yrkanden om skadestånd för ideell skada åberopat administrationens felaktiga beteende i en situation där inget beslut fattats, eftersom sökandena underlåtit att ansöka om ersättning enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna och heller inte anfört något klagomål enligt artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna mot det uttryckliga eller underförstådda avslaget på denna begäran. Enligt kommissionen är det först efter ett sådant klagomål som talan om skadestånd kan väckas vid tribunalen (se dom av den 12 juli 2011, kommissionen/Q, T-80/09 P, EU:T:2011:347, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

182    Kommissionen har vidare anfört att sökandenas yrkande som ersättning för sakskada syftar till att ersätta dem med belopp som motsvarar de belopp de är skyldiga att betala till administrationen för det fall deras yrkanden om ogiltigförklaring av beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp ogillas (se dom av den 24 januari 1991, Latham/kommissionen, T-27/90, EU:T:1991:5, punkt 38 och där angiven rättspraxis). Den har därför gjort gällande att yrkandena om ersättning för den första delen av sakskadan ska avvisas (se punkterna 177 och 178 ovan).

183    Sökandena har gjort gällande att yrkandet om ersättning för ideell skada ska prövas i sak eftersom det grundas på de direkta konsekvenserna av rättsakter som de yrkat ska ogiltigförklaras. Det är i synnerhet administrationens dröjsmål med att fastställa deras rättigheter och antagandet av beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp som medfört denna skada som de begär ersättning för, och som består i att sökandenas familjeförhållanden har blivit orsäkra. Skadan var en konsekvens av att deras känslomässiga och sociala relationer blivit instabila och osäkra efter den ändrade bosättning som redan skett eller skulle ske i framtiden för det fall att Alberto Spagnolli skulle se sig tvingad att, på grund av sina nya ekonomiska villkor, återinträda i sin tjänst som tjänsteman i lönegrad AD 12 vid kommissionen i Bryssel. Skadan motsvarar skillnaden mellan den inkomst som Alberto Spagnolli mottog som tjänsteman i lönegrad AD 9 och den som han skulle ha mottagit om han fortsatt att vara tjänsteman i lönegrad AD 12 under ett år, av det skälet att ett år motsvarar en rimlig tid för att fatta beslut om att byta anställnings- och bostadsort samt verkställa det beslutet.

184    När det gäller den del av sakskadan som svarar mot beloppet i beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp har sökandena anfört att den rättspraxis som kommissionen hänvisat till inte rör mål där sökanden först har väckt talan mot ett beslut som gått vederbörande emot och därefter väckt talan om skadestånd för den skada som följt på denna rättsakt, vilket inte är fallet i förevarande mål, eftersom de rättsakter som gått sökanden emot, nämligen meddelande nr 3 och beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp, är föremål för en talan om ogiltigförklaring.

185    När det gäller den invändning om rättegångshinder som anförts mot yrkandet om skadestånd för ideell skada framgår det av fast rättspraxis att en skadeståndstalan, som utgör en självständig form av talan i förhållande till talan om ogiltigförklaring, enligt det rättsmedelssystem som införts genom artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna endast kan tas upp till sakprövning om den har föregåtts av ett administrativt förfarande i enlighet med bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna. Detta förfarande varierar beroende på om den skada för vilken det yrkas ersättning har förorsakats av en rättsakt som går någon emot i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna eller av ett agerande av administrationen som inte utgör ett beslut. I det förstnämnda fallet måste den berörda personen inom föreskriven frist ge in ett klagomål mot rättsakten i fråga till tillsättningsmyndigheten. I det senare fallet måste det administrativa förfarandet däremot inledas med en begäran om skadestånd enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Det är bara ett uttryckligt eller underförstått avslag på en sådan begäran som kan utgöra ett beslut som går sökanden emot mot vilken ett klagomål kan framställas, och det är först när detta klagomål uttryckligen eller underförstått avslås som talan om skadestånd får väckas vid tribunalen (se, för ett liknande synsätt, dom av den 12 juli 2012, kommissionen/Nanopoulos, T-308/10 P, EU:T:2012:370, punkt 33, se även dom av den 11 maj 2010, Nanopoulos/kommissionen, F-30/08, EU:F:2010:43, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

186    Den ideella skada som sökandena begär ersättning för har sitt ursprung i kommissionens påstådda dröjsmål med att besluta om deras rättigheter och delge dem beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp, det vill säga, som kommissionen anfört, ett uppträdande från administrationen som inte utgör något beslut och som inte har något direkt samband med innehållet i de rättsakter som sökandena begärt ogiltigförklaring av. Det framgår för övrigt av rättspraxis att en försening i princip inte är en rättsakt som går någon emot (se, för ett liknande synsätt, dom av den 11 maj 2010, Nanopoulos/kommissionen, F-30/08, EU:F:2010:43, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

187    Det har således ankommit på sökandena att iaktta det administrativa förfarandet i två steg som angivits i punkt 185 ovan, det vill säga att först begära skadestånd enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna och därefter anföra klagomål mot ett eventuellt beslut att avslå begäran om skadestånd.

188    Sökandena har i förevarande mål, vilket kommissionen anfört, inte iakttagit det administrativa förfarande i två steg som anges i artikel 90.1 och 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

189    Sökandenas yrkande om ideellt skadestånd ska således inte upptas till sakprövning.

190    När det, för det andra, gäller den invändning om rättegångshinder som anförts mot yrkandena om ersättning för sakskada avseende de belopp som sökandena är skyldiga att betala tillbaka till administrationen för det fall att deras yrkande om ogiltigförklaring av beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp lämnas utan bifall saknas det skäl att pröva det yrkandet. För det första har beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp i förevarande mål ogiltigförklarats. För det andra har sökandena själva uttryckligen förklarat att ”denna del av sakskadan” inte längre görs gällande för det fall att beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp ogiltigförklaras (se punkt 178 ovan). Yrkandet om ersättning för den första delen av sakskadan får således anses vara subsidiär i förhållande till yrkandet om ogiltigförklaring av beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp.

–       Prövning i sak

191    Av samma skäl som angetts i punkt 190 ovan finns det heller inte skäl att pröva huruvida sökandenas yrkande om ersättning för den första delen av sakskadan är välgrundat.

192    Vad gäller yrkandet om ersättning för den andra delen av sakskadan har sökanden fört fram argument som syftar till att göra gällande att administrationen ådragit sig ett skadeståndsansvar (se punkterna 172–179 ovan) och begärt ersättning för denna skada genom den andra delen av yrkandet om ersättning för sakskada (se punkt 177 ovan), motsvarande skillnaden mellan de pensionsbelopp som fastställts i meddelande nr 2 och de som fastställts i meddelande nr 3 från det att det senare beslutet började gälla till dess att familjen beräknas kunna återvända till sin tidigare bosättningsort, vilken tidsperiod de uppskattat till ett år från avgörandet av förevarande mål.

193    Kommissionen har invänt att sökandena inte har visat att förutsättningarna för administrationens utomobligatoriska ansvar är uppfyllda i förevarande mål. Den har, för det första, anfört att när det gäller det rättsstridiga uppträdande som följt på åsidosättandet av de principer och skyldigheter som sökandena hänvisat till hade den ”en tvingande behörighet” som innebar ett krav på att fatta beslut om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp, eftersom fristen på fem år iakttagits och villkoren enligt artikel 85 i tjänsteföreskrifterna var uppfyllda. Individuella omständigheter såsom den enskildes omsorgsfulla uppträdande eller de verkningar som de felaktigt beräknade pensionerna indirekt kunde ha på sökandenas livsval kan inte utgöra hinder för antagande av ett sådant beslut. I alla händelser var beslutet om stationering i Parma med dess väsentligt sämre lönevillkor än de som gällt på hans ursprungliga anställningsort i Bryssel enbart följden av Alberto Spagnollis eget val. Alberto Spagnolli var vidare vid ett flertal tillfällen i kontakt med administrationen som, i enlighet med principen om god förvaltningssed, alltid lämnat snabba svar på hans förfrågningar, vilket även framgår av skriftväxlingen mellan honom och administrationen. För övrigt har det påstådda åsidosättandet av omsorgsplikten inte visats och kan inte leda till att det angripna beslutet anses rättsstridigt eftersom denna plikt enligt rättspraxis i alla händelser inte kan leda till avvikelser från legalitetsprincipen (dom av den 23 oktober 2012, Eklund/kommissionen, F-57/11, EU:F:2012:145, punkt 83). Vidare kan en påstådd berättigad förväntan på att beräkningarna av pensionsrättigheter inte kunnat uppstå i avsaknad av tydliga försäkringar från kommissionen och på grund av de meddelanden om pensionsrättigheter där det angavs, i enlighet med artikel 41 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna, att tillsättningsmyndigheten förbehåller sig rätten att genomföra kontroller och i förekommande fall revidera sitt beslut, eventuellt med retroaktiv verkan, på grundval av de omständigheter som de får kunskap om. Slutligen har de villkor som föreskrivs i artikel 85 i tjänsteföreskrifterna för antagande av beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp iakttagits, varför sökanden inte kan göra gällande att det beslutet är rättsstridigt.

194    För det andra finns det enligt kommissionen inte något orsakssamband mellan å ena sidan beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp och dess verkställighet och å andra sidan sökandenas livsval som kunnat orsaka dem de skador de gjort gällande. Alberto Spagnolli har nämligen frivilligt valt att flytta till Parma och, eftersom hans utstationering var tidsbegränsad till fem år, att återvända till Bryssel med de skador detta påstås ha kunnat ge upphov till för barnens sociala och känslomässiga band i framtiden. De skador som gjorts gällande har således inte något samband med kommissionens påstått rättsstridiga uppträdande. För övrigt har återkravet av de felaktiga utbetalningarna skett i rater, varför sökandena inte kan göra gällande att detta återkrav varit så kännbart att det tvingat Alberto Spagnolli att avsluta utstationeringen i Parma.

195    Enligt fast rättspraxis förutsätter institutionernas skadeståndsansvar, enligt bestämmelserna i artikel 270 FEUF, att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs institutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan (se, bland annat, dom av den 1 juni 1994, kommissionen/Brazzelli Lualdi m.fl.,C‑136/92 P, EU:C:1994:211, punkt 42, och dom av den 21 februari 2008, kommissionen/Girardot,C‑348/06 P, EU:C:2008:107, punkt 52). Dessa villkor är kumulativa. Det räcker att ett av dessa villkor inte är uppfyllda för att en skadeståndstalan ska ogillas.

196    Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar kan, när frågan uppkommer enligt artikel 270 FEUF, endast följa om en rättsakt som går någon emot (eller ett handlande som inte utgör ett beslut) är rättsstridig, och detta utan att man behöver tas reda på huruvida det rör sig om en tydlig överträdelse av en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter (se dom av den 16 december 2010, kommissionen/Petrilli, T‑143/09 P, EU:T:2010:531, punkt 46 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 maj 2010, Nanopoulos/kommissionen, F-30/08, EU:F:2010:43, punkt 131 och där angiven rättspraxis).

197    Enligt fast rättspraxis ska den skada för vilken ersättning begärs inom ramen för en talan om unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar vara verklig och säkerställd, vilket det ankommer på sökanden att bevisa (se dom av den 9 november 2006, Agraz m.fl./kommissionen, C‑243/05 P, EU:C:2006:708, punkt 27 och där angiven rättspraxis). Det ankommer vidare på den part som gör gällande att gemenskapen är skadeståndsansvarig att anföra övertygande bevisning avseende förekomsten eller omfattningen av den skada som parten åberopar (se dom av den 16 september 1997, Blackspur DIY m.fl./rådet och kommissionen, C‑362/95 P, EU:C:1997:401, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

198    I förevarande fall har sökandena gjort gällande att det är den orimliga tidsutdräkt och den retroaktiva verkan av meddelande nr 3 och beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp som medfört en omfattande förändring av de ekonomiska villkoren under vilka familjen Spagnolli fattat och hållit fast vid sitt beslut att bosätta sig i Parma.

199    Eftersom beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp har ogiltigförklarats medför meddelande nr 3 inte några retroaktiva verkningar. Sökandena kan således inte påstå att de lidit skada till följd av en förändring av sina ekonomiska villkor under perioden från antagandet av meddelande nr 2 till antagandet av meddelande nr 3. När det vidare gäller perioden efter antagandet av meddelande nr 3 motsvarar yrkandet om skadestånd skillnaden mellan det pensionsbelopp som fastställts i meddelande nr 2 och det som fastställts i meddelande nr 3 under ett år (se punkt 192 ovan), vilket vid bifall delvis skulle innebära ett omintetgörande av verkningarna av att talan om ogiltigförklaring av det meddelandet lämnats utan bifall. Det domslutet innebär nämligen att sökandenas pensionsrättigheter från antagandet av meddelande nr 3 beräknas på grundval av detta. Yrkandet kan därför i denna del inte prövas i sak.

200    Eftersom sökandenas påstådda skada som ovan anförts är en följd av deras egna livsval och inte av ett felaktigt uppträdande från administrationens sida, finns det i alla händelser inte något tillräckligt direkt orsakssamband mellan detta uppträdande och skadan för att kommissionens utomobligatoriska ansvar ska aktualiseras.

201    Såsom kommissionen understrukit har Alberto Spagnollis utstationering till Parma skett på hans begäran och avsedd att pågå en begränsad tid av fem år. Beslutet att utstationera Alberto Spagnolli antogs vidare den 10 oktober 2011 (se punkt 19 ovan), det vill säga efter det att meddelande nr 1 antogs den 29 juli 2011 (se punkt 18 ovan), genom vilket sökandenas pensionsrättigheter fastställdes på ett felaktigt sätt, vilket även sökandena själva gjort gällande och som framgår av antagandet den 17 april 2012 av såväl meddelande nr 1a som meddelande nr 2. Härav följer att beslutet att flytta till Parma, utsätta barnen för en tillfällig flyttning på villkor som angivits i utstationeringsavtalet och att godta livsvillkor och lön som skiljde sig från dem som föregick utstationeringen varit helt oberoende av varje bedömning eller omprövning av sökandenas pensionsrättigheter. För övrigt har möjligheten att när som helst ompröva sökandenas pensionsrättigheter enligt artikel 41 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna uttryckligen angivits i alla meddelanden som administrationen antagit, vilket motsäger de argument som sökandena lagt fram om att de kunde räkna med att deras ekonomiska villkor skulle vara stabila.

202    För det andra har valet att stanna kvar i Parma, vilket påståtts ha skadat sökandenas ekonomiska villkor, utifrån deras egna uppgifter baserat sig på meddelande nr 2 av den 17 april 2012 (se punkt 20 ovan). Enligt sökandena har vidare ett rättsstridigt dröjsmål uppstått ett år efter antagandet av det meddelandet, vilket innebär att en rimlig tidsperiod för den interna granskningen som avslutas med ett beslut om rättelse eller återkrav av felaktiga utbetalningar inte kan pågå längre än ett år.

203    Sökandena kan emellertid inte göra gällande att administrationens rättsstridiga dröjsmål är orsaken till deras ”skadliga” val att stanna i Parma, vilket ska ha gett upphov till en skada som de anser motsvara skillnaden mellan vad de skulle ha fått enligt meddelande nr 2 och vad de skulle ha erhållit enligt meddelande nr 3. Det kan nämligen konstateras att om de angripna rättsakterna antagits inom den påstått ”rimliga fristen” på ett år från antagandet av meddelande nr 2 hade det inneburit att en ofördelaktig förändring av sökandenas ekonomiska villkor skulle ha inträffat tidigare, då sökandena inte hade kunnat motta de ”felaktiga” utbetalningarna enligt meddelande nr 2 under omkring tre år. Även om det skulle godtas att meddelande nr 3 och beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp beslutats i ett sent skede har detta således inte orsakat sökandena den skada de gör gällande.

204    I avsaknad av orsakssamband mellan administrationens uppträdande och den påstådda skadan kan kommissionens utomobligatoriska ansvar inte aktualiseras. Yrkandet om ersättning för den andra delen av sakskadan ska således lämnas utan bifall.

205    Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska, i mål T‑599/16, beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp ogiltigförklaras och talan i övrigt lämnas utan bifall.

206    Då beslutet om krav på återbetalning av felaktigt utbetalda belopp ogiltigförklarats ankommer det på kommissionen att dra konsekvenserna av domen när det gäller de belopp som redan dragits från den lön som betalats till Alberto Spagnolli. När det däremot gäller pensionsrättigheter för sökandena ska de, eftersom talan om ogiltigförklaring av meddelande nr 3 lämnats utan bifall, alltjämt utgå för framtiden enligt det meddelandet, från den dag då det antogs och till dess att ett eventuellt nytt beslut om omprövning av kommissionen fattats enligt artikel 41 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna.

 Rättegångskostnader

207    Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska emellertid vardera parten bära sina rättegångskostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter.

208    I förevarande mål, med beaktande av det nära sambandet mellan målen, som motiverat kumulationen av dem, och det förhållandet att sökandena förlorat mål T‑568/16, medan kommissionen i mål T‑599/16 förlorat målet i sak i den del som avser yrkandet om ogiltigförklaring, anser tribunalen att omständigheterna motiverar att vardera parten ska stå för sina rättegångskostnader i vart och ett av målen (se, för ett liknande och analogiskt synsätt, dom av den 23 november 2011, Jones m.fl./kommissionen, T-320/07, ej publicerad, EU:T:2011:686, punkt 158).

Mot denna bakgrund meddelar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

följande dom:

1)      I mål T568/16 ogillas talan.

2)      I mål T599/16 ogiltigförklaras beslut PMO/04/LM/2015/ARES/3406787 som kommissionens byrå för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) meddelade den 17 augusti 2015 om krav på återbetalning av belopp som felaktigt utbetalats till sökandena som efterlevandepension och barnpension och talan ogillas i övrigt.

3)      Vardera parten ska bära sina rättegångskostnader i båda målen.

Gervasoni

Madise

da Silva Passos

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 14 juni 2018.

Underskrifter


Innehållsförteckning


Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Mål T 568/16

Upptagande till sakprövning

Prövning i sak

– Den tredje grunden

– Den första grunden

Mål T 599/16

Yrkandena om ogiltigförklaring

– Den första grunden

– Den andra grunden

Skadeståndsyrkandet

– Upptagande till sakprövning

– Prövning i sak

Rättegångskostnader



*      Rättegångsspråk: italienska.