FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
GIOVANNI PITRUZZELLA
föredraget den 28 februari 2019(1)
Mål C‑649/17
Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände – Verbraucherzentrale Bundesverband e.V.
mot
Amazon EU Sàrl
(begäran om förhandsavgörande från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland))
”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 2011/83/EU – Informationskrav vid distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler – Information om kommunikationsmedel för att konsumenten snabbt ska kunna ta kontakt med och effektivt kommunicera med näringsidkaren”
1. Räcker det för att säkerställa ett effektivt konsumentskydd i enlighet med artikel 6.1 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter(2) att en näringsidkare, innan ett distansavtal ingås, klart och tydligt har informerat konsumenten om kommunikationsmedel, som även inbegriper andra medel än de som anges i nämnda bestämmelse, för att säkerställa snabb kontakt och effektiv kommunikation?
2. Detta är i huvudsak den fråga som Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) har hänskjutit i ett nationellt mål där Bundesverband der Verbraucherzentralen und Verbraucherverbände – Verbraucherzentrale Bundesverband e.V. (tyska förbundet för konsumentföreningar och konsumentcentra, nedan kallat Bundesverband) har gjort gällande att de kommunikationsmedel som Amazon EU Sàrl (nedan kallat Amazon) erbjuder konsumenten innan ett avtal ingås är olämpliga, eftersom de till viss del avviker från de som krävs enligt ovannämnda bestämmelse.
3. I detta förslag till avgörande kommer jag att redogöra för skälen till att det, enligt min uppfattning, följer av unionsrätten att näringsidkaren vid distansavtal ska informera om de kommunikationsmedel som är lämpliga för att säkerställa att målen om konsumentskydd uppnås till fullo.
4. Det är rimligt att anta att dessa mål enbart går att uppnå till fullo genom medel som ger konsumenten möjligheter att kommunicera med näringsidkaren snabbt och effektivt i linje med särdragen hos det avtal som ingås.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
5. I artikel 5 i direktiv 2011/83, som har rubriken ”Informationskrav i samband med andra avtal än distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler”, stadgas:
”1. Innan konsumenten blir bunden av ett annat avtal än ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler, eller ett motsvarande erbjudande ska näringsidkaren klart och tydligt informera konsumenten om följande, såvida den informationen inte redan framgår av sammanhanget:
…
b) Näringsidkarens identitet, till exempel företagsnamn, geografisk adress för näringsidkarens etableringsställe samt telefonnummer.
…”
6. Det föreskrivs i artikel 6 i direktiv 2011/83, som har rubriken ”Informationskrav vid distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler”:
”1. Innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler eller ett motsvarande erbjudande ska näringsidkaren klart och tydligt ge konsumenten information om följande:
…
c) Geografisk adress där näringsidkaren är etablerad samt näringsidkarens telefonnummer, faxnummer och e-postadress, där sådan finns, för att konsumenten snabbt ska kunna ta kontakt med och effektivt kommunicera med näringsidkaren …
…”
7. Det stadgas i artikel 21 i direktiv 2011/83, som har rubriken ”Telefonkommunikation”:
”Om näringsidkaren har en telefontjänst för kundkontakter i anslutning till avtal som ingåtts ska medlemsstaterna se till att konsumenter som ringer upp näringsidkaren inte debiteras mer än grundläggande samtalstariff. …”
B. Tysk rätt
8. I 312d § första stycket i Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen, nedan kallad BGB), som har rubriken ”Informationskrav”, stadgas:
”Vid avtal utanför fasta affärslokaler och distansavtal ska näringsidkaren informera konsumenten i enlighet med 246a § i Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch (lagen om införande av BGB, nedan kallad EGBGB). Den information som näringsidkaren tillhandahåller för att uppfylla nämnda skyldighet ska utgöra en integrerad del av avtalet, såvida inte annat uttryckligen har avtalats mellan avtalsparterna.”
9. I 246a § EGBGB, som har rubriken ”Informationskrav i samband med avtal utanför fasta affärslokaler och distansavtal, med undantag av avtal om finansiella tjänster”, föreskrivs i punkt 1 första stycket 2:
”Näringsidkaren ska enligt 312d § första stycket BGB informera konsumenten om följande:
…
2. Dennes identitet, till exempel dennes företagsnamn, samt geografisk adress där näringsidkaren är etablerad, dennes telefonnummer och, där det finns, dennes faxnummer och e-postadress samt, där det finns, geografisk adress och identitet för den näringsidkare för vars räkning denne agerar.”
II. De faktiska omständigheterna, det nationella målet och tolkningsfrågorna
10. Bundesverband har gjort gällande att Amazon, en elektronisk handelsplattform, inte klart och tydligt uppfyller sina informationskrav gentemot konsumenterna och därmed bryter mot den tyska lagstiftningen om genomförande av direktiv 2011/83.
11. Klaganden har först och främst gjort gällande att Amazon före distansförsäljning (via internet) inte informerar konsumenterna om faxnummer samt tvingar konsumenten att genomgå flera steg på webbplatsen, som inbegriper en rad frågor angående konsumentens identitet, innan telefonnumret till kundtjänst visas för konsumenten.
12. Amazon bryter därigenom mot den gällande tyska konsumentskyddslagstiftningen, enligt vilken näringsidkaren inom ramen för genomförande av direktiv 2011/83 är skyldig att klart och tydligt informera om geografisk adress, telefonnummer, faxnummer och e-postadress, där sådana finns, för att konsumenten snabbt ska kunna ta kontakt med och effektivt kommunicera med näringsidkaren.
13. Det telefonåteruppringningssystem och den internetchatt som Amazon också erbjuder är enligt klagandens huvudsakliga argument inte tillräckliga för att uppfylla de lagstadgade skyldigheterna.
14. Klaganden väckte först talan vid Landgericht Köln (Regionala domstolen i Köln, Tyskland), som ogillade talan den 13 oktober 2015. Bundesverband överklagade till Oberlandesgericht Köln (Regionala överdomstolen i Köln, Tyskland).
15. Genom dom av den 8 juli 2016 ogillade nämnda domstol överklagandet och fastställde domen i första instans.
16. Slutligen har Bundesverband överklagat till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen).
17. Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) har beslutat att begära förhandsavgörande från domstolen, eftersom den hyser tvivel om huruvida en lagstiftning som den tyska, enligt vilken näringsidkaren är skyldig att alltid, och inte enbart där sådant finns, informera om sitt telefonnummer, är förenlig med unionsrätten.
18. Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) har därför bett domstolen uttala sig om dels den korrekta tolkningen av uttrycket ”där sådan finns” i artikel 6.1 c [i direktiv 2011/83/EU], dels huruvida uppräkningen av kommunikationsmedel i nämnda bestämmelse är uttömmande, och dels innehållet av det öppenhetskrav som åvilar näringsidkaren.
19. Det är mot denna bakgrund som Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) har vilandeförklarat målet och hänskjutit följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Kan medlemsstaterna anta en bestämmelse – såsom artikel 246a 1 § första stycket första meningen punkt 2 [EGBGB] – i vilken näringsidkaren åläggs att [inte enbart där sådant finns, utan] alltid tillhandahålla konsumenten sitt telefonnummer i samband med att distansavtal ingås och innan konsumenten har ingått avtalet?
2) Betyder uttrycket ’gegebenenfalls’ (’där sådan finns’) i [den tyska språkversionen av] artikel 6.1 c i direktiv 2011/83/EU att en näringsidkare enbart behöver informera om företagets redan befintliga kommunikationsmedel och alltså inte är skyldig att skaffa en ny telefon- eller faxanslutning respektive ett nytt e-postkonto när denne beslutar att företaget även ska ingå distansavtal?
3) Om fråga 2 besvaras jakande:
Betyder lydelsen ’där sådan finns’ i artikel 6.1 c i direktiv 2011/83/EU att detta enbart avser de kommunikationsmedel som redan finns i företaget och som näringsidkaren under alla omständigheter använder i sin kontakt med konsumenterna i samband med att distansavtal ingås eller avser det även sådana kommunikationsmedel som finns i företaget och som näringsidkaren hittills enbart har använt för andra syften, till exempel för kommunikation med affärskontakter eller myndigheter?
4) Är den uppräkning av kommunikationsmedlen telefon, fax och e-post som görs i artikel 6.1 c i direktiv 2011/83/EU uttömmande eller får näringsidkaren även använda andra kommunikationsmedel som inte anges där – till exempel en internetchatt eller ett telefonåteruppringningssystem – under förutsättning att dessa säkerställer snabb kontakt och effektiv kommunikation?
5) Är det avgörande att informationen ges snabbt och effektivt vid tillämpningen av öppenhetskravet i artikel 6.1 i direktiv 2011/83/EU, där det fastställs att näringsidkaren ska informera om de kommunikationsmedel som anges i artikel 6.1 c i direktiv 2011/83/EU på ett klart och begripligt sätt?”
III. Rättslig bedömning
1. Karaktären hos och målen för direktiv 2011/83
20. Det främsta målet för direktivet, vilket framgår av artikel 1(3) och skäl 4,(4) är att bidra till att den inre marknaden fungerar för att därigenom främja en så god balans som möjligt mellan en hög konsumentskyddsnivå och konkurrenskraftiga företag.
21. För dessa ändamål harmoniseras, genom direktiv 2011/83, vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende avtal som ingåtts mellan konsumenter och näringsidkare.
22. Direktivet ska inte längre bygga på en minimiharmoniseringsstrategi som de tidigare direktiven,(5) utan eftersträva en fullständig harmonisering,(6) mot bakgrund av vilken medlemsstaterna inte får införa eller behålla undantagsbestämmelser, såvida inte annat uttryckligen stadgas i direktivet.(7)
23. Direktivets tillämpningsområde är mycket brett, eftersom direktivet i enlighet med artikel 3 ska tillämpas på ”alla avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument”, och i synnerhet på alla distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler.
24. Med hänsyn tagen till direktivets breda tillämpningsområde är det rimligt att anta att det i samband med tolkningen av direktivets bestämmelser är möjligt att tillämpa olika tolkningar beroende på i vilket sammanhang näringsidkaren och konsumenten agerar för att ingå avtalet.
25. Dessutom anges det i skäl 36, vad gäller näringsidkarens informationskrav, att ”[v]id distansavtal bör informationskraven anpassas till tekniska begränsningar i vissa medier”. Vidare stadgas det i artikel 8 att ”[v]id distansavtal ska den information som föreskrivs i artikel 6.1, av näringsidkaren, lämnas till eller göras tillgänglig för konsumenten på ett sätt som är lämpligt för det medel för distanskommunikation som används”.
26. Dessa bestämmelser visar tydligt att det finns ett samband mellan det sätt på vilket näringsidkaren kommunicerar med konsumenten och särdragen hos det tekniska medel som används för att genomföra transaktionen.
27. Mot bakgrund av ovanstående överväganden har särdragen hos den miljö där förhandlingarna äger rum (konsumentens bostad, nätet och så vidare) och det tekniska medel varigenom parterna kommer i kontakt med varandra (telefon, handlingar i pappersform, webbplattformar) betydelse för de sätt på vilka näringsidkaren uppfyller informationskraven.
2. Särdrag hos avtal som ingås med näringsidkare som uteslutande verkar via internet och betydelsen av tolkningsbidragen i domen av den 16 oktober 2008 (C‑298/07, EU:C:2008:572)
28. Motparten i det nationella målet är en plattform som uteslutande erbjuder konsumentvaror och -tjänster via internet.
29. När en konsument beslutar sig för att köpa en vara eller en tjänst av en näringsidkare som uteslutande verkar via internet i stället för av ”traditionella” näringsidkare som verkar i fasta affärslokaler eller näringsidkare som verkar genom de övriga kommunikationskanalerna (till exempel telefon), kommer konsumenten i kontakt med ett system som förutsätter en rad kunskaper och kräver ett antal aktiviteter som skiljer sig från de som hänger samman med de traditionella distributionskanalerna.
30. Först och främst förutsätter ett köp via internet att köparen registrerar sig på näringsidkarens webbplats, lämnar vissa personuppgifter som används för identifikation och en e-postadress.
31. För att betala för varan eller tjänsten krävs som regel att köparen använder ett kredit- eller betalkort eller ett virtuellt betalningssystem.
32. Konsumenter som väljer att vända sig till en näringsidkare som uteslutande verkar via internet har därför tillräcklig kunskap om de mekanismer som gör det möjligt att interagera via nätet.
33. När en konsument vänder sig till en näringsidkare som uteslutande verkar via internet gör denne också ett fritt konsumentval, eftersom de varor och tjänster som kan köpas på webbplattformar även kan köpas genom de ”traditionella” distributionskanalerna.
34. Dessutom har ingen webbplattform ensamrätt till distribution av varor och tjänster som har samband med grundläggande intressen eller primära mänskliga behov.
35. Om nu de sätt på vilka näringsidkarens skyldigheter ska uppfyllas, mot bakgrund av övervägandena i punkterna 28 och 29, ska överensstämma med särdragen hos det använda tekniska medlet, måste dessa sätt, om transaktionen äger rum på nätet, därmed ta hänsyn till egenskaperna hos den genomsnittskonsument som använder sig av elektronisk handel.
36. Denna första slutsats har stöd i allmän rättspraxis angående konsumenten och i den mer specifika rättspraxisen angående informationskraven enligt direktivet om elektronisk handel.
37. Vad gäller den förstnämnda ska det påpekas att domstolen i samband med tolkningen av direktivet om otillbörliga affärsmetoder utgår från en genomsnittskonsument, det vill säga ”en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten konsument”.(8)
38. Vad gäller den sistnämnda vill jag erinra om att domstolen redan har uttalat sig om näringsidkarens informationskrav i enlighet med direktivet om elektronisk handel.(9) I synnerhet besvarade domstolen i domen av den 16 oktober 2008(10) en rad frågor som har gemensamma drag med frågorna i förevarande mål.(11)
39. Domstolen ombads i huvudsak att klargöra huruvida en näringsidkare är skyldig att tillhandahålla ett telefonnummer för att konsumenten ska kunna kommunicera med denne, eller om det räcker med andra kommunikationsmedel som möjliggör en snabb och effektiv kommunikation.
40. Vad gäller denna fråga slog domstolen fast att ”[a]rtikel 5.1 c i direktivet ska tolkas på så sätt att en tjänsteleverantör är skyldig att förutom sin e-postadress tillhandahålla tjänstemottagare – innan avtal ingås med dem – andra uppgifter som möjliggör snabb kontakt och direkt och effektiv kommunikation. Dessa uppgifter behöver inte nödvändigtvis inbegripa ett telefonnummer”.(12)
41. Domstolen preciserade att ”[u]ppgifterna kan bestå i ett elektroniskt kontaktformulär med hjälp av vilket tjänstemottagare kan vända sig till tjänsteleverantören via Internet och vilket tjänsteleverantören besvarar via e-post. Detta gäller dock inte när en tjänstemottagare som har kontaktat tjänsteleverantören på elektronisk väg, men som därefter inte längre har tillgång till Internet, ber tjänsteleverantören att öppna en icke-elektronisk kommunikationsväg”.(13)
42. Texten i den lagbestämmelse som var föremål för domstolens tolkning innehöll ingen uttrycklig hänvisning till specifika kommunikationsmedel, förutom e-post, vilket däremot är fallet med den lagbestämmelse som ska prövas i förevarande mål (telefon och fax).
43. Det ska dock i detta sammanhang påpekas att hänvisningen till specifika kommunikationsmedel (telefon och fax) åtföljs av uttrycket ”där sådan finns”, som kommer att vara föremål för tolkning i följande punkter.
44. Det ska betonas att både i den lagbestämmelse som var föremål för domstolens tolkning och i artikel 6.1 c i direktiv 2011/83, vilken ska prövas i förevarande mål, hänvisas det till nödvändigheten av att konsumenten ges möjlighet att snabbt och effektivt ta kontakt.
45. Det framgår således av domstolens praxis att det, för att konsumenten snabbt och effektivt ska kunna ta kontakt med en näringsidkare som verkar via internet, inte är nödvändigt att använda telefon.
3. Näringsidkarens informationskrav i samband med distansavtal och medel för kommunikation med konsumenten
46. I artikel 6.1 i direktiv 2011/83 – under rubriken ”Informationskrav vid distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler” – föreskrivs att näringsidkaren ska tillhandahålla konsumenten vissa uppgifter, däribland dem i led c, vilka hänvisar till: ”Geografisk adress där näringsidkaren är etablerad samt näringsidkarens telefonnummer, faxnummer och e-postadress, där sådan finns”.
47. Artikel 6.1 c uttrycker syftet med att nämnda uppgifter finns, det vill säga ”för att konsumenten snabbt ska kunna ta kontakt med och effektivt kommunicera med näringsidkaren”. Rent allmänt föreskrivs det i artikel 6.1 att uppgifterna ska tillhandahållas ”klart och tydligt”.
48. Således uppfyller näringsidkaren sina informationskrav angående kommunikationsmedel om två grundläggande villkor är uppfyllda.
49. För det första ska information om kommunikationsmedlen tillhandahållas ”klart och tydligt”.(14)
50. För det andra ska kommunikationsmedlen säkerställa att ”konsumenten snabbt ska kunna ta kontakt med och effektivt kommunicera med näringsidkaren”.
51. Det är fråga om två olikartade villkor med var sin funktion.
52. Det första villkoret följer av ett mera allmänt öppenhetskrav i avtalsvillkor, som givetvis också tillämpas på kommunikationsmedlen, enligt vilket näringsidkaren är skyldig att säkerställa att konsumenten utan svårighet kan förstå vilka kommunikationsmedel som ställs till förfogande för det fall att konsumenten behöver kommunicera med näringsidkaren.
53. Det andra villkoret gäller kommunikationsmedlen och ålägger näringsidkaren att säkerställa att konsumenten vid behov kan kommunicera snabbt och effektivt.
54. Det avgörande är egentligen inte kommunikationsmedlet på ett teoretiskt plan, utan den faktiska möjligheten, det vill säga i förhållande till särdragen hos det sammanhang där transaktionen äger rum, att säkerställa att konsumenten snabbt kan komma i kontakt med näringsidkaren och effektivt kommunicera med denne. Dessutom ska uppgifterna tillhandahållas klart och tydligt.
55. För att nå dessa mål ska det, även mot bakgrund av ovannämnda överväganden i punkterna 24–45, tas hänsyn till särdragen hos det tekniska medel som används i samband med förhandlingarna och genomförandet av transaktionen samt till särdragen hos den typiska konsumenten som använder sig av det aktuella medlet.
4. Tolkningen av artikel 6.1 c i direktiv 2011/83
56. För att uppnå de mål som näringsidkarens informationskrav syftar till är det inte nödvändigt att använda någon särskild kommunikationsteknik, såsom till exempel tillgång till ett telefonnummer. Såsom beskrivits tidigare är det först och främst viktigt att den teknik som används i den specifika situationen gör att konsumenten snabbt kan komma i kontakt med och effektivt kommunicera med näringsidkaren och att näringsidkaren tillhandahåller uppgifterna klart och tydligt.
57. Ovan anförda slutsats motsägs inte av ordalydelsen i artikel 6.1 c.
58. Mera allmänt ska det även påpekas att artikel 6 hänvisar till alla typer av distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler och därmed inte bara till de avtal som ingås mellan en näringsidkare som driver en elektronisk plattform och konsumenten.
59. Lagstiftaren har därför i led c gjort en mångskiftande och olikartad uppräkning av kommunikationsmedel vilkas lämplighet för att uppnå artikelns syfte varierar beroende på det specifika sammanhang i vilket transaktionen äger rum.
60. Vad gäller avtal som ingås per telefon blir det naturligt att det i förväg valda kommunikationsmedlet vid senare förfrågningar blir telefon, medan andra tekniker kan vara mera lämpade för att snabbt ta kontakt med och effektivt kommunicera med näringsidkaren i fråga om avtal som ingås på nätet.
61. Närmare bestämt styrker uttrycket ”där sådan finns” i artikel 6.1 c rent bokstavligt den systematiska och teleologiska tolkning som har anförts i föregående punkter, vilken utesluter kravet på att kommunikationsmedlen ska inbegripa en telefonlinje.
62. Fokus ska i detta sammanhang även riktas mot den vikt som ska tillmätas uttrycket ”där sådan finns”, som motsvarar ”gegebenenfalls” i den tyska versionen, ”lorsqu’ils sont disponibles” i den franska versionen och ”where available” i den engelska versionen.
63. Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska emellertid enligt domstolens fasta rättspraxis som bekant inte bara dess lydelse beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i.(15)
64. När en unionsbestämmelse inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av ett visst begrepp, ska begreppet ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, med beaktande inte endast av ordalydelsen i den aktuella bestämmelsen utan även av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den lagstiftning som bestämmelsen ingår i.(16)
65. Det tyska ordet ”gegebenenfalls”, som i den tyska ordboken förklaras med uttrycket ”wenn ein Fall eintritt” (”i förekommande fall”), har uppenbarligen en villkorande karaktär och hänvisar enbart till en ren eventualitet. I den italienska versionen används uttrycket ”ove disponibili”, som på italienska är likalydande med ”där sådan finns” eller ”vid behov”.
66. Detsamma kan sägas om de uttryck som används i andra språkversioner av direktivet, närmare bestämt ”lorsqu’ils sont disponibles” i den franska versionen och ”where available” i den engelska versionen.
67. Mot bakgrund av en bokstavlig tolkning har näringsidkaren enligt artikel 6.1 c i direktiv 2011/83 inte någon absolut och ovillkorlig skyldighet att ange samtliga kommunikationsmedel som räknas upp i direktivet.
68. Dessutom är de tre kommunikationsmedlen (telefon, fax och e-post) i texten i artikel 6.1 c placerade på samma nivå och åtföljs av uttrycket ”där sådan finns”, som följaktligen måste avse de tre kommunikationsvägarna,(17) till skillnad från den geografiska adressen, som är placerad för sig i början av uppräkningen och därmed alltid måste anges av näringsidkaren.
69. Det är i detta sammanhang nödvändigt att klargöra huruvida uttrycket ”där sådan finns” innebär att telefonlinjen, om näringsidkaren har en telefonlinje, ska ställas till konsumentens förfogande i kommunikationssyfte.
70. Enligt min uppfattning är denna tolkning inte korrekt.
71. Först och främst var en näringsidkare utan telefonlinje i praktiken något som var otänkbart vid den tidpunkt då direktivet antogs. Detsamma gäller nog även i dag. Om unionslagstiftaren hade velat ålägga alla näringsidkare som har en telefonlinje (i praktiken alla) en skyldighet att använda telefonen för att kommunicera med konsumenten, skulle det inte vara någon mening med att använda uttrycket ”där sådan finns”.
72. För att det aktuella uttrycket ska ha någon mening måste det däremot hänvisa till det fall där det inte bara finns en telefonlinje utan där näringsidkaren ställer kommunikationstjänsten till förfogande.
73. Vad gäller tolkningen av uttrycket ”tillgängligt” (”där sådan finns”), vill jag dessutom påpeka att detta uttryck är synonymt med ”användbart, disponibelt, ledigt, frigjort”.
74. I praktiken är inte allt som finns eller förekommer i ett visst sammanhang tillgängligt eller står till förfogande för de personer som önskar använda det.
75. I samma direktiv finns andra bestämmelser som bekräftar att telefontjänsten inte nödvändigtvis måste användas för kommunikation mellan konsumenten och näringsidkaren.
76. Artikel 21, som har rubriken ”Telefonkommunikation”, enligt vilken medlemsstaterna ska se till att konsumenter som ringer upp näringsidkaren inte debiteras mer än grundläggande samtalstariff, innehåller uttrycket ”[o]m näringsidkaren har en telefontjänst för kundkontakter i anslutning till avtal som ingåtts”, vilket bekräftar att användningen av telefonen som kommunikationsmedel för konsumenten i distansavtal är helt valfri.
77. I fråga om informationskraven vid andra avtal än distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler ställer artikel 5.1 b dessutom klart och tydligt krav på att ”[n]äringsidkarens identitet, till exempel företagsnamn, geografisk adress för näringsidkarens etableringsställe samt telefonnummer” ska anges. Däremot sägs det inte något om huruvida telefonen ska vara ”tillgänglig” eller ej. Detta bekräftar att näringsidkaren är skyldig att ange sitt telefonnummer enbart i samband med vissa transaktioner.
78. Ovanstående överväganden föranleder mig att anta att uttrycket ”där sådan finns”, om det i synnerhet ska gälla telefontjänster, enbart kan ges innebörden: om näringsidkaren i sin företagsorganisation har en telefonlinje som är särskilt avsedd för kommunikationen med konsumenterna.
79. Den bokstavliga tolkningen överensstämmer således med resultaten av den ovan i punkterna 1–3 anförda systematiska och teleologiska tolkningen.
80. Ett ytterligare övervägande kan anföras just mot bakgrund av direktivets mål.
81. Direktiv 2011/83 syftar till att nå en allt högre konsumentskyddsnivå men samtidigt även, vilket framgår av skäl 4, till att säkerställa konkurrenskraftiga företag.
82. Såsom redan påpekats säkerställs en hög skyddsnivå för konsumenter som genomför transaktioner via internet inte genom att dessa teoretiskt sett har möjlighet att via telefon kontakta den näringsidkare som driver plattformen utan genom att det i praktiken finns medel som är lämpade för att kommunicera snabbt och effektivt.
83. Enbart det faktum att det finns ett telefonnummer för kontakt kan tvärtom visa sig inte alls vara effektivt för att uppnå ovannämnda skydd, till exempel om väntetiderna är för långa.
84. En konsument som – just därför att konsumenten genomför köp genom att använda en elektronisk plattform – har tillräcklig kunskap för att kunna surfa på internet kan i stället använda sig av medel som är klart mer effektiva för att kommunicera med näringsidkaren.
85. Mot bakgrund av direktivets mål ska unionsrättens bestämmelser på området dessutom tolkas så, att de säkerställer den högsta möjliga konsumentskyddsnivån och endast inkräktar på näringsidkarens rätt att organisera sitt eget företag i den omfattning som är strikt nödvändig för att kunna uppnå ovannämnda skydd.
86. Sett ur detta perspektiv säkerställs inte konsumenterna något effektivt skydd genom att det ställs krav på ett specifikt kommunikationsmedel (till exempel telefon) utan genom att konsumenterna ges möjlighet att använda de kommunikationsvägar som är mest effektiva med hänsyn till det medel genom vilket transaktionen utförs.(18)
87. En alternativ tolkning, som innebär att ett specifikt kommunikationsmedel såsom telefon ska användas, utan att detta medel är nödvändigt för att nå ett effektivt konsumentskydd, riskerar, om nämnda medel ska tillämpas allmänt och följaktligen inte enbart av ”internetgiganter” såsom Amazon, att innebära en oproportionerlig åtgärd i förhållande till målen om konsumentskydd, i och med att de berörda företagen belastas med orimliga kostnader. Detta skulle skada först och främst små företag som försöker använda internet för att utöka sin marknad.
88. Därigenom blir effekten den helt motsatta: Avsikten att skydda konsumenten genom tillgång till telefonkontakt resulterar i att bli till skada för konsumenten, eftersom det införs en begränsning av konsumentens valfrihet mellan flera olika aktörer eller en prisökning till följd av de kostnader som ska bäras av vissa företag.
89. Ovanstående slutsatser undermineras inte av den omständigheten att kravet att beakta ”de särskilda behoven hos konsumenter som är särskilt utsatta på grund av nedsatt mental, fysisk eller psykisk funktionsförmåga, ålder eller godtrogenhet” anförs i ett av skälen i direktivet.(19)
90. I detta hänseende vill jag ånyo erinra om att direktivet har ett brett tillämpningsområde, som omfattar alla distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler. Till dessa hör också de typer av avtal där näringsidkaren kontaktar konsumenten och framställer ett visst erbjudande. I dessa fall föreligger strängare krav på att de tillhandahållna uppgifterna uppfyller de särskilda behoven hos konsumenter som av ovannämnda skäl är särskilt utsatta.
91. Bortsett från att det i samma skäl anförs att ”[b]eaktandet av dessa särskilda behov [dock inte bör] medföra olika nivåer för konsumentskyddet”, finns det uppenbart inget som talar för att användningen av telefon som kommunikationsmedel kan ge ett större skydd till konsumenter som är särskilt utsatta på grund av nedsatt mental, fysisk eller psykisk funktionsförmåga, ålder eller godtrogenhet.
92. Införandet av kravet på användning av en telefonlinje i samband med kommunikation med konsumenten utgör med andra ord en åtgärd som saknar rimligt instrumentellt samband med ovannämnda mål.
5. Den vägledande karaktären hos uppräkningen i artikel 6.1 c i direktiv 2011/83
93. Det följer av ovanstående överväganden att uppräkningen i artikel 6.1 c i direktiv 2011/83 inte är av uttömmande, utan av vägledande karaktär.
94. Mot bakgrund av den i de föregående punkterna närmare beskrivna systematiska, teleologiska och bokstavliga tolkningen kan det antas att näringsidkaren i enlighet med artikel 6 ska ställa snabba och effektiva kommunikationsmedel till konsumentens förfogande för att säkerställa informationens klarhet och begriplighet.
95. Förutsatt att ovannämnda villkor är uppfyllda kan näringsidkaren fritt välja vilka medel som i praktiken ska ställas till förfogande, däribland med hänsyn tagen till det sammanhang där förhandlingarna med konsumenten äger rum.
96. Utifrån detta antagande har artikel 6.1 c tolkats så, att näringsidkaren inte är skyldig att ställa samtliga tre angivna kommunikationsmedel till konsumentens förfogande, och inte heller nödvändigtvis ett telefonnummer, bara därför att företaget har en eller flera telefonlinjer.
97. Om denna tolkning godkänns strider det mot målet om fullt konsumentskydd att anta att uppräkningen i artikel 6.1 c är uttömmande. I motsatt fall fråntas konsumenten möjligheten att använda extra snabba och effektiva kommunikationsmedel som möjliggörs genom den tekniska utvecklingen.
98. Som bekant innebär de tekniska landvinningarna, vilka sker inte minst och med stor hastighet i den digitala miljön, att vissa kommunikationsmedel snabbt blir föråldrade (till exempel har faxen praktiskt taget försvunnit) och att det hela tiden införs nya verktyg för interaktion på nätet.
99. Under alla omständigheter förefaller målet att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå och den omständigheten att artikel 6.1 c i direktiv 2011/83 innehåller en uppräkning av exempel på flera kommunikationsmedel tyda på att näringsidkaren ska ställa flera kommunikationsmedel till konsumentens förfogande, så att konsumenten ges valfrihet.
100. I detta sammanhang begränsar jag mig till att påpeka att det enligt handlingarna i målet inte har bestritts att det av Amazon införda automatiska telefonåteruppringningssystemet är mer effektivt än en telefonkontakt med kundtjänst och att det under alla omständigheter utgör en teknisk vidareutveckling av sistnämnda tjänst.
101. Med detta system kan konsumenten uppge sitt telefonnummer och välja att bli uppringd omgående eller vid en senare tidpunkt. Enligt handlingarna i målet sker återuppringning av konsumenten efter ganska kort tid, om konsumenten väljer att bli uppringd omgående.
102. Systemet med internetchatt kan betraktas som en enkel sekvens av e-postmeddelanden i realtid och utgör en sorts teknisk vidareutveckling av faxen. Detta system tillämpas i stor utsträckning i webbtransaktioner och handlingarna i målet innehåller inga argument som talar för att det skulle vara ineffektivt.
103. Ett argument mot dessa kommunikationsmedel som framgår av handlingarna i målet är dock skyddet av konsumentens personuppgifter.
104. Som bekant ska den konsument som beslutar att ingå ett avtal med en näringsidkare som uteslutande verkar via internet normalt göra en registrering, vilken redan i sig kräver att konsumenten lämnar vissa personuppgifter, däribland utan tvekan även e-postadressen.
105. Dessutom skyddas behandlingen av de personuppgifter som konsumenten lämnar till näringsidkaren (till exempel telefonnumret vid användning av det automatiska telefonåteruppringningssystemet) på lämpligt sätt genom andra unionsrättsliga bestämmelser. För övrigt omfattas frågan inte av förevarande mål.
6. Innehållet av öppenhetskravet i artikel 6.1 i direktiv 2011/83
106. Redan innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal ska näringsidkaren tillhandahålla samtliga grundläggande uppgifter för transaktionen (däribland kommunikationsmedlen) ”klart och tydligt”.
107. Öppenhetskravet kännetecknas av två grundläggande aspekter. Den första är klarheten, vilken avser de externa sätt på vilka uppgifterna visas för konsumenten och därigenom huruvida de går att läsa och känna igen i den miljö där transaktionen äger rum. Den andra är begripligheten, vilken däremot avser uppgifternas specifika innehåll, i och med att konsumenten ska få information om de rättsliga konsekvenserna av sina val. Klarheten och begripligheten ska anpassas till det använda kommunikationsmedlet.
108. Enligt artikel 6 i direktiv 2011/83 ska näringsidkaren inte uppfylla några andra villkor än de ovanstående.
109. I synnerhet föreskrivs det i artikel 6 inte några tidsintervall för när uppgifter ska visas vid surfande på internet. Det är däremot inte förenligt med direktivets mål att surfandet på grund av sin komplexitet gör det svårt att få åtkomst till uppgifterna. I själva verket är svårtillgänglig information i sig också otydlig information, vilket utgör en överträdelse av bestämmelsen i artikel 6.1.
110. Näringsidkaren kan välja vilka kommunikationsmedel som ska ställas till konsumentens förfogande, under förutsättning att kontakten kan ske snabbt och att kommunikationen är effektiv, men konsumenten ska kunna få åtkomst till information om dessa medel på ett enkelt, effektivt och rimligt snabbt sätt.
7. Frågan huruvida en nationell lagstiftning som den tyska, som kräver användning av telefon som kommunikationsmedel mellan näringsidkare och konsument, är förenlig med unionsrätten
111. Skälen 2, 5 och 7 samt artikel 4 i direktiv 2011/83(20) ger det genom direktivet införda regelverket karaktär av fullständig harmonisering.
112. I synnerhet har artikel 4, som har rubriken ”Harmoniseringsnivå”, följande lydelse: ”Medlemsstaterna får inte i sin nationella lagstiftning behålla eller införa bestämmelser som avviker från bestämmelserna i detta direktiv, inklusive strängare eller mindre stränga bestämmelser som ger en annan konsumentskyddsnivå om inget annat anges i detta direktiv.”
113. En nationell lagstiftning kan, såvida direktivet inte stadgar annat, följaktligen inte införa ytterligare bestämmelser, inte ens strängare, som ålägger näringsidkaren att använda ett visst medel för kommunikation med konsumenten som inte är obligatoriskt enligt direktivet.
114. Mot bakgrund av ovan anförda tolkning av artikel 6.1 c, enligt vilken näringsidkaren inte har någon skyldighet att använda telefonen som medel för att kommunicera med konsumenten, kan en motsvarande skyldighet inte införas genom den nationella lagstiftningen.
115. Den sistnämnda slutsatsen motsägs inte av artikel 6.8, enligt vilken ”[i]nformationskraven i detta direktiv gäller vid sidan av informationskraven i direktiv 2006/123/EG och direktiv 2000/31/EG och [inte hindrar] medlemsstaterna från att ställa ytterligare informationskrav i enlighet med dessa direktiv”.
116. Den sistnämnda bestämmelsen hänvisar inte till de kommunikationsmedel som används av näringsidkaren.
117. Först och främst ska det dock påpekas att det i artikel 8.10 föreskrivs: ”Medlemsstaterna får inte ställa några ytterligare formella krav på förhandsinformation som ska ges före ingåendet av avtal för uppfyllandet av informationskraven.”
IV. Förslag till avgörande
118. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) på följande sätt:
1) Med hänsyn tagen till att direktiv 2011/83 syftar till en fullständig harmonisering och mot bakgrund av dess bokstavliga, systematiska och teleologiska tolkning, utgör det direktivet hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken näringsidkaren i samband med ingående av ett distansavtal alltid, och inte bara där sådant finns, är skyldig att ställa sitt telefonnummer till konsumentens förfogande innan konsumenten har uttryckt sin vilja att ingå ett avtal.
2) Uttrycket ”gegebenenfalls” i den tyska språkversionen av artikel 6.1 c i direktiv 2011/83/EU ska i bokstavlig, systematisk och teleologisk mening tolkas så, att näringsidkaren inte är skyldig att upprätta en ny telefon- eller faxlinje eller en ny e-postadress när denne beslutar att ingå distansavtal.
3) Uttrycket ”gegebenenfalls” i den tyska versionen av artikel 6.1 c i direktiv 2011/83/EU ska i bokstavlig, systematisk och teleologisk mening tolkas så, att enbart de kommunikationsmedel som näringsidkaren beslutar att använda för kontakt med konsumenterna i samband med ingående av distansavtal betraktas som ”tillgängliga” i företaget.
4) Uppräkningen av kommunikationsmedlen i artikel 6.1 c i direktiv 2011/83/EU, det vill säga telefon, fax och e-post, är inte uttömmande och näringsidkaren kan även använda sig av andra kommunikationsmedel som inte nämns i bestämmelsen, till exempel en internetchatt eller ett telefonåteruppringningssystem, under förutsättning att konsumenten oavsett det använda kommunikationsmedlet i praktiken garanteras flera valmöjligheter när det gäller vilket kommunikationsmedel som ska användas, en snabb kontakt och en effektiv kommunikation samt att uppgifterna om dessa medel tillhandahålls klart och tydligt.
5) Genom tillämpning av öppenhetskravet i artikel 6.1 i direktiv 2011/83/EU ska uppgifterna om de kommunikationsmedel som näringsidkaren ställer till konsumentens förfogande vara tillgängliga på ett enkelt, effektivt och rimligt snabbt sätt.