Language of document : ECLI:EU:F:2008:22

PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 21 februari 2008

Mål F-4/07

Eleni-Eleftheria Skoulidi

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Personalmål – Tjänstemän – Utbyte av tjänstemän mellan kommissionen och medlemsstaterna – Ställa en gemenskapstjänsteman till den grekiska administrationens förfogande – Avslag – Skadeståndstalan – Ideell skada – Administrativt förfarande – Upptagande till sakprövning – Materiella villkor för gemenskapens utomobligatoriska ansvar”

Saken: Talan, som Eleni-Eleftheria Skoulidi har väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, om ersättning för den ideella skada som hon har lidit till följd av det beslut som generaldirektören vid kommissionens generaldirektorat ”Personal och förvaltning”, i egenskap av tillsättningsmyndighet, fattat den 28 mars 2006, att inte godkänna hennes förflyttning till en annan tjänst vid det grekiska utbildnings- och kyrkoministeriet inom ramen för utbytet av tjänstemän mellan kommissionen och medlemsstaterna.

Avgörande: Talan ogillas. Vardera parten ska bära sin rättegångskostnad.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Självständig i förhållande till talan om ogiltigförklaring

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Administrativt förfarande

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Tidsfrist för väckande av talan

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

4.      Tjänstemän – Likabehandling – Gränser

5.      Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Ansökan om ersättning för skada som vållats av en gemenskapsinstitution – Begäran om ersättning för ideell skada

(Förstainstansrättens rättegångsregler, artikel 44.1 c)

1.      Talan om ogiltigförklaring och skadeståndstalan är var för sig en självständig talan och sökanden kan välja den ena eller den andra, eller båda två i förening. När ett beslut går en tjänsteman emot har denne alltså rätt att, under åberopande av att akten är rättsstridig, väcka en skadeståndstalan med enda syfte att erhålla ersättning för den ideella skada som beslutet vållat, utan att härvid begära ogiltigförklaring av akten.

(se punkterna 49 och 50)

Hänvisning till

Domstolen 22 oktober 1975, 9/75, Meyer-Burckhardt mot kommissionen, REG 1975, s. 1171, punkterna 10 och 11

Förstainstansrätten 24 januari 1991, T‑27/90, Latham mot kommissionen, REG 1991, s. II‑35, punkt 36; 28 maj 1997, T‑59/96, Burban mot parlamentet, REGP, s. I‑A‑109 och II‑331, punkt 25; 8 juli 2004, T‑136/03, Schochaert mot rådet, REGP, s. I‑A‑215 och II‑957, punkt 24; 12 september 2007, T‑249/04, Combescot mot kommissionen, REG 2007, s. II‑0000, vilken har överklagats till domstolen, det nu är anhängigt som mål C‑525/07 P, punkt 30

Personaldomstolen 9 oktober 2007, F‑85/06, Bellantone mot Revisionsrätten, REGP 2007, s. I‑A-0000 och II‑A-0000, punkt 80

2.      Det administrativa förfarandet varierar beroende på om den skada för vilken det yrkas ersättning har vållats till följd av en rättsakt som går någon emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, eller om skadan har uppkommit till följd av ett handlande som inte innebär något beslutsfattande. I det första fallet måste den berörda personen inom föreskriven tid framföra klagomål mot rättsakten i fråga till tillsättningsmyndigheten, varvid ersättningsyrkandena kan framföras antingen i detta klagomål eller för första gången i ansökan. I det andra fallet måste det administrativa förfarandet inledas med en begäran – i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna – om skadestånd och i förekommande fall åtföljas av ett klagomål mot beslutet om att avslå denna begäran.

Då en rättsakt föreligger som går sökanden emot, ska denne anföra klagomål i enlighet med förfarandet i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, och detta inte enbart när sökanden avser att begära denna akt ogiltigförklarad utan också inom ramen för en talan som endast väcks i syfte att erhålla ersättning för den skada som akten vållat sökanden.

(se punkterna 56 och 66)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 7 juni 1991, T‑14/91, Weyrich mot kommissionen, REG 1991, s. II‑235, punkterna 32 och 34; 6 juli 1995, T‑36/93, Ojha mot kommissionen, REGP 1995, s. I‑A‑161 och II‑497, punkt 117; 28 juni 1996, T‑500/93, Y mot domstolen, REGP 1996, s. I‑A‑335 och II‑977, punkt 64; 6 november 1997, T‑15/96, Liao mot rådet, REGP 1997, s. I‑A‑329 och II‑897, punkt 57; 1 april 2003, T‑11/01, Mascetti mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑117 och II‑579, punkt 33

Personaldomstolen: 28 juni 2006, F‑27/05, Le Maire mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑1‑47 och II‑A‑1‑159, punkt 36; 2 maj 2007, F‑23/05, Giraudy mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A-0000 och II‑A-0000, punkt 69; 27 mars 2007, F‑87/06, Manté mot rådet, REGP 2007, s. I‑A-0000 och II‑A-0000, punkt 19

3.      En tjänsteman som vill väcka en skadeståndstalan på grundval av att en rättsakt som går honom emot innehåller rättsstridigheter, måste inom tre månader från det att akten delgavs eller från den tidpunkt då sökanden fick kännedom om akten inleda det administrativa förfarandet avseende inte enbart den materiella utan också den ideella skadan.

(se punkt 70)

4.       Likabehandlingsprincipen ska tillämpas mot bakgrund av legalitetsprincipen, vilket innebär att ingen till sin egen förmån kan åberopa en rättsstridig åtgärd som har gynnat någon annan, eftersom ett sådant ställningstagande skulle vara detsamma som att införa principen ”lika lagstridig behandling”. En tjänsteman kan alltså inte stöda sig på ett rättsstridigt beslut för att åberopa ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Detta gäller inte enbart för en talan om ogiltigförklaring utan även för en skadeståndstalan.

(se punkt 81)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 16 november 2006, T‑120/04, Peróxidos Orgánicos mot kommissionen, REG 2006, s. II‑4441, punkt 77

5.      En ansökan om ersättning för skador som vållats av en gemenskapsinstitution, dels genom ett rättsstridigt beslut, dels genom rättsstridigt agerande från institutionens sida, ska innehålla en beskrivning av vilken del av den begärda ersättningen som hänför sig till institutionens rättsstridiga agerande och vilken del som hänför sig till den rättsstridiga akt som går sökanden emot. Sökanden måste således, efter att ha angett uppgifter om den påstådda ideella skadans art, göra en uppskattning av skadan, åtminstone en ungefärlig sådan, genom att skilja den skada som uppkommit till följd av gemenskapsinstitutionens beslut från den skada som uppkommit på grundval av det rättsstridiga agerandet, för att förstainstansrätten på så sätt ska kunna uppskatta skadans omfattning och art.

(se punkt 82)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 13 december 2007, F‑95/05, N mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A-0000 och II‑A-0000, punkt 91