PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 11 maj 2010

Mål F-30/08

Fotios Nanopoulos

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Personaldomstolens behörighet – Upptagande till sakprövning – Rättsakt som går någon emot – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Pressläckor – Principen om oskuldspresumtion – Ideell skada – Beslut att inleda ett disciplinförfarande – Uppenbart oriktig bedömning – Biståndsskyldighet – Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna”

Saken: Talan, väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, i vilken Fotios Nanopoulos yrkar att kommissionen, på grund av de fel som denna har begått vad avser hur denna har skött hans situation och karriär, ska förpliktas att till honom utge 850 000 euro som ersättning för den skada som han anser sig ha lidit.

Avgörande: Kommissionen förpliktas att utge 90 000 euro till Fotios Nanopoulos. Talan ogillas i övriga delar. Kommissionen ska ersätta samtliga rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Administrativt förfarande

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Beslut angående administrationens biståndsskyldighet – Omfattas – Dröjsmål med att fatta ett beslut – Omfattas inte

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 24, 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Talan – Skadeståndstalan – Yrkande om ersättning för den skada som har uppkommit genom ett beslut att inleda ett disciplinförfarande – Administrativt förfarande

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

4.      Tjänstemän – Talan – Tidsfrister – Begäran om skadestånd riktad till en institution – Iakttagande av en skälig tidsfrist – Bedömningskriterier

(Domstolens stadga, artikel 46; tjänsteföreskrifterna, artikel 90)

5.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Begrepp

(Artikel 270 FEUF)

6.      Tjänstemän – Administrationens biståndsskyldighet – Räckvidd – Dröjsmål med att fatta beslut – Tjänstefel som medför skadeståndsansvar för administrationen

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 24)

7.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Läckta personuppgifter rörande en tjänsteman

(Artiklarna 270 FEUF och 340 andra stycket FEUF; Europaparlamentets och rådets förordning nr 45/2001)

8.      Tjänstemän – Disciplinordning – Inledande av ett disciplinförfarande – Tillsättningsmyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser – Förfarandet inleds utan tillgång till tillräckligt med exakta och relevanta upplysningar – Tjänstefel som medför skadeståndsansvar för administrationen

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 87; bilaga IX)

9.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Fel i tjänsten – Underlåtenhet att tilldela en tjänsteman arbetsuppgifter som motsvarar dennes lönegrad

(Artiklarna 270 FEUF och 340 andra stycket FEUF)

1.      Enligt det rättsmedelssystem som har införts genom artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna kan en skadeståndstalan, som utgör en självständig form av talan i förhållande till talan om ogiltigförklaring, endast tas upp till prövning om den har föregåtts av ett administrativt förfarande i enlighet med tjänsteföreskrifterna. Detta förfarande varierar beroende på om den skada för vilken det yrkas ersättning har uppkommit till följd av en rättsakt som går någon emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, eller om skadan har uppkommit till följd av ett handlande som inte innebär något beslutsfattande. I det första fallet måste den berörda personen inom föreskriven frist framföra klagomål mot rättsakten i fråga till tillsättningsmyndigheten. I det senare fallet måste det administrativa förfarandet däremot inledas med en begäran om skadestånd enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Det är först om och när denna begäran explicit eller implicit avslås som det föreligger ett beslut som går någon emot och mot vilket ett klagomål kan anföras, och det är först om och när detta klagomål avslås som skadeståndstalan kan väckas vid personaldomstolen.

(se punkt 83)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 25 september 1991, Marcato mot kommissionen, T‑5/90, REG 1991, s. II‑73, punkterna 49 och 50; den 28 juni 1996, Y mot domstolen, T‑500/93, REGP 1996, s. I‑A‑335 och II‑977, punkt 64

2.      Ett beslut angående biståndsskyldigheten utgör en rättsakt som går någon emot. Däremot utgör en institutions dröjsmål med att fatta beslut angående sin biståndsskyldighet och med att delge sitt beslut i princip inte en rättsakt som går någon emot. Vad avser en institutions underlåtenhet att spontant komma till bistånd ankommer det i princip på den tjänsteman som anser sig kunna åberopa nämnda artikel 24 i tjänsteföreskrifterna att begära bistånd från den institution där han arbetar. Det är endast i vissa undantagsfall som institutionen kan vara tvungen att ge ett visst bistånd på eget initiativ, utan någon föregående begäran från den berörde. Om ett sådant undantagsfall inte föreligger, kan institutionens underlåtenhet att bistå sina tjänstemän och anställda på eget initiativ inte anses utgöra en handling som går någon emot.

(se punkterna 93, 99 och 101)

Hänvisning till

Domstolen: 12 juni 1986 i mål 229/84, Sommerlatte mot kommissionen, REG 1986, s. 1805, punkt 20

Förstainstansrätten: 26 oktober 1993, Caronna mot kommissionen, T‑59/92, REG 1993, s. II‑1129, punkt 100; den 1 december 1994, Ditterich mot kommissionen, T‑79/92, REGP 1994, s. I‑A‑289 och II‑907, punkt 66; 6 november 1997, Ronchi mot kommissionen, T‑223/95, REGP 1997, s. I‑A‑321 och II‑879, punkterna 25−31; 13 juli 2006, Andrieu mot kommissionen, T‑285/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑161 och II‑A‑2‑775, punkt 135; 12 september 2007, Combescot mot kommissionen, T‑249/04, REGP 2007, s. I‑A‑2‑181 et II‑A‑2‑1219, punkt 32; 18 december 2008, Belgien och kommissionen mot Genette, T‑90/07 P och T‑99/07 P, REG 2008, s. II‑3859, punkterna 100−102

Personaldomstolen: 31 maj 2006, Frankin m.fl. mot kommissionen, F‑91/05, REGP 2006, s. I‑A‑1‑25 och II‑A‑1‑83, punkt 24

3.      Det administrativa förfarandet för att erhålla ersättning för den skada som har vållats genom ett beslut att inleda ett disciplinförfarande beror på administrationens slutliga besluts natur.

Om disciplinförfarandet avslutas med ett beslut som går någon emot, så kan tjänstemannen endast göra gällande att beslutet att inleda nämnda förfarande är rättsstridigt i samband med ett direkt formulerat ifrågasättande av det beslut som går honom emot och som fattats när detta förfarande har avslutats, varvid ifrågasättandet måste ske inom de tidsfrister som gäller för klagomål och talan enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.

När administrationen däremot beslutar att avsluta disciplinförfarandet utan åtgärd så går detta beslut inte den berörda tjänstemannen emot, och en talan om ersättning för den skada som beslutet att inleda ett disciplinförfarande har medfört för denne tjänsteman måste ha föregåtts av ett administrativt förfarande i två led enligt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 111−113)

4.      De tjänstemän eller anställda som önskar erhålla ersättning från unionen för en skada de anser att unionen har orsakat dem måste framföra en begäran därom inom en rimlig disfrist räknat från den dag som de får kännedom om den situation som de invänder mot, trots att artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna inte föreskriver någon tidsfrist för att framställa en sådan begäran.

Det föreligger en skyldighet att iaktta en rimlig tidsfrist i samtliga fall där föreskrifter i detta hänseende saknas men rättssäkerhetsprincipen eller skyddet för berättigade förväntningar utgör hinder för att unionsinstitutionerna eller fysiska eller juridiska personer agerar utan inskränkningar i tiden, vilket bland annat kan äventyra stabiliteten i en redan uppkommen rättslig situation. Vad gäller en talan om skadestånd som kan leda till betalningsskyldighet för gemenskaperna, är iakttagandet av en rimlig tidsfrist för att inkomma med en begäran om skadestånd även av betydelse för skyddet för de offentliga finanserna, vilket särskilt kommer till uttryck vad gäller en talan om utomobligatoriskt ansvar genom den preskriptionsfrist på fem år som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga. Huruvida tidsfristen är rimlig ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, sakens komplexitet samt sökandens och de ifrågavarande parternas uppträdande.

(se punkterna 116 och 117)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 5 oktober 2004, Sanders m.fl. mot kommissionen, T‑45/01, REG 2004, s. II‑3315, punkt 59; 5 oktober 2004, Eagle m.fl. mot kommissionen, T‑144/02, REG 2004, s. II‑3381, punkterna 65 och 66

Personaldomstolen: 4 november 2008, Marcuccio mot kommissionen, F‑87/07, REGP 2008, s. I‑A‑1‑351 och II‑A‑1‑1915, punkt 27, överklagad till Europeiska unionens tribunal, mål T‑16/09 P

5.      Ett antal villkor måste vara uppfyllda för att en skadeståndstalan som väckts med stöd av artikel 270 FEUF ska kunna vinna bifall. Det agerande som läggs institutionen till last måste vara rättsstridigt, det måste verkligen föreligga en skada och det måste finnas ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan.

Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar kan, när frågan uppkommer enligt artikel 270 FEUF, endast följa om en rättsakt som går någon emot (eller ett handlande som inte utgör ett beslut) är rättsstridig, och detta utan att det behövs tas reda på huruvida det rör sig om en tydlig överträdelse av en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter.

Det är inte förbjudet för domstolen att fastställa hur omfattande utrymme för eget skön som administrationen förfogar över i personaltvister; tvärtom är detta kriterium avgörande vid prövningen huruvida beslutet eller handlandet i fråga är rättsenligt. Domstolens laglighetsprövnings omfattning beror på hur stort utrymme för eget skön som administrationen förfogar över enligt tillämplig lagstiftning och de krav som denna lagstiftning ställer på administrationen.

Unionsdomstolen ska när den beslutar huruvida det första villkoret för utomobligatoriskt skadeståndsansvar är uppfyllt endast avgöra huruvida de handlingar som läggs en institution till last innebär ett tjänstefel, med hänsyn till det stora utrymme som administrationen förfogar över i den fråga som domstolen har att avgöra.

(se punkterna 128−133)

Hänvisning till

Domstolen: 1 juni 1994, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., C‑136/92 P, REG 1994, s. I‑1981, punkt 42; 21 februari 2008, kommissionen mot Girardot, C‑348/06 P, REG 2008, s. I‑833, punkterna 52 och 53:

Förstainstansrätten: 7 februari 2007, Clotuche mot kommissionen, T‑339/03, REGP 2007, s. I‑A‑2‑29 och II‑A‑2‑179, punkterna 219 och 220; 12 september 2007, Combescot mot kommissionen, T‑250/04, REGP 2007, s. I‑A‑2‑19 och II‑A‑2‑1251, punkt 86

6.      Administrationen förfogar över ett stort utrymme för eget skön vad avser hur den gör sin bedömning enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Den måste emellertid när det rör sig om allvarliga och ogrundade anklagelser som ifrågasätter en tjänstemans yrkesheder, bemöta dessa anklagelser och vidta nödvändiga åtgärder för att återupprätta den berördes heder. Administrationen måste särskilt ingripa med nödvändig energi och reagera med den snabbhet och omsorg som omständigheterna kräver.

När en tjänsteman ber om hjälp vad rör pressuppgifter som skadar hans heder och ära i ämbetet krävds det i princip att administrationen reagerar särskilt snabbt för att dess åtgärder ska kunna göra någon nytta och för att tjänstemannen, i förekommande fall, inte ska riskera att förlora rätten att väcka talan på grund av de korta tidsfrister i pressärenden som gäller vid vissa nationella domstolar.

Om inte särskilda omständigheter föreligger utgör administrationens dröjsmål att agera ett tjänstefel som medför skadeståndsansvar.

(se punkterna 139−141)

Hänvisning till

Domstolen: 13 juli 1972, Heinemann mot kommissionen, 79/71, REG 1972, s. 579, punkt 12; 6 februari 1986, Castille mot kommissionen, 173/82, 157/83 och 186/84, REG 1986, s. 497

Förstainstansrätten: 29 januari 1991, Latham mot kommissionen, T‑27/90, REG 1991, s. II‑35, punkterna 49 och 50; 21 april 1993, Tallarico mot parlamentet, T‑5/92, REG 1993, s. II‑477, punkt 31; Caronna mot kommissionen, ovannämnd, punkterna 64, 65 och 92 och där angiven rättspraxis; 28 februari 1996, Dimitriadis mot revisionsrätten, T‑294/94, REGP 1996, s. I‑A‑51 och II‑151, punkterna 39 och 45; 17 mars 1998, Carraro mot kommissionen, T‑183/95, REGP 1998, s. I‑A‑123 och II‑329, punkt 33

7.      Den omständigheten att personuppgifter rättsstridigt läcker ut utgör en behandling av personuppgifter som strider mot förordning nr 45/2001 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter.

Det ankommer på sökanden i ett skadeståndsmål att styrka att villkoren för att institutionen ska vara utomobligatoriskt skadeståndsskyldig är uppfyllda. Sökanden måste således i princip visa att administrationen är ansvarig för att det har läckt ut upplysningar om honom som har publicerats av pressen. Det finns dock ett undantag från denna regel, när skadan har flera olika orsaker och gemenskapsinstitutionen inte har lämnat något bevis som gör att det kan fastställas vilken av dessa orsaker som denna skada kan tillskrivas, trots att svarandeinstitutionen är bäst lämpad att förebringa bevisning i detta avseende, så att den osäkerhet som kvarstår ska läggas på dess ansvar.

Om en tjänstemans namn anges till följd av en läcka och detta tillsammans med uppgifter från ett pressmeddelande från institutionen ger pressen och allmänheten intrycket att denne tjänsteman var inblandad i en finanshärva är denna läcka den direkta orsaken till att den berördes heder och ära i ämbetet skadas.

I ett sådant fall kan man inte säga att skadan repareras av ett pressmeddelande från institutionen där det anges att disciplinförfarandet mot den oskyldige tjänstemannen har avslutats utan åtgärd, eftersom pressmeddelandet gör mindre intryck än de artiklar som publicerats i pressen.

(se punkterna 160, 161, 246 och 247)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 12 september 2007 Nikolaou mot kommissionen, T‑259/03, ej publicerat i Rättsfallssamlingen, punkterna 141 och 208; 8 juli 2008, Franchet och Byk mot kommissionen, T‑48/05, REG 2008, s. II‑1585, punkt 182

Personaldomstolen: 2 maj 2007, Giraudy mot kommissionen, F‑23/05, REGP 2007, s. I‑A‑1-121 och II‑A‑1‑657, punkt 206

8.      Ett beslut att inleda ett disciplinärt förfarande gentemot en tjänsteman fattas för att göra det möjligt för tillsättningsmyndigheten att granska sanningsenligheten i de omständigheter som läggs tjänstemannen till last samt hur allvarliga dessa är, och att i enlighet med artikel 87 i tjänsteföreskrifterna höra vederbörande i ärendet, med avsikt att skapa sig en uppfattning, dels om huruvida det disciplinära förfarande utan vidare bör avslutas, eller en disciplinåtgärd i stället skall vidtas gentemot tjänstemannen, dels om huruvida det föreligger ett behov i det förevarande fallet av att, före det att en disciplinåtgärd vidtas, hänskjuta ärendet till disciplinnämnden, i enlighet med det förfarande som föreskrivs i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna.

Ett sådant beslut måste nödvändigtvis innehålla svåra överväganden från institutionens sida med hänsyn till de allvarliga och oåterkalleliga konsekvenser som det medför. Institutionen förfogar i detta avseende över ett stort utrymme för eget skön och domstolens prövning begränsas till att kontrollera att de faktiska omständigheter som har utgjort administrationens underlag för att inleda förfarandet är korrekta och att administrationen inte har gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning av de påstådda omständigheterna och till maktmissbruk.

För att den berörde tjänstemannens rätt ska skyddas måste tillsättningsmyndigheten innan den inleder ett disciplinförfarande ha tillgång till tillräckligt med exakta och relevanta upplysningar. Inget hindrar härvid att en internrevisionsrapport används som utgångspunkt för ett disciplinförfarande, även om det inte är dess syfte. Det ska, när administrationen hänvisar till en sådan rapport, i fall för fall kontrolleras huruvida upplysningarna i denna handling är tillräckligt exakta och relevanta för att utgöra grund för att inleda ett disciplinförfarande. Institutionen gör sig skyldig till en uppenbart oriktig bedömning och åsidosätter principen om god förvaltning om den inleder ett disciplinförfarande mot en tjänsteman med en internrevisionsrapport som enda underlag, särskilt om denna bygger på få och ofullständiga uppgifter. En sådan åtgärd utgör ett skadeståndsgrundande fel.

Beslutet att inleda ett disciplinförfarande trots att institutionen inte förfogar över tillräckligt med upplysningar som är exakta och relevanta utgör ett fel som medför en allvarlig skada för den berördes ära och heder i ämbetet, eftersom detta beslut kan ge allmänheten och dennes bekanta och arbetskamrater intrycket att han har gjort sig skyldig till klandervärda handlingar.

I ett sådant fall kan man inte säga att skadan repareras av ett pressmeddelande från institutionen där det anges att disciplinförfarandet mot den oskyldige tjänstemannen har avslutats utan åtgärd, eftersom pressmeddelandet gör mindre intryck än de artiklar som publicerats i pressen.

(se punkterna 208−210, 216, 226, 230, 245 och 247)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 15 maj 1997, N mot kommissionen, T‑273/94, REGP 1997, s. I‑A‑97 och II‑289, punkt 125; 17 maj 2000, Tzikis mot kommissionen, T‑203/98, REGP 2000, s. I‑A‑91 och II‑393, punkt 50; 13 mars 2003, Pessoa e Costa mot kommissionen, T‑166/02, REGP 2003, s. I‑A‑89 och II‑471, punkt 36; 5 oktober 2005, Rasmussen mot kommissionen, T‑203/03, REGP 2005, s. I‑A‑279 och II‑1287, punkt 41; Franchet och Byk mot kommissionen, ovannämnd, punkt 352

Personaldomstolen: det ovannämnda målet Giraudy mot kommissionen, punkterna 98, 99 och 206; 13 januari 2010, A och G mot kommissionen, F‑124/05 och F‑96/06, punkt 366

9.      Om en institution under flera år inte tilldelar en tjänsteman verkliga arbetsuppgifter som motsvarar dennes lönegrad, har den begått ett skadeståndsgrundande fel.

(se punkterna 237 och 249)