FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (fjärde avdelningen)
den 9 juli 1997 (1)
”Tjänstemän - Yrkessjukdom - Läkarkommitté - Underlag för beräkning av
den ersättning som föreskrivs i artikel 73.2 i tjänsteföreskrifterna”
I mål T-4/96,
S,
mot
Europeiska gemenskapernas domstol, företrädd av Timothy Millett, juridisk
rådgivare i administrativa mål, i egenskap av ombud, delgivningsadress: Timothy
Millett, Europeiska gemenskapernas domstol, Kirchberg, Luxemburg,
angående en talan om ogiltigförklaring av domstolens beslut av den 11 april 1995,
till den del det i detta fastställs en invaliditetsgrad på 6 procent för beräkningen av
den ersättning som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i
Europeiska gemenskaperna, i andra hand yrkande om erkännande av sökandens
rätt till nämnda ersättning beräknad på grundval av en invaliditetsgrad på
30 procent, och i tredje hand yrkande om dröjsmålsränta,
meddelar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts samt domarna P. Lindh och J.D. Cooke,
justitiesekreterare: byrådirektören A. Mair,
med hänsyn till det skriftliga förfarandet och efter det muntliga förfarandet den
5 mars 1997,
följande
Dom
Bakgrund till tvisten
- 1.
- Sökanden tillträdde sin tjänst vid domstolen år (...).(2)
- 2.
- Kort tid efter tjänstetillträdet blev hon sjuk och blev tvingad att tillfälligt upphöra
med sin tjänstgöring. Den (...) fastslog den invaliditetskommitté som föreskrivs i
artikel 13 i bilaga VIII i tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska
gemenskaperna (nedan kallade ”tjänsteföreskrifterna”) att hon skulle bedömas lida
av en total bestående invaliditet som hindrade henne från att utföra sådana
arbetsuppgifter som motsvarar en tjänst i hennes tjänsteklass. Den (...), beslutade
tillsättningsmyndigheten ex officio att pensionera sökanden och bevilja henne rätt
till invaliditetspension enligt artikel 78 i tjänsteföreskrifterna.
- 3.
- Efter en positiv rapport från invaliditetskommittén den (...) återupptog sökanden
sitt arbete vid domstolen den (...). Den (...) blev hon dock åter sjuk och lämnade
definitivt sin tjänst.
- 4.
- Därefter inleddes två förfaranden, parallellt och oberoende av varandra, vid
domstolen.
- 5.
- Det första förfarandet inleddes på domstolens initiativ enligt artiklarna 53, 59 och
78 i tjänsteföreskrifterna. Den (...) beslutade domstolens ordförande att låta
sökandens fall prövas av en invaliditetskommitté, vilken återigen fastslog att hon
led av en total och bestående invaliditet i den mening som avses i artikel 78. Den
(...) beslutade tillsättningsmyndigheten att ex officio pensionera sökanden och på
nytt tillerkänna henne invaliditetspension enligt artikel 78. Det framgår av ärendet
att invaliditetskommittén i detta förfarande inte har uttalat sig i frågan om huruvida
sökandens sjukdom hade sitt ursprung i hennes arbete (bilaga 2 till repliken).
- 6.
- Detta förfarande omfattas inte av den aktuella tvisten.
- 7.
- Det andra förfarandet inleddes på sökandens initiativ enligt artikel 73 i
tjänsteföreskrifterna. Sökanden ansåg att hennes fysiska och psykiska problem
berodde på hennes arbetsvillkor, varför hon genom skrivelse av den 18 december
1989 begärde att hennes sjukdom skulle erkännas som yrkessjukdom.
- 8.
- Efter denna begäran fann den läkare som hade utsetts av domstolen, dr de
Meersman, i en medicinsk rapport av den 4 december 1990 att sökandens sjukdom
inte utgjorde en ”yrkessjukdom [...] eller [...] en yrkesrelaterad försämring av en
redan befintlig sjukdom”. På grundval av denna rapport och med tillämpning av
artikel 21 första stycket i reglerna om olycksfallsförsäkring och
yrkessjukdomsförsäkring för Europeiska gemenskapernas tjänstemän (nedan kallade
”försäkringsreglerna”) meddelade tillsättningsmyndigheten sökanden den 20
februari 1991 ett förslag till beslut i vilket hennes begäran att hon skulle bedömas
lida av en yrkessjukdom avslogs.
- 9.
- Genom skrivelse av den 17 april 1991 begärde sökanden att en läkarkommitté i
enlighet med artikel 21 andra stycket i försäkringsreglerna skulle ta ställning i
frågan. Denna läkarkommitté avgav två rapporter.
- 10.
- Läkarkommittén fann i sin första rapport av den 3 mars 1993 att ”S:s
ångestdepressiva tillstånd [hade] utvecklats i samband med hennes arbete, men att
50 procent av hennes medicinska patologi [berodde] på hennes patologiska
personlighet, 30 procent [berodde] på händelser i livet och 20 procent [berodde]
hennes arbete”. Läkarkommittén preciserade att ”[y]rkesutövningen [varken var]
den huvudsakliga eller viktigaste orsaken till den sjukdom som S [led] av”.
- 11.
- Tillsättningsmyndigheten ansåg sig inte kunna fatta något beslut på grundval av
denna rapport, varför den genom skrivelse av den 20 juni 1994 begärde att
läkarkommittén, genom att svara på fem frågor, skulle komplettera rapporten
genom att
”1) fastställa S:s grad av bestående invaliditet,
2) ange om hon redan led av en sjukdom då hon tillträdde sin tjänst inom
Europeiska gemenskaperna,
3) om svaret är nekande, uttala sig om huruvida det är tillräckligt fastställt att
det föreligger ett direkt samband mellan S:s sjukdom och hennes
tjänsteutövning inom gemenskaperna,
4) om svaret är jakande, uttala sig om huruvida det är tillräckligt fastställt att
sjukdomen har försämrats och att det föreligger ett direkt samband mellan
denna eventuella försämring och hennes tjänsteutövning i gemenskaperna,
5) i förekommande fall fastställa den invaliditetsgrad som följer av denna
eventuella försämring.”
- 12.
- Läkarkommittén kompletterade i en andra rapport av den 12 januari 1995 enligt
tillsättningsmyndighetens begäran sin första rapport med följande svar på de fem
frågorna:
”1) S:s grad av bestående invaliditet uppgår till 30 procent,
2) S led inte av en redan befintlig sjukdom då hon tillträdde sin tjänst inom
Europeiska gemenskaperna,
3) det direkt sambandet mellan S:s sjukdom och hennes tjänsteutövning i
gemenskaperna uppskattas till 20 procent. Det vill säga att på en
hundragradig skala beror sjukdomen till 20 procent på tjänsteutövningen,
50 procent på den patologiska personligheten och 30 procent på händelser
i livet,
4) och 5) med hänsyn till svaret på den tredje frågan behöver dessa frågor inte
besvaras”.
- 13.
- På grundval av denna andra rapport fattade tillsättningsmyndigheten den 11 april
1995 följande beslut:
”1) I enlighet med bestämmelserna i artikel 3.2 i [försäkringsreglerna] bedöms
S ha en partiell bestående invaliditet på 30 procent som till 20 procent
hänger samman med tjänsteutövningen vid Europeiska gemenskapernas
domstol.
2) S kommer att erhålla en ersättning om 1 094 745 [BFR], beräknad på
6 procent (30 procent x 20 procent) och med beaktande av det
sammanlagda beloppet av månadslönerna under de tolv månader som
föregått läkarutlåtandet från (...), vilket visar att S lider av en sjukdom som
beror på arbetsförhållandena, det vill säga: grundlön per månad,
190 060 [BFR] x 12 månader x 8 x 6 procent”.
- 14.
- Detta beslut utgör det ifrågasatta beslutet.
- 15.
- Den 5 juli 1995 anförde sökanden klagomål enligt artikel 90 i tjänsteföreskrifterna
mot detta beslut. Klagomålet avslogs genom ett beslut av domstolens kommitté för
klagomål av den 2 oktober 1995, vilket meddelades sökanden den 16 oktober 1995.
Förfarandet och parternas yrkanden
- 16.
- Det är mot denna bakgrund som sökanden genom ansökan som inkom till
förstainstansrättens kansli den 15 januari 1996 har väckt den aktuella talan.
Förstainstansrätten (fjärde avdelningen) beslutade i enlighet med referentens
rapport att inleda det muntliga förfarandet utan att vidta åtgärder för
bevisupptagning.
- 17.
- Parterna utvecklade sin talan och svarade på förstainstansrättens frågor vid
sammanträdet den 5 mars 1997.
- 18.
- Sökanden har i sin ansökan yrkat att förstainstansrätten skall
- ogiltigförklara Europeiska gemenskapernas domstols beslut - i dess
egenskap av tillsättningsmyndighet - av den 11 april 1995, till den del det
i detta beslut fastställs en invaliditetsgrad på 6 procent för beräkningen av
den ersättning som avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna,
- ge sökanden rätt till en ersättning enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna
beräknad på en invaliditetsgrad på 30 procent,
- i den utsträckning det är nödvändigt, ogiltigförklara beslutet av den
2 oktober 1995 att avslå sökandens klagomål,
- förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.
- 19.
- I sin replik har sökanden dessutom yrkat att förstainstansrätten skall
- förplikta svaranden att till sökanden utge ett belopp, med reservation för
ändringar, om 1 973 541 BFR som dröjsmålsränta, beräknat på en räntesats
om 8 procent, på den ersättning som sökanden har rätt till enligt artikel 73
i tjänsteföreskrifterna, för perioden från den 18 december 1989 till den 20
juni 1994.
- 20.
- I sin svarsinlaga har svaranden yrkat att förstainstansrätten skall
- ogilla talan och
- förplikta sökanden att bära sina egna rättegångskostnader.
- 21.
- I sin duplik har sökanden dessutom yrkat att förstainstansrätten skall
- avvisa sökandens yrkande, som framförts först i repliken, att svaranden skall
förpliktas att utge ett belopp som beräknats till 1 973 541 BFR som
dröjsmålsränta och
- i vilket fall som helst ogilla talan.
Yrkandet som syftar till erkännande av sökandens rätt till ersättning enligt artikel
73 i tjänsteföreskrifterna, beräknad på en invaliditetsgrad på 30 procent
- 22.
- Sökanden har i sina yrkanden begärt att förstainstansrätten skall erkänna hennes
rätt till den invaliditetsersättning som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna,
beräknad på en invaliditetsgrad på 30 procent. Det konstateras att denna begäran
syftar till att förstainstansrätten skall uppfordra svaranden att beräkna nämnda
ersättning på grundval av en bestämd invaliditetsgrad. Gemenskapens domstolar
kan emellertid inte - för att inte inkräkta på tillsättningsmyndighetens behörighet
- rikta förelägganden till gemenskapens institutioner (förstainstansrättens dom av
den 13 juli 1993 i mål T-20/92, Moat mot kommissionen, Rec. 1993, s. II-799, punkt
36, och av den 8 juni 1995 i mål T-496/93, Allo mot kommissionen, REGP 1995,
s. II-405, punkterna 32 och 33).
- 23.
- Av detta följer att yrkandet skall avvisas.
Yrkandet att vissa delar av en handling i målet skall strykas från ärendet
- 24.
- Sökanden har anmärkt att svaranden, i bilaga 4 i sin svarsinlaga, har ingett hela den
medicinska rapport som upprättades den 4 december 1990 av dr de Meersman (se
punkt 8 ovan). Denna rapport skyddas enligt sökanden av läkarsekretessen, varför
svaranden inte hade rätt att inge den utan sökandens föregående medgivande.
Dessutom är inte hela texten relevant för den aktuella tvisten, utan endast
rapportens slutsatser. Sökanden har således yrkat att denna rapport skall strykas
från ärendet, med undantag för dess slutsatser.
- 25.
- Förstainstansrätten anser i det aktuella fallet att den bör avvakta med att fatta
beslut i denna fråga, eftersom denna rapport inte behöver beaktas vid prövningen
av parternas grunder och argument.
Yrkandet om ogiltigförklaring
- 26.
- Sökanden har anfört fyra grunder till stöd för sin talan:
- läkarkommitténs rapporter är rättsstridiga,
- motiveringsskyldigheten har åsidosatts,
- artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, artiklarna 3.2 och 12.2 i försäkringsreglerna
och den procentskala för invaliditet som finns som en bilaga till
försäkringsreglerna (nedan kallad ”procentskalan”) har åsidosatts,
- likabehandlingsprincipen har åsidosatts.
- 27.
- Innan parternas argumentation presenteras är det lämpligt att erinra om de
bestämmelser som är relevanta i den aktuella tvisten.
- 28.
- Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna hör till bestämmelserna om social säkerhet. I
artikel 73.1 föreskrivs bland annat att en tjänsteman från den dag han tillträder
tjänsten är försäkrad mot yrkessjukdomar. Enligt artikel 73.2 utbetalas förmåner
vid dödsfall, total bestående invaliditet och partiell bestående invaliditet som har
orsakats av en yrkessjukdom.
- 29.
- Enligt artikel 73.2 b har en tjänsteman vid total bestående invaliditet rätt till
utbetalning av ett engångsbelopp motsvarande åtta gånger hans årliga grundlön
beräknad på månadslönerna under de 12 månader som föregått olycksfallet. Enligt
artikel 73.2 c har en tjänsteman vid partiell bestående invaliditet rätt till utbetalning
av en del av den ersättning som anges i b, beräknad på grundval av procentskalan.
- 30.
- Villkoren för tillämpning av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna anges i
försäkringsreglerna.
- 31.
- I artikel 3 i försäkringsreglerna definieras begreppet yrkessjukdom på följande sätt:
”1. Som yrkessjukdomar skall anses de sjukdomar som anges i ‘Europeisk
förteckning över yrkessjukdomar‘, som bifogats kommissionens rekommendation
av den 22 maj 1990 [EGT nr L 160, s. 39] och eventuella kompletteringar av denna,
i den mån tjänstemannen vid sin tjänsteutövning i Europeiska gemenskaperna har
varit utsatt för risken att ådra sig dessa sjukdomar.
2. Som yrkessjukdomar skall också anses varje sjukdom eller försämring av en
redan befintlig sjukdom som inte återfinns i den förteckning som anges i punkt 1,
om det är tillräckligt fastställt att den har sitt ursprung i tjänsteutövningen i
gemenskaperna, eller hänger samman med denna.”
- 32.
- I artikel 12 bekräftas förmånerna enligt artikel 73.2 b och c i tjänsteföreskrifterna
på följande sätt:
”1. Om tjänstemannen invalidiseras fullständigt och bestående till följd av ... en
yrkessjukdom skall det belopp som föreskrivs i artikel 73.2 b i tjänsteföreskrifterna
betalas ut till honom.
2. Om tjänstemannen invalidiseras partiellt men bestående till följd av en ...
yrkessjukdom skall ett belopp som fastställs enligt de tariffer som anges i
invaliditetstabellerna i bilagan, betalas ut till honom.”
- 33.
- I invaliditetstabellerna anges exakta procentsatser för olika typer av bestående
invaliditet som tjänstemän kan drabbas av. Där anges även att vad gäller invaliditet
som inte anges i tabellerna skall graden av invaliditet fastställas i analogi med dessa
tariffer.
- 34.
- I artikel 19 i försäkringsreglerna föreskrivs att beslut om att erkänna en
yrkessjukdom liksom fastställande av graden av bestående invaliditet skall fattas av
tillsättningsmyndigheten på grundval av de slutsatser som utfärdats av den eller de
läkare som utsetts av institutionerna och, om tjänstemannen kräver det, efter
samråd med läkarkommittén. Enligt artikel 23.1 skall denna kommitté bestå av tre
läkare, varav den första är utsedd av tillsättningsmyndigheten, den andra är utsedd
av den berörde tjänstemannen och den tredje är utsedd genom överenskommelse
mellan de två läkare som utsetts. När kommittén har avslutat sitt arbete skall den
lägga fram sina slutsatser i en rapport riktad till tillsättningsmyndigheten och till
tjänstemannen.
Den första grunden om att läkarkommitténs rapporter är rättsstridiga
Parternas argument
- 35.
- Sökanden har gjort gällande att läkarkommitténs rapporter av den 3 mars 1993 och
den 12 januari 1995 är rättsstridiga i två avseenden.
- 36.
- För det första har läkarkommittén överskridit sitt uppdrag från
tillsättningsmyndigheten genom att i exakta procentsatser ange vikten av de olika
orsakerna till hennes sjukdom. Tillsättningsmyndigheten hade nämligen i den tredje
frågan i sin skrivelse av den 20 juni 1994 begärt att kommittén skulle ”uttala sig om
huruvida det styrkts att det föreligger ett direkt samband mellan S:s sjukdom och
hennes tjänsteutövning inom gemenskaperna”. Sökanden menar att läkarkommittén
genom att svara jakande på denna fråga i sin rapport av den 12 januari 1995 har
utfört sina åligganden, varför det inte ankom på den att göra en fördelning som
tillsättningsmyndigheten inte hade begärt.
- 37.
- För det andra varken nämns eller krävs denna fördelning i artikel 73 i
tjänsteföreskrifterna, artiklarna 3.2 och 12.2 i försäkringsreglerna och procentskalan.
Sökanden har i detta avseende hänvisat till sina argument till stöd för sin tredje
grund. Läkarkommittén har således tillämpat begreppen yrkessjukdom och
invaliditetsgrad enligt dessa bestämmelserna på ett felaktigt sätt, varför dess
slutsatser är rättsstridiga (domstolens dom av den 26 januari 1984 i mål 189/82,
Seiler m.fl. mot rådet, Rec. 1984, s. 229, och av den 10 december 1987 i mål
277/84, Jänsch mot kommissionen, Rec. 1987, s. 4923).
- 38.
- Svaranden har bland annat gjort gällande att sökanden har en alltför rigid och
formalistisk uppfattning av begreppet läkarkommitténs ”uppdrag”.
Förstainstansrättens bedömning
- 39.
- Förstainstansrätten anser att innehållet i läkarkommitténs åligganden skall
undersökas i ljuset av artiklarna 19 och 23 i försäkringsreglerna.
- 40.
- Enligt fast rättspraxis har dessa bestämmelser till syfte att anförtro de medicinska
experterna att bedöma samtliga medicinska frågor som är relevanta för hur det
försäkringssystem som organiseras i försäkringsreglerna fungerar. Bestämmelserna
är ett uttryck för önskan att i tvistiga fall få till stånd en slutgiltig bedömning av
frågor av medicinsk art (se exempelvis domstolens dom av den 21 maj 1981 i mål
156/80, Morbelli mot kommissionen, Rec. 1981, s. 1357, punkterna 18 och 20, av
den 29 november 1984 i mål 265/83, Suss mot kommissionen, Rec. 1984, s. 4029,
punkt 11, och av den 4 oktober 1991 i mål C-185/90 P, kommissionen mot Gill,
Rec. 1991, s. I-4779, punkt 24).
- 41.
- Enligt denna rättspraxis har läkarkommittén omfattande åligganden som består i
att förse tillsättningsmyndigheten med samtliga medicinska bedömningar som är
nödvändiga för att den skall kunna fatta sitt beslut om erkännande av en
tjänstemans yrkessjukdom samt fastställa graden av bestående invaliditet.
- 42.
- Av omsorg om effektivitet är det dock önskvärt att tillsättningsmyndigheten i ett
klart och tydligt uppdrag ger läkarkommittén uppgifter om på vilka punkter den
behöver en slutgiltig medicinsk bedömning. När tillsättningsmyndigheten erhåller
en rapport från läkarkommittén, kan den genom ett kompletterande uppdrag
precisera sina frågor eller ta upp nya frågor för att erhålla den bedömning som
önskas (se i detta avseende förstainstansrättens dom av den 23 november 1995 i
mål T-64/94, Benecos mot kommissionen, REGP 1995, s. II-769, punkterna 46 och
58). I sådana fall är läkarkommittén självklart skyldig att klart och tydligt svara på
de frågor som tillsättningsmyndigheten har ställt. Detta uppdrag kan dock inte
hindra läkarkommittén från att meddela tillsättningsmyndigheten kompletterande
medicinska slutsatser som kan ge tillsättningsmyndigheten ledning i sitt beslut.
- 43.
- I det aktuella fallet har läkarkommittén i sina rapporter av den 3 mars 1993 och
den 12 januari 1995 angett att tre faktorer har bidragit till att sökanden blev sjuk.
Kommittén har även i exakta procentsatser angett hur viktiga de olika faktorerna
var.
- 44.
- Förstainstansrätten anser att även om läkarkommittén inte har fått ett uttryckligt
uppdrag att utföra en sådan värdering har den i enlighet med sitt uppdrag enligt
artiklarna 19 och 23 i försäkringsreglerna möjlighet att informera
tillsättningsmyndigheten om dessa uppgifter.
- 45.
- Vad avser argumentet att den omtvistade fördelningen varken omnämns eller krävs
i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, artiklarna 3.2 och 12.2 i försäkringsreglerna och
procentskalan, anser förstainstansrätten att det hör till sökandens tredje grund.
Argumentet skall således prövas inom ramen för denna grund.
- 46.
- Av detta följer att talan inte kan bifallas på sökandens första grund.
Den andra grunden om åsidosättande av motiveringsskyldigheten
Parternas argument
- 47.
- Sökanden har gjort gällande att läkarkommitténs rapporter av den 3 mars 1993 och
den 12 januari 1995 är bristfälligt motiverade. Enligt sökanden styrks det inte ett
tydligt samband mellan de medicinska uppgifterna och slutsatserna i rapporterna
(förstainstansrättens dom av den 12 juli 1990 i mål T-154/89, Vidrányi mot
kommissionen, Rec. 1990, s. II-445, punkt 48).
- 48.
- I rapporterna preciseras nämligen inte skälen till varför läkarkommittén, efter att
ha konstaterat ett tillräckligt direkt samband mellan sökandens yrkesverksamhet
och hennes sjukdom - vilket är ett konstaterande som är tillräckligt för att fastställa
förekomsten av en yrkessjukdom (se punkt 64 nedan) - fortsatt sitt arbete och
dragits slutsatsen att nämnda sjukdom till 20 procent berodde på hennes
tjänsteutövning vid domstolen, 30 procent på händelser i livet och 50 procent på
hennes patologiska personlighet. Dessutom förklarade konstaterandena i
rapporterna varken läkarkommitténs metod vid nämnda fördelning eller
beräkningen av de tre orsakerna till hennes sjukdom eller innebörden av begreppen
”händelser i livet” och ”patologisk personlighet”.
- 49.
- Eftersom tillsättningsmyndigheten har grundat sig på läkarrapporter är bristfälligt
motiverade, är tillsättningsmyndighetens beslut av den 11 april 1995 på samma sätt
rättsstridigt och skall följaktligen ogiltigförklaras.
- 50.
- Svaranden har ifrågasatt om den aktuella grunden kan upptas till sakprövning när
sökanden inte har åberopat den i sitt klagomål (förstainstansrättens dom av den
27 november 1990 i mål T-7/90, Kobor mot kommissionen, Rec. 1990, s. II-721,
punkt 34-36, av den 12 mars 1996 i mål T-361/94, Weir mot kommissionen, REGP
1996, s. II-381, punkt 27-34, av den 6 juni 1996 i mål T-262/94, Baiwir mot
kommissionen, REGP 1996, s. II-739, punkterna 40, 41 och 42, och av den 11 juni
1996 i mål T-118/95, Anacoreta Correia mot kommissionen, REGP 1996, s. II-835,
punkt 43).
- 51.
- Rapporterna av den 3 mars 1993 och den 12 januari 1995 har enligt svaranden i
vilket fall som helst givits en tillräcklig motivering.
Förstainstansrättens bedömning
- Frågan om grunden kan upptas till sakprövning
- 52.
- Utan att det är nödvändigt att ta ställning till om sökanden i sitt klagomål har
åberopat grunden om åsidosättande av motiveringsskyldigheten, anser
förstainstansrätten att denna grund i vilket fall som helst skall upptas till
sakprövning.
- 53.
- Enligt fast rättspraxis utgör en grund om att en rättsakt från en institution saknar
motivering en grund som hänför sig till den allmänna ordningen, vilken som sådan
i vilket fall som helst kan undersökas ex officio av gemenskapsdomstolarna (sebland annat domstolens dom av den 20 mars 1959 i mål 18/57, Nold mot Höga
myndigheten, Rec. 1959, s. 89, av den 1 juli 1986 i mål 185/85, Usinor mot
kommissionen, Rec. 1986, s. 2079, punkt 19, och av den 20 februari 1997 i mål
C-166/95 P, kommissionen mot Daffix, ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen,
punkt 24, samt förstainstansrättens dom av den 27 februari 1997 i mål T-106/95,
FFSA m.fl. mot kommissionen, ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen,
punkt 62). Av detta följer att ingen sökande kan utestängas från att använda sig av
denna grund av det enda skälet att han inte hade åberopat den i sitt klagomål
(förstainstansrättens dom av den 14 juli 1994 i mål T-534/93, Grynberg och Hall
mot kommissionen, RecFP 1994, s. II-595, punkt 59, och domstolens ovan nämnda
dom i målet kommissionen mot Daffix, punkt 25).
- Frågan om det finns stöd för grunden
- 54.
- Det skall anmärkas att de rent medicinska bedömningar som läkarkommittén har
uttryckt skall anses som slutgiltiga när de har tillkommit på korrekt sätt
(domstolens ovan nämnda dom i målet Suss mot kommissionen, punkt 9-15, och
av den 19 januari 1988 i mål 2/87, Biedermann mot revisionsrätten, Rec. 1988, s.
143, punkt 8, förstainstansrättens ovan nämnda dom i målet Vidrányi mot
kommissionen, punkt 48, av den 26 september 1990 i mål T-122/89, F mot
kommissionen, Rec. 1990, s. II-517, punkt 16, och av den 14 januari 1993 i mål
T-88/91, F mot kommissionen, Rec. 1993, s. II-13, punkt 39) och att den rättsliga
prövningen endast får avse huruvida denna kommitté har utsetts och arbetat på ett
korrekt sätt (ovan nämnda domar i målen Morbelli mot kommissionen, punkterna
18 och 20, Suss mot kommissionen, punkt 11, Biedermann mot revisionsrätten,
punkt 8, och kommissionen mot Gill, punkt 24) och om den har avgivit sina
yttranden på ett korrekt sätt. Av detta följer att förstainstansrätten är behörig att
avgöra om utlåtandet innehåller en motivering som gör det möjligt att bedöma de
överväganden som dess slutsatser är grundade på (domstolens dom av den 12
januari 1983 i mål 257/81, K mot rådet, Rec. 1983, s. 1, punkt 17) och om det finns
ett tydligt samband mellan de medicinska konstaterandena och läkarkommitténs
slutsatser (ovan nämnda domen i målet Jänsch mot kommissionen, punkt 15, och
förstainstansrättens dom av den 27 februari 1992 i mål T-165/89, Plug mot
kommissionen, Rec. 1992, s. II-367, punkt 75, och av den 30 maj 1995 i mål T-556/93, Saby mot kommissionen, T-556/93, REGP s. II-375, punkt 35).
- 55.
- Det är i ljuset av dessa principer som det skall prövas om det i det aktuella fallet
föreligger ett ”tydligt samband” mellan läkarkommitténs medicinska konstateranden
och dess slutsatser.
- 56.
- Förstainstansrätten konstaterar att läkarkommittén i sin rapport av den 3 mars
1993 ger en detaljerad beskrivning av det stora antal medicinska undersökningar
som sökanden har genomgått. Läkarkommittén har hört sökanden vid upprepade
tillfällen och har beaktat hennes noteringar, anmärkningar och kommentarer. Den
har studerat hela hennes ärende och även hennes medicinska antecedentia.
Kommittén har sålunda bland annat kunnat konstatera att sökanden redan haft två
depressiva perioder, år (...) och år (...), att hon var av en ”samvetsgrann och
perfektionistisk natur”, att hon ”inte [...] klara[de] den samlade stressen i sitt
arbete”, att hon befann sig i ”total läkemedelsavvänjning”, och att hennes ångest
berodde på en ”negativ (eller rent av katastrofinriktad) syn på framtiden”.
- 57.
- Förstainstansrätten anser att den samlade utredningen ger tillräcklig ledning
avseende skälen till varför läkarkommittén har kunnat identifiera och värdera hur
stor betydelse de olika orsakerna till sökandens sjukdom hade. I detta avseende
skall det preciseras att experterna i läkarkommittén när de dragit sina slutsatser
inte endast grundat sig på objektiva kriterier, såsom de ovan nämnda, utan även
egen erfarenhet på området. Trots att denna erfarenhet är av stor vikt utgör den
en del i bedömningen som inte kan motiveras.
- 58.
- Följaktligen kan talan inte bifallas med stöd av argumentet att de omtvistade
rapporterna varken förklarade skälen till fördelningen av de tre orsakerna till
sökandens sjukdom eller den metod som använts.
- 59.
- Vad avser den exakta betydelsen av orden ”händelser i livet” och ”patologisk
personlighet” erinrar förstainstansrätten om att läkarkommitténs uppgift inskränker
sig till att avge utlåtanden av rent vetenskaplig art och att den inte skall göra någon
juridisk bedömning (se exempelvis domstolens dom av den 21 januari 1987 i mål
76/84, Rienzi mot kommissionen, Rec. s. 315, punkt 9-12, och den ovan nämnda
domen av den 26 september 1990 i målet F mot kommissionen, punkt 15). I det
aktuella fallet anser förstainstansrätten att betydelsen av orden ”händelser i livet”
och ”patologisk personlighet” inte bara framgår av ordens allmänna betydelse utan
även av de medicinska konstaterandena angående bland annat sökandens
personlighet och antecedentia.
- 60.
- Följaktligen konstateras att läkarkommittén i sina rapporter har fastställt ett tydligt
samband mellan de medicinska konstaterandena och slutsatserna som den har
dragit därav.
- 61.
- Av detta följer att talan inte kan bifallas på sökandens andra grund.
Den tredje grunden om åsidosättande av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna, artiklarna
3.2 och 12.2 i försäkringsreglerna och procentskalan
Parternas argument
- 62.
- Sökanden har anfört att det förfarande som föreskrivs i artikel 73 i
tjänsteföreskrifterna, artiklarna 3.2 och 12.2 i försäkringsreglerna och procentskalan
består av två tydliga etapper.
- 63.
- Den första etappen består i att avgöra om tjänstemannens sjukdom utgör en
yrkessjukdom i den mening som avses i artikel 3.2 i försäkringsreglerna. För att
göra detta måste tillsättningsmyndigheten och i förekommande fall läkarkommittén
kontrollera om det är tillräckligt fastställt att tjänstemannens sjukdom har sitt
ursprung i tjänsteutövningen i gemenskaperna, eller hänger samman med denna.
Om det fastställs att det föreligger orsakssamband mellan hans sjukdom och hans
yrkesutövning, har tjänstemannen rätt den ersättning vid invaliditet som föreskrivs
i artikel 73.2 i tjänsteföreskrifterna.
- 64.
- Ingen av bestämmelserna innehåller ett krav på att tjänsteutövningen måste var den
enda, viktigaste eller övervägande orsaken till tjänstemannens sjukdom för att detta
orsakssamband skall anses som fastställt. Enligt den ovan nämnda domen i målet
Plug mot kommissionen (punkt 81) anses tvärtom detta orsakssamband som
fastställt om tjänstemannens sjukdom har ett tillräckligt nära samband med de
arbetsuppgifter som han har utfört. Den ovan nämnda domen i målet Seiler m.fl.
mot rådet som åberopas av svaranden i punkt 74 nedan är inte relevant i detta
sammanhang. För det första avser denna dom uteslutande tolkningen av begreppet
yrkessjukdom i fall av försämring av en redan befintlig sjukdom. För det andra
meddelades denna dom innan domen i målet Plug mot kommissionen och den har
följaktligen upphävts genom den senare domen.
- 65.
- I det aktuella fallet är det i vilket fall som helst tillräckligt fastställt att sökandens
sjukdom utgör en yrkessjukdom. Läkarkommittén har i såväl rapporten av den
3 mars 1993 som rapporten av den 12 januari 1995 konstaterat ett direkt samband
mellan hennes sjukdom och hennes tjänsteutövning inom gemenskaperna.
- 66.
- Den andra etappen i förfarandet består i att fastställa graden av bestående
invaliditet för tjänstemannen och att med utgångspunkt från denna grad beräkna
den invaliditetsersättning som skall utbetalas till honom enligt artikel 73.2 i
tjänsteföreskrifterna.
- 67.
- Sökanden erinrar i detta avseende om att enligt lydelsen av artikel 73.2 c har en
tjänsteman som lider av en partiell bestående invaliditet rätt till utbetalning av en
andel av den invaliditetsersättning som föreskrivs i fall av total bestående invaliditet
och att enligt artikel 12.2 i försäkringsreglerna beräknas denna andel med
utgångspunkt från tjänstemannens invaliditetsgrad och att denna grad fastställs
enligt eller analogt med procentskalan (domstolens dom av den 2 oktober 1979 i
mål 152/77, B mot kommissionen, Rec. 1979, s. 2819).
- 68.
- I detta förfarande är faktorn avseende yrkesutövning endast tillämplig under den
första etappen, vid kontrollen av huruvida det föreligger ett samband som är
tillräckligt direkt mellan tjänstemannens sjukdom och hans tjänsteutövning inom
gemenskaperna. Denna faktor har däremot ingen betydelse för den andra etappen.
I fall av partiell bestående invaliditet skall nämligen andelen av det
ersättningsbelopp som föreskrivs i artikel 73.2 c i tjänsteföreskrifterna alltid
överensstämma med tjänstemannens invaliditetsgrad.
- 69.
- Sökandens invaliditetsersättning borde följaktligen ha beräknats på hela
invaliditetsgraden, det vill säga 30 procent. Detta belopp skall således motsvara
30 procent av den ersättning som föreskrivs för total bestående invaliditet.
- 70.
- I det aktuella fallet har tillsättningsmyndigheten på ett rättsstridigt sätt beaktat
yrkesfaktorn i den andra etappen i förfarandet. Tillsättningsmyndigheten har
nämligen vid beräkningen av sökandens invaliditetsersättning multiplicerat hennes
invaliditetsgrad (30 procent) med den andel som utgör yrkesrelaterade orsaker till
hennes sjukdom (20 procent) och inte beaktat den andel som har andra orsaker,
det vill säga hennes patologiska personlighet (50 procent) och händelser i livet
(30 procent).
- 71.
- Svaranden har på detta sätt inte tillämpat det förfarande som beskrivits ovan och
således åsidosatt de bestämmelser som åberopats i denna grund.
- 72.
- Svaranden har som svar på sökandens argument utvecklat en förstahandsinvändning
och en andrahandsinvändning.
- 73.
- Svaranden har i första hand gjort gällande att syftet med försäkringssystemet i
artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och försäkringsreglerna består i att ersätta
tjänstemän i den mån som deras sjukdom beror på deras tjänsteutövning inom
gemenskaperna. Således skall maximibeloppet för den ersättning som svaranden
kan bevilja sökanden i det aktuella fallet motsvara den andel i hennes partiella
bestående invaliditet (30 procent) som har sitt ursprung i hennes tjänsteutövning
(20 procent). Detta belopp motsvara således 6 procent (30 procent x 20 procent)
av den ersättning som föreskrivs för total bestående invaliditet.
- 74.
- För det fall bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna inte ger svaranden möjlighet att
dela upp den ersättning som skall betalas till sökanden, anser svaranden i andra
hand att sökanden inte kan göra anspråk på någon ersättning alls enligt artikel 73
i tjänsteföreskrifterna. I ett sådant fall utgör sökandens sjukdom inte en
yrkessjukdom i den mening som avses i artikel 3.2 i försäkringsreglerna. Svaranden
har i detta hänseende hänvisat till den ovan nämnda domen i målet Seiler m.fl. mot
rådet (punkt 19), där domstolen, enligt svaranden har fastställt att om en
tjänstemans sjukdom har sin grund i flera faktorer som ligger både inom och utom
arbetet, kan tillsättningsmyndigheten och i förekommande fall läkarkommittén
endast komma fram till att det föreligger en yrkessjukdom om tjänsteutövningen
inom gemenskaperna uppvisar ”det närmaste sambandet” med tjänstemannens
sjukdom. Detta kriterium är emellertid inte uppfyllt i det aktuella fallet.
Förstainstansrättens bedömning
- 75.
- Inledningsvis skall det anmärkas att inom ramen för systemet med
yrkessjukdomsförsäkring i tjänsteföreskrifterna har en tjänsteman endast rätt till
ersättning enligt artikel 73.2 i tjänsteföreskrifterna om det har fastställts att han
lider av en ”yrkessjukdom” i den mening som avses i artikel 3 i försäkringsreglerna.
- 76.
- Med beaktande av parternas argument anser förstainstansrätten det vara lämpligt
att först erinra om innebörden av begreppet ”yrkessjukdom” i artikel 3 i
försäkringsreglerna.
- 77.
- I artikel 3.1 föreskrivs att de sjukdomar som anges i ”Europeisk förteckning över
yrkessjukdomar”, vilken omnämns i punkt 31 ovan, utgör yrkessjukdomar ”i denmån tjänstemannen vid sin tjänsteutövning i Europeiska gemenskaperna har varit
utsatt för risken att ådra sig dessa sjukdomar”. Enligt artikel 3.2 skall som
yrkessjukdom även anses en sjukdom som inte återfinns i nämnda förteckning ”om
det är tillräckligt fastställt att den har sitt ursprung i tjänsteutövningen i
gemenskaperna, eller hänger samman med denna”.
- 78.
- Det följer av denna bestämmelse och av förteckningen över de former av invaliditet
som omfattas av procentskalan att begreppet yrkessjukdom är tänkt att omfatta ett
mycket brett spektrum av medicinska situationer.
- 79.
- Om tjänsteutövningen var den enda, viktigaste eller övervägande orsaken till
tjänstemannens sjukdom, utgör den en yrkessjukdom i den mening som avses i
artikel 3.2 ovan (se i detta avseende ovan nämnda dom i målet Seiler m.fl. mot
rådet, punkt 19, och ovan nämnda dom i målet Benecos mot kommissionen,
punkt 46).
- 80.
- Denna bestämmelse skulle dock berövas sin ändamålsenliga verkan om en
tjänstemans sjukdom endast kunde erkännas som yrkessjukdom i detta enda fall.
Det förekommer nämligen mer komplicerade situationer där en tjänstemans
sjukdom har flera fysiska eller psykiska orsaker som ligger både inom och utom
arbetet och vilka var och en har bidragit till sjukdomens uppkomst. I sådana fall
ankommer det på läkarkommittén att avgöra om tjänsteutövningen inom
gemenskaperna - denna bedömning kan för övrigt bestå i en värdering av vilken
vikt denna faktor har i förhållande till faktorer utom arbetet - uppvisar ett direkt
samband med tjänstemannens sjukdom, exempelvis genom att yrkesutövningen har
varit den utlösande faktorn för denna sjukdom (se i detta avseende ovan nämnda
domar i målen K mot rådet, punkt 20, Rienzi mot kommissionen, punkt 10, och
Plug mot kommissionen, punkt 81).
- 81.
- I det aktuella fallet konstaterar förstainstansrätten att tillsättningsmyndigheten
genom att besluta att bevilja sökanden ersättning enligt artikel 73.2 c i
tjänsteföreskrifterna har fastställt att hon led av en yrkessjukdom i den mening som
avses i artikel 3.2 i försäkringsreglerna.
- 82.
- Följaktligen skall det undersökas om den metod som tillsättningsmyndigheten har
använt för att beräkna denna ersättning är förenlig med artikel 73.2 i
tjänsteföreskrifterna, artikel 12 i försäkringsreglerna och procentskalan.
- 83.
- Vid denna undersökning skall dessa bestämmelsers syfte och art beaktas.
- 84.
- Å ena sidan ingår det försäkringsskydd som föreskrivs i artikel 73 i ett allmänt
försäkringssystem (domstolens dom av den 8 oktober 1986 i förenade målen 169/83
och 136/84, Leussink-Brummelhuis mot kommissionen, Rec. 1986, s. 2801,
punkt 11). Såsom svaranden med rätta har påpekat har detta system särskilt till
syfte att tjänstemännen skall ersättas i den del den sjukdom som orsakat deras
bestående invaliditet har sitt ursprung i deras tjänsteutövning inom gemenskaperna.
- 85.
- Å andra sidan måste artikel 73.2, i tjänsteföreskrifterna, artikel 12 i
försäkringsreglerna och procentskalan, för att de inte skall berövas sin
ändamålsenliga verkan, vad avser ersättningen till tjänstemännen, återspegla det
breda spektrum av olika medicinska situationer som omfattas av artikel 3.2.
- 86.
- Förstainstansrätten finner dessutom att denna bedömning bekräftas av ordalydelsen
av artikel 3 i försäkringsreglerna och särskilt artikel 3.1. Det framgår nämligen av
denna bestämmelse att begreppet ”yrkessjukdom” grundas på förekomsten av ett
samband mellan tjänstemannens sjukdomstillstånd å ena sidan och dennes
tjänsteutövning inom gemenskaperna å andra sidan. Det är dessutom endast ”i den
mån” det föreligger ett sådant samband som sjukdom kan anses som en
yrkessjukdom.
- 87.
- Av detta följer att när läkarkommittén har konstaterat flera orsaker, både i arbetet
och utom arbetet, som var och en direkt har bidragit till att en sjukdom har
uppkommit för en tjänsteman, måste tillsättningsmyndigheten beakta denna
medicinska bedömning vid beräkningen av den ersättning som föreskrivs i artikel
73.2 i tjänsteföreskrifterna.
- 88.
- Det kan dessutom inte uteslutas att läkarkommittén på grundval av de olika
undersökningar som den har genomfört eller dess erfarenhet på det aktuella
området, anser att det är möjligt att värdera eller på ett eller annat sätt kvantifiera
den betydelse som tjänsteutövningen har haft för tjänstemannens sjukdom. Om
denna värdering klart och tydligt framgår av läkarkommitténs slutsatser, har
tillsättningsmyndigheten behörighet att låta denna värdering påverka den nämnda
ersättningen.
- 89.
- Följaktligen är det med rätta som tillsättningsmyndigheten med stöd av artikel 73
i tjänsteföreskrifterna och försäkringsreglerna beslutat att bevilja sökanden en
ersättning som motsvarar 6 procent av den ersättning som föreskrivs i fall av total
bestående invaliditet.
- 90.
- Av detta följer att talan inte kan bifallas på sökandens tredje grund.
Den fjärde grunden om åsidosättande av likabehandlingsprincipen
Parternas argument
- 91.
- Svaranden har motsatt sig att denna grund upptas till sakprövning, eftersom
sökanden inte har åberopat den i sitt klagomål av den 5 juli 1995.
- 92.
- Sökanden har som svar på detta argument hänvisat till domstolens dom av den 30
oktober 1974 i mål 188/73, Grassi mot rådet (Rec. 1974, s. 1099), och av den 1 juli
1976 i mål 58/75, Sergy mot kommissionen (Rec. 1976, s. 1139) och gjort gällande
att den aktuella grunden varken förändrar orsaken till eller föremålet för hennes
klagomål. Grunden syftar nämligen till att ifrågasätta giltigheten av den fördelning
som läkarkommittén har gjort mellan de tre orsakerna till hennes sjukdom. Redan
i klagomålet har hon uttryckligen kritiserat denna fördelning. I den aktuella talan
har hon endast lagt upp denna kritik på ett annat sätt genom att presentera en
särskild grund som dock är nära knuten till den tredje grunden.
- 93.
- Sökanden har i sak gjort gällande att den metod som tillsättningsmyndigheten har
använt för att beräkna hennes ersättning står i strid med likabehandlingsprincipen.
Hon har åberopat fyra argument till stöd för sitt påstående.
- 94.
- För det första leder nämnda metod till att den ersättning som föreskrivs i artikel
73.2 i tjänsteföreskrifterna står i omvänd proportion till den vikt orsaker utanför
arbetet har haft för en tjänstemans sjukdom. Vid yrkessjukdom kommer en
tjänsteman som blivit mer känslig mot vissa arbetsvillkor inom gemenskaperna till
följd av personlighet och händelser i livet, på grund av att orsaker utanför arbetet
utesluts, att erhålla en ersättning som är lägre än den ersättning som en tjänsteman
med en annan personlighet och andra livserfarenheter kan erhålla. Denna skillnad
i behandling är oberättigad. Artikel 73 i tjänsteföreskrifterna och
försäkringsreglerna syftar nämligen till att ge alla tjänstemän ett identiskt skydd mot
risken för yrkessjukdomar, utan hänsyn till deras personlighet eller livserfarenheter.
- 95.
- För det andra leder den kritiserade metoden till att den ersättning som föreskrivs
i artikel 73.2 c i tjänsteföreskrifterna utan objektivt berättigande kommer att variera
beroende på om det rör sig om en yrkessjukdom eller ”yrkesrelaterad” försämring
av en redan befintlig sjukdom. Om en tjänsteman i likhet med sökanden drabbas
av en yrkessjukdom efter tjänstetillträdet inom gemenskaperna bestäms
ersättningens storlek endast på grundval av den del av den partiella bestående
invaliditeten som har sitt ursprung i tjänsteutövningen inom gemenskaperna. Om
en tjänsteman redan före sitt tjänstetillträde inom gemenskaperna drabbats av en
sjukdom på grund av sin patologiska personlighet eller händelser i livet och denna
redan befintliga sjukdom försämras i samband med tjänsteutövningen, kommer
dennes ersättning beräknas med utgångspunkt från dennes hela partiella bestående
invaliditet, däri inbegripet den del som har orsaker som ligger utanför
tjänsteutövningen (patologiska personlighet eller händelser i livet).
- 96.
- För det tredje har varken tjänsteföreskrifterna, försäkringsreglerna,
tillsättningsmyndigheten eller ens läkarkommittén definierat den metod som
läkarkommittén skall tillämpa när den identifierar och fördelar de olika faktorer
som bidragit till uppkomsten en av yrkessjukdom för en tjänsteman. Det är endast
genom att i förväg bestämma denna metod som det går att undvika att
läkarkommittén behandlar identiska eller liknande situationer på olika sätt.
- 97.
- För det fjärde är den exakta procentuella fördelning som gjorts avseende de tre
orsakerna till sökandens sjukdom helt teoretisk. Denna sjukdom utgör resultatet av
en kombination av faktorer som är mycket nära knutna till varandra, varför det är
omöjligt att avgöra om sökandens sjukdom skulle ha uppkommit om en av dem
inte hade förelegat.
Förstainstansrättens bedömning
- 98.
- Förstainstansrätten erinrar om att enligt fast rättspraxis kräver regeln om
överensstämmelse mellan klagomålet och den förda talan vid äventyr av avvisning
att en grund som åberopas inför gemenskapens domstolar redan måste ha
åberopats under det administrativa förfarandet, så att tillsättningsmyndigheten har
haft möjlighet att i tillräcklig detalj ta del av den kritik som den berörde har
formulerat mot det ifrågasatta beslutet. Av rättspraxis framgår också att även om
den talan som förs vid gemenskapens domstolar endast kan innehålla de ”punkter
för bestridande” som rör samma sak som de som har åberopats i klagomålet, kan
dessa punkter för bestridande inför gemenskapens domstolar utvecklas genom att
grunder och argument framförs som inte nödvändigtvis fanns med i klagomålet,
men som har nära samband med detta (se bland annat domstolens dom av den 14
mars 1989 i mål 133/88, Del Amo Martinez mot parlamentet, Rec. 1989, s. 689,
punkterna 9 och 10, och förstainstansrättens dom av den 29 mars 1990 i mål T-57/89, Alexandrakis mot kommissionen, Rec. 1990, s. II-143, punkterna 8 och 9, och
ovan nämnda dom i målet Allo mot kommissionen, punkt 26).
- 99.
- Det skall även anmärkas att eftersom det administrativa förfarandet är informellt,
och de berörda vanligtvis i detta skede agerar utan hjälp av en advokat, skall
myndigheten inte tolka klagomålen restriktivt, utan tvärtom inta en generös
inställning vid handläggningen av dem (ovan nämnda dom i målet Del Amo
Martinez mot parlamentet, punkt 11).
- 100.
- I det aktuella fallet konstaterar förstainstansrätten att sökandens klagomål av den
5 juli 1995 inte bara saknar hänvisning till grunden om åsidosättande av
likabehandlingsprincipen utan även helt saknar uppgifter som gör att svaranden ens
med ansträngning för att tolka klagomålet generöst kan se något tecken på att
sökanden önskade åberopa denna princip.
- 101.
- Mot denna bakgrund kan sökandens fjärde grund inte upptas till sakprövning.
- 102.
- Av samtliga överväganden ovan följer att sökandens yrkande om ogiltigförklaring
av svarandens beslut av den 11 april 1995 inte kan bifallas, i den mån beslutet
grundas på en invaliditetsgrad om 6 procent för beräkning av den ersättning som
avses i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna.
Yrkandet om förpliktande för svaranden att utbetala 1 973 541 BFR
- 103.
- I sin replik har sökanden även yrkat att svaranden skall förpliktas att betala henne
1 973 541 BFR (se punkt 19 ovan). Detta yrkande syftar till ersättning för den
skada som hon påstår sig ha lidit till följd av olika fel och underlåtelser som
svaranden har begått i behandlingen av hennes ärende.
- 104.
- I detta avseende erinrar förstainstansrätten om att enligt artikel 44 i
rättegångsreglerna är parterna skyldiga att definiera föremålet för talan i ansökan.
Även om det enligt bestämmelserna i artikel 48.2 i rättegångsreglerna är möjligt att
under vissa förhållanden åberopa nya grunder under rättegången, kan dessa
bestämmelser inte i något fall tolkas som att de tillåter en sökande att vända sig till
gemenskapens domstolar med nya yrkanden och på detta sätt ändra föremålet förtalan (se exempelvis domstolens dom av den 25 september 1979 i mål 232/78,
kommissionen mot Frankrike, Rec. 1979, s. 2729, punkt 3, och av den 18 oktober
1979 i mål 125/78, Gema mot kommissionen, Rec. 1979, s. 3173, punkt 26, och
förstainstansrättens dom av den 18 september 1992 i mål T-28/90, Asia Motor
France m.fl. mot kommissionen, Rec. 1992, s. II-2285, punkt 43, och den 5 juni
1996 i mål T-398/94, Kahn Scheepvaart mot kommissionen, REG 1996, s. II-477,
punkt 20).
- 105.
- I det aktuella fallet har sökanden under rättegången till sitt yrkande om
ogiltigförklaring lagt ett skadeståndsyrkande, så att arten av den ursprungliga tvisten
har ändrats (förstainstansrättens dom av den 21 mars 1996 i mål T-10/95, Chehab
mot kommissionen, REGP 1996, s. II-419, punkt 66).
- 106.
- Förstainstansrätten konstaterar dessutom att det ovan nämnda yrkandet inte har
ett tillräckligt nära samband med yrkandet om ogiltigförklaring. Eftersom det
handlar om ett tjänstemannamål är dess upptagande till sakprövning underkastat
villkoret att det administrativa förfarande som föreskrivs i artiklarna 90 och 91 i
tjänsteföreskrifterna har genomförts korrekt. Detta förfarande skulle med
nödvändighet ha börjat med en begäran från sökanden där hon uppmanar
tillsättningsmyndigheten att ersätta den skada hon har lidit och i förekommande fall
följas av ett klagomål mot beslutet om avslag på denna begäran
(förstainstansrättens dom av den 25 september 1991 i mål T-5/90, Marcato mot
kommissionen, Rec. 1991, s. II-731, punkterna 49 och 50, av den 16 juli 1992, Della
Pietra mot kommissionen, T-1/91, Rec. 1992, s. II-2145, punkt 34, av den 8 juni
1993 i mål T-50/92, Fiorani mot parlamentet, Rec. 1993, s. II-555, punkterna 45 och
46, ovan nämnda dom i målet Weir mot kommissionen, punkt 48, och ovan nämnda
dom i målet Chehab mot kommissionen, punkt 67).
- 107.
- Ett sådant administrativt förfarande har inte genomförts i det aktuella fallet.
- 108.
- Av detta följer att sökandens yrkande att svaranden skall förpliktas att utge
1 973 541 BFR skall avvisas.
- 109.
- Vad avser sökandens begäran att den text i läkarrapporten som upprättats av dr
de Meersman den 4 december 1990 skall strykas från ärendet (se punkt 24 ovan),
finner förstainstansrätten att den aktuella domen inte grundas på denna handling,
varför det saknas anledning att ta ställning till denna begäran.
- 110.
- Med hänsyn de överväganden som har beskrivits ovan skall talan ogillas i sin
helhet.
Rättegångskostnader
- 111.
- Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta
rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 88 skall dock, i tvister
mellan gemenskaperna och deras anställda, institutionerna bära sina kostnader.
Vardera parten skall således bära sina egna kostnader.
På dessa grunder beslutar
FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (fjärde avdelningen)
följande dom:
- 1.
- Talan ogillas.
- 2.
- Vardera parten skall bära sina egna rättegångskostnader.
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 9 juli 1997.
H. Jung
K. Lenaerts
Justitiesekreterare
Ordförande