PERSONALDOMSTOLENS DOM

(tredje avdelningen)

den 13 september 2011

Mål F-100/09

Christos Michail

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Tjänstemän – Rättskraft – Biståndsskyldighet – Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna – Mobbning”

Saken:      Talan som väckts med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, varigenom Christos Michail yrkar ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 9 mars 2009 om avslag på hans ansökan om bistånd vid mobbning samt att kommissionen ska förpliktas utge 30 000 euro i skadestånd till honom som ersättning för den ideella skada han har lidit.

Avgörande:      Talan ogillas. Sökanden ska bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Förfarande – Rättskraft – Räckvidd

2.      Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Beteende som är ägnat att misskreditera den berörde eller försämra dennes arbetsförhållanden – Krav på att beteendet ska upprepas – Krav på att beteendet är avsiktligt – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a.3)

3.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Tillsättning av personal – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 7)

4.      Tjänstemän – Organisation av tjänstegrenarna – Tillsättning av personal – Ändrad tjänsteplacering – Iakttagande av regeln att lönegrad ska motsvara tjänst – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 5 och 7)

1.      Rättskraften hos en dom kan utgöra hinder för att pröva en talan, om denna talan och den talan som gett upphov till den aktuella domen har samma parter, samma föremål och grundar sig på samma omständigheter. Den rättsakt som är föremål för talan om ogiltigförklaring utgör en avgörande omständighet för att definiera föremålet för talan.

Den omständigheten att talan väckt mot separata beslut som formellt har antagits av institutionen är inte tillräckligt för att dessa inte ska anses ha samma föremål, när de har väsentligen samma innehåll och grundar sig på samma motivering. Även om de argument som åberopats till stöd för en talan i viss mån överensstämmer med de som åberopats vid ett tidigare tillfälle utgör den senare talan inte en upprepning av den första utan gäller ett nytt föremål om nya rättsliga och sakliga grunder åberopats till stöd för denna talan.

(se punkterna 29-31)

Hänvisning till

Domstolen: 19 september 1985, Hoogovens Groep/Kommissionen, 172/83 och 226/83, punkt 9; 27 oktober 1987, Diezler m.fl./CES, 146/85 och 431/85, punkterna 14–16

Förstainstansrätten: 5 juni 1996, NMB m.fl./Kommissionen, T‑162/94, punkterna 37 och 38; 12 december 1996, Altmann m.fl./Kommissionen, T‑177/94 och T‑377/94, punkt 52

Europeiska unionens tribunal: 25 juni 2010, Imperial Chemical Industries/Kommissionen, T-66/01, punkt 197

2.      I artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna, som trädde i kraft den 1 maj 2004, definieras mobbing som ”olämpligt uppträdande” som förutsätter att två kumulativa villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att det ska röra sig om ett uppträdande ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt”, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar, vilket innebär att mobbningen ska förstås som en tidsmässig process och innefattar ”avsiktliga” handlingar som upprepas eller fortlöper. Det andra villkoret, som skiljs från det första genom konjunktionen ”och” förutsätter att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar är kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Den omständigheten att adjektivet ”avsiktliga” avser det första villkoret och inte det andra leder till en dubbel slutsats. De beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna ska vara uppsåtliga, vilket från denna bestämmelse utesluter beteenden som råkar uppkomma oavsiktligt. Det krävs däremot inte att de beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar har begåtts med uppsåt att kränka en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan mobbing enligt artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna föreligga även om det inte har visats att mobbaren genom sina handlingar hade för avsikt att misskreditera offret eller avsiktligen försämra dess arbetsförhållanden. Det är tillräckligt att handlingarna, under förutsättning att de är avsiktliga i sig, objektivt sett har medfört sådana konsekvenser.

Personaldomstolen har vidare i sin dom av den 9 december 2009 i mål F-52/05, Q/Commission, funnit att ett uppträdande, tidigare för att anses utgöra mobbning, utifrån objektiva omständigheter skulle visas vara avsiktligt och att en sökande, oberoende av den subjektiva uppfattning hon kunde ha avseende de omständigheter som påstås, skulle lägga fram bevisning utifrån vilken det är möjligt att fastställa att hon utsatts för ett uppträdande som objektivt syftat till att misskreditera henne eller avsiktligen försämra hennes arbetsförhållanden. Personaldomstolen bedömde emellertid att denna rättspraxis inte gjorde sig gällande i mål som avser uppträdanden som inträffat innan artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna trädde i kraft eftersom det just är bedömningen av resultatet av denna rättspraxis som har lett till antagandet av denna artikel.

(se punkterna 55 och 56)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 9 december 2009, Q/Kommissionen, F-52/05, punkterna 135 och 140; 9 mars 2010, N/Parlamentet, F‑26/09, punkt 72

3.      Institutionerna tillerkänns ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid organiseringen av sina tjänster i förhållande till de uppdrag de har tilldelats och vid tillsättningen av den personal de i detta avseende förfogar över. Tillsättningen ska emellertid ske i tjänstens intresse och med hänsyn till regeln om att lönegrad ska motsvara tjänsten. Med beaktande av detta stora utrymme för skönsmässig bedömning ska unionsdomstolens prövning av villkoret avseende tjänstens intresse begränsas till frågan huruvida tillsättningsmyndigheten har hållit sig inom rimliga icke-klandervärda gränser och inte använt sitt bedömningsutrymme på ett uppenbart felaktigt sätt.

(se punkterna 58 och 59)

Hänvisning till

Domstolen: 23 juni 1984, Lux, 69/83, punkt 17; 7 mars 1990, Hecq/Kommissionen, C-116/88 och C-149/88, punkt 11

Förstainstansrätten: 16 december 1993, Turner/Kommissionen, T‑80/92, punkt 53; 12 december 2000, Dejaiffe/harmoniseringsbyrån, T‑223/99, punkt 53; 21 september 2004, Soubies/Kommissionen, T‑325/02, punkt 50

Personaldomstolen: 4 juni 2009, Plasa/Kommissionen, F‑52/08, punkt 77

4.      Den omständigheten att en tjänsteman besitter starka kvaliteter innebär inte att denne inte kan bli föremål för förflyttning. Även om institutionen visserligen har intresse av att placera en tjänsteman på en tjänst som motsvarar dennes kompetens och ambitionsnivå kan andra hänsyn, med förbehåll för regeln om att lönegrad ska motsvara tjänsten, leda till att tjänstemannen ska placeras på en annan tjänst. Det följer visserligen av artiklarna 5 och 7 i tjänsteföreskrifterna att en tjänsteman har rätt att kräva att de arbetsuppgifter denne tilldelas i deras helhet står i överensstämmelse med en tjänst som motsvarar dennes lönegrad inom lönehierarkin. Varje minskning av den berördes ansvar medför emellertid inte ett åsidosättande av dessa bestämmelser. Ett sådant åsidosättande uppkommer endast om tjänstemannens nya åtaganden i deras helhet klart understiger de som skulle motsvara dennes lönegrad och tjänst med beaktande av deras beskaffenhet, betydelse eller omfång.

(se punkterna 64 och 65)

Hänvisning till

Domstolen: 23 mars 1988, Hecq/Kommissionen, 19/87, punkt 8

Förstainstansrätten: 7 februari 2007, Caló/Kommissionen, T‑118/04 och T‑134/04, punkt 99