BESLUT MEDDELAT AV PERSONALDOMSTOLENS ORDFÖRANDE
den 14 juli 2010
Mål F-41/10 R
Moises Bermejo Garde
mot
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK)
”Personalmål – Interimistiskt förfarande – Begäran om uppskov med verkställighet – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Föreligger inte ”
Saken: Talan väckt med stöd av artiklarna 278 FEUF och 157 EA, samt artikel 279 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106 a, varigenom Moises Bermejo Garde har yrkat uppskov med verkställigheten av det beslut som ordföranden vid EESK antog den 13 april 2010, om att omplacera honom från och med den 6 april 2010, från position som enhetschef till EESK:s logistiska avdelning.
Avgörande: Begäran om interimistiska åtgärder avslås. Beslut om rättegångskostnader meddelas senare.
Sammanfattning
1. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Fumus boni juris – Situation som ställer krav på skyndsamhet – Kumulativ karaktär
(Artikel 278 FEUF och 279 FEUF; domstolens stadga, artikel 39 och bilaga I, artikel 7.1; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102.2)
2. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Interimistiska åtgärder – Villkor för beviljande – Allvarlig och irreparabel skada – Bevisbörda
(Artikel 278 FEUF och 279 FEUF; personaldomstolens rättegångsregler, artikel 102.2)
3. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Villkor för beviljande – Allvarlig och irreparabel skada – Sökandens intresse av att beviljas det begärda uppskovet – Negativt förvaltningsbeslut
(Artikel 278 FEUF)
4. Interimistiskt förfarande – Gemenskapsdomstolarnas behörighet i interimistiska förfaranden – Utfärdande av interimistiska förelägganden (Artkel 279 FEUF; domstolens stadga, artikel 39)
5. Interimistiskt förfarande – Uppskov med verkställigheten – Uppskov med verkställigheten av ett beslut om omplacering
(Artikel 278 FEUF)
1. Enligt å ena sidan artiklarna 278 FEUF, 279 FEUF samt 157 EA, och, å andra sidan, artikel 39 i domstolens stadga, vilken är tillämplig på personaldomstolen enligt artikel 7.1 i bilagan till denna stadga, kan personaldomstolen om omständigheterna påkallar det besluta om uppskov med verkställigheten av en omtvistad rättsakt eller vidta andra interimistiska åtgärder. Enligt artikel 102.2 i rättegångsreglerna ska en ansökan om interimistiska åtgärder ange föremålet för talan, de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet samt de faktiska och rättsliga grunder på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad (fumus boni juris). Villkoren avseende kravet på skyndsamhet och fumus boni juris är kumulativa, vilket innebär att det inte kan förordnas om interimistiska åtgärder när ett av villkoren inte är uppfyllt. Vid denna helhetsbedömning i det interimistiska förfarandet förfogar rätten dessutom över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning och är fri att med avseende på de särskilda omständigheterna i fallet i fråga avgöra sättet att pröva om dessa villkor är uppfyllda liksom i vilken ordning denna prövning ska utföras, då det inte finns någon bestämmelse i vilken det föreskrivs ett redan upprättat analysschema för bedömningen av om det är nödvändigt att bevilja interimistiska åtgärder.
(se punkterna 19–22)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 9 augusti 2001, De Nicola mot revisionsrätten, T‑120/01 R, REGP 2001, s. I‑A‑171 och II‑783, punkterna 12 och 13
Personaldomstolen: 31 maj 2006, Bianchi mot ETF, F‑38/06 R, REGP 2006, s. I‑A‑1‑27 och II‑A‑1‑93, punkterna 20 och 22
2. Syftet med förfaranden om interimistiska åtgärder är inte att säkerställa skadeersättning utan att garantera att avgörandet i sak får full verkan. Om detta mål ska uppnås måste de sökta åtgärderna vara brådskande på ett sådant sätt att det är nödvändigt, för att inte allvarligt och irreparabelt skada sökandens intressen, att de beslutas och får verkningar innan målet i avgörs sak. Det åligger den part som har ansökt om interimistiska åtgärder att styrka att han inte kan invänta avgörandet i huvudsaken utan att åsamkas en skada av denna art. Domstolen kan härvid endast beakta en allvarlig och irreparabel skada i den mån den ifrågavarande skadan kan komma att drabba den part som har ansökt om den interimistiska åtgärden.
(se punkterna 25, 28 och 85)
Hänvisning till
Domstolen: 25 mars 1999, Willeme mot kommissionen, C‑65/99 P(R), REG 1999, s. I‑1857, punkt 62
Förstainstansrätten: 10 september 1999, Elkaïm och Mazuel mot kommissionen, T‑173/99 R, REGP 1999, s. I‑A‑155 och II‑811, punkt 25; 21 maj 2001, Schaefer mot kommissionen, T‑52/01 R, REGP 2001, s. I‑A‑115 och II‑543, punkt 47; 19 december 2002, Esch-Leonhardt m.fl. mot ECB, T‑320/02 R, REGP 2002, s. I‑A‑325 och II‑1555, punkt 27
3. En begäran om uppskov med verkställighet kan i princip inte göras vad avser ett negativt förvaltningsbeslut eftersom beviljandet av uppskov i detta fall inte kan påverka sökandens situation. Det kan emellertid tänkas att uppskov med verkställigheten av en negativ rättsakt beviljas när ett negativt beslut innebär att sökandens aktuella situation inte bibehålls och därmed medför att dennes situation förändras. Ett negativt beslut som inte innebär någon förändring av sökandens situation kan emellertid inte bli föremål för sådant uppskov.
(se punkterna 38, 40 och 42)
Hänvisning till
Domstolen: 23 mars 1988, La Terza mot domstolen, 76/88 R, REG 1988, s. 1741, punkt 18; 30 april 1997, Moccia Irme mot kommissionen, C‑89/97 P(R), REG 1997, s. I‑2327, punkt 45
4. Den domstol som ska fatta det interimistiska beslutet kan inte bara kan besluta om olika former av ingripanden för att uppfylla de speciella kraven i det enskilda fallet, utan kan också helt enkelt uppmana någon att respektera befintliga regler. En sådan uppmaning kan nämligen utgöra ett lämpligt medel som överensstämmer med de principer som styr det interimistiska förfarandet och säkerställa ett lämpligt provisoriskt skydd för sökandens rättigheter.
(se punkt 44)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 12 december 1995, Connolly mot kommissionen, T‑203/95 R, REG 1995, s. II‑2919, punkterna 25, 43 och 44
5. Mot bakgrund av det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna förfogar över när det gäller att organisera sin verksamhet och, parallellt vid placeringen av dess personal, utgör ett beslut om omplacering, även om det orsakar olägenheter för den berörde tjänstemannen, inte en onormal och oförutsebar händelse i dennes karriär. Under dessa omständigheter kan ett uppskov med verkställigheten av ett sådant beslut endast motiveras i undantagsfall av tvingande skäl på grund av att tjänstemannen kan förorsakas allvarlig och irreparabel skada.
(se punkt 47)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 12 juli 1996, Presle mot Cedefop, T‑93/96 R, REGP 1996, s. I‑A‑369 och II‑1093, punkt 45