Language of document : ECLI:EU:C:2019:1014

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA

föredraget den 26 november 2019(1)

Mål C627/19 PPU

Openbaar Ministerie

mot

ZB

(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna))

”Begäran om förhandsavgörande – Polissamarbete och straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder – Utfärdande rättslig myndighet – Europeisk arresteringsorder utfärdad av en belgisk åklagare – Krav på att det finns ett effektivt rättsmedel mot ett beslut om utfärdande av en europeisk arresteringsorder”






1.        EU-domstolen ställs nu åter genom begäran om förhandsavgörande i ett antal fall inför frågan om en åklagarmyndighet (i förevarande fall i Belgien) kan kvalificeras som en ”utfärdande rättslig myndighet” av en europeisk arresteringsorder i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584/RIF.(2)

2.        De betänkligheter som den hänskjutande domstolen har i detta mål och i målen C‑625/19 PPU och C‑626/19 PPU är desamma som de som en luxemburgsk domstol har gett uttryck för (mål C‑566/19 PPU) och avser särskilt hur domstolens dom OG och PI (åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau)(3) ska tolkas.

3.        Samma tvivel har framförts i fråga om åklagarmyndigheten i Sverige (mål C‑625/19 PPU) och i Frankrike (målen C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU), i vilka jag också föredrar mina förslag till avgörande denna dag.

4.        Medan frågan i mål C‑626/19 PPU avser europeiska arresteringsorder som utfärdats för lagföring, vill den hänskjutande domstolen i förevarande mål få klarhet i vad som gäller för europeiska arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff som utdömts enligt en lagakraftvunnen dom.

5.        Eftersom min principiella ståndpunkt fortfarande är den jag redogjorde för i målen OG (åklagarmyndigheten i Lübeck) och PI (åklagarmyndigheten i Zwickau)(4) och PF (Litauens riksåklagare),(5) kommer jag att ägna dagens övriga förslag till avgöranden åt tolkningen av domen OG och PI (åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) samt av den dom som meddelades den 9 oktober 2019(6) i ett annat liknande mål.

I.      Tillämpliga bestämmelser

A.      Unionsrätt

6.        Jag hänvisar till skälen 5, 6, 8, 10 och 12 samt till artiklarna 1 och 9 i rambeslutet, såsom dessa skäl och artiklar återges i förslaget till avgörande OG och PI (åklagarmyndigheterna i Lübeck och Zwickau).

B.      Nationell rätt

7.        Enligt de uppgifter som lämnats av den belgiska regeringen föreskrivs i wet van 19 december 2003 betreffende het Europees aanhoudingsbevel (lag av den 19 december 2003 om den europeiska arresteringordern)(7) följande, i artikel 32:(8)

”1.      När det kan antas att en person som söks för lagföring befinner sig i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, ska förundersökningsdomaren, eller åklagarmyndigheten i samband med verkställighet av den arresteringsorder som i förekommande fall har utfärdats av domstolen, utfärda en europeisk arresteringsorder i den form och på de villkor som anges i artiklarna 2 och 3. En europeisk arresteringsorder som utfärdas för lagföring får endast utfärdas på de villkor som föreskrivs i lagen av den 20 juli 1990 om häktning.

2.      När det kan antas att en person som söks för verkställighet av ett fängelsestraff eller en säkerhetsåtgärd befinner sig i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, ska åklagarmyndigheten utfärda en europeisk arresteringsorder i den form och på de villkor som anges i artiklarna 2 och 3.

Om straffet eller säkerhetsåtgärden, i ett sådant fall, har utdömts genom tredskodom och om den eftersökta personen inte har kallats personligen eller på annat sätt informerats om tid och plats för den förhandling som föregick tredskodomen, ska det i den europeiska arresteringsordern anges att den eftersökta personen har möjlighet att överklaga i Belgien och dömas i sin närvaro.

…”

8.        I artikel 28/1 i wet van 20 juli 1990 betreffende de voorlopige hechtenis (lag av den 20 juli 1990 om häktning)(9) anges följande:

”Domstolen får, alltefter omständigheterna, utfärda en arresteringsorder om den misstänkte inte kan inställa sig personligen på grund av att han eller hon är frihetsberövad i utlandet och har ansökt om att vara personligen närvarande.”

II.    Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

9.        Den 24 april 2019 utfärdade åklagarmyndigheten i Bryssel (Belgien) en europeisk arresteringsorder för verkställighet av en dom som meddelats mot ZB den 7 februari 2019 av Franstalige rechtbank van eerste aanleg van Brussel (franskspråkig domstol i första instans i Bryssel, Belgien).(10)

10.      Efter det att ZB gripits i Nederländerna den 3 maj 2019 översändes den europeiska arresteringsordern till Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna), som beslutade att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Om syftet med en europeisk arresteringsorder är verkställighet av ett frihetsstraff som dömts ut i ett verkställbart avgörande av en domare eller domstol – och den europeiska arresteringsordern har utfärdats av en åklagare som deltar i rättskipningen i den utfärdande medlemsstaten och det finns garantier för att åklagaren agerar självständigt vid utövandet av sitt uppdrag i samband med utfärdandet av en europeisk arresteringsorder – gäller då fortfarande villkoret att ett beslut om utfärdande av en europeisk arresteringsorder, och särskilt frågan om beslutet är proportionerligt eller ej, ska kunna överklagas till domstol på ett sätt som till fullo uppfyller kraven på ett effektivt domstolsskydd?”

III. Förfarandet vid domstolen

11.      Målet registrerades vid domstolen den 22 augusti 2019. Eftersom ZB är frihetsberövad ansökte den hänskjutande domstolen om att målet skulle handläggas enligt förfarandet för brådskande mål, vilket domstolen beviljade.

12.      ZB, den belgiska och den nederländska regeringen, den nederländska åklagarmyndigheten och kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.

13.      Offentlig förhandling ägde rum den 24 oktober 2019, samtidigt med förhandlingarna i målen C‑566/19 PPU, C‑626/19 PPU och C‑625/19 PPU. Vid denna förhandling deltog JR, YC, XD, ZB, åklagarmyndigheten i Luxemburg, åklagarmyndigheten i Nederländerna, den nederländska, den franska, den svenska, den belgiska, den irländska, den spanska, den italienska och den finländska regeringen samt kommissionen.

IV.    Bedömning

A.      Inledande anmärkning

14.      Den fråga som formulerats i detta mål är densamma som den första frågan i mål C‑626/19 PPU. Jag har redogjort för min bedömning av den frågan i det förslag till avgörande som också föredras i dag.

15.      I det förslaget granskar jag inte bara domstolsprövningen av de europeiska arresteringsorder som beslutas av åklagarmyndigheten (som denna begäran om förhandsavgörande gäller), utan även om de enskilda åklagarna kan kvalificeras som en ”utfärdande rättslig myndighet” i den mening som avses i rambeslutet.

16.      I förevarande mål har Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) dragit slutsatsen att den belgiska åklagarmyndigheten får utfärda en europeisk arresteringsorder, eftersom den har en sådan självständig karaktär som utmärker den ”utfärdande rättsliga myndigheten” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet.

17.      Eftersom den belgiska åklagarmyndighetens oberoende inte har varit föremål för diskussion i detta mål, har det inte inkommit sådana uppgifter som är nödvändiga för att kunna bedöma om åklagarna vid myndigheten, i enlighet med dess konstitutionella ställning och dess organisatoriska och funktionella struktur, har den profil som domstolen har krävt i domen av den 27 maj 2019, PF (Litauens riksåklagare).(11) Jag kan därför inte uttala mig i detta avseende.

B.      Domstolsprövningen av en europeisk arresteringsorder som utfärdats av åklagarmyndigheten

18.      Mitt förslag till avgörande i de förenade målen C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU rör domstolsprövningen av europeiska arresteringsorder som utfärdas för lagföring.

19.      I det hänseendet drar jag slutsatsen att en domstolsprövning som sker i samband med att den nationella arresteringsordern beslutas på grund av sin beskaffenhet inte kan anses uppfylla de ”krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd” i den mening som avses i punkt 75 i domen OG och PI (åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), vilket är ett skydd som alltid gäller för den berörda personen och som tillgodoses genom ett förfarande där den berörde kan utöva sin rätt till försvar genom att ingripa och delta.(12)

20.      Följaktligen kan prövningen av huruvida kraven har iakttagits för att kunna utfärda en europeisk arresteringsorder som beslutats av en åklagare som kan betraktas som ”den utfärdande rättsliga myndigheten”, i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet, göras före utfärdandet av den europeiska arresteringsordern. Detta hindrar dock inte att den berörda personen ska ha rätt att väcka talan mot denna europeiska arresteringsorder, efter det att den utfärdats.

21.      Det ovanstående, som gäller för europeiska arresteringsorder som utfärdas för lagföring, gäller även för europeiska arresteringsorder som utfärdas i syfte att verkställa en dom.

22.      Opportunitetsprincipen är normalt inte tillämplig vid utfärdandet av en europeisk arresteringsorder för att verkställa en dom, utan lagen ska normalt tillämpas strikt (det vill säga att domen i vilken lagen tillämpas på den konkreta situationen ska verkställas).

23.      Det skulle således kunna antas att en dom, när den har meddelats, ovillkorligen ska verkställas och att det automatiskt ska utfärdas en europeisk arresteringsorder om den fällda personen befinner sig i en annan medlemsstat.

24.      En förutsättning för att utfärda en europeisk arresteringsorder är emellertid inte enbart att det finns en nationell arresteringsorder eller, såsom i förevarande fall, en lagakraftvunnen dom om frihetsberövande. Utöver denna förutsättning gäller även att det inte får framstå som oproportionerligt att utfärda en europeisk arresteringsorder. Prövningen av huruvida åtgärden är proportionerlig ankommer på domstolarna, antingen ex officio eller genom fastställelse av åklagarmyndighetens beslut,(13) eller i samband med en talan som väcks av den berörda personen.

25.      Lagstiftaren har redan gjort en betydande proportionalitetsbedömning. Det är nämligen enligt rambeslutet inte möjligt att utfärda europeiska arresteringsorder i syfte att verkställa frihetsberövande straff som är kortare än fyra månader.(14)

26.      Huruvida det är proportionerligt att utfärda en europeisk arresteringsorder beror emellertid inte enbart på varaktigheten av det frihetsberövande straff som fastställs i en dom. Till denna omständighet ska läggas ytterligare en, som är minst lika relevant, nämligen hur lång tid det frihetsberövande kan antas vara som beror på den verkställande medlemsstatens handläggning av den europeiska arresteringsordern. I förekommande fall måste det beaktas ”vilka effekter som överlämnandeförfarandet och överföringen av [en person som är bosatt i en annan medlemsstat] får för denna persons sociala förhållanden och familjerelationer”.(15)

27.      Det är riktigt att det frihetsberövande som personen varit utsatt för i den verkställande medlemsstaten måste avräknas från det straff som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten.(16) Beroende på omständigheterna kan personen till och med ha suttit frihetsberövad under denna tid, även om det straff vars verkställighet det rör sig om, på grund av sin typ, inte säkert leder till ett frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten.

28.      Den domstol som meddelar den fällande domen är nämligen inte skyldig att i detta skede nödvändigtvis överväga möjligheten att det utfärdas en europeisk arresteringsorder för att domen ska kunna verkställas. Det kan förekomma – och det är inte ovanligt – att det utfärdas en nationell arresteringsorder för att få den dömde att inställa sig och att det straff som dömts ut i domen därefter, antingen på grund av att denne ger in en välgrundad ansökan eller av andra skäl enligt nationell rätt, mildras eller upphävs, i förekommande fall på villkor att det ställs vissa garantier.

29.      En europeisk arresteringsorder behöver således inte ovillkorligen följa på en fällande dom. Den dömande domstolen (eller något annat behörigt rättsligt organ) ska, i egenskap av den domstol som ska säkerställa ett effektivt domstolsskydd, med beaktande av proportionalitetsprincipen besluta om den ska vända sig till den verkställande medlemsstaten för att få den dömde överlämnad eller om den ska avstå från detta.

30.      I detta sammanhang kan det ha betydelse hur lång tid som har förflutit från det att domen meddelades till dess att den europeiska arresteringsordern utfärdades. Det finns ibland en risk för att åtgärden vidtas för sent, även om bedömningen av huruvida det är proportionerligt att utfärda en europeisk arresteringsorder redan har gjorts i den fällande domen.(17)

31.      Om utfärdandet av en europeisk arresteringsorder dröjer kan den proportionalitetsprövning som underförstått eller uttryckligen gjorts i domen ha förlorat sin aktualitet. Bland de faktorer som är avgörande för bedömningen av om det är proportionerligt att utfärda en europeisk arresteringsorder är den eventuella tid personen varit frihetsberövad i den verkställande medlemsstaten. Detta är en tidsperiod som måste vägas in vid bedömningen av om utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, med hänsyn till den eftersökta personens förhållanden och arten av den olagliga handling han eller hon är eftersökt för, är proportionerlig eller inte.

32.      I linje med detta är det inte uteslutet att den eftersökta personen, vid den tidpunkt då den europeiska arresteringsordern utfärdas, har skapat en anknytning till den verkställande medlemsstaten som är tillräcklig för att rambeslut 2008/909/RIF ska kunna tillämpas.(18) Om så är fallet måste det övervägas om det straff för vilket den europeiska arresteringsordern utfärdas kan verkställas i denna medlemsstat.

33.      Av detta följer att europeiska arresteringsorder som utfärdas i syfte att kunna verkställa en fällande dom kan medföra ytterligare problem som inte är begränsade till att bara konstatera att den aktuella domen finns och att det i den dömts ut en frihetsberövande påföljd. Om dessa europeiska arresteringsorder utfärdas av en enskild åklagare vid åklagarmyndigheten ska den berörda personen ha möjlighet att få beslutet prövat i domstol.

34.      Jag anser således att rätten att kunna överklaga till domstol, som gäller för europeiska arresteringsorder som utfärdas för lagföring, även gäller för europeiska arresteringsorder som utfärdas för att kunna verkställa en dom.

V.      Förslag till avgörande

35.      Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår jag att domstolen ska svara Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) på följande sätt:

”Europeiska arresteringsorder som utfärdats av åklagarmyndigheten i syfte att kunna verkställa ett fängelsestraff som dömts ut genom en lagakraftvunnen dom ska kunna överklagas till domstol på samma sätt som de europeiska arresteringsordnar som utfärdas för lagföring.”


1      Originalspråk: spanska.


2      Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslutet).


3      Dom av den 27 maj 2019, C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, nedan kallad domen i målet OG och PI (åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau).


4      Målen C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:337, nedan kallat förslag till avgörande OG och PI (åklagarmyndigheterna i Lübeck och Zwickau).


5      Mål C‑509/18, EU:C:2019:338; nedan kallat förslag till avgörande PF (Litauens riksåklagare).


6      Mål C‑489/19 PPU, NJ (åklagarmyndigheten i Wien), EU:C:2019:849; nedan kallad domen i målet NJ (åklagarmyndigheten i Wien).


7      Moniteur belge av den 22 december 2003, s. 60075.


8      I dess lydelse enligt artikel 13 i wet van 11 juli 2018 houdende diverse bepalingen in strafzaken (lag av den 11 juli 2018 om vissa straffrättsliga bestämmelser) (Moniteur belge av den 18 juli 2018, s. 57582) (nedan kallad 2018 års lag).


9      Bestämmelsen infördes genom artikel 12 i 2018 års lag.


10      Enligt beslutet om hänskjutande hade ZB dömts till fängelsestraff på 30 månader respektive ett år.


11      Mål C‑509/18, EU:C:2019:457, nedan kallad domen PF (Litauens riksåklagare).


12      Förslag till avgörande i målen C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, punkt 84.


13      Så skedde i det mål som avgjordes genom domen NJ (åklagarmyndigheten i Wien).


14      Artikel 2.1 i rambeslutet.


15      Domen NJ (åklagarmyndigheten i Wien), punkt 44.


16      Artikel 26.1 i rambeslutet.


17      Detta gäller även om det antas att utfärdandet av en europeisk arresteringsorder dröjer efter det att det fattats beslut om en nationell arresteringsorder, i vilken den rättsliga myndigheten har företagit en proportionalitetsprövning. Jag hänvisar till detta antagande i punkt 80 i förslaget till avgörande i målen C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU.


18      Rådets rambeslut av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27).