PERSONALDOMSTOLENS DOM
(tredje avdelningen)
den 7 juli 2010
Förenade målen F-116/07, F-13/08 och F-31/08
Stanislovas Tomas
mot
Europaparlamentet
”Personalmål – Tillfälligt anställda – Artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda – Uppsägning – Förtroende – Föregående samråd med parlamentets personalkommitté – Föreligger inte”
Saken: Talan väckt enligt artikel 236 EG och 152 EA, genom vilken Stanislovas Tomas har yrkat, i första hand, ogiltigförklaring av det beslut som den myndighet som har behörighet att sluta anställningsavtal vid parlamentet fattade den 26 mars 2007 om att säga upp hans anställning med verkan från den 1 juli 2007 och, i andra hand, ogiltigförklaring av samma myndighets beslut av den 10 juli 2007 om att säga upp hans anställning med verkan från den 16 oktober 2007 samt, under alla omständigheter, att parlamentet förpliktas att ersätta honom för den materiella och ideella skada han lidit genom att han blivit uppsagd.
Avgörande: Talan i målen F‑116/07 och F‑13/08 avvisas. Europaparlamentet förpliktas utge 1000 euro till Stanislovas Tomas som ersättning för den ideella skada han har lidit. Talan i mål F-31/08 ogillas i övrigt. Vardera parten ska stå sina rättegångskostnader i samtliga av målen F‑116/07, F‑13/08 och F‑31/08.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativa klagomål – Obligatoriskt – Talan har väckts innan klagomålet har avslagits – Avvisning
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91.2)
2. Institutionernas rättsakter – En allmän skyldighet att upplysa personer som rättsakter riktar sig till om vilka rättsmedel som finns tillgängliga och vilka tidsfrister som gäller för att utnyttja dessa – Föreligger inte
3. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Tillfälligt anställda som omfattas av artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda – Tillfälligt anställd som tjänstgör vid en politisk grupp inom parlamentet – Beslut om uppsägning
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 47 c i)
4. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Tillfälligt anställda som omfattas av artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda – Tillfälligt anställd som tjänstgör vid en politisk grupp inom parlamentet – Förtroendet har brutits – Beslut om uppsägning
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 2 c)
5. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Tillfälligt anställda som omfattas av artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda – Beslut om uppsägning – Skyldighet att i förväg underrätta personalkommittén
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 2 c)
6. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Tillfälligt anställda som omfattas av artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda – Beslut om uppsägning – Motiveringsskyldighet
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 2 c)
7. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Tillfälligt anställda som omfattas av artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda – Nödvändigt att det föreligger ett ömsesidigt förtroendeförhållande – Domstolsprövning – Räckvidd
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 2 c)
8. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Förfarande för att fastställa bristande arbetsinsats vad gäller tjänstemän – Ej tillämpligt på övriga anställda
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 51.1)
9. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Uppsägning av ett avtal ingånget på obestämd tid – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 47 c och 49.1)
10. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Administrationens omsorgsplikt – Principen om god förvaltningssed – Räckvidd – Skyldighet att vid bristande arbetsinsats erbjuda en tillfälligt anställd en annan tjänst – Föreligger inte
(Anställningsvillkoren för övriga anställda, artikel 2 c)
11. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Uppsägning av ett avtal ingånget på obestämd tid – Artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna är ej tillämplig
12. Tjänstemän – Tillfälligt anställda – Administrationens omsorgsplikt – Skyldighet att i individuella beslut som riktas till en tjänsteman eller annan anställd använda ett språk som denne helt behärskar
13. Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Villkor – Fel i tjänsten
(Artikel 236 EG)
1. En talan mot en rättsakt som går någon emot vilken antagits av tillsättningsmyndigheten ska i allmänhet föregås av ett administrativt klagomål som blivit föremål för ett uttryckligt eller underförstått avslagsbeslut. En talan som väcks innan detta administrativa förfarande avslutats ska avvisas med stöd av artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna på grund av att den väckts för tidigt.
(se punkt 64)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 18 december 2008, Belgien och kommissionen mot Genette, T‑90/07 P och T‑99/07 P, REG 2008, s. II‑3859, punkt 105 och där angiven rättspraxis
2. Det finns inte någon uttrycklig bestämmelse inom unionsrätten enligt vilken institutionerna har en allmän skyldighet att upplysa de personer som rättsakter riktar sig till om vare sig vilka rättsmedel som finns tillgängliga eller vilka tidsfrister som gäller för att utnyttja dessa.
(se punkt 87)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 22 december 2005, Gorostiaga Atxalandabaso mot parlamentet, T‑146/04, REG 2005, s. II‑5989, punkt 131; 11 november 2008, Speiser mot parlamentet, T‑390/07 P, REGP 2008, s. I‑B‑1‑63 och II‑B‑1‑427, punkt 31
3. Bedömningsförfarandet avseende en tillfälligt anställd och det förfarande som leder till beslutet att säga upp dennes anställningsavtal utgör två skilda förfaranden.
Det följer av artikel 47 c i i anställningsvillkoren för övriga anställda att anställningen för en tillfälligt anställd vars anställningsavtal är ingånget på obestämd tid upphör vid utgången av den uppsägningstid som föreskrivs i avtalet. I denna bestämmelse anges inte någon skyldighet att grunda uppsägningen av den berörde på dennes bedömningsrapporter, i motsats till vad som är fallet för en tjänsteman som, enligt artikel 51 i tjänsteföreskrifterna, endast kan sägas upp om flera på varandra följande rapporter visar på en bristande arbetsinsats.
(se punkterna 91 och 92)
4. Iakttagandet av rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person som kan leda till en rättsakt som går denne emot, utgör enligt fast rättspraxis en grundläggande unionsrättslig princip som ska iakttas även om förfarandet i fråga inte är reglerat.
Den berörde ska enligt denna princip ha getts tillfälle att före antagandet av det beslut som avser honom på ett meningsfullt sätt framföra sina synpunkter på huruvida de påstådda faktiska omständigheterna och förhållandena, på grundval av vilka beslutet antagits, verkligen föreligger och är relevanta.
Med hänsyn till att arbetsuppgifterna hos en politisk grupp är av specifik karaktär och att det i en sådan politisk miljö föreligger behov av att upprätthålla ett ömsesidigt förtroende mellan gruppen och de tjänstemän som uppehåller en tjänst hos denna grupp, kan den grund som avser kränkning av rätten till försvar inte med framgång göras gällande när det gäller ett beslut om uppsägning av en tillfälligt anställd som anställts enligt artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda vid en politisk grupp inom parlamentet.
Detta undantag från principen om iakttagande av rätten till försvar är tillämplig varje gång det är fråga om nödvändigheten av att upprätthålla ett ömsesidigt förtroende.
(se punkterna 98, 99 och 101)
Hänvisning till
Domstolen: 15 juli 1970, Buchler mot kommissionen, 44/69, REG 1970, s. 733, punkt 9; 10 juli 1986, Belgien mot kommissionen, 234/84, REG 1986, s. 2263, punkt 27, svensk specialutgåva, volym 8, s. 691; 3 oktober 2000, Industrie des poudres sphériques mot rådet, C‑458/98 P, REG 2000, s. I‑8147, punkt 99; 5 oktober 2000, Tyskland mot kommissionen, C‑288/96, REG 2000, s. I‑8237, punkt 99; 9 november 2006, kommissionen mot De Bry, C‑344/05 P, REG 2006, s. I‑10915, punkt 37
Förstainstansrätten: 28 januari 1992, Speybrouck mot parlamentet, T‑45/90, REG 1992, s. II‑33, punkt 94
Personaldomstolen: 24 februari 2010, P mot parlamentet, F‑89/08, punkt 32
5. Enligt lydelsen av artikel 10.1 i parlamentets interna bestämmelser för rekrytering av tjänstemän och övriga anställda kräver ”[v]arje förfarande som syftar till uppsägning av ett kontrakt för en tillfälligt anställd som har rekryterats till en politisk grupp … att personalkommittén underrättas i förväg, så att denna kan höra den berörda personen och kontakta anställningsmyndigheten.”
I artikel 10.1 i parlamentets interna bestämmelser föreskrivs således en skyldighet att underrätta personalkommittén, och det anges endast att denna underrättelse ska ske ”i förväg”, det vill säga före det ”förfarande som syftar till uppsägning av ett kontrakt för en tillfälligt anställd”, utan att det fastställs någon tidsfrist inom vilken anställningsmyndigheten ska uppfylla detta krav. Delgivningen av beslutet om uppsägning med den tillfälligt anställde utgör emellertid en väsentlig etapp i det ”förfarande som syftar till uppsägning av ett kontrakt för en tillfälligt anställd”. Anställningsmyndigheten måste följaktligen, i enlighet med lydelsen av denna bestämmelse, ovillkorligen underrätta personalkommittén innan den berörda personen delges beslutet om uppsägning.
Underlåtenheten att iaktta de förfaranderegler för antagandet av en rättsakt som den behöriga institutionen själv har fastställt utgör ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, i den mening som avses i artikel 230 andra stycket EG, som kan prövas av gemenskapsdomstolen, till och med ex officio. Ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, i den mening som avses i artikel 230 andra stycket EG, vilka är av grundläggande betydelse för rättssäkerheten, medför ogiltigförklaring av den rättsakt som är behäftad med felet, utan att det är nödvändigt att fastställa förekomsten av skada. Däremot kan en enkel överträdelse av förfarandebestämmelserna endast leda till en ogiltigförklaring av en rättsakt om det är fastställt att rättsakten hade kunnat få ett annat innehåll om överträdelsen inte hade ägt rum. Det ska således prövas huruvida åsidosättandet av skyldigheten att underrätta personalkommittén om ett förfarande som syftar till uppsägning av ett kontrakt för en tillfälligt anställd ska betecknas som ett åsidosättande av väsentliga formföreskrifter eller endast som en överträdelse av förfarandebestämmelserna.
Det framgår inte av lydelsen av den aktuella interna bestämmelsen att det är ett krav att personalkommittén ska yttra sig för att beslut om uppsägning av tillfälligt anställda som rekryterats enligt artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda ska bli giltiga. Om så var fallet borde en sådan bestämmelse innehålla en tidsfrist inom vilken personalkommittén var skyldig att yttra sig. Det är nämligen uteslutet att personalkommittén genom ett negativt yttrande eller genom att underlåta att agera kan hindra uppsägningen av ett anställningsavtal, vilken uppfyller villkoren i artikel 47.2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda.
En underlåtelse att iaktta formkravet att i förväg underrätta personalkommittén, vilket föreskrivs i parlamentets interna bestämmelser, kan inte, fastän det är av tvingande slag för den institution som frivilligt har antagit det, betecknas som ett åsidosättande av en väsentlig formföreskrift, i den mån underlåtenheten, trots att den utgör fel i tjänsten, inte på ett avgörande sätt har kunnat påverka fortskridandet av det förfarande som lett till uppsägning av den berördes anställning.
Ett åsidosättande av skyldigheten att i förväg underrätta personalkommittén kan inte medföra att beslutet om uppsägning ogiltigförklaras. Ett sådant åsidosättande utgör fel i tjänsten, vilket kan leda till att institutionen ådrar sig ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
(se punkterna 106, 107, 112, 113, 118–120, 122 och 124–126)
Hänvisning till
Domstolen: 23 februari 1988, Förenade kungariket mot rådet, 68/86, REG 1988, s. 855, punkterna 48 och 49, svensk specialutgåva, volym 9, s. 367; 6 april 2000, kommissionen mot ICI, C‑286/95 P, REG 2000, s. I‑2341, punkt 52
Förstainstansrätten: 19 maj 1994, Consorzio gruppo di azione locale ”Murgia Messapica” mot kommissionen, T‑465/93, REG 1994, s. II‑361, punkt 56; 14 juli 1997, B mot parlamentet, T‑123/95, REGP 1997, s. I‑A‑245 och II‑697, punkterna 34 och 39; 6 mars 2003, Westdeutsche Landesbank Girozentrale och Land Nordrhein-Westfalen mot kommissionen, T‑228/99 och T‑233/99, REG 2003, s. II‑435, punkt 143 och där angiven rättspraxis
Personaldomstolen: 16 april 2008, Doktor mot rådet, F‑73/07, REGP 2008, s. I‑A‑1‑91 och II‑A‑1‑479, punkt 88
6. När en tillfälligt anställd med tillsvidareanställning sägs upp är det särskilt viktigt att skälen till detta beslut, som en allmän regel, är klart uttryckta i skrift, helst i själva det aktuella beslutet. Det är nämligen denna rättsakt, vars lagenlighet ska bedömas med avseende på den tidpunkt då den antogs, som materialiserar institutionens beslut.
Skyldigheten att ange skälen till uppsägningen kan emellertid även anses ha iakttagits om den berörde på ett korrekt sätt har informerats om skälen vid möten med sina överordnade och om den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal fattar sitt beslut kort tid efter dessa möten. Nämnda myndighet kan även i förekommande fall komplettera motiveringen när den svarar på ett klagomål från den berörde.
(se punkt 133)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 26 oktober 2006, Landgren mot ETF, F‑1/05, REGP 2006, s. I‑A‑1‑123 och II‑A‑1‑459, punkt 79
7. Det är endast den politiska gruppen vid parlamentet som vederbörligen kan slå fast vad som krävs för att upprätthålla det ömsesidiga förtroendeförhållande som legat till grund för anställningen, på grundval av artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda, av en tillfälligt anställd.
Förekomsten av ett sådant ömsesidigt förtroende grundas inte på objektiva omständigheter och kan på grund av sin natur inte göras till föremål för domstolsprövning. Det omöjliga i att kontrollera huruvida ett förtroende föreligger eller har gått förlorat gäller delvis även prövningen av de skäl som har angetts till stöd för påståendet att förtroendet inte finns eller att det har gått förlorat.
(se punkterna 147–149)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: ovannämnda målet B mot parlamentet, punkt 73; 17 oktober 2006, Bonnet mot domstolen, T‑406/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑213 och II‑A‑2‑1097, punkterna 50 och 51
8. Det anges uttryckligen i anställningsvillkoren för övriga anställda vilka bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som ska vara analogt tillämpliga på övriga anställda. Det föreskrivs emellertid inte i anställningsvillkoren för övriga anställda att artikel 51.1 i tjänsteföreskrifterna, om hanteringen av bristande arbetsinsats hos tjänstemän, ska vara analogt tillämplig på tillfälligt anställda.
(se punkterna 154 och 155)
9. Den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal är inte ens när det föreligger ett fel som kan motivera uppsägning av disciplinära skäl av en tillfälligt anställd skyldig att inleda ett disciplinärt förfarande mot den berörde i stället för att använda sig av den rätt att ensidigt upphäva avtalet som föreskrivs i artikel 47 c i anställningsvillkoren för övriga anställda. Det är bara när nämnda myndighet har för avsikt att säga upp en tillfälligt anställd utan förvarning, med anledning av att vederbörande gravt har åsidosatt sina skyldigheter, som det disciplinära förfarande som föreskrivs i bilaga IX i tjänsteföreskrifterna – och som är analogt tillämplig på tillfälligt anställda – ska inledas, i enlighet med artikel 49.1 i anställningsvillkoren för övriga anställda.
(se punkt 158)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 24 april 2008, Longinidis mot Cedefop, F‑74/06, REGP 2008, s. I‑A‑1‑125 och II‑A‑1‑655, punkt 116; 7 oktober 2009, Y mot kommissionen, F‑29/08, REGP 2009, s. I‑A‑1‑393 och II‑A‑1‑2099, punkt 111
10. Administrationens omsorgsplikt gentemot sina anställda återspeglar den jämvikt mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som har införts genom tjänsteföreskrifterna i förhållandet mellan administrationen och dess anställda. Denna plikt innebär, liksom principen om god förvaltningssed, bland annat att administrationen, när den fattar beslut som rör en tjänstemans situation, ska ta hänsyn till samtliga omständigheter som kan vara avgörande för dess beslut och därvid beakta inte enbart tjänstens intresse utan även den berörde tjänstemannens intresse.
Administrationen kan inte vara skyldig att föreslå en tillfälligt anställd en ny tjänst, när vederbörande arbetsinsatser bedömts vara otillfredsställande. Om omsorgsplikten skulle leda till att möjligheten att förflytta den berörde omvandlades till en skyldighet, skulle den jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter som har införts genom tjänsteföreskrifterna i förhållandet mellan administrationen och dess anställda rubbas, trots att tjänsteföreskrifternas syfte just är att återspegla denna jämvikt.
Detta konstaterande gör sig gällande i det fall ett sådant anställningsavtal som avses i artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda sägs upp på grund av att förtroendet har gått förlorat, eftersom ett ömsesidigt förtroende enligt rättspraxis är en väsentlig del av ett sådant avtal.
Administrationen har dessutom ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra vilken kompetens som i tjänstens intresse ska krävas för att utföra bestämda uppgifter, och detta utrymme för skönsmässig bedömning är ännu större när det gäller sådana anställningsavtal som avses i artikel 2 c i anställningsvillkoren för övriga anställda .
(se punkterna 165, 166 och 168)
Hänvisning till
Domstolen: 4 februari 1987, Maurissen mot revisionsrätten, 417/85, REG 1987, s. 551, punkt 12
Personaldomstolen: ovannämnda målet Doktor mot rådet, punkt 41
11. Det framgår av själva lydelsen av artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna att den stadfäster principen om opartiskhet i domstolsförfaranden, utan att något sägs om tillämpning av principen i administrativa förfaranden.
En unionsinstitution kan inte betraktas som en ”domstol” i den mening som avses i artikel 6.1 i konventionen. Artikel 6.1 är följaktligen inte tillämplig på det beslut genom vilket den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal säger upp anställningsavtalet för en tillfälligt anställd.
(se punkterna 172–174)
Hänvisning till
Domstolen: 7 juni 1983, Musique Diffusion française m.fl. mot kommissionen, 100/80–103/80, REG 1983, s. 1825, punkt 7
Förstainstansrätten: 14 maj 1998, Enso Española mot kommissionen, T‑348/94, REG 1998, s. II‑1875, punkt 56
12. Även om frågan om vilket språk gemenskapsinstitutionerna ska använda i de beslut som riktas till deras personal inte regleras i tjänsteföreskrifterna ska institutionerna, i enlighet med omsorgsplikten, i individuella beslut som riktas till en tjänsteman eller annan anställd använda ett språk som vederbörande helt behärskar. Denna skyldighet gör sig i ännu högre grad gällande när institutionens beslut kan få följder för tjänstemannens eller den tillfälligt anställdes anställning.
(se punkt 199)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 23 mars 2000, Rudolph mot kommissionen, T‑197/98, REGP 2000, s. I‑A‑55 och II‑241, punkt 46
13. Vid en skadeståndstalan enligt artikel 236 EG krävs det att ett antal villkor är uppfyllda. Det beteende som institutionerna klandras för ska vara rättsstridigt, det ska föreligga en reell skada och det ska finns ett orsakssamband mellan detta beteende och den åberopade skadan.
Parlamentets underlåtenhet att uppfylla sin skyldighet att innan ett beslut att säga upp en tillfälligt anställd fattas underrätta personalkommittén om att ett förfarande för att säga upp den berörde ska inledas, är inte grund för att ogiltigförklara uppsägningsbeslutet. Detta förfarande fel utgör emellertid ett fel i tjänsten av sådant slag att institutionen ådrar sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.
Detta fel i tjänsten har nödvändigtvis medfört att den anställde upplever sig ha gått miste om möjligheten att kunna dra nytta av ett eventuellt ingripande från personalkommitténs sida till hans fördel, och det har således tveklöst åsamkat honom ideell skada.
(se punkterna 213–215)
Hänvisning till
Domstolen: 1 juni 1994: kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl., C‑136/92 P, REG 1994, s. I‑1981, punkt 42; 21 februari 2008, kommissionen mot Girardot, C‑348/06 P, REG 2008, s. I‑833, punkt 52
Förstainstansrätten: ovannämnda målet B mot parlamentet, punkt 39