PERSONALDOMSTOLENS DOM
(tredje avdelningen)
den 28 september 2011
Mål F‑9/10
AC
mot
Europeiska unionens råd
”Personalmål – Befordran – Befordringsförfarandet 2009 – Jämförelse av kvalifikationer – Uppenbart oriktig bedömning”
Saken: Talan väckt med stöd av artikel 270 FEUF, vilken är tillämplig på Euratomfördraget enligt dess artikel 106a, varigenom AC yrkar att rådets beslut att inte uppta hans namn på listan över tjänstemän som befordrats till lönegrad AD 13 under befordringsförfarandet 2009 ogiltigförklaras.
Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska ersätta sina rättegångskostnader.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
2. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
3. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
4. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
5. Tjänstemän – Befordran – Klagomål från en tjänsteman som inte har befordrats
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 25 andra stycket, 45 och 90.2)
6. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
7. Tjänstemän – Befordran – Jämförelse av kvalifikationer
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 45)
8. Tjänstemän – Institutionens omsorgsplikt
(Artikel 21 tredje stycket EG; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna artikel 41.4)
1. Det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna förfogar över vid jämförelsen av befordringsbara tjänstemäns kvalifikationer begränsas av nödvändigheten att genomföra denna jämförelse med omsorg och opartiskhet i tjänstens intresse och i enlighet med likabehandlingsprincipen. I praktiken ska granskningen göras på lika grund och utifrån jämförbara informationskällor.
(se punkt 14)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 15 september 2005, Casini mot kommissionen, T‑132/03, punkt 53
2. Det föreligger inte någon skyldighet för institutionerna att anta ett särskilt system för bedömning och befordran, med hänsyn till det stora utrymme för skönsmässig bedömning som de förfogar över vid uppfyllande av de syften som anges i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, i enlighet med deras behov av att organisering och personalförvaltning.
(se punkt 16)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 14 februari 2007, Simões Dos Santos mot harmoniseringsbyrån, T‑435/04, punkt132
3. Tillsättningsmyndigheten har, vid jämförelsen av de kvalifikationer som ska beaktas vid ett beslut om befordran enligt artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, ett mycket stort utrymme för eget skön, och unionsdomstolarnas prövning ska således begränsas till frågan huruvida institutionerna, med beaktande av de överväganden som den lagt till grund för sin bedömning, har hållit sig inom rimliga gränser och inte har använt sin befogenhet på ett uppenbart felaktigt sätt. Unionsdomstolarna kan således inte göra en egen prövning av tjänstemännens kvalifikationer och meriter som ersätter tillsättningsmyndighetens bedömning.
För att bevara den ändamålsenliga verkan av det utrymme för skönsmässig bedömning som lagstiftaren har avsett tillerkänna tillsättningsmyndigheten vid befordringsförfaranden kan unionsdomstolarna endast ogiltigförklara ett sådant beslut om det föreligger omständigheter som ger upphov till rimliga tvivel avseende tillsättningsmyndighetens bedömning, eller som till och med visar att denna är felaktig. Ogiltigförklaring på grund av en uppenbart felaktig bedömning är endast möjlig om det framgår av handlingarna i målet att tillsättningsmyndigheten har överträtt gränserna för detta utrymme för skönsmässig bedömning.
Det ankommer således inte på unionsdomstolarna att genomföra en omprövning i detalj av samtliga handlingar avseende befordringsbara tjänstemän för att säkerställa att de delar tillsättningsmyndighetens uppfattning. Om unionsdomstolarna genomförde en sådan prövning skulle de överträda gränserna för sin domstolsprövning och därmed ersätta tillsättningsmyndighetens bedömning med en egen prövning av tjänstemännens kvalifikationer.
(se punkterna 22–24)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: Domen i det ovannämnda målet Casini mot kommissionen, punkt 52
4. Enligt artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna medges institutionerna ett visst handlingsutrymme vad beträffar de faktiska förhållanden som ska beaktas vid jämförelsen av befordringsbara tjänstemäns kvalifikationer. Denna bestämmelse innehåller nämligen i detta avseende inte någon uttömmande uppräkning. I artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs nämligen att tillsättningsmyndigheten vid ”jämförelsen av kvalifikationerna … särskilt [ska] beakta tjänstemannens rapport, eventuella språkkunskaper som används i arbetet, utöver de fördjupade kunskaper i ett språk som tjänstemannen redan har visat … och i förekommande fall det ansvar tjänstemannen har”. Genom uttrycket ”särskilt” i denna bestämmelse preciseras de tre huvudsakliga förhållanden som måste beaktas vid ”jämförelsen av kvalifikationerna”. Det utesluts därmed inte att andra faktiska förhållanden som kan ge en bild av befordringsbara tjänstemäns kvalifikationer beaktas. Denna slutsats vederläggs inte av den omständigheten att tillsättningsmyndigheten i befordringsförfaranden – när de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer är likvärdiga vad avser de tre särskilda förhållanden som uttryckligen anges i artikel 45.1 i tjänsteföreskrifterna – endast i andra hand får beakta tjänstemännens åldrar eller tjänstgöringsperiod på arbetsplatsen eller i förevarande lönegrad. Varken ålder eller tjänstgöringsperiod kan nämligen i sig ge en bild av de befordringsbara tjänstemännens kvalifikationer. Det är av denna anledning som dessa förhållanden endast kan beaktas för att skilja på tjänstemän med likvärdiga kvalifikationer.
Institutionerna har ett visst handlingsutrymme vid bedömningen av den respektive betydelse som ska tillmätas var och en av de tre faktiska förhållanden som omnämns i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, vilka ska beaktas vid jämförelsen av befordringsbara tjänstemäns kvalifikationer. Bestämmelserna i denna artikel utesluter nämligen inte att en avvägning mellan dessa förhållanden görs när detta är motiverat.
(se punkterna 25 och 65)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 5 maj 2010, Bouillez m.fl. mot kommissionen, F‑53/08, punkt 50
5. Tillsättningsmyndigheten är inte skyldig att motivera beslut om befordran vad beträffar sökanden som uteslutits från urvalsförfarandet och detta gäller även beslut av nämnda myndighet att avslå en sökandens ansökan. Myndigheten ska däremot motivera ett beslut genom vilket ett klagomål som en sökanden har anfört i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna har avslagits. Motiveringen av detta beslut förmodas nämligen stämma överens med motiveringen av det beslut mot vilket klagomålet anförts.
(se punkt 29)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 29 maj 1997, Contargyris mot rådet, T‑6/96, punkt 147
6. Mot bakgrund av ordalydelsen i artikel 45 i tjänsteföreskrifterna, nämligen att tillsättningsmyndigheten vid ”jämförelsen av kvalifikationerna … särskilt [ska] beakta tjänstemannens … eventuella språkkunskaper som används i arbetet”, kan det inte anses strida mot denna artikel att vid bedömningen av tjänstemannens kvalifikationer endast beakta språk vars användning med hänsyn till de verkliga kraven i tjänsten innebär ett tillräckligt betydande mervärde för att förefalla nödvändiga för ett välfungerande utförande av arbetsuppgifterna.
(se punkt 61)
7. När det tillämpas på en domstol omfattar kravet på opartiskhet två aspekter. För det första ska domstolen vara subjektivt opartisk, det vill säga ingen av dess ledamöter får ge uttryck för partiskhet eller personliga förutfattade meningar, varvid denna personliga opartiskhet presumeras till dess att motsatsen bevisats. För det andra ska domstolen vara objektivt opartisk, det vill säga erbjuda tillräckliga garantier för att i detta avseende utesluta varje form av legitima tvivel.
Eftersom förfarandet för befordring av tjänstemän vid institutionerna inte är ett domstolsförfarande utan ett administrativt förfarande kan institutionen emellertid inte kvalificeras som ”domstol” i detta avseende. Det kan således inte krävas att samtliga krav som uppställs på ”domstolar” i denna rättspraxis iakttas vad gäller institutioner när de, inom ramen för ett befordringsförfarande, jämför befordringsbara tjänstemäns kvalifikationer.
Även om unionsdomstolarna har medgett att ett krav på opartiskhet åligger institutionerna ska det erinras om att beslut vid befordringsförfaranden antas på grundval av tidigare kännedom som hierarkiskt ovanstående har tillägnat sig avseende dessa tjänstemäns kvalifikationer under deras anställningsförhållande. I detta avseende handlar det således mindre om att utesluta varje förutfattad mening, inklusive en negativ sådan, och mer om att säkerställa att jämförelsen av befordringsbara tjänstemäns kvalifikationer dels är opartisk på så sätt att godtycklighet och diskriminering kan förebyggas, dels innebär likabehandling av alla kandidater i befordringsförfarandet.
(se punkterna 113–115)
Hänvisning till
Domstolen: 19 februari 2009, Gorostiaga Atxalandabaso mot parlamentet, C‑308/07 P, punkt 46
Förstainstansrätten: 19 mars 1998, Tzoanos mot kommissionen, T‑74/96, punkt 339; 10 juni 2008, Ceuninck mot kommissionen, T‑282/03, punkt 73
8. Det ankommer på institutionerna, i enlighet med deras omsorgsplikt, att till en tjänsteman rikta ett individuellt beslut avfattat på ett språk som denne behärskar. Den omständigheten att handlingar som institutionen riktar till en av sina tjänstemän är avfattade på ett annat språk än denne tjänstemans modersmål eller det språk denne har valt som första främmande språk, innebär inte i sig att tjänstemannens rättigheter åsidosätts, så länge tjänstemannen behärskar det språk som administrationen har använt så väl att vederbörande faktiskt och med lätthet kan ta del av innehållet i de ifrågavarande handlingarna.
Denna slutsats påverkas inte av argumentet att en tjänsteman med stöd av artikel 21 tredje stycket EG och artikel 41.4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har rätt att motta svar på skrivelser som han skickar på samma språk som det som inledningsvis har använts i skriftväxlingen.
(se punkterna 116 och 119)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 23 mars 2000, Rudolph mot kommissionen, T‑197/98, punkt 46; 17 maj 2006, Lavagnoli mot kommissionen, T‑95/04, punkt 48
Tribunalen: 3 februari 2011, Italien mot kommissionen, T‑205/07, punkterna 54 och 55