Language of document : ECLI:EU:F:2007:66

PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 17 april 2007

Förenade målen F-44/06 och F-94/06

C

och

F

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän – Artikel 78 i tjänsteföreskrifterna – Invaliditetspension – Åtgärder för att följa förstainstansrättens dom – Talan om ogiltigförklaring och skadestånd”

Saken: Talan väckt med stöd av artiklarna 236 EG och 152 EA, genom vilken sökanden har yrkat följande: i mål F-44/06 dels ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 13 juni 2005 att inte vidta någon åtgärd för att följa förstainstansrättens dom av den 23 november 2004 i mål T‑376/02 (REGP 2004, s. I‑A-349 och II‑1595), i vilket talan väckts av samma sökande, och av kommissionens beslut av den 23 februari 2006 enligt vilket sökanden pensioneras och beviljas invaliditetspension enligt bestämmelserna i artikel 78 andra stycket tjänsteföreskrifterna, i dess lydelse före den 1 maj 2004, med retroaktiv verkan från och med den 1 februari 2002, dels skadestånd med 15 000 euro på grund av att kommissionen har åsidosatt principen om iakttagande av en rimlig tidsfrist; i mål F-94/06 ogiltigförklaring av det ovannämnda beslutet av den 23 februari 2006, och skadestånd med 15 000 euro.

Avgörande: Europeiska gemenskapernas kommission skall utge skadestånd till sökanden med 2 000 euro för den ideella skada denne lidit. Talan ogillas i övrigt. Europeiska gemenskapernas kommission skall bära sin egen rättegångskostnad och ersätta två tredjedelar av sökandens rättegångskostnader i målen F-44/06, C mot kommissionen, och
F-94/06, F mot kommissionen.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Dom om ogiltigförklaring – Verkningar – Skyldighet att vidta verkställighetsåtgärder

(Artikel 233 EG; tjänsteföreskrifterna, artikel 53, bilaga VIII, artikel 14)

2.      Tjänstemän – Talan – Yrkande om skadestånd i samband med ett yrkande om ogiltigförklaring

(Artikel 233 EG; tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar – Åsidosättande av skyldigheten att vidta åtgärder för att följa en dom om ogiltigförklaring

(Artikel 233 EG)

1.      När tillsättningsmyndigheten skall följa en dom varigenom ett beslut att pensionera sökanden och bevilja denne invaliditetspension ogiltigförklaras endast på grund av att beslutet har fel rättslig grund men utan att alla skeden i beslutsförfarandet kritiseras, skall nämnda myndighet anta ett nytt beslut varigenom det felaktiga valet av rättslig grund rättas. Tillsättningsmyndigheten är dock inte skyldig att med retroaktiv verkan återinsätta den berörde i aktiv tjänst och är inte heller skyldig att anta ett beslut som endast har verkningar för framtiden, vilket skulle innebära ett förnekande av existensen av sökandens sjukdom och invaliditet, vilka vederbörligen konstaterats i det ogiltigförklarade beslutet. Tillsättningsmyndigheten kan således utan att åsidosätta det rättskraftiga avgörandet eller artikel 233 EG med retroaktiv verkan fastställa verkningarna av det nya beslutet att pensionera sökanden till sista dagen i den månad då det ogiltigförklarade beslutet hade antagits och rätten till invaliditetspension till första dagen i följande kalendermånad i enlighet med artikel 53 i tjänsteföreskrifterna och artikel 14 i bilaga VIII till nämnda tjänsteföreskrifter.

När tillsättningsmyndigheten skall ersätta ett beslut som gemenskapsdomstolen ogiltigförklarat med ett lagenligt beslut får den, vad gäller beslutets rättsliga grund, tillämpa bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som var i kraft vid den tidpunkt då det ogiltigförklarade beslutet antogs i stället för tjänsteföreskrifternas bestämmelser i deras lydelse vid tidpunkten då det nya beslutet antas.

(se punkterna 42 och 46–49)

Hänvisning till Förstainstansrätten: 19 april 1999, T‑305/94, T‑306/94, T‑307/94,
T‑313/04–T‑316/94, T‑318/94, T‑325/94, T‑328/94, T‑329/94 och T‑335/94, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 1999, s. II‑931, punkt 189, och där angiven rättspraxis; 23 november 2004, T‑376/02, O mot kommissionen, REGP 2004, s. I‑A‑349 och II‑1595

2.      Yrkanden om ersättning för den skada som sökanden lidit på grund av att en dom varigenom dennes talan om ogiltigförklaring bifalls har verkställts efter orimlig tid, eller inte alls har verkställts, har ett direkt samband med yrkandena om ogiltigförklaring av det beslut varigenom administrationen anser sig ha verkställt nämnda dom och kan därmed upptas till sakprövning även om någon föregående ansökan enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna inte har ingetts och även om dessa yrkanden framställts för första gången inom ramen för det klagomål som anförts mot detta beslut. Även om svaret på frågan huruvida skadeståndsyrkandena skall bifallas inte nödvändigtvis är beroende av om yrkandena om ogiltigförklaring bifalls kan, i den situationen när tjänstemannen anser att administrationen ännu inte har vidtagit de åtgärder som gemenskapsdomstolen kräver, skadeståndsyrkandena inte bedömas oberoende av frågan om nämnda administration genom de rättsakter som redan antagits har iakttagit det rättskraftiga avgörandet. Om nämnda rättsakter inte uppfyller kraven i den dom som meddelats till tjänstemannens fördel medför detta nämligen att det finns ytterligare stöd för yrkandena om skadestånd på grund av underlåtenheten att iaktta en rimlig frist. Det kan således inte anses att sökanden har grundat sina skadeståndsyrkanden endast på den omständigheten att åtgärder för att följa domen vidtagits för sent utan att det därvid riktas någon kritik mot innehållet i dessa åtgärder.

När det föreligger en dom om ogiltigförklaring är administrationen skyldig att handla och skall på eget initiativ vidta de åtgärder som krävs för att följa det rättskraftiga avgörandet utan att tjänstemannen behöver framställa begäran härom. Administrationens overksamhet kan i detta avseende anses som en underlåtenhet att vidta en åtgärd som krävs enligt artikel 233 EG, jämförbar med en sådan åtgärd som krävs enligt tjänsteföreskrifterna i den mening som avses i artikel 90.2 i nämnda tjänsteföreskrifter, och kan utgöra en rättsakt som går någon emot mot vilken en tjänsteman inom en frist på tre månader får anföra klagomål. När sökanden har yrkat skadestånd på grund av att en dom har verkställts efter orimlig tid, eller inte alls har verkställts, är frågan om det administrativa förfarandet har genomförts korrekt inte beroende av att sökanden har ingett en ansökan med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna.

Om det krävs att en tjänsteman, som kräver att en dom varigenom hans talan om ogiltigförklaring har bifallits skall verkställas, dels anför klagomål mot det beslut varigenom administrationen har verkställt domen på ett felaktigt sätt, dels inger en separat ansökan ersättning med stöd av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, vilken om den avslås av administrationen likaså kan bli föremål för ett klagomål skulle detta strida mot de processekonomiska krav som följer av principen om iakttagande av en rimlig frist.

(se punkterna 55–58)

Hänvisning till Förstainstansrätten: 12 februari 1992, T‑6/91, Pfloeschner mot kommissionen, REG 1992, s. II‑141, punkt 22; 12 januari 1994, T‑65/91, White mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑9 och II‑23, punkterna 91 och 92; 26 oktober 1994, T‑18/93, Marcato mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑215 och II‑681, punkt 59; 6 november 1997, T‑15/96, Liao mot rådet, REGP 1997, s. I‑A‑329 och II‑897, punkt 61; 31 maj 2006, F‑91/05, Frankin m.fl. mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑1‑25 och II‑A‑1‑83, punkt 22

3.      Administrationen gör sig skyldig till ett fel i tjänsten som utgör grund för skadestånd när den, utan att det föreligger särskilda tolkningssvårigheter eller praktiska svårigheter som kan utgöra hinder för att en dom om ogiltigförklaring verkställs, inte inom rimlig tid vidtar de åtgärder som krävs för att följa domen. Den omständigheten att den berörde begär att andra åtgärder skall vidtas än dem som krävs enligt domen kan inte motivera att administrationen underlåter att vidta någon som helst konkret åtgärd för att följa domen.

En sådan underlåtenhet som innebär en kränkning av det förtroende som varje rättssubjekt skall kunna ha för det gemenskapsrättsliga systemet, vilket i synnerhet grundar sig på att avgöranden som meddelas av gemenskapsdomstolarna följs medför, oberoende av den ekonomiska skada som skulle kunna uppkomma på grund av att en dom inte verkställs, i sig en ideell skada för den part vars talan har bifallits.

(se punkterna 63, 64, 66, 67 och 69)

Hänvisning till Förstainstansrätten: 12 december 2000, Hautem mot revisionsrätten, T‑11/00, REG 2000, s. II‑4019, punkt 51