DOM AV EUROPEISKA UNIONENS PERSONALDOMSTOL

(tredje avdelningen)

den 16 maj 2012

Mål F‑42/10

Carina Skareby

mot

Europeiska kommissionen

”Personalmål – Biståndsskyldighet – Artiklarna 12a och 24 i tjänsteföreskrifterna – Tjänsteman som utsatts för mobbning från en överordnad”

Saken:      Talan, väckt enligt artikel 270 FEUF, som är tillämplig på Euratomfördraget enligt artikel 106a i detta fördrag, genom vilken Carina Skareby har yrkat ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 23 juli 2009 om avslag på hennes ansökan om bistånd med anmälan om mobbning och, vid behov, ogiltigförklaring av tillsättningsmyndighetens beslut av den 19 februari 2010 om avslag på hennes klagomål.

Avgörande: Talan ogillas. Carina Skareby ska förutom att bära sina egna rättegångskostnader även ersätta tre fjärdedelar av kommissionens rättegångskostnader. Kommissionen ska bära en fjärdedel av sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Berättigat intresse av att få saken prövad – Talan som väckts av en tjänsteman som utsatts för mobbning mot ett beslut att inte bevilja bistånd – Det finns fortfarande ett berättigat intresse av att få saken prövad, trots att de faktiska omständigheterna ägde rum för flera år sedan och det inte finns någon risk för upprepning och det inte har yrkats något skadestånd

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 91)

2.      Tjänstemän – Disciplinordning – Utredning som föregår inledandet av disciplinförfarandet – Administrationens utrymme för skönsmässig bedömning – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)

3.      Tjänstemän – Mobbning – Begrepp – Beteende som syftar till att misskreditera mottagaren eller att försämra dennes arbetsförhållanden – Krav på upprepat beteende – Krav på avsiktligt beteende – Räckvidd – Inget krav på att mobbaren hade uppsåt att kränka

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 12a.3)

4.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Räckvidd – Otillräcklig motivering – Åtgärdande under domstolsförfarandet – Villkor

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 25 andra stycket)

1.      När det gäller ett så allvarligt problem som mobbning bör en tjänsteman som anser sig vara utsatt för sådan behandling och som har väckt talan mot institutionens beslut att neka bistånd i detta avseende i princip anses ha ett bevarat berättigat intresse av att få saken prövad i enlighet med de krav som uppställs i praxis vad gäller huruvida en talan kan tas upp till sakprövning, även om tjänstemannen varken yrkar skadestånd för den skada som mobbningen påstås ha förorsakat eller att ett disciplinärt förfarande ska inledas mot mobbaren och trots att mobbningen ska ha upphört för flera år sedan.

En sådan lösning är direkt påkallad på grund av allvarligheten i sig av ett sådant beteende som mobbning vilket kan medföra katastrofala följder för en persons hälsotillstånd. En anställd som hävdar att han eller hon utsatts för mobbning behåller ett berättigat intresse av att få saken prövad oberoende av om mobbningen fortfarande pågår eller om tjänstemannen eller den anställde i fråga har framställt, har för avsikt att framställa eller endast har rätt att framställa andra yrkanden, särskilt skadeståndsyrkanden, med anledning av mobbningen. Den omständigheten att institutionen eventuellt medger att mobbning har förekommit kan i sig ha en gynnsam verkan för den mobbade personens terapeutiska rehabilitering.

(se punkterna 29, 31 och 32)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 30 november 2009, Wenig mot kommissionen, F‑80/08, punkt 35

2.       Administrationen har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att genomföra de administrativa utredningar som anförtros denna. Eftersom administrationens resurser är begränsade, ankommer det särskilt på den att utreda inkomna ärenden på ett proportionerligt sätt, vilket bland annat innebär att varje ärende måste tilldelas en rättvis andel av den tid som administrationen har till sitt förfogande. Vidare har administrationen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att bedöma kvaliteten på och nyttan av vittnenas samarbete.

(se punkt 38)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 13 januari 2010, A och G mot kommissionen, F‑124/05 och F‑96/06, punkt 173

3.      Enligt artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna utgör det inte ett nödvändigt krav att den eventuella mobbaren har uppsåt att kränka för att det ska kvalificeras som mobbning. I artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna definieras nämligen mobbning som ”olämpligt uppträdande”, vilket föreligger när två kumulativa villkor är uppfyllda. Det första villkoret är att det föreligger beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är ”av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt” och som är ”avsiktliga”. Det andra villkoret, som särskiljs ifrån det första med prepositionen ”och”, är att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar är ”kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet”. Det förhållandet att adjektivet ”avsiktligt” rör det första villkoret och inte det andra föranleder två slutsatser. För det första ska beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna vara uppsåtliga, vilket från denna bestämmelse utesluter beteenden som råkar uppkomma oavsiktligt. För det andra är det däremot inte nödvändigt att dessa beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar har skett i avsikt att vara kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet. Med andra ord kan det röra sig om mobbning i den mening som avses i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna utan att mobbaren genom sina åtgärder avsett att misskreditera mottagaren eller att försämra dennes arbetsförhållanden. Det är tillräckligt att dessa åtgärder, så snart de vidtagits avsiktligt, objektivt sett medfört sådana konsekvenser.

För att kvalificeras som mobbning måste det omtvistade agerandet objektivt sett ha medfört konsekvenser som innebär att den som utsatts för agerandet misskrediterats eller att dennes arbetsförhållanden försämrats. Enligt artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna måste agerandet vara olämpligt för att anses utgöra mobbning, vilket innebär att det ifrågasatta agerandet måste vara en tillräcklig objektiv realitet, i den meningen att en opartisk och förnuftig normalt känslig betraktare som befinner sig i samma situation skulle anse att det går över gränsen och kan ifrågasättas.

(se punkterna 63 och 65)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 9 mars 2010, N mot parlamentet, F‑26/09, punkt 72

4.      Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga förhållanden anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen uppfyller kraven i artikel 25 andra stycket i tjänsteföreskrifterna inte ska ske endast utifrån dess ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på det ifrågavarande området.

Däremot kan en inledningsvis otillräcklig motivering avhjälpas genom kompletterande uppgifter som lämnas under domstolsförfarandet, under förutsättning att den berörde redan innan denne väckte talan förfogade över uppgifter som utgjorde en början till en motivering.

(se punkterna 74 och 75)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 15 september 2005, Casini mot kommissionen, T‑132/03, punkt 36; 11 december 2007, Sack mot kommissionen, T‑66/05, punkt 65

Personaldomstolen: 1 december 2010, Gagalis mot rådet, F‑89/09, punkt 67; 13 september 2011, Nastvogel mot rådet, F‑4/10, punkt 66