Language of document :

Överklagande ingett den 29 maj 2019 av Europeiska kommissionen av den dom som tribunalen (tredje avdelningen) meddelade den 19 mars 2019 i de förenade målen T-98/16, T-196/16 och T-198/16, Italien m.fl. mot kommissionen

(Mål C-425/19 P)

Rättegångsspråk: italienska

Parter

Klagande: Europeiska kommissionen (ombud: P. Stancanelli, L. Flynn, A. Bouchagiar och D. Recchia,)

Övriga parter i målet: Republiken Italien, Banca Popolare di Bari Società Cooperativa per Azioni, Fondo interbancario di tutela dei depositi och Banca d’Italia

Klagandens yrkanden

Klaganden yrkar att domstolen ska

upphäva tribunalens dom (tredje avdelningen) av den 19 mars 2019 i de förenade målen

T-98/16 ”Republiken Italien/Europeiska kommissionen”

T-196/16 ”Banca Popolare di Bari S.C.p.A./Europeiska kommissionen”

T-198/16 ”Fondo interbancario di tutela dei depositi/Europeiska kommissionen”

ogilla talan i de mål som väckts vid tribunalen såvitt avser ifrågasättandet av att det omtvistade beslutet visar att kraven på att de aktuella åtgärderna kan tillskrivas staten och har finansierats av statliga medel är uppfyllda,

hänskjuta målet till tribunalen för en prövning av de övriga grunder som anförts i tribunalen, och

förordna om att rättegångskostnaderna i båda instanser ska anstå.

Grunder och huvudargument

Genom den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen det omtvistade beslutet för att ”kommissionen inte [hade] lyckats styrka vare sig att de italienska myndigheterna var delaktiga vid antagandet av den aktuella åtgärden eller att åtgärden följaktligen kunde tillskrivas staten i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF” och ”att kommissionen i det angripna beslutet inte i tillräcklig mån [hade] styrkt att de berörda medlen kontrollerades av de italienska myndigheterna och att medlen således stod till deras förfogande”.

Kommissionen gör gällande att den överklagade domen grundar sig på felaktiga rättsliga antaganden och på en missuppfattning av de faktiska omständigheterna, vilket innebär att giltigheten av såväl slutsatserna i domen som domslutet har påverkats på ett sätt som inte går att avhjälpa. Kommissionen anför två grunder till stöd för sitt överklagande.

För det första anser kommissionen att tribunalen har åsidosatt artikel 107.1 FEUF av två skäl:

Tribunalen felbedömde kommissionens bevisbörda när det gäller att avgöra huruvida villkoren att åtgärden ska kunna tillskrivas staten och finansieras med hjälp av statliga medel är uppfyllda, genom att kräva att kommissionen ska visa att offentliga myndigheter, under samtliga skeden i den process som ledde fram till att åtgärderna vidtogs, utövade ett bestämmande inflytande över det organ som beviljat stödet, av det enda skälet att det rörde sig om ett privat organ.

Tribunalen felbedömde kommissionens bevisbörda när det gäller att avgöra huruvida villkoren för att åtgärden ska kunna tillskrivas staten och finansieras med hjälp av statliga medel är uppfyllda, genom att dela upp prövningen och värderingen av de indicier som kommissionen lagt fram i det omtvistade beslutet, utan att göra en helhetsbedömning och genom att bortse från det större sammanhang i vilket de ingår.

För det andra är tribunalens slutsatser grovt felaktiga i sak vad gäller de faktiska omständigheterna och tolkningen av relevanta italienska bestämmelser, som uppenbart framgår av handlingarna i målet.

____________