DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)
den 14 maj 2019 (*)
”Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa – Arbetstidens förläggning – Artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Direktiv 2003/88/EG – Artiklarna 3 och 5 – Dygnsvila och veckovila – Artikel 6 – Begränsning av veckoarbetstiden – Direktiv 89/391/EEG – Arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet – Företagens skyldighet att inrätta ett system för att registrera den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare”
I mål C‑55/18,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen, Spanien) genom beslut av den 19 januari 2018, som inkom till domstolen den 29 januari 2018, i målet
Federación de Servicios de Comisiones Obreras (CCOO)
mot
Deutsche Bank SAE,
ytterligare deltagare i rättegången:
Federación Estatal de Servicios de la Unión General de Trabajadores (FES-UGT),
Confederación General del Trabajo (CGT),
Confederación Solidaridad de Trabajadores Vascos (ELA),
Confederación Intersindical Galega (CIG),
meddelar
DOMSTOLEN (stora avdelningen)
sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, avdelningsordförandena J.-C. Bonichot, A. Arabadjiev, E. Regan (referent), T. von Danwitz, F. Biltgen, K. Jürimäe och C. Lycourgos samt domarna J. Malenovský, E. Levits, L. Bay Larsen, M. Safjan, D. Šváby, C. Vajda och P. G. Xuereb,
generaladvokat: G. Pitruzzella
justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 november 2018,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Federación de Servicios de Comisiones Obreras (CCOO), genom A. García López, abogado,
– Deutsche Bank SAE, genom J. M. Aniés Escudé, abogado,
– Federación Estatal de Servicios de la Unión General de Trabajadores (FES-UGT), genom J. F. Pinilla Porlan och B. García Rodríguez, abogados,
– Spaniens regering, genom S. Jiménez García, i egenskap av ombud,
– Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,
– Förenade kungarikets regering, genom Z. Lavery, i egenskap av ombud, biträdd av R. Hill, barrister,
– Europeiska kommissionen, genom N. Ruiz García och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 31 januari 2019 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artiklarna 3, 5, 6, 16 och 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9) samt artiklarna 4.1, 11.3 och 16.3 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Federación de Servicios de Comisiones Obreras (CCOO) och Deutsche Bank SAE angående den omständigheten att sistnämnda företag inte använt sig av något system för registrering av de anställdas dagliga arbetstid.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Direktiv 89/391
3 I artikel 4.1 i direktiv 89/391 föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall vidta tillräckliga åtgärder för att säkerställa att arbetsgivare, arbetstagare och arbetstagarrepresentanter omfattas av sådana lagar och andra författningar som behövs för att bestämmelserna i detta direktiv skall kunna genomföras i praktiken.”
4 I artikel 6.1 i direktivet föreskrivs följande:
”Inom ramen för sina skyldigheter skall arbetsgivaren vidta tillräckliga åtgärder till skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa, inbegripet förebyggande av risker i arbetet och tillhandahållande av information och utbildning samt iordningställande av erforderlig organisation och nödvändiga resurser.
…”
5 I artikel 11.3 i direktivet föreskrivs följande:
”Arbetstagarrepresentanter med särskilt ansvar för skyddsfrågor skall ha rätt att anmoda arbetsgivaren att vidta lämpliga åtgärder och lägga fram förslag i syfte att minska riskerna för arbetstagarna och/eller undanröja källan till faran.”
6 I artikel 16.3 i samma direktiv föreskrivs följande:
”Bestämmelserna i detta direktiv skall fullt ut tillämpas på alla områden, som omfattas av särdirektiven utan att hindra tillämpningen av de strängare eller mer specifika bestämmelser som finns i särdirektiven.”
Direktiv 2003/88
7 I skälen 3 och 4 i direktiv 2003/88 anges följande:
”(3) [Direktiv 89/391] förblir fullt tillämpligt på de områden som omfattas av det här direktivet utan att det påverkar tillämpningen av strängare eller mer detaljerade bestämmelser i detta.
(4) Arbetstagarnas säkerhet, hygien och hälsa på arbetsplatsen är ett mål som inte bör vara underkastat rent ekonomiska hänsyn.”
8 I artikel 1 med rubriken ”Ändamål och räckvidd” i direktiv 2003/88 föreskrivs följande:
”…
2. Detta direktiv är tillämpligt på
a) minimitider för dygnsvila, veckovila och årlig semester, vidare på raster och begränsning av veckoarbetstiden, samt
b) vissa former av nattarbete, skiftarbete och arbetsrytm.
…
4. Bestämmelserna i direktiv [89/391] är fullt tillämpliga på de fall som avses i punkt 2 utan att det påverkar tillämpningen av strängare eller mer detaljerade bestämmelser i det här direktivet.”
9 Artikel 3 i direktiv 2003/88 har rubriken ”Dygnsvila”. Däri föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod.”
10 Artikel 5 i samma direktiv har rubriken ”Veckovila”. Däri föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare under varje period om sju dagar får minst 24 timmars sammanhängande ledighet plus den elva timmars dygnsvila som avses i artikel 3.
Om sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska förhållanden berättigar det får en ledighet om minst 24 timmar tillämpas.”
11 I artikel 6 med rubriken ”Begränsning av veckoarbetstiden” i nämnda direktiv föreskrivs följande:
”Medlemsstaterna skall, med beaktande av behovet av att skydda arbetstagares säkerhet och hälsa, vidta de åtgärder som behövs för att se till att
a) veckoarbetstiden begränsas genom lagar och andra författningar eller genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter,
b) den genomsnittliga arbetstiden under varje sjudagarsperiod inklusive övertid inte överstiger 48 timmar.”
12 I artikel 16 i direktiv 2003/88 preciseras hur långa beräkningsperioderna för tillämpningen av artiklarna 5 och 6 i det direktivet högst får vara.
13 Artikel 17 har rubriken ”Avvikelser”. I artikel 17.1 föreskrivs följande:
”Med iakttagande av de allmänna principerna för arbetstagarnas hälsa och säkerhet får medlemsstaterna göra avvikelser från artiklarna 3–6, 8 och 16. Avvikelser får göras när – med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda art – arbetstidens längd inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva. Detta gäller särskilt beträffande
a) företagsledare eller andra personer med självständiga beslutsbefogenheter,
b) anställda i familjeföretag, eller
c) arbetstagare som tjänstgör vid religiösa ceremonier i kyrkor och religiösa samfund.”
14 Artikel 19 i nämnda direktiv rör begränsningar av undantag från de beräkningsperioder som föreskrivs i det direktivet.
15 I artikel 22.1 i samma direktiv föreskrivs följande:
”En medlemsstat skall ha möjlighet att inte tillämpa artikel 6 varvid medlemsstaten skall respektera de allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet och vidta de åtgärder som behövs för att se till att
a) ingen arbetsgivare kräver att en arbetstagare arbetar mer än 48 timmar under en period om sju dagar, beräknad som ett genomsnitt för den beräkningsperiod som avses i artikel 16 b, såvida han inte först har fått arbetstagarens medgivande,
…
c) arbetsgivaren för aktuella noteringar om alla arbetstagare som utför sådant arbete,
d) att noteringarna ställs till de behöriga myndigheternas förfogande och att dessa – av skäl som rör arbetstagarnas hälsa eller säkerhet – kan förbjuda eller begränsa möjligheten att överskrida begränsningen av veckoarbetstiden,
…”
Spansk rätt
16 I artikel 34 med rubriken ”Arbetstider” i Estatuto de los Trabajadores (lagen om arbetstagare), i dess lydelse enligt Real Decreto legislativo 2/2015, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley del Estatuto de los Trabajadores (kungligt lagstiftningsdekret 2/2015 om godkännande av den omarbetade lydelsen av lagen om arbetstagare) av den 23 oktober 2015 (BOE nr 255 av den 24 oktober 2015) (nedan kallad lagen om arbetstagare), föreskrivs följande:
”1. Bestämmelser om arbetstidens längd ska fastställas i kollektivavtal eller i anställningsavtal.
Den ordinarie arbetstiden får inte överstiga 40 timmars faktiskt arbete i veckan och ska beräknas per år.
…
3. Minst 12 timmar ska förflyta mellan slutet av en arbetsperiod och början av följande arbetsperiod.
Antalet ordinarie arbetstimmar av faktiskt arbete får inte överstiga 9 timmar per dag, såvida inte en annan förläggning av den dagliga arbetstiden har fastställts i kollektivavtal eller annars i avtal mellan företaget och arbetstagarrepresentanter, varvid vilotid mellan två arbetsperioder under alla omständigheter ska iakttas.
…”
17 I artikel 35 med rubriken ”Övertid” i lagen om arbetstagare föreskrivs följande:
”1. Med övertid avses timmar som arbetas utöver den längsta tillåtna ordinarie arbetstid som fastställts i enlighet med föregående artikel. …
2. Övertiden får inte överstiga 80 timmar per år …
…
4. Övertidsarbete ska vara frivilligt, såvida det inte har fastställts genom kollektivavtal eller genom ett enskilt anställningsavtal, inom de gränser som fastställs i punkt 2.
5. För att antalet övertidstimmar ska kunna beräknas ska arbetstiden för varje arbetstagare noteras dag för dag och summeras vid en fastställd tidpunkt för utbetalning av ersättning. Varje arbetstagare ska erhålla en kopia av beräkningen i verifikationen till motsvarande utbetalning.”
18 I den tredje tilläggsbestämmelsen, med rubriken ”Arbetstagarrepresentanternas befogenheter i fråga om arbetstid”, i Real Decreto 1561/1995 sobre jornadas especiales de trabajo (kungligt dekret 1561/1995 om särskilda arbetstider) av den 21 september 1995 (BOE nr 230 av den 26 september 1995, s. 28606) föreskrivs följande:
”Utan att det påverkar de befogenheter som arbetstagarrepresentanterna har i fråga om arbetstid enligt lagen om arbetstagare och detta kungliga dekret, ska arbetstagarrepresentanterna ha rätt att
…
b) varje månad underrättas av arbetsgivaren om antalet övertidstimmar som arbetstagarna fullgjort, oavsett vilken form av ersättning som utgått; i detta syfte ska arbetstagarrepresentanterna erhålla en kopia av den beräkning som avses i artikel 35.5 i lagen om arbetstagare.”
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
19 CCOO, ett fackförbund som ingår i en facklig organisation på nationell nivå i Spanien, väckte den 26 juli 2017 en grupptalan vid Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen, Spanien) mot Deutsche Bank. CCOO yrkade att den domstolen skulle slå fast att Deutsche Bank, i enlighet med artikel 35.5 i lagen om arbetstagare och den tredje tilläggsbestämmelsen i kungligt dekret 1561/1995, var skyldig att inrätta ett system för registrering av personalens faktiska dagliga arbetstid. Ett sådant system skulle göra det möjligt att kontrollera dels att de fastställda arbetstiderna iakttas, dels att arbetsgivaren uppfyller sin skyldighet att överlämna uppgifter om det övertidsarbete som fullgjorts varje månad till de fackliga företrädarna.
20 Enligt CCOO följer skyldigheten att inrätta ett sådant system för registrering av arbetstid av en tolkning av artiklarna 34 och 35 i lagen om arbetstagare, jämförda med artikel 31.2 i stadgan, artiklarna 3, 5, 6 och 22 i direktiv 2003/88 samt konvention nr 1 angående begränsning av arbetstiden i industriella företag och konvention nr 30 angående reglering av arbetstiden för affärs- och kontorsanställda som antagits av Internationella arbetsorganisationen i Washington den 28 november 1919 respektive i Genève den 28 juni 1930.
21 Deutsche Bank har i stället anfört att det följer av domarna i målen från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) med nr 246/2017 av den 23 mars 2017 (REG 81/2016) och nr 338/2017 av den 20 april 2017 (REG 116/2016), att det i spansk lag inte föreskrivs någon sådan allmänt tillämplig skyldighet.
22 Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen) har konstaterat att Deutsche Bank, trots att den omfattas av olika arbetstidsbestämmelser enligt flera olika nationella kollektivavtal av typen branschavtal eller bolagsavtal, inte har inrättat något system för registrering av den faktiska arbetstid som fullgjorts av personalen för att möjliggöra en kontroll av att arbetstidsbestämmelserna enligt lagar och kollektivavtal iakttas och en beräkning av det övertidsarbete som eventuellt fullgjorts. Det har vidare konstaterats att Deutsche Bank använder en programvara (absences calendar) i vilken enbart heldagsfrånvaro kan registreras, såsom semester och annan ledighet. Däremot är det inte möjligt att beräkna varje arbetstagares arbetstid och antalet övertidstimmar.
23 Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen) har konstaterat att Deutsche Bank inte har tillmötesgått den anmodan som den tillsänts av Inspección de Trabajo y Seguridad Social de las provincias de Madrid y Navarra (yrkes- och socialförsäkringsinspektionen i provinserna Madrid och Navarra, Spanien) om att inrätta ett system för registrering av den faktiska dagliga arbetstiden. Samma domstol har vidare konstaterat att nämnda myndighet som en följd därav upprättade ett inspektionsprotokoll med förslag till sanktionsåtgärd. Förslaget till sanktionsåtgärd blev emellertid verkningslöst till följd av en dom av Tribunal Supremo (Högsta domstolen) av den 23 mars 2017, som det hänvisas till i punkt 21 i förevarande dom.
24 Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen) har preciserat att det följer av praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) som det hänvisats till i punkt 21 i förevarande dom, att artikel 35.5 i lagen om arbetstagare endast medför en skyldighet att föra noteringar över utfört övertidsarbete och i slutet av varje månad meddela det antal övertidstimmar som arbetstagarna eventuellt har fullgjort till deras fackliga företrädare.
25 Enligt Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen) grundas denna rättspraxis på följande överväganden. För det första föreskrivs skyldigheten att föra noteringar i artikel 35 i lagen om arbetstagare, som avser övertidsarbete, och inte i artikel 34 i samma lag, som avser ordinarie arbetstid, definierad som arbetstid som inte överstiger den längsta tillåtna arbetstiden. För det andra har den spanska lagstiftaren, när den har valt att införa ett krav på registrering av arbetstider, föreskrivit det i särskilda bestämmelser, såsom är fallet för deltidsanställda och mobila arbetstagare i handelsflottan och vid järnvägen. För det tredje innebär artikel 22 i direktiv 2003/88, i likhet med den spanska lagstiftningen, en skyldighet att föra noteringar om arbetstid i särskilda fall och inte att föra noteringar om ordinarie arbetstid. För det fjärde, om ett sådant system för registrering av varje arbetstagares arbetstid inrättades skulle det innebära en behandling av personuppgifter med risk för omotiverade intrång i de anställdas privatliv från företagets sida. För det femte ska den omständigheten att ett sådant system för registrering inte har inrättats inte betraktas som ett klart och uppenbart åsidosättande enligt de nationella bestämmelserna om överträdelser och sanktionsåtgärder på socialpolitikens område. För det sjätte innebär praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) inte att arbetstagarnas rättigheter åsidosätts eftersom artikel 217.6 i Ley de Enjuiciamiento Civil 1/2000 (civilprocesslagen 1/2000) av den 7 januari 2000 (BOE nr 7 av den 8 januari 2000, s. 575) visserligen inte gör det möjligt att presumera att arbetstagaren har arbetat övertid när den ordinarie arbetstiden inte registreras, men innebär att det görs en bedömning till nackdel för den arbetsgivare som inte gjort någon sådan registrering när arbetstagaren styrker övertidsarbete med andra medel.
26 Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen) finner att det är oklart om Tribunal Supremos (Högsta domstolens) tolkning av artikel 35.5 i lagen om arbetstagare är förenlig med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen har inledningsvis framhållit att en undersökning av arbetskraften i Spanien från år 2016 visade att 53,7 procent av övertidsarbetet inte registrerades. Det framgår dessutom av två rapporter från Dirección General de Empleo del ministerio de Empleo y Seguridad Social (generaldirektoratet för sysselsättning vid det spanska ministeriet för sysselsättning och social trygghet) av den 31 juli 2014 och den 1 mars 2016 att det för att avgöra om övertidsarbete har utförts är nödvändigt att känna till exakt hur många timmar som arbetstagarna normalt arbetar. Detta förklarar varför yrkesinspektionen har anmodat Deutsche Bank att inrätta ett system för registrering av den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare. Detta ses som det enda sättet att kontrollera om begränsningen av arbetstiden har överskridits under beräkningsperioden. Enligt Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen) leder den tolkning som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) gjorde av den spanska lagstiftningen i praktiken till att en arbetstagare inte har det bevismedel som krävs för att styrka fler arbetade timmar än den ordinarie arbetstiden och vidare till att arbetstagarrepresentanterna inte har det medel som är nödvändigt för att kontrollera att de tillämpliga bestämmelserna på området iakttas. Detta får sedan till följd att kontrollen av att arbetstiderna och viloperioderna iakttas beror på arbetsgivarens goda vilja.
27 Enligt den hänskjutande domstolen säkerställer den nationella lagstiftningen i ett sådant fall inte ett faktiskt iakttagande av skyldigheterna enligt direktiv 2003/88 beträffande minimitider för vila och veckoarbetstid och, vad gäller arbetstagarrepresentanternas rättigheter, skyldigheterna enligt direktiv 89/391.
28 Mot denna bakgrund har Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Ska Konungariket Spanien, genom antagandet av artiklarna 34 och 35 i lagen om arbetstagare, såsom de har tolkats i rättspraxis, anses ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att säkerställa effektiviteten av de begränsningar av arbetstidens längd och minsta dygns- och veckovila som föreskrivs i artiklarna 3, 5 och 6 i [direktiv 2003/88] för heltidsarbetande som inte uttryckligen, individuellt eller kollektivt, har åtagit sig att arbeta övertid och som inte är mobila arbetstagare eller arbetstagare i handelsflottan eller vid järnvägen?
2) Ska artikel 31.2 i [stadgan] och artiklarna 3, 5, 6, 16 och 22 i [direktiv 2003/88], jämförda med artiklarna 4.1, 11.3 och 16.3 i [direktiv 89/391], tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser, såsom artiklarna 34 och 35 i lagen om arbetstagare, av vilka – såsom framgår av fast [spansk] rättspraxis – det inte kan utläsas något krav för företag att inrätta ett system för registrering av den faktiska dagliga arbetstiden för heltidsanställda, vilka inte uttryckligen, individuellt eller kollektivt, har åtagit sig att arbeta övertid och som inte är mobila arbetstagare eller arbetstagare i handelsflottan eller vid järnvägen?
3) Ska den skyldighet som åläggs medlemsstaterna, vilken fastställs i artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artiklarna 3, 5, 6, 16 och 22 i [direktiv 2003/88], jämförda med artiklarna 4.1, 11.3 och 16.3 i [direktiv 89/391], att begränsa arbetstidens längd för alla arbetstagare, anses säkerställas för vanliga arbetstagare genom de nationella bestämmelserna i artiklarna 34 och 35 i lagen om arbetstagare, av vilka – såsom framgår av fast [spansk] rättspraxis – det inte kan utläsas något krav för företag att inrätta ett system för att registrera den faktiska dagliga arbetstiden för heltidsanställda, vilka inte uttryckligen, individuellt eller kollektivt, har åtagit sig att arbeta övertid och som inte är mobila arbetstagare eller arbetstagare i handelsflottan eller vid järnvägen?”
Prövning av tolkningsfrågorna
29 Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor, som ska prövas tillsammans, i huvudsak för att få klarhet i om artiklarna 3, 5, 6, 16 och 22 i direktiv 2003/88, jämförda med artikel 4.1, artikel 11.3 och artikel 16.3 i direktiv 89/391, samt artikel 31.2 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning vilken, enligt den tolkning som ges i nationell rättspraxis, inte innebär att arbetsgivare är skyldiga att inrätta ett system som gör det möjligt att beräkna den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare.
30 Domstolen erinrar inledningsvis om att varje arbetstagares rätt till en begränsning av arbetstiden och till dygns- och veckovila inte enbart har en särskild betydelse som regel i unionens sociala regelverk, utan den slås även uttryckligen fast i artikel 31.2 i stadgan, som enligt artikel 6.1 FEU har samma rättsliga värde som fördragen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 100, och dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 20).
31 Bestämmelserna i direktiv 2003/88, bland annat artiklarna 3, 5 och 6, innebär en precisering av denna grundläggande rättighet och ska därför tolkas mot bakgrund av denna rättighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2014, A, C‑112/13, EU:C:2014:2195, punkt 51 och där angiven rättspraxis, och dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth, C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 85).
32 Bland annat för att säkerställa efterlevnaden av denna grundläggande unionsrättsliga rättighet, får direktiv 2003/88 inte tolkas restriktivt, till nackdel för de rättigheter som arbetstagarna har enligt detta direktiv (se, analogt, dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth, C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 38 och där angiven rättspraxis).
33 Under dessa omständigheter är det lämpligt att för att besvara de frågor som ställts tolka det senare direktivet med beaktande av vikten av varje arbetstagares grundläggande rätt till en begränsning av arbetstiden samt till dygns- och veckovila.
34 I detta avseende bör det redan inledningsvis klargöras att den hänskjutande domstolens andra och tredje frågor avser bland annat artikel 22 i direktiv 2003/88. I artikel 22.1 föreskrivs att om medlemsstaterna utnyttjar möjligheten att inte tillämpa artikel 6 i det direktivet avseende den längsta tillåtna veckoarbetstiden måste de, bland annat genom att nödvändiga åtgärder vidtas i detta syfte, säkerställa att arbetsgivaren för aktuella noteringar om alla berörda arbetstagare och att dessa noteringar tillgängliggörs för de behöriga myndigheterna.
35 Såsom framgick under förhandlingen vid domstolen, har Konungariket Spanien emellertid inte utnyttjat denna möjlighet. Artikel 22 i direktiv 2003/88 är således inte tillämplig i det nationella målet och följaktligen saknas det anledning att tolka den i förevarande fall.
36 Efter denna precisering, ska det erinras om att syftet med direktiv 2003/88 är att föreskriva minimikrav för att främja förbättringar av arbetstagares levnads- och arbetsvillkor genom tillnärmning av nationella bestämmelser om bland annat arbetstid (se, bland annat, dom av den 26 juni 2001, BECTU, C‑173/99, EU:C:2001:356, punkt 37, dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras, C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 23, samt dom av den 20 november 2018, Sindicatul Familia Constanţa m.fl., C‑147/17, EU:C:2018:926, punkt 39).
37 Syftet med denna harmonisering, inom unionen, av arbetstidens förläggning är att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa genom att arbetstagarna ges minimitider för vila – särskilt dygnsvila och veckovila – och tillräckliga raster, och genom att föreskriva en begränsning av veckoarbetstiden (se, bland annat, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 76, dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 43, samt dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras, C‑266/14, EU:C:2015:578, punkt 23).
38 Medlemsstaterna är således, enligt artiklarna 3 och 5 i direktiv 2003/88, skyldiga att vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod och, under varje period om sju dagar, minst 24 timmars sammanhängande ledighet plus den elva timmars dygnsvila som avses i artikel 3 (dom av den 7 september 2006, kommissionen/Förenade kungariket, C‑484/04, EU:C:2006:526, punkt 37).
39 Enligt artikel 6 b i direktiv 2003/88 är medlemsstaterna dessutom skyldiga att föreskriva att den genomsnittliga arbetstiden under varje sjudagarsperiod inte får överstiga 48 timmar, varvid uttryckligen anges att nämnda arbetstid ska omfatta övertid. Bortsett från det i förevarande mål icke relevanta fall som avses i artikel 22.1 i det direktivet, får det inte under några omständigheter göras undantag från nämnda begränsning av arbetstiden, inte ens med den berörda arbetstagarens samtycke (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
40 För att säkerställa att direktiv 2003/88 ges full verkan är det därför nödvändigt att medlemsstaterna säkerställer att dessa minimitider för vila iakttas och att överstigande av längsta tillåtna veckoarbetstid förhindras (dom av den 14 oktober 2010, Fuß, C‑243/09, EU:C:2010:609, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
41 I artiklarna 3, 5 och 6 b i direktiv 2003/88 regleras visserligen inte i detalj vilka bestämmelser som medlemsstaterna ska anta för att säkerställa att de rättigheter som följer av nämnda artiklar genomförs. Såsom framgår av artiklarnas ordalydelse, ger de medlemsstaterna i uppdrag att vidta ”de åtgärder som behövs” för detta ändamål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2001, BECTU, C‑173/99, EU:C:2001:356, punkt 55).
42 Medlemsstaterna har således ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. Med beaktande av det huvudsakliga mål som eftersträvas med direktiv 2003/88, som är att säkerställa ett effektivt skydd av arbetstagarnas levnads- och arbetsvillkor och bättre skydd av deras säkerhet och hälsa, är medlemsstaterna emellertid skyldiga att se till att den ändamålsenliga verkan av dessa rättigheter garanteras fullt ut, genom att se till att bestämmelserna om minimitider för dygnsvila och veckovila samt längsta tillåtna veckoarbetstid enligt det direktivet faktiskt iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 december 2005, Dellas m.fl., C‑14/04, EU:C:2005:728, punkt 53, dom av den 7 september 2006, kommissionen/Förenade kungariket, C‑484/04, EU:C:2006:526, punkterna 39 och 40, och dom av den 14 oktober 2010, Fuß, C‑243/09, EU:C:2010:609, punkt 64).
43 Av detta följer att de bestämmelser som medlemsstaterna antar för att säkerställa genomförandet av kraven i direktiv 2003/88 inte får leda till att de rättigheter som anges i artikel 31.2 i stadgan och i artiklarna 3 och 5 samt artikel 6 b i det direktivet förlorar sin verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, kommissionen/Förenade kungariket, C‑484/04, EU:C:2006:526, punkt 44).
44 Det ska i detta avseende erinras om att arbetstagaren ska anses vara den svagare avtalsparten i anställningsförhållandet, vilket medför att det är nödvändigt att frånta arbetsgivaren möjligheten att inskränka arbetstagarens rättigheter (dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01–C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 82, dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 80, samt dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 41).
45 Det ska vidare framhållas att eftersom arbetstagaren anses vara den svagare avtalsparten skulle vederbörande kunna avskräckas från att uttryckligen göra gällande sina rättigheter gentemot arbetsgivaren bland annat om det skulle kunna medföra att arbetsgivaren vidtog åtgärder som kunde försämra arbetstagarens arbetsförhållanden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2010, Fuß, C‑429/09, EU:C:2010:717, punkt 81, och dom av den 6 november 2018, Max-Planck-Gesellschaft zur Förderung der Wissenschaften, C‑684/16, EU:C:2018:874, punkt 41).
46 Det är mot bakgrund av dessa allmänna överväganden som det är nödvändigt att undersöka om, och i vilken utsträckning, inrättandet av ett system för att beräkna den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare är nödvändigt för att säkerställa att den längsta tillåtna veckoarbetstiden och minimitiderna för dygns- och veckovila faktiskt iakttas.
47 I detta avseende bör det noteras, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 57 och 58 i sitt förslag till avgörande, att det, i avsaknad av ett sådant system, inte är möjligt att på ett objektivt och tillförlitligt sätt fastställa det antal timmar som arbetstagaren har arbetat samt arbetstidens förläggning och det är inte heller möjligt att fastställa hur många timmar som arbetats utöver den ordinarie arbetstiden, det vill säga övertid.
48 Under dessa omständigheter förefaller det orimligt svårt, för att inte säga praktiskt omöjligt, för arbetstagarna att hävda sina rättigheter enligt artikel 31.2 i stadgan och direktiv 2003/88, i syfte att faktiskt kunna komma i åtnjutande av den begränsning av veckoarbetstiden och de minimitider för dygns- och veckovila som föreskrivs i det direktivet.
49 Objektivt och tillförlitligt fastställande av antalet arbetstimmar per dag och vecka är av grundläggande betydelse för att fastställa om den längsta tillåtna veckoarbetstiden enligt definitionen i artikel 6 i direktiv 2003/88 som enligt den bestämmelsen omfattar övertid iakttas under den beräkningsperiod som avses i artikel 16 b eller artikel 19 i det direktivet, och, vidare för att fastställa huruvida de minimitider för dygns- och veckovila som definieras i artiklarna 3 respektive 5 i det direktivet har iakttagits under varje 24-timmarsperiod när det gäller dygnsvila eller under den beräkningsperiod som avses i artikel 16 a i det direktivet när det gäller veckovila.
50 Med hänsyn till att medlemsstaterna, såsom följer av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 40 och 41 i förevarande dom, måste vidta de åtgärder som behövs för att säkerställa att minimitiden för vila iakttas och att det inte förekommer någon överträdelse av den längsta tillåtna veckoarbetstiden för att säkerställa att direktiv 2003/88 ges full verkan, är nationella bestämmelser i vilka det inte föreskrivs någon skyldighet att tillämpa ett system som möjliggör ett objektivt och tillförlitligt fastställande av antalet arbetstimmar per dygn och vecka, inte sådana att – i enlighet med den rättspraxis som avses i punkt 42 i förevarande dom – den ändamålsenliga verkan hos de rättigheter som följer av artikel 31.2 i stadgan och av det direktivet säkerställs. Bestämmelserna fråntar nämligen såväl arbetsgivare som arbetstagare möjligheten att kontrollera om dessa rättigheter iakttas och kan därmed undergräva syftet med direktivet som består i att säkerställa ett bättre skydd av arbetstagarnas säkerhet och hälsa.
51 Det saknas härvidlag betydelse att den längsta tillåtna veckoarbetstid som föreskrivs, i förevarande fall i spansk rätt, vilket den spanska regeringen har angett, är mera fördelaktig för arbetstagarna än den som föreskrivs i artikel 6 b i direktiv 2003/88. Samma regering har för övrigt påpekat att de nationella bestämmelser som antagits på området inte desto mindre bidrar till att nämnda direktiv införlivas med den nationella rättsordningen, vilket medlemsstaterna ska säkerställa efterlevnaden av genom att vidta de åtgärder som behövs. I avsaknad av ett system för beräkning av den dagliga arbetstiden är det dessutom under alla omständigheter svårt, om inte praktiskt omöjligt, för en arbetstagare att säkerställa att den längsta tillåtna veckoarbetstiden faktiskt respekteras, oavsett hur lång den är.
52 Denna svårighet blir inte mindre av skyldigheten för arbetsgivare i Spanien att, i enlighet med artikel 35 i lagen om arbetstagare, inrätta ett system för registrering av övertidsarbete som utförs av anställda som har gett sitt samtycke i detta avseende. Den betydelse som beteckningen ”övertid” har förutsätter att man känner till varje arbetstagares arbetstid och att den har beräknats i förväg. Skyldigheten att endast registrera övertidsarbete ger därför inte arbetstagarna någon faktisk möjlighet att säkerställa, å ena sidan, att den längsta tillåtna veckoarbetstiden enligt direktiv 2003/88, som omfattar övertid, inte överskrids, och, å andra sidan, att de minimitider för dygns- och veckovila som föreskrivs i det direktivet under alla omständigheter iakttas. Denna skyldighet gör det under alla omständigheter inte möjligt att kompensera för avsaknaden av ett system som, när det gäller arbetstagare som inte har gått med på att arbeta övertid, kan säkerställa att bestämmelserna om bland annat veckoarbetstid faktiskt iakttas.
53 Det följer visserligen i förevarande fall av de handlingar som inkommit till domstolen att, såsom Deutsche Bank och den spanska regeringen har anfört, när det inte föreligger något system för beräkning av den arbetstid som fullgjorts, har en arbetstagare enligt spanska processuella bestämmelser rätt att använda sig av andra bevismedel, såsom vittnesmål, innehåll i e-postmeddelanden, mobiltelefoner eller datorer, i syfte att tillhandahålla uppgifter som ger vid handen att dessa rättigheter har åsidosatts och därigenom få till stånd en omvänd bevisbörda.
54 I motsats till ett system som beräknar den dagliga arbetstidens längd gör emellertid sådan bevisning det inte möjligt att på ett objektivt och tillförlitligt sätt fastställa den dagliga och veckovisa arbetstiden för arbetstagaren.
55 Med beaktande av att arbetstagaren är den svagare avtalsparten i anställningsförhållandet ska det framhållas att ett vittnesmål inte i sig kan anses utgöra ett effektivt bevis som kan säkerställa att rättigheterna i fråga faktiskt iakttas, eftersom arbetstagarna kan vara ovilliga att vittna mot sin arbetsgivare på grund av rädsla för att arbetsgivaren vidtar åtgärder som påverkar anställningsförhållandet till deras nackdel.
56 Däremot utgör ett system som gör det möjligt att beräkna längden på arbetstagarnas dagliga arbetstid ett särskilt effektivt medel för arbetstagarna att utan svårighet få tillgång till objektiva och tillförlitliga uppgifter om deras faktiska arbetstid. Således är ett sådant system ägnat att göra det lättare dels för arbetstagarna att bevisa åsidosättande av deras rättigheter enligt artiklarna 3 och 5 samt artikel 6 b i direktiv 2003/88, vari den grundläggande rättighet fastställs som följer av artikel 31.2 i stadgan, dels för de behöriga nationella myndigheterna och domstolarna att kontrollera att dessa rättigheter faktiskt iakttas.
57 Det kan inte heller anses att de svårigheter som uppstår till följd av avsaknaden av ett system för att beräkna den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare kan övervinnas genom de utrednings- och sanktionsbefogenheter som enligt den nationella lagstiftningen tillkommer tillsynsorgan såsom yrkesinspektionen. I avsaknad av ett sådant system saknar dessa myndigheter ett effektivt medel för att få tillgång till objektiva och tillförlitliga uppgifter om längden på arbetstagarnas arbetstid i varje företag, vilket skulle kunna visa sig vara nödvändigt för att de ska kunna utföra sina tillsynsuppgifter och, i förekommande fall, vidta sanktionsåtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, Worten, C‑342/12, EU:C:2013:355, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
58 Härav följer att i avsaknad av ett system som gör det möjligt att beräkna varje arbetstagares dagliga arbetstid finns det ingen garanti, vilket även framgår av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen och som avses i punkt 26 i förevarande dom, för att rätten till begränsning av arbetstiden och minimitider för vila, som föreskrivs i direktiv 2003/88, faktiskt iakttas fullt ut med avseende på arbetstagarna. Det överlämnas till arbetsgivaren att göra en bedömning av hur iakttagandet av dessa rättigheter ska säkerställas.
59 Det är visserligen riktigt att arbetsgivarens ansvar för att säkerställa att de rättigheter som följer av direktiv 2003/88 iakttas inte kan vara obegränsat. En medlemsstats bestämmelser vilka, enligt den tolkning som ges i nationell rättspraxis, inte innebär att arbetsgivaren är skyldig att registrera arbetstid, kan emellertid medföra att de rättigheter som följer av artiklarna 3 och 5 samt artikel 6 b i det direktivet förlorar sitt innehåll, genom att de inte säkerställer att arbetstagarnas rätt till begränsning av arbetstiden och minimitider för vila faktiskt iakttas. Bestämmelserna är således inte förenliga med det mål som eftersträvas i det direktivet, enligt vilket dessa minimikrav är avgörande för skyddet av arbetstagarnas säkerhet och hälsa (se, analogt, dom av den 7 september 2006, kommissionen/Förenade kungariket, C‑484/04, EU:C:2006:526, punkterna 43 och 44).
60 För att säkerställa den ändamålsenliga verkan av de rättigheter som föreskrivs i direktiv 2003/88 och den grundläggande rättighet som fastställs i artikel 31.2 i stadgan, ankommer det därför på medlemsstaterna att ålägga arbetsgivarna en skyldighet att inrätta ett objektivt, tillförlitligt och tillgängligt system som gör det möjligt att registrera den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare.
61 Denna tolkning vinner stöd genom bestämmelserna i direktiv 89/391. Såsom framgår av artikel 1.2 och 1.4 i direktiv 2003/88 och av skäl 3 i detsamma samt av artikel 16.3 i direktiv 89/391, är det sistnämnda direktivet fullt tillämpligt på minimitider för dygns- och veckovila samt på veckoarbetstid, utan att det påverkar tillämpningen av strängare eller mer detaljerade bestämmelser i direktiv 2003/88.
62 Inrättande av ett objektivt, tillförlitligt och tillgängligt system för registrering av den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare omfattas av medlemsstaternas och arbetsgivarnas allmänna skyldighet, som föreskrivs i artiklarna 4.1 och 6.1 i direktiv 89/391, att iordningställa erforderlig organisation och nödvändiga resurser för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Ett sådant system är dessutom nödvändigt för att arbetstagarrepresentanterna, som fyller en särskild funktion med avseende på skydd av arbetstagarnas säkerhet och hälsa, ska kunna utöva sina rättigheter enligt artikel 11.3 i det direktivet att anmoda arbetsgivaren att vidta lämpliga åtgärder och lägga fram förslag.
63 I enlighet med den rättspraxis som avses i punkt 41 i förevarande dom ankommer det dock på medlemsstaterna att, inom ramen för det utrymme för skönsmässig bedömning som de förfogar över i detta hänseende, och såsom generaladvokaten har angett i punkterna 85–88 i sitt förslag till avgörande, fastställa de närmare bestämmelserna för genomförandet av ett sådant system, särskilt bestämmelser om utformningen av systemet, varvid hänsyn i förekommande fall ska tas till särdragen hos de berörda verksamhetsområdena, och till och med till vissa företags särdrag, bland annat deras storlek. Detta ska ske utan att det påverkar tillämpningen av artikel 17.1 i direktiv 2003/88, som ger medlemsstaterna rätt att, med iakttagande av de allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet, avvika från bland annat artiklarna 3–6 i det direktivet, när arbetstidens längd med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda art inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva.
64 Ovanstående överväganden påverkas inte av den omständigheten att det i vissa särskilda bestämmelser i unionsrätten rörande transportsektorn, såsom bland annat artikel 9 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG av den 11 mars 2002 om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (EGT L 80, 2002, s. 35), och klausul 12 i bilagan till rådets direktiv 2014/112/EU av den 19 december 2014 om genomförande av Europaavtalet om arbetstidens förläggning i vissa avseenden vid transporter på inre vattenvägar, som ingåtts av European Barge Union (EBU), European Skippers Organisation (ESO) och Europeiska transportarbetarfederationen (ETF) (EUT L 367, 2014, s. 86) uttryckligen föreskrivs att arbetstid för arbetstagare som omfattas av dessa bestämmelser ska registreras.
65 Även om förekomsten av ett särskilt skyddsbehov kan ha föranlett unionslagstiftaren att uttryckligen fastställa en sådan skyldighet när det gäller vissa kategorier av arbetstagare, är det viktigt att det föreligger en liknande allmänt tillämplig skyldighet, bestående i att inrätta ett objektivt, tillförlitligt och tillgängligt system för att registrera den dagliga arbetstidens längd, som är tillämplig på alla arbetstagare, för att säkerställa den ändamålsenliga verkan av direktiv 2003/88 och för att beakta vikten av den grundläggande rättighet som fastställs i artikel 31.2 i stadgan som avses i punkt 30 i förevarande dom.
66 När det gäller de kostnader, som den spanska regeringen och Förenade kungarikets regering har framhållit, som inrättandet av ett sådant system skulle kunna medföra för arbetsgivarna, bör det påpekas att det faktiska skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet inte bör vara underkastat rent ekonomiska hänsyn, vilket framgår av skäl 4 i direktiv 2003/88 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2001, BECTU, C‑173/99, EU:C:2001:356, punkt 59, och dom av den 9 september 2003, Jaeger, C‑151/02, EU:C:2003:437, punkterna 66 och 67).
67 Dessutom, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 84 i sitt förslag till avgörande, har varken Deutsche Bank eller den spanska regeringen i förevarande fall exakt och konkret identifierat de praktiska hinder som skulle kunna hindra arbetsgivarna från att, till en rimlig kostnad, inrätta ett system för att registrera den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare.
68 Det ska slutligen erinras om att det enligt fast rättspraxis föreligger en skyldighet för medlemsstaterna att uppnå det resultat som föreskrivs i ett direktiv och deras förpliktelse enligt artikel 4.3 FEU att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att denna skyldighet fullgörs, åligger medlemsstaternas samtliga myndigheter, inom ramen för deras behörighet (se, bland annat, dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 30, och dom av den 13 december 2018, Hein, C‑385/17, EU:C:2018:1018, punkt 49).
69 Härav följer att de nationella domstolarna vid tillämpningen och tolkningen av nationell rätt är skyldiga att beakta samtliga nationella bestämmelser och tillämpa de tolkningsmetoder som medges enligt nationell rätt för att, i den utsträckning det är möjligt, tolka nationell rätt mot bakgrund av det aktuella direktivets lydelse och syfte så att det resultat som fastställs i direktivet uppnås och, därmed, agera i överensstämmelse med artikel 288 tredje stycket FEUF (dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
70 Kravet på konform tolkning innefattar en skyldighet för de nationella domstolarna att i förekommande fall ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syfte (dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 33, dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 72, och dom av den 11 september 2018, IR, C‑68/17, EU:C:2018:696, punkt 64).
71 Av det anförda följer att frågorna ska besvaras enligt följande. Artiklarna 3, 5 och 6 i direktiv 2003/88, jämförda med artikel 31.2 i stadgan, samt artikel 4.1, artikel 11.3 och artikel 16.3 i direktiv 89/391, ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning vilken, enligt den tolkning som ges i nationell rättspraxis, inte innebär att arbetsgivare är skyldiga att inrätta ett system som gör det möjligt att beräkna den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare.
Rättegångskostnader
72 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:
Artiklarna 3, 5 och 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, jämförda med artikel 31.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, samt artikel 4.1, artikel 11.3 och artikel 16.3 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet, ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning vilken, enligt den tolkning som ges i nationell rättspraxis, inte innebär att arbetsgivare är skyldiga att inrätta ett system som gör det möjligt att beräkna den dagliga arbetstiden för varje arbetstagare.
Underskrifter