Överklagande ingett den 4 september 2019 av NRW.Bank av den dom som tribunalen (åttonde avdelningen i utökad sammansättning) meddelade den 26 juni 2019 i mål T-446/16, NRW.Bank mot Gemensamma resolutionsnämnden

(Mål C-662/19 P)

Rättegångsspråk: tyska

Parter

Klagande: NRW.Bank (ombud: J. Seitz, J. Witte och D. Flore, Rechtsanwälte)

Övriga parter i målet: Gemensamma resolutionsnämnden, Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen

Klagandenas yrkanden

Klagandena yrkar att domstolen ska

upphäva Europeiska unionens tribunals dom av den 26 juni 2019 i mål T-466/16 samt ogiltigförklara Gemensamma resolutionsnämndens beslut avseende klagandens årsavgift till omstruktureringsfonden för bidragsåret 2016,

i andra hand, upphäva ovannämnda dom och återförvisa ärendet till tribunalen, och

förplikta Gemensamma resolutionsnämnden att ersätta rättegångskostnaderna.

Grunder och huvudargument

Klaganden har anfört två grunder för överklagandet.

För det första inkom klagandens talan om ogiltigförklaring, i motsats till vad tribunalen bedömt, inte för sent, i den mening som avses i artikel 263 sjätte stycket EUF-fördraget. Gemensamma resolutionsnämnden beslut avseende klagandens årsavgift till omstruktureringsfonden för bidragsåret 2016 grundade sig nämligen på två, på varandra följande, beslut av nämnden, det så kallade första SRB-beslutet och det så kallade andra SRB-beslutet. Båda SRB-besluten riktades enbart till den nationella resolutionsmyndigheten (Bundesanstalt für Finanzmarktstabilität) (nedan kallad FMSA) och delgavs varken klaganden direkt eller på något annat sätt. Klaganden fick enbart kännedom om SRB-beslutens förmodade existens (däremot inte om deras innehåll) genom FMSA:s beslut om återkrav, det så kallade första FMSA-beslutet och det så kallade andra FMSA-beslutet.

I motsats till vad tribunalen bedömt är den avgörande tidpunkten för att beräkna fristen för att väcka talan om ogiltigförklaring den tidpunkt då klaganden fick tillgång till det andra FMSA-beslutet. Det andra SRB-beslutet ersatte nämligen det första SRB-beslutet.

Även om det andra SRB-beslutet inte fullständigt ersatte det första SRB-beslutet, utan enbart ändrade detsamma, är enligt rättspraxis den tidpunkt då klaganden fick tillgång till det andra FMSA-beslutet den tidpunkt då fristen för att väcka talan började löpa.

Klaganden anser vidare, till skillnad från tribunalen, att det, med beaktande av de speciella omständigheterna i förevarande fall, inte ankom på klaganden att begära tillgång till det första SRB-beslutet och på så sätt skaffa sig kännedom om dess innehåll och grunder. En sådan skyldighet föreligger i vart fall inte när, såsom i förevarande fall, det är oklart vilka de berörda personerna är och vad som ligger bakom det förmodade behovet av återkrav.

Slutligen måste fristen för att väcka talan anses ha iakttagits redan mot bakgrund av principen om skydd för berättigade förväntningar och i vart fall mot bakgrund av principen om ett ursäktligt misstag.

För det andra gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fastställde att klaganden inte hade anfört några grunder eller argument med avseende på det andra SRB-beslutet. Härigenom åsidosatte tribunalen den rätt att höras för klaganden som följer av artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Tribunalen underlät att ta ställning till ett antal av klagandens synpunkter, vilka inte beaktades vid beslutsfattandet, med följden att klaganden inte gavs en rättvis rättegång.

____________