Mål C‑578/16 PPU
C. K. m.fl.
mot
Republika Slovenija
(begäran om förhandsavgörande från Vrhovno sodišče)
”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Gränser, asyl och invandring – Dublinsystemet – Förordning (EU) nr 604/2013 – Artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Omänsklig eller förnedrande behandling – Överföring av en allvarligt sjuk asylsökande till den stat som är ansvarig för prövningen av ansökan – Avsaknad av allvarliga skäl att anta att det finns systematiska brister i den medlemsstaten – Skyldigheter som åvilar den medlemsstat som genomför överföringen”
Sammanfattning – Domstolens dom (femte avdelningen) av den 16 februari 2017
1. Begäran om förhandsavgörande – Förfarande för brådskande mål – Villkor – Asylsökande som kan bli föremål för överförande till den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av deras ansökningar – Överföring som påverkar hälsan hos en av de asylsökande negativt
(Domstolens stadga, artikel 23a; domstolens rättegångsregler, artikel 107)
2. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning – Möjlighet att pröva en ansökan om internationellt skydd vars prövning åligger en annan medlemsstat – Beslut som består i att genomföra och tolka unionsrätten
(Artikel 267 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 51.1; Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artikel 17.1)
3. Grundläggande rättigheter – Förbud mot tortyr och omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling – Räckvidd – Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Kriterier och mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd – Förordning nr 604/2013 – Systembrister i asylförfarandet och mottagningsvillkoren för asylsökande i en medlemsstat föreligger inte – Överföring av en svårt sjuk asylsökande till denna stat – Omfattningen av de skyldigheter som åvilar den medlemsstat som ska genomföra överföringen – Skyldighet, för det fall överföringen inte kan genomföras, att själv pröva asylansökan – Föreligger inte
(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 4; Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013, artikel 17.1)
1. Se domen.
(se punkterna 47–51)
2. Artikel 17.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat ska tolkas så, att frågan om en medlemsstats tillämpning av ”klausulen om diskretionär bedömning” i denna bestämmelse inte enbart omfattas av den nationella lagstiftningen och den tolkning av lagstiftningen som författningsdomstolen i den medlemsstaten gör, utan det är en fråga om tolkning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 267 FEUF.
(se punkt 54 samt punkt 1 i domslutet)
3. Artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att
– även när det inte finns några allvarliga skäl att anta att det föreligger systematiska brister i den medlemsstat som är ansvarig för prövningen av asylansökan, får en överföring av en asylsökande inom ramen för förordning nr 604/2013 endast genomföras under sådana förhållanden där det framgår att överföringen inte medför någon verklig och konstaterad risk för att den berörda personen utsätts för omänsklig och förnedrande behandling i den mening som avses i den artikeln,
– under sådana förhållanden där överföringen av en asylsökande som lider av en särskilt allvarlig psykisk eller fysisk sjukdom medför en verklig och konstaterad risk för en avsevärd och irreversibel försämring av den berörda personens hälsotillstånd, utgör överföringen en omänsklig och förnedrande behandling i den mening som avses i denna artikel,
– det ankommer på myndigheterna i den överförande medlemsstaten och i förekommande fall på domstolarna i den staten, att undanröja varje allvarligt tvivel angående överföringens inverkan på den berörda personens hälsotillstånd genom att vidta nödvändiga försiktighetsåtgärder för att överföringen ska äga rum under förhållanden som på ett lämpligt sätt och i tillräcklig mån garanterar den aktuella personens hälsotillstånd. För det fall vidtagandet av nämnda försiktighetsåtgärder, med hänsyn till den asylsökandes särskilt allvarliga hälsotillstånd, inte utgör en tillräcklig åtgärd för att garantera att överföringen inte medför en verklig risk för en avsevärd och irreversibel försämring av vederbörandes hälsotillstånd, ankommer det på myndigheterna i den berörda medlemsstaten att skjuta upp överföringen av den berörda personen under den tid som dennes tillstånd inte medger en sådan överföring, och
– om det i förekommande fall skulle visa sig att den asylsökandes hälsotillstånd inte förväntas förbättras på kort sikt, eller om uppskjutandet under en lång tid av förfarandet riskerar att förvärra den berörda personens tillstånd, kan den anmodande medlemsstaten välja att själv pröva vederbörandes ansökan med tillämpning av ”klausulen om diskretionär bedömning” i artikel 17.1 i förordning nr 604/2013.
Artikel 17.1 i förordning nr 604/2013 kan, mot bakgrund av artikel 4 i stadgan, inte tolkas så, att den, under sådana förhållanden som råder i det nationella målet, innebär en skyldighet för den medlemsstaten att tillämpa nämnda klausul.
För det fall att den berörda asylsökandens hälsotillstånd inte medger att den anmodande medlemsstaten verkställer överföringen inom sexmånadersfristen i artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen, befrias den ansvariga medlemsstaten under alla omständigheter från sin skyldighet att överta den berörda personen och ansvaret övergår då på den första medlemsstaten i enlighet med artikel 29.2 i denna förordning.
(se punkterna 89, 96 och 97 samt punkt 2 i domslutet)