PERSONALDOMSTOLENS DOM
(första avdelningen)

den 30 november 2010

Mål F-97/09

Christine Taillard

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Tjänstemän – Successiv sjukskrivning — Oberoende utlåtande — Slutsatser till förmån för arbetsförmåga — Avvisning av ett nytt läkarintyg som har utfärdats korrekt — Avsaknad av läkarundersökning — Avdrag på den årliga semesterns längd på grund av sjukskrivningen — Otillåtet — Talan om ogiltigförklaring och skadestånd”

Saken: Talan, väckt enligt artiklarna 236 EG och 152 EA, i vilken Christine Taillard bland annat för talan om ogiltigförklaring av Europaparlamentets beslut av den 15 januari 2009 om att inte godta ett läkarintyg om fyra dagars arbetsoförmåga och om att göra fyra dagars avdrag från den årliga semestern samt talan om ersättning för den skada som sökanden anser sig ha lidit.

Avgörande: Europaparlamentets beslut av den 15 januari 2009 om att inte godta läkarintyget av den 5 januari 2009 och om att dra av sökandens frånvaro från den 6 till 9 januari 2009 från hennes årliga semester ogiltigförklaras. Talan ogillas i övrigt. Parlamentet ska bära sina rättegångskostnader och ersätta sökandens rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Beslut som går någon emot – Motiveringsskyldighet – Räckvidd

(Tjänsteföreskrifterna, art. 25)

2.      Tjänstemän – Sjukskrivning – Styrkande av sjukdom – Uppvisande av läkarintyg – Presumtion att frånvaron är giltig

(Tjänsteföreskrifterna, art. 59)

3.      Tjänstemän – Sjukskrivning – Styrkande av sjukdom – Uppvisande av läkarintyg – Avvisning på grund av avsaknad av läkarundersökning – Otillåtet

(Tjänsteföreskrifterna, art. 59.1 och 59.3)

4.      Tjänstemän – Skyldighet för administrationen att biträda tjänstemän – Genomförande

(Tjänsteföreskrifterna, art. 24)

1.      Den skyldighet att motivera ett beslut som går någon emot, som föreskrivs i artikel 25 i tjänsteföreskrifterna, syftar dels till att göra det möjligt för gemenskapsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet, dels till att ge den som berörs av ett sådant beslut tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat eller om det är behäftat med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas. Denna skyldighet har fullgjorts om den rättsakt som talan avser har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörda tjänstemannen, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne. För att avgöra om den motiveringsskyldighet som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna har uppfyllts, ska det således inte enbart tas hänsyn till de handlingar genom vilka beslutet har meddelats, utan även till de omständigheter under vilka detta har antagits och kommit till den berördas kännedom. I detta avseende ska det bland annat prövas om den berörda redan hade tillgång till de uppgifter som institutionen grundade sitt beslut på.

(se punkt 33)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 16 december 1993, Turner mot kommissionen, T‑80/92, REG s. II‑1465, punkt 62; 27 november 1997, Pascall mot kommissionen, T‑20/96, REGP s. I‑A‑361 och II‑977, punkt 44; 8 juli 1998, Aquilino mot rådet, T‑130/96, REGP s. I‑A‑351 och II‑1017, punkt 45

Personaldomstolen: 30 november 2009, Wenig mot kommissionen, F‑80/08, REGP s. I‑A‑1‑479 och II‑A‑1‑2609, punkt 41

2.      Enligt artikel 59 i tjänsteföreskrifterna måste tjänstemannen, när han eller hon åberopar sjukdom eller olycka som hinder för att arbeta, så snart som möjligt anmäla till institutionen att han är oförmögen att arbeta och samtidigt ange sin aktuella adress. Från den fjärde frånvarodagen ska han eller hon uppvisa ett läkarintyg som rättfärdigar frånvaron. Administrationen kan bestrida giltigheten av ett sådant läkarintyg och göra bedömningen att den berörda tjänstemannens frånvaro är ogiltig endast om administrationen tidigare har underkastat tjänstemannen en läkarundersökning vars slutsatser inte har administrativ verkan förrän från dagen för denna undersökning.

I artikel 59 i tjänsteföreskrifterna ges inte administrationen rätt att underlåta att beakta ett läkarintyg, även om intyget inte nämner de medicinska skälen till den berörda tjänstemannens arbetsoförmåga. I bestämmelsen ges dock administrationen möjligheten att låta den berörda tjänstemannen undersökas av en läkare som den väljer.

(se punkterna 50 och 51)

Hänvisning till

Domstolen: 19 juni 1992, V mot parlamentet, C‑18/91 P, REG s. I‑3997, punkterna 33 och 34

Förstainstansrätten: 26 januari 1995, O mot kommissionen, T‑527/93, REGP s. I‑A‑9 och II‑29, punkt 36; 20 november 1996, Z mot kommissionen, T‑135/95, REGP s. I‑A‑519 och II‑1413, punkt 32; 11 juli 1997, Schoch mot parlamentet, T‑29/96, REGP s. I‑A‑219 och II‑635, punkt 38

3.      Det framgår av artikel 59.3 i tjänsteföreskrifterna att en tjänstemans sjukfrånvaro endast kan dras av från tjänstemannens årliga ledighet om institutionen vederbörligen, enligt de villkor som föreskrivs i artikel 59.1, har konstaterat att frånvaron är ogiltig.

Följaktligen är ett beslut att avvisa ett läkarintyg som rättfärdigar en tjänstemans frånvaro rättsvidrigt när han eller hon inte har underkastats en läkarundersökning för den tidsperiod som anges i intyget. Detta gäller även om han eller hon har varit föremål för ett oberoende läkarutlåtande som hänför sig till en omedelbart föregående period.

Trots att läkarintyget varken anger någon ny sjukdom eller någon försämring av den sjukdom för vilken den berörda var föremål för ett oberoende läkarutlåtande och förklarad arbetsförmögen, kan det inte uteslutas att den berördas hälsotillstånd skiljer sig från vad som konstaterades vid den oberoende läkarundersökningen och att den berörda är oförmögen att arbeta under en bestämd kortare period, även om denna arbetsoförmåga orsakas av samma sjukdom som den som undersöktes vid den oberoende läkarundersökningen eller av en försämring av hälsotillståndet som endast en läkare kan bedöma.

(se punkterna 48, 53 och 57)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 9 december 2008, T mot kommissionen, F‑106/05, REGP s. I‑A‑1‑419 och II‑A‑1‑2315, punkt 116

4.      I princip ankommer på den berörda tjänstemannen att, enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, lämna in en ansökan om bistånd till den institution vid vilken han eller hon är anställd. Om det inte föreligger särskilda omständigheter är institutionen inte skyldig att på eget initiativ lämna bistånd. Endast under särskilda omständigheter kan nämligen institutionen vara skyldig att på eget initiativ lämna bistånd i ett visst avseende utan att den berörda tjänstemannen framställt en ansökan härom.

(se punkt 65)

Hänvisning till

Domstolen: 12 juni 1986, Sommerlatte mot kommissionen, 229/84, REG s. 1805, punkt 20

Personaldomstolen: 31 maj 2006, Frankin m.fl. mot kommissionen, F‑91/05, REGP s. I‑A‑1‑25 och II‑A‑1‑83, punkterna 23 och 24; 13 januari 2010, A och G mot kommissionen, F‑124/05 och F‑96/06, punkt 217