PERSONALDOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)
den 11 september 2008 (*)
”Personalmål – Tjänstemän – Rekrytering – Placering i lönegrad och löneklass – Felaktig placering – Återkallelse av en rättsstridig rättsakt – Berättigade förväntningar – Rimlig tidsfrist – Rätten till försvar – Rätten till god förvaltning”
I mål F‑51/07,
angående en talan enligt artiklarna 236 EG och 152 EA, som väckts av
Philippe Bui Van, tjänsteman vid Europeiska gemenskapernas kommission, Hettange-Grande (Frankrike), företrädd av advokaterna S. Rodrigues och R. Albelice,
sökande,
mot
Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av J. Currall och G. Berscheid, båda i egenskap av ombud,
svarande,
meddelar
PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen)
sammansatt av ordföranden S. Van Raepenbusch (referent) samt domarna I. Boruta och H. Kanninen,
justitiesekreterare: handläggaren R. Schiano,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 5 juni 2008,
följande
Dom
1 Philippe Bui Van har, genom ansökan som inkom per fax till personaldomstolens kansli den 30 maj 2007 (originalet inkom den 4 juni 2007), yrkat att personaldomstolen ska ogiltigförklara det beslut som generaldirektören för kommissionens gemensamma forskningscentrum (nedan kallat Gemensamma forskningscentret) fattade den 4 oktober 2006, genom vilket sökanden placerades i lönegrad AST 3 löneklass 2 fastän han tidigare placerats i lönegrad AST 4 löneklass 2 (nedan kallat det angripna beslutet), och tillsättningsmyndighetens beslut av den 5 mars 2007 att avslå hans klagomål samt tillerkänna honom ett symboliskt skadestånd på en euro för ideell skada.
Tillämpliga bestämmelser
2 Artikel 85 i Europeiska gemenskapernas tjänsteföreskrifter (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) har följande lydelse:
”Varje belopp som utbetalats felaktigt skall återkrävas om mottagaren varit medveten om att det inte funnits något skäl till utbetalningen eller felet varit så uppenbart att han måste ha känt till det.
Begäran om återbetalning skall ske inom fem år från den dag då beloppet betalades ut. Denna tidsfrist skall dock inte gälla om tillsättningsmyndigheten kan visa att den person som mottagit beloppet uppsåtligen har vilselett administrationen för att erhålla beloppet.”
3 Enligt artikel 13.1 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, som har rubriken ”Övergångsåtgärder för gemenskapernas tjänstemän” och infogades genom rådets förordning (EG, Euratom) nr 723/2004 om ändring av tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (EUT L 124, s. 1), vilken trädde i kraft den 1 maj 2004, ska tjänstemän som har klarat ett allmänt uttagningsprov för lönegraderna B 5 och B 4 och som finns med i en förteckning över godkända sökande före den 1 maj 2006 och rekryteras efter den dagen placeras i lönegrad AST 3.
4 Meddelandet om allmänt uttagningsprov EPSO/B/23/04, vilket anordnades för att upprätta en anställningsreserv av laboratorietekniker (B 5/B 4) inom området forskning och teknik (EUT C 81 A, 2004, s. 17) (nedan kallat meddelandet om uttagningsprov), innehåller längst ner på sidan en fotnot med följande lydelse:
”Uttagningsprovet anordnas för nivå B 5/B 4 i enlighet med gällande tjänsteföreskrifter. Kommissionen har emellertid lämnat ett förslag till rådet om ändring av tjänsteföreskrifterna. Förslaget omfattar bland annat ett nytt karriärsystem. Om du klarar provet kan du således komma att erbjudas anställning på grundval av nya tjänsteföreskrifter, om dessa antas av rådet. Enligt avsnitt 2 artiklarna 11 och 12 i bilaga XIII till de ändrade tjänsteföreskrifterna ersätts lönegraderna B 5 och B 4 under övergångsperioden 1 maj 2004–30 april 2006 med lönegrad B* 3 och därefter med lönegrad AST 3.”
Bakgrund till tvisten
5 Sökanden klarade uttagningsprov EPSO/B/23/04.
6 Efter att ha förts upp på den förteckning över godkända sökande som uttagningskommittén för uttagningsprov EPSO/B/23/04 upprättade i december 2005 rekryterades sökanden genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 28 juni 2006 som provanställd i tjänstegruppen AST i lönegrad 4 löneklass 2 vid Gemensamma forskningscentrets institut för transuraner, Karlsruhe (Tyskland), från och med den 16 september 2006. Den 18 juli 2006 bekräftade sökanden att han mottagit beslutet, vilket han har bekräftat att han även fått kännedom om per e-post den 6 juli 2006.
7 Sökanden tillträdde inte sin tjänst den 16 september 2006, utan den 1 oktober 2006.
8 Enligt det angripna beslutet, genom vilket beslutet av den 28 juni 2006 upphävdes och ersattes, placerades sökanden i tjänstegruppen AST, lönegrad 3, löneklass 2, från och med den 1 oktober 2006. Detta beslut överlämnades till honom personligen den 19 oktober 2006.
9 Genom ett e-postmeddelande av den 7 november 2006, som samma dag registrerades vid enheten för överklaganden vid GD Personal och administration, lämnade sökanden i enlighet med artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna in ett klagomål mot det angripna beslutet. I sitt klagomål gjorde sökanden i huvudsak gällande att han genom den nya placeringen, som gjorts tre dagar efter det att han hade tillträtt sin tjänst, ställdes ”inför fullbordat faktum” och att han hade sagt upp sig från sin tidigare anställning för en tjänst i lönegrad AST 4 löneklass 2.
10 Den 15 december 2006 lämnade även tre andra tjänstemän, B, H och L, som rekryterats inom Institutet för transuraner och även de hade omplacerats från lönegrad AST 4 till lönegrad AST 3, in klagomål mot respektive beslut om ny placering.
11 Genom ett beslut av den 5 mars 2007 avslog tillsättningsmyndigheten sökandens klagomål. Den biföll däremot klagomålen från de övriga tre ovannämnda tjänstemännen.
Parternas yrkanden
12 Sökanden har yrkat att personaldomstolen ska
– förklara att talan kan tas upp till prövning,
– ogiltigförklara beslutet av den 5 mars 2007 att avslå hans klagomål,
– ogiltigförklara det angripna beslutet,
– ange för tillsättningsmyndigheten vilka följderna blir av en ogiltigförklaring av det angripna beslutet, särskilt med avseende på placeringen i lönegrad, den retroaktiva tillsättningen efter det att han trätt i tjänst, skillnaden i lön, dröjsmålsränta och befordran,
– tillerkänna honom ett symboliskt skadestånd på en euro för ideell skada,
– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
13 Kommissionen har yrkat att personaldomstolen ska
– ogilla talan,
– avgöra rättegångskostnaderna i enlighet med gällande rätt.
Rättslig bedömning
A – Yrkandena dels att beslutet av den 5 mars 2007 ska ogiltigförklaras, dels att personaldomstolen ska ange följderna av en ogiltigförklaring av det angripna beslutet
14 Även om sökandens yrkanden avser en ogiltigförklaring av tillsättningsmyndighetens beslut av den 5 mars 2007 att avslå det klagomål som sökanden med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna ingav den 7 november 2006, utgör förevarande talan i enlighet med fast rättspraxis en talan vid personaldomstolen mot den rättsakt som gått sökanden emot och mot vilken klagomålet har ingetts (se, för ett liknande resonemang, bland annat domstolens dom av den 17 januari 1989 i mål 293/87, Vainker mot parlamentet, REG 1989, s. 23, punkt 8, personaldomstolens dom av den 14 november 2006 i mål F‑100/05, Chatziioannidou mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A-I-0000 och s. II‑A‑I‑0000, punkt 24). Av detta följer att talan i förevarande mål avser ogiltigförklaring av det angripna beslutet av den 4 oktober 2006 att placera sökanden i lönegrad AST 3 löneklass 2 fastän han tidigare placerats i lönegrad AST 4 löneklass 2.
15 Även det yrkande som formellt avser beslutet att avslå klagomålet ska följaktligen anses avse det angripna beslutet och sammansmälter med det huvudsakliga yrkandet om ogiltigförklaring av detta.
16 Sökanden har vidare yrkat att personaldomstolen ska ange följderna av en eventuell ogiltigförklaring av det angripna beslutet.
17 Det räcker i detta hänseende att erinra om att det inte ankommer på personaldomstolen att rikta förelägganden till en gemenskapsinstitution (se, bland annat, förstainstansrättens dom av den 27 juni 1991 i mål T‑156/89, Valverde Mordt mot EG‑domstolen, REG 1991, s. II‑407, punkt 150, personaldomstolens dom av den 13 december 2006 i mål F‑17/05, De Brito Sequeira Carvalho mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A-I-0000 och s. II‑A-I-0000, punkt 134), oavsett den allmänna skyldighet som i artikel 233 EG föreskrivs för en institution vars rättsakt har förklarats ogiltig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen om ogiltigförklaring.
18 Mot bakgrund av det ovan anförda avvisas det yrkande som syftar till föreläggande.
1. Upptagande till sakprövning av talan om ogiltigförklaring
a) Parternas argument
19 Kommissionen har påpekat att det huvudsakliga argumentet i sökandens klagomål är att denne hade accepterat ett erbjudande att tillsättas på en tjänst i lönegrad AST 4. Begreppet ”berättigade förväntningar” nämndes inte i klagomålet, men institutionen medger att det var sökandens avsikt att åberopa denna princip.
20 Klagomålet innehöll inte heller några påståenden om åsidosättande av principen om likabehandling. Kommission har emellertid medgett att denna aspekt inte kunde åberopas av sökanden innan han fått svar på sitt klagomål och kunde jämföra det med svaren till de övriga tre personer som hade ingett liknande klagomål. Kommissionen anser att det under dessa omständigheter är rimligt att sökanden befrias från det strikta kravet på överensstämmelse mellan klagomål och talan.
21 Enligt sökanden följer det av rättspraxis att artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna inte syftar till att på ett strikt och definitivt sätt binda domstolsförfarandet, under förutsättning att domstolsförfarandet inte ändrar vare sig grunden eller föremålet för klagomålet (domstolens dom av den 7 maj 1986 i mål 52/85, Rihoux m.fl. mot kommissionen, REG 1986, s. 1555, punkt 12). Anmärkningarna kan således utvecklas inför gemenskapsdomstolen genom att grunder och argument anförs som inte nödvändigtvis förekom i klagomålet, men som har ett nära samband med detta (se domen i det ovannämnda målet Rihoux m.fl. mot kommissionen, punkt 13).
22 Sökanden har också påpekat att domstolen i sin dom av den 14 mars 1989 i mål 133/88, Del Amo Martinez mot parlamentet (REG 1989, s. 689), punkt 11, betonade att eftersom det administrativa förfarandet är informellt, och de berörda vanligtvis i detta skede agerar utan hjälp av advokat, ska administrationen inte tolka klagomålen restriktivt, utan i stället utreda dem förutsättningslöst.
23 Sökanden har påpekat att han ingav sitt klagomål utan hjälp av advokat och att han till stöd för klagomålet anförde en felaktig placering i lönegrad, eftersom han ställts inför fullbordat faktum och inte placerats i den lönegrad som hade motiverat honom att säga upp sig från sin tidigare tjänst. De grunder som anförts till stöd för talan måste kunna föranleda sakprövning, eftersom de har ett nära samband med denna anmärkning.
b) Personaldomstolens bedömning
24 Enligt fast rättspraxis ska yrkandena i personalmål ha samma föremål som de som anförts i klagomålet och innehålla anmärkningar som rör samma sak som i klagomålet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 16 september 1998 i mål T‑193/96, Rasmussen mot kommissionen, REGP 1998, s. I‑A‑495 och s. II‑1495, punkt 47, personaldomstolens dom av den 21 februari 2008 i mål F‑31/07, Putterie-De-Beukelaer mot kommissionen, REGP 2008, s. I‑A-0 och s. II‑A-0, vilken har överklagats till förstainstansrätten, där det nu är anhängigt som mål T‑160/08 P, punkt 43). Dessa anmärkningar kan emellertid utvecklas genom att grunder och argument anförs som inte nödvändigtvis förekom i klagomålet, men som har ett nära samband med detta (domstolens dom av den 23 april 2002 i mål C‑62/01 P, Campogrande mot kommissionen, REG 2002, s. I‑3793, punkt 34, förstainstansrättens dom av den 3 mars 1993 i mål T‑58/91, Booss och Fischer mot kommissionen, REG 1993, s. II‑147, punkt 83, och av den 8 juni 1995 i mål T‑496/93, Allo mot kommissionen, REGP 1995, s. I‑A‑127 och s. II‑405, punkt 26, förstainstansrättens beslut av den 9 september 2003 i mål T‑293/02, Vranckx mot kommissionen, REGP 2003, s. I‑A‑187 och s. II‑947, punkt 41, förstainstansrättens dom av den 13 juli 2006 i mål T‑165/04, Vounakis mot kommissionen, REGP 2006, s. II‑A‑2‑735, punkt 27).
25 I förevarande mål är det klarlagt att föremålet för såväl klagomålet som talan utgörs av beslutet att med retroaktiv verkan placera sökanden i lönegrad AST 3 löneklass 2, fastän han vid rekryteringen placerats i lönegrad AST 4 löneklass 2. Anmärkningarna i talan rör dessutom samma sak som anmärkningarna i klagomålet, det vill säga den omständigheten att sökanden placerades i en annan lönegrad än den för vilken han hade sagt upp sig från sin tidigare tjänst och att han ställdes inför fullbordat faktum. Grunden avseende åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar har ett nära samband med dessa anmärkningar.
26 Som kommissionen har medgett föranledde tillsättningsmyndighetens svar på sökandens klagomål, jämfört med dess svar på klagomålen från B, H och L, den berörde att som grund för sin ansökan dessutom åberopa åsidosättande av principerna om likabehandling och icke-diskriminering.
27 Av ovanstående följer att kommissionens invändning om rättegångshinder avseende yrkandena om ogiltigförklaring, eller de tvivel som kommissionen åtminstone uttryckt i detta hänseende, ska ogillas.
2. Prövning i sak av talan om ogiltigförklaring
28 Till stöd för sin talan har sökanden anfört två grunder dels avseende åsidosättande av principerna om likabehandling och icke-diskriminering, dels avseende uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar.
29 Den andra grunden ska prövas först.
a) Den andra grunden: uppenbart oriktig bedömning och åsidosättande av principerna om rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar
Parternas argument
30 Inom ramen för den andra grunden har sökanden inledningsvis påpekat att enligt fast rättspraxis får en rättsstridig rättsakt återkallas om det sker inom en rimlig tidsfrist och den institution som har utfärdat rättsakten tar tillräcklig hänsyn till i vilken omfattning den som rättsakten riktas till eventuellt har haft anledning att förlita sig på att rättsakten var lagenlig. Om dessa villkor inte är uppfyllda strider återkallandet mot principerna om rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar och ska ogiltigförklaras (domstolens dom av den 26 februari 1987 i mål 15/85, Consorzio Cooperative d’Abruzzo mot kommissionen, REG 1987, s. 1005, punkterna 12 och 17; svensk specialutgåva, volym 9, s. 29).
31 I förevarande fall gjorde tillsättningsmyndigheten en oriktig bedömning när den som utgångspunkt för beräkning av den rimliga tidsfristen valde dagen för delgivning av beslutet om tillsättning, det vill säga den 6 juli 2006, och inte dagen för antagande av det ursprungliga beslutet om tillsättning, det vill säga den 28 juni 2006.
32 Även om den tidpunkt som ska beaktas vid bedömningen av huruvida berättigade förväntningar har uppstått är dagen för delgivning, eller den dag då personen fick kännedom om rättsakten, anser sökanden att denna tidpunkt inte kan gälla som utgångspunkt för att bedöma den tidsfrist som administrationen har till sitt förfogande för att återkalla en rättsstridig rättsakt. Den sistnämnda tidsfristen ska vara oberoende av när den rättsstridiga rättsakten delges den berörda personen och ska löpa från det att rättsakten antas till dess att den återkallas, oberoende av när den har delgetts, eftersom delgivning är en formalitet gentemot den som rättsakten riktar sig till.
33 Den period som ska beaktas vid beräkning av den rimliga tidsfristen är i förevarande fall perioden mellan dagen för antagande av det ursprungliga beslutet om tillsättning (det vill säga den 28 juni 2006) och dagen för återkallande av detta beslut (det vill säga den 4 oktober 2006), det vill säga en period på tre månader och sju dagar.
34 Sökanden har även kritiserat tillsättningsmyndigheten för att den ansåg att en tidsfrist på mer än tre månader för återkallande av beslutet av den 28 juni 2006 var rimlig enligt rättspraxis.
35 Av rättspraxis framgår att frågan huruvida en tidsfrist är rimlig ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, sakens komplexitet samt de ifrågavarande parternas uppträdande (domstolens dom av den 15 oktober 2002 i de förenade målen C‑238/99 P, C‑244/99 P, C‑245/99 P, C‑247/99 P, C‑250/99 P– C‑252/99 P och C‑254/99 P, Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, REG 2002, s. I‑8375, punkt 187, förstainstansrättens dom av den 5 oktober 2004 i mål T‑144/02, Eagle m.fl. mot kommissionen, REG 2004, s. II‑3381, punkt 66).
36 I förevarande fall hade administrationen före tillsättningen av sökanden den 28 juni 2006 antagit tre beslut om tillsättning avseende B, H och L den 7 april, den 2 maj respektive den 12 maj 2006, som innehöll samma felaktiga placering i lönegrad, varför det är uppenbart att en tidsfrist på över tre månader mellan beslutet om tillsättning av sökanden av den 28 juni 2006 och återkallandet av det den 4 oktober 2006 inte var rimlig mot bakgrund av omständigheterna i fallet och särskilt med hänsyn till den betydelse som en placering i en lägre lönegrad hade för sökanden.
37 Sökanden har även begärt att kommissionen ska förklara varför den återkallade beslutet att omplacera L i en annan lönegrad, när den ansåg att den rimliga tidsfristen i det fallet var fyra månader. Enligt kommissionens resonemang, att den rimliga tidsfristen för att återkalla en rättsstridig rättsakt sträcker sig från delgivningen av rättsakten till återkallandet av den, var nämligen den rimliga tidsfristen för tillsättningsmyndighetens återkallande av det ursprungliga beslutet om tillsättning av L 4 månader, eftersom 3 månader och 23 dagar förflöt mellan delgivningen av beslutet och återkallandet av det. Av detta följer att administrationen har behandlat sökanden och hans kollega L olika.
38 Sökanden har slutligen åberopat åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, eftersom han när han fick kännedom om beslutet om tillsättning av den 28 juni 2006 hade all anledning att förlita sig på att rättsakten var lagenlig och göra anspråk på att den skulle bestå. Även om det i meddelandet om uttagningsprov, i en fotnot längst ner på sidan, hänvisades till ett ”förslag [av kommissionen] om ändring av tjänsteföreskrifterna” och om införande av ”ett nytt karriärsystem” kunde den formulering som användes (”[o]m du klarar provet kan du således komma att erbjudas anställning på grundval av nya tjänsteföreskrifter …”) enligt sökanden tolkas så att det endast fanns en möjlighet att man kunde komma att erbjudas anställning på grundval av de nya tjänsteföreskrifterna.
39 Kommissionen har inledningsvis påpekat att genom meddelandet om uttagningsprov uppmärksammades deltagarna i det omtvistade uttagningsprovet särskilt på att de vid en tillsättning skulle placeras i lönegrad B*3 eller i förekommande fall i lönegrad AST 3. Det första beslutet om placering i lönegrad AST 4 berodde uteslutande på ett misstag av Institutet för transuraner, vilket upptäcktes av Gemensamma forskningscentrets enhet för personalfrågor i slutet av september 2006. Misstaget var uppenbart. När det väl hade upptäckts antog Gemensamma forskningscentrets generaldirektör skyndsamt, den 4 oktober 2006, ett beslut om rättelse, vilket sökanden informerades om den 19 oktober 2006 vid ett möte där han även underrättades om vad detta innebar ekonomiskt och om möjligheterna att överklaga.
40 Kommissionen har påpekat att det av rättspraxis följer att om en rättsakt är rättsstridig, har den institution som har antagit rättsakten rätt att återkalla den inom en rimlig tidsfrist och med retroaktiv verkan (domstolens dom av den 3 mars 1982 i mål 14/81, Alpha Steel mot kommissionen, REG 1982, s. 749, punkt 10, domen i det ovannämnda målet Consorzio Cooperative d’Abruzzo mot kommissionen, punkt 12, och dom av den 20 juni 1991 i mål C‑248/89, Cargill mot kommissionen, REG 1991, s. I‑2987, punkt 20, förstainstansrättens dom av den 5 december 2000 i mål T‑197/99, Gooch mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑271 och s. II‑1247, punkt 53).
41 Av ordalydelsen i artikel 13 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna framgår det klart att den aktuella rättsakten är rättsstridig, vilket inte har bestritts av sökanden.
42 När det gäller frågan huruvida tidsfristen var rimlig har kommissionen gjort gällande att det av rättspraxis följer att den tidpunkt som utgör utgångspunkten för bedömningen av när berättigade förväntningar uppstår hos den person som ett förvaltningsbeslut riktar sig till är den dag då denne får del av rättsakten, och inte den dag då den antas (domstolens dom av den 17 april 1997 i mål C‑90/95 P, De Compte mot parlamentet, REG 1997, s. I‑1999, punkt 35, förstainstansrättens dom av den 27 november 1997 i mål T‑20/96, Pascall mot kommissionen, REGP 1997, s. I‑A‑361 och s. II‑977, punkt 79). Berättigade förväntningar kan således inte uppstå om sökanden är omedveten om rättsaktens existens. Den tidpunkt när förväntningarna undergrävs bör enligt detta resonemang vara dagen för delgivning av den andra rättsakten, genom vilken den första rättsakten återkallas.
43 Kommissionen anser därför att tidsfristen för att återkalla det ursprungliga beslutet om tillsättning under alla omständigheter började löpa den 18 juli 2006, det vill säga den dag då sökanden bekräftade att han mottagit det första beslutet om tillsättning (eller den 6 juli 2006, som var den dag då beslutet översändes med e‑post). Den period under vilken återkallande kunde ske avslutades den 19 oktober 2006 i och med delgivningen av beslutet att återkalla den ursprungliga rättsstridiga rättsakten.
44 Denna ståndpunkt överensstämmer med resonemanget i artikel 90.2 andra strecksatsen i tjänsteföreskrifterna, där det anges från vilken dag tidsfristen ska börja löpa för klagomål mot enskilda rättsakter, det vill säga från och med ”den dag beslutet delges mottagaren dock senast den dag han får kännedom om beslutet, om det är fråga om en åtgärd av individuell karaktär”.
45 Kommissionen anser vidare att en tidsfrist på tre månader och en dag är rimlig. Kommissionen har gjort gällande att frågan huruvida en tidsfrist är rimlig ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet och att tidsfristen för klagomål eller för överklagande i ett personalmål gott och väl kan fungera som referens för att bedöma huruvida en tidsfrist är rimlig eller inte, när det gäller återkallande av en rättsakt genom vilken rättigheter har skapats.
46 Att det i vissa domar i gemenskapsrättsliga tvister inom andra områden slagits fast en tidsfrist på två månader beror enligt kommissionen på att man utgått från den tidsfrist på två månader för att väcka talan som föreskrivs i artikel 230 EG. Kommissionen har av denna rättspraxis dragit slutsatsen att en rimlig tidsfrist för återkallande bör vara något längre än den tillämpliga tidsfristen för överklagande.
47 På personalmålsområdet tillämpas även en annan tidsfrist som är än mer relevant, det vill säga den tidsfrist som föreskrivits för tillsättningsmyndighetens svar på klagomål, vilken enligt artikel 90.2 sista stycket ska vara fyra månader. Genom denna tidsfrist, som är längre för tillsättningsmyndigheten än för den berörda tjänstemannen, beaktas den omständigheten att tillsättningsmyndigheten till skillnad från enskilda tjänstemän har en mängd ärenden som ska behandlas samtidigt, vilket kräver många interna samråd (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Alpha Steel mot kommissionen, punkt 12).
48 Kommissionen anser i första hand att den tidsfrist som ska beaktas löpte från den 18 juli 2006 (eller till och med den 6 juli 2006) till den 19 oktober 2006 och att den är rimlig mot bakgrund av rättspraxis. Kommissionen har tillfogat att den tidsfrist som tillämpades i fråga om L inte alls var 3 månader och 23 dagar (räknat från bekräftelsen på att den ursprungliga rättsakten hade mottagits), utan 4 månader och 5 dagar (räknat från dagen för delgivningen), vilket således är längre än de 4 månader som sökanden hänvisat till. Enligt sökanden var tidsfristen för honom själv endast 3 månader och 13 dagar. Det anförda argumentet saknar således stöd i sakomständigheterna.
49 Kommissionen anser i andra hand att även om en tidsfrist på något över tre månader skulle anses vara för lång, måste den omständigheten beaktas att ett beslut om tillsättning vanligen antas vid ett visst datum, men träder i kraft ett annat datum, såsom det framgår av artikel 3 i tjänsteföreskrifterna.
50 Kommissionen har av detta dragit slutsatsen att med avsteg från den ovannämnda allmänna regeln, enligt vilken den dag som ska beaktas är dagen för delgivning av rättsakten, uppstår berättigade förväntningar inte förrän beslutet träder i kraft, eftersom den berörde inte kan ha berättigade förväntningar innan han faktiskt befinner sig i den situation som skapats genom beslutet om tillsättning. Denna situation förelåg i förevarande fall inte förrän den 1 oktober 2006, den dag då sökanden faktiskt tillträdde sin tjänst. Enligt detta synsätt var tiden mellan det att berättigade förväntningar uppstod och den dag då sökanden delgavs återkallandet endast två veckor och fem dagar (från den 1 till den 19 oktober 2006). Denna tidsfrist är mycket kortare än den tidsfrist som ska anses rimlig.
Personaldomstolens bedömning
51 Det finns inledningsvis anledning att erinra om att ett gynnande förvaltningsbeslut endast kan återkallas om vissa mycket strikta villkor är uppfyllda (se domstolens dom av den 9 mars 1978 i mål 54/77, Herpels mot kommissionen, REG 1978, s. 585, punkt 38, och domen i det ovannämnda målet De Compte mot parlamentet, punkt 35). Även om en gemenskapsinstitution, som konstaterar att den antagit en rättsstridig rättsakt, har rätt att återkalla den med retroaktiv verkan om det sker inom en rimlig tidsfrist, begränsas denna möjlighet således enligt fast rättspraxis av nödvändigheten att respektera berättigade förväntningar hos den som gynnas av rättsakten och som kunnat förlita sig på att den var lagenlig (domarna i de ovannämnda målen Alpha Steel mot kommissionen, punkterna 10–12, Consorzio Cooperative d’Abruzzo mot kommissionen, punkterna 12–17, och Cargill mot kommissionen, punkt 20, samt domstolens dom av den 20 juni 1991 i mål C‑365/89, Cargill, REG 1991, s. I‑3045, punkt 18, och domen i det ovannämnda målet De Compte mot parlamentet, punkt 35, samt förstainstansrättens dom av den 27 september 2006 i mål T‑416/04, Kontouli mot rådet, REGP 2006, s. II‑A‑2‑897, punkt 161).
52 Följande preciseringar ska göras avseende ovannämnda rättspraxis.
– Berättigade förväntningar
53 När det gäller principen om skydd för berättigade förväntningar följer det av rättspraxis att den tidpunkt som utgör utgångspunkten för bedömningen av när berättigade förväntningar uppstår hos den person till vilken ett förvaltningsbeslut riktar sig är den dag då denne får del av rättsakten, och inte den dag då den antas eller återkallas (domarna i de ovannämnda målen De Compte mot parlamentet, punkt 36, och Kontouli mot rådet, punkt 162).
54 Den person till vilken rättsakten riktar sig kan inte åberopa skydd av berättigade förväntningar om han har framkallat rättsakten genom att lämna falska eller ofullständiga uppgifter (domstolens dom av den 22 mars 1961 i de förenade målen 42/59 och 49/59, Snupat mot Höga myndigheten, REG 1961, s. 99, s. 160, svensk specialutgåva, volym 1, s. 95, av den 12 juli 1962 i mål 14/61, Koninklijke Nederlandsche Hoogovens en Staalfabrieken mot Höga myndigheten, REG 1962, s. 485, s. 516, och domarna i de ovannämnda målen De Compte mot parlamentet, punkt 37, och Kontouli mot rådet, punkt 163).
55 Särskilt vid retroaktivt återkallande av en rättsakt som har gett en tjänsteman subjektiva rättigheter eller liknande fördelar ska det tilläggas att villkoret att berättigade förväntningar har uppstått hos den som rättsakten riktar sig till inte ska anses uppfyllt, om det fel som låg till grund för återkallandet inte hade kunnat undgå en normalt uppmärksam tjänsteman, och att denne, med avseende på hans förmåga att vidta nödvändiga kontroller, inte är befriad från skyldigheten till reflektion och kontroll.
56 Det ska i detta sammanhang erinras om rättspraxis avseende villkoren för krav på återbetalning till administrationen av felaktigt utbetalda belopp, vilka anges i artikel 85 första stycket i tjänsteföreskrifterna, särskilt villkoret att utbetalningen ska vara uppenbart felaktig, vilket innebär att felet varit så uppenbart att mottagaren måste ha känt till det (förstainstansrättens dom av den 24 februari 1994 i mål T‑38/93, Stahlschmidt mot parlamentet, REGP 1994, s. I‑A‑65 och s. II‑227, punkt 19, av den 5 november 2002 i mål T‑205/01, Ronsse mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑211 och s. II‑1065, punkt 47, av den 15 juli 2004 i de förenade målen T‑180/02 och T‑113/03, Gouvras mot kommissionen REGP 2004, s. I‑A‑225 och s. II‑987, punkt 110, och av den 16 maj 2007 i mål T‑324/04, F mot kommissionen, REGP 2007, s. I‑A-I-0000 och s. II‑A-I-0000, punkt 142). Dessa villkor syftar nämligen till att garantera iakttagande av principen om skydd för berättigade förväntningar hos den person till vilken rättsakten riktar sig, i den mån han har kunnat förlita sig på att den var lagenlig.
57 I förevarande fall innehöll meddelandet om uttagningsprov längst ner på sidan en fotnot, vilken återges ovan i punkt 4.
58 Enbart efter att ha läst igenom fotnoten längst ner på sidan borde varje normalt uppmärksam tjänsteman som klarat uttagningsprov EPSO/B/23/04 fråga sig huruvida han vid rekryteringen placerats i korrekt lönegrad, om han placerats i en lönegrad som inte motsvarar B*3 eller AST 3. Detta är särskilt fallet eftersom Europeiska unionens råd antog en ändring av tjänsteföreskrifterna den 22 mars 2004, vilken offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 27 april 2004, och det i meddelandet om uttagningsprov, vilket publicerades den 31 mars 2004, angavs att ansökningar till uttagningsprovet skulle lämnas in senast den 30 april 2004. Detta innebär att det vid den tidpunkten inte längre kunde föreligga någon osäkerhet om huruvida de ändrade tjänsteföreskrifterna och särskilt bilaga XIII skulle vara tillämpliga när de som klarat provet rekryterades.
59 Även om sökanden inte exakt kunde avgöra hur omfattande administrationens misstag var, borde han normalt ha ställt sig tvivlande till huruvida beslutet var välgrundat och åtminstone vänt sig till administrationen för att be denna vidta nödvändiga kontroller (se analogt förstainstansrättens dom av den 17 januari 2001 i mål T‑14/99, Kraus mot kommissionen, REGP 2001, s. I‑A‑7 och s. II‑39, punkt 41, och domen i det ovannämnda målet F mot kommissionen, punkt 157).
60 Vad gäller sökandens argument att administrationen själv undgått att upptäcka felet vid fyra tillfällen, eftersom det även rörde B, H och L, ska det betonas att det i förevarande fall inte gäller att avgöra huruvida felet kunde undgå administrationen eller inte, utan att pröva huruvida den berörde kunde förlita sig på att den ursprungliga placeringen i lönegrad var lagenlig eller inte. Situationen för en administration som ansvarar för tusentals förvaltningsbeslut av olika slag kan inte heller jämföras med situationen för en tjänsteman som har ett personligt intresse av att kontrollera placeringen i lönegrad och löneklass när han rekryteras (se analogt domstolens dom av den 11 juli 1979 i mål 252/78, Broe mot kommissionen, REG 1979, s. 2393, punkt 11).
61 Av det ovanstående följer att sökanden den 6 juli 2006, när han fick kännedom om beslutet av den 28 juni 2006, inte kunde förlita sig på att rättsakten var synbart lagenlig. Han kan således inte åberopa berättigade förväntningar avseende rättsaktens lagenlighet.
– Intresseavvägning
62 Av rättspraxis följer att även om den som rättsakten riktar sig till har berättigade förväntningar kan det finnas ett överordnat allmänintresse, särskilt avseende god förvaltning och skydd för institutionens finansiella resurser, som går före den berördes intresse av att en situation som han kunde anse vara fastlagd ska bestå (se, för ett liknande resonemang domarna i de ovannämnda målen Snupat mot Höga myndigheten, s. 159, Koninklijke Nederlandsche Hoogovens en Staalfabrieken mot Höga myndigheten, s. 518, och De Compte mot parlamentet, punkt 39, samt domstolens dom av den 17 juli 1997 i mål C‑183/95, Affish, REG 1997, s. I‑4315, punkt 57 och där angiven rättspraxis, och domen i det ovannämnda målet Kontouli mot rådet, punkt 167). Även denna intresseavvägning ska beaktas vid bedömningen av huruvida en tidsfrist för återkallande är rimlig, såsom det framgår nedan i punkt 67.
– Rimlig tidsfrist
63 Enligt fast rättspraxis ska återkallandet av ett rättsstridigt förvaltningsbeslut ske inom en rimlig tidsfrist (domarna i de ovannämnda målen De Compte mot parlamentet, punkt 35, Pascall mot kommissionen, punkterna 72 och 77, Gooch mot kommissionen, punkt 53, och Kontouli mot rådet, punkt 161).
64 Det ska inledningsvis betonas att efter ändringen av tjänsteföreskrifterna föreskrivs i artikel 85 andra stycket att ”[b]egäran om återbetalning skall ske inom fem år från den dag då beloppet betalades ut”, utom om administrationen kan visa att den person som mottagit beloppet förfarit bedrägligt.
65 Artikel 85 andra stycket i tjänsteföreskrifterna kan dock inte tolkas så, att administrationen, om vissa villkor är uppfyllda, kan återkalla varje rättsstridig rättsakt som ligger till grund för en felaktig utbetalning och som till och med kan ha antagits för mer än fem år sedan.
66 I artikel 85 i tjänsteföreskrifterna anges endast på vilka villkor ett belopp som administrationen felaktigt utbetalat till en tjänsteman kan återkrävas, oavsett vad den felaktiga utbetalningen beror på. Artikeln är däremot inte avsedd att reglera återkallande i egentlig mening av rättsstridiga rättsakter, som ju nödvändigtvis föregår varje eventuellt återkrav av ett felaktigt utbetalt belopp.
67 När det gäller återkallande av förvaltningsbeslut ska, enligt rättspraxis, frågan huruvida tidsfristen är rimlig bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall, i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, sakens komplexitet och de ifrågavarande parternas uppträdande (domarna i de ovannämnda målen Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkt 187, och Eagle m.fl. mot kommissionen, punkt 66). Hänsyn ska även tas till huruvida rättsakten skapar rättigheter för den berörde och till en avvägning av intressena (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Snupat mot Höga myndigheten, s. 159, och Koninklijke Nederlandsche Hoogovens en Staalfabrieken mot Höga myndigheten, s. 520), i förevarande fall den berördes intresse av att en situation som han kunde betrakta som fastlagd skulle bestå och administrationens intresse av att göra gällande enskilda rättsakters lagenlighet och skydda institutionens finansiella resurser.
68 Mot bakgrund av det ovanstående ska en tidsfrist för återkallande motsvarande den tidsfrist för överklagande på tre månader som föreskrivs i artikel 91.3 i tjänsteföreskrifterna i allmänhet anses vara rimlig.
69 När det gäller sättet att beräkna den tidsfrist för återkallande som åligger administrationen i syfte att bedöma huruvida den är rimlig, är det lämpligt att som utgångspunkt använda dagen för antagande av den rättsakt som administrationen avser att återkalla.
70 I förevarande fall förflöt det 3 månader och 21 dagar mellan den 28 juni 2006, den dag då det ursprungliga beslutet om placering i lönegrad antogs, och den 19 oktober 2006, den dag då sökanden underrättades om att administrationen ansåg att det nämnda beslutet var rättsstridigt. Flera omständigheter måste härvid beaktas:
– För det första har sökanden, såsom framgår ovan av punkterna 57–61, inte visat prov på något särskilt uppmärksamt agerande genom att inte begära att administrationen skulle vidta nödvändiga kontroller med hänsyn till innehållet i fotnoten i meddelandet om uttagningsprov.
– För det andra är beslutet om placering i lönegrad vid rekryteringen grundläggande för den berördes karriärutveckling, vilket ökar nödvändigheten av att iaktta legalitetsprincipen jämfört med rättssäkerhetsprincipen, som inte kan ges en absolut tillämpning.
– För det tredje är artikel 13.1 i bilaga XIII till tjänsteföreskrifterna, vilken ligger till grund för det angripna beslutet, mycket klar och entydig.
– För det fjärde trädde det ursprungliga beslutet om placering i lönegrad egentligen inte i kraft förrän den 1 oktober 2006, varför det hade verkan endast under en mycket kort period av 19 dagar.
71 Under dessa omständigheter ska den tidsfrist som kommissionen tillämpade för att återkalla beslutet räknat från det att beslutet antogs den 28 juni 2006 betraktas som rimlig, trots att tidsfristen är något längre än den tidsfrist för överklagande som anges i artikel 91.3 i tjänsteföreskrifterna.
– Rätten till försvar
72 Iakttagande av rätten till försvar i alla förfaranden som inleds mot en person, och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot, utgör enligt fast rättspraxis en grundläggande gemenskapsrättslig princip som ska säkerställas även i avsaknad av reglering av förfarandet i fråga (se bland annat domstolens dom av den 10 juli 1986 i mål 234/84, Belgien mot kommissionen, REG 1986, s. 2263, punkt 27, svensk specialutgåva, volym 8, s. 691, av den 5 oktober 2000 i mål C‑288/96, Tyskland mot kommissionen, REG 2000, s. I‑8237, punkt 99, och av den 9 november 2006 i mål C‑344/05 P, kommissionen mot De Bry, REG 2006, s. I‑10915, punkt 37, samt förstainstansrättens dom av den 8 mars 2005 i mål T‑277/03, Vlachaki mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑57 och s. II‑243, punkt 64).
73 Enligt denna princip, som motsvarar kraven på god förvaltning, krävs att den berörda personen lämnas tillfälle att på lämpligt sätt framföra sina synpunkter rörande de omständigheter som kan göras gällande mot honom i en rättsakt som kommer att antas (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Belgien mot kommissionen, punkt 27, domstolens dom av den 3 oktober 2000 i mål C‑458/98 P, Industrie des poudres sphériques mot rådet, REG 2000, s. I‑8147, punkt 99, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot De Bry, punkt 38, förstainstansrättens dom av den 23 april 2002 i mål T‑372/00, Campolargo mot kommissionen, REGP 2002, s. I‑A‑49 och s. II‑223, punkt 31, och domen i det ovannämnda målet Vlachaki mot kommissionen, punkt 64).
74 I artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som proklamerades i Nice den 7 december 2000 (EGT C 364, s. 1), föreskrivs att rätten till god förvaltning ”innebär bl.a. att
– var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne,
…”.
75 Av ingressen till stadgan framgår att dess huvudsyfte är att bekräfta ”de rättigheter som har sin grund särskilt i medlemsstaternas gemensamma författningstraditioner och internationella förpliktelser, Fördraget om Europeiska unionen och gemenskapsfördragen, Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, gemenskapens och Europarådets sociala stadgor samt rättspraxis vid … domstol[en] och Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna” (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 27 juni 2006 i mål C‑540/03, parlamentet mot rådet, REG 2006, s. I‑5769, punkt 38).
76 Dessutom har Europaparlamentet, rådet och kommissionen genom att högtidligt tillkännage Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna med nödvändighet velat ge denna stadga en särskild betydelse som i förevarande fall måste beaktas vid tolkningen av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna och anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (personaldomstolens dom av den 26 oktober 2006 i mål F‑1/05, Landgren mot ETF, REGP 2006, s. II‑A‑1-459, punkt 72, vilken har överklagats till förstainstansrätten, där det nu är anhängigt som mål T‑404/06 P).
77 Det ska även betonas att iakttagandet av rätten till försvar, och i synnerhet rätten för en tjänsteman att höras rörande omständigheter som kan göras gällande mot honom som grund för ett beslut som går honom emot, utgör en väsentlig formföreskrift vars åsidosättande kan prövas ex officio (se analogt domstolens dom av den 7 maj 1991 i mål C‑291/89, Interhotel mot kommissionen, REG 1991, s. I‑2257, punkt 14, och av den 2 april 1998 i mål C‑367/95 P, kommissionen mot Sytraval och Brink’s France, REG 1998, s. I‑1719, punkt 67, förstainstansrättens dom av den 10 maj 2001 i de förenade målen T‑186/97, T‑187/97, T‑190/97–T‑192/97, T‑210/97, T‑211/97, T‑216/97–T‑218/97, T‑279/97, T‑280/97, T‑293/97 och T‑147/99, Kaufring m.fl. mot kommissionen, REG 2001, s. II‑1337, punkt 134. Se även förstainstansrättens dom av den 15 mars 2000 i de förenade målen T‑25/95, T‑26/95, T‑30/95–T‑32/95, T‑34/95–T‑39/95, T‑42/95–T‑46/95, T‑48/95, T‑50/95–T‑65/95, T‑68/95–T‑71/95, T‑87/95, T‑88/95, T‑103/95 och T‑104/95, Cimenteries CBR m.fl. mot kommissionen, REG 2000, s. II‑491, punkt 487).
78 Personaldomstolen kan således ex officio pröva huruvida kommissionen i förevarande fall har iakttagit sökandens rätt till försvar under det administrativa förfarande som föregick antagandet av det angripna beslutet.
79 Det måste konstateras att sökanden, vilket kommissionen medgav vid förhandlingen, inte gavs tillfälle att framföra synpunkter och förklaringar innan det angripna beslutet antogs.
80 Kommissionen har följaktligen åsidosatt sökandens rätt till försvar.
81 Av rättspraxis följer emellertid också att inte alla fall av åsidosättande av rätten till försvar leder till ogiltigförklaring av den angripna rättsakten. Detta är fallet när rättsstridigheten inte har kunnat påverka den angripna rättsaktens innehåll (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 14 februari 1990 i mål C‑301/87, Frankrike mot kommissionen, REG 1990, s. I‑307, punkt 31, svensk specialutgåva, volym 10, s. 303, av den 21 mars 1990 i mål C‑142/87, Belgien mot kommissionen, REG 1990, s. I‑959, punkt 48, svensk specialutgåva, volym 10, s. 369, samt domarna i de ovannämnda målen Tyskland mot kommissionen, punkt 101, och Limburgse Vinyl Maatschappij m.fl. mot kommissionen, punkterna 318 och 324).
82 I förevarande fall är det klarlagt att de synpunkter som sökanden lagt fram för personaldomstolen inte innehåller några ytterligare upplysningar utöver dem som kommissionen redan innehade och som sökanden kände till. Under dessa förhållanden har den omständigheten att sökanden inte getts tillfälle att lägga fram sina synpunkter före antagandet av det angripna beslutet inte påverkat innehållet i beslutet, vilket mot bakgrund av det ovanstående inte hade kunnat vara annorlunda.
83 Åsidosättandet av sökandens rätt att höras före antagandet av det angripna beslutet kan följaktligen inte i sig motivera att det ogiltigförklaras.
84 Genom att åsidosätta sökandens rätt har emellertid administrationen begått ett fel i tjänsten som kan motivera skadestånd. Denna fråga behandlas nedan i punkterna 92–94.
85 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
b) Den första grunden: Åsidosättande av principerna om likabehandling och icke‑diskriminering
86 Sökanden har påpekat att det inte finns några väsentliga skillnader mellan hans situation och situationerna för B, H respektive L:
– Samtliga klarade ett uttagningsprov avseende lönegrad B 5/B 4: EPSO/B/23/04 (sökanden, H och L) eller EPSO/B/21/04 (B).
– Samtliga placerades felaktigt i den nya lönegraden AST 4 (sökanden och L) eller i den tillfälliga lönegraden B*4, som senare blev AST 4 (B och H), och tillträdde en tjänst vid Institutet för transuraner.
– Besluten om deras respektive tillsättning upphävdes och ersattes med beslut av Gemensamma forskningscentrets generaldirektör av den 4 oktober 2006, i vilka det för var och en föreskrivs en placering i tjänstekategori AST 3 löneklass 2.
87 Under dessa omständigheter befann sig B, H, L och sökanden i jämförbara situationer. Den sistnämnde diskriminerades emellertid jämfört med de övriga tre tjänstemännen, eftersom beslutet att placera honom i lönegrad AST 3 vidhölls, medan besluten att placera B, H och L i samma lönegrad återkallades och ersattes med tre beslut om placering i lönegrad AST 4. Skillnaden i behandling är, med avseende på vad kommissionen anfört avseende den andra grunden, särskilt uppenbar mellan sökanden och L, eftersom tillsättningsmyndigheten som svar på klagomålet från L angav att en tidsfrist på 3 månader och 23 dagar mellan delgivningen av det ursprungliga beslutet om lönegradsplacering och delgivningen av det angripna beslutet om återkallande var längre än vad som kunde anses vara rimligt.
88 I detta sammanhang har kommissionen med rätta påpekat att även om en av de tjänstemän som sökanden har hänvisat till hade befunnit sig i en närmast identisk situation som sökanden, och tillsättningsmyndigheten genom att inte återkalla den ursprungliga rättsakten om sökandens placering i lönegrad hade åsidosatt de villkor som enligt rättspraxis gäller för retroaktivt återkallande av ett rättsstridigt förvaltningsbeslut, skulle denna omständighet inte som sådan motivera lika behandling till förmån för sökanden, eftersom ingen till stöd för sitt krav kan åberopa en rättsstridig åtgärd som gynnat någon annan (se förstainstansrättens dom av den 3 mars 1994 i mål T‑82/92, Cortes Jimenez m.fl. mot kommissionen, REGP 1994, s. I‑A‑69 och s. II‑237, punkt 43, av den 22 februari 2000 i mål T‑22/99, Rose mot kommissionen, REGP 2000, s. I‑A‑27 och s. II‑115, punkt 39, och av den 13 september 2005 i mål T‑290/03, Pantoulis mot kommissionen, REGP 2005, s. I‑A‑241 och s. II‑1123, punkt 56, samt personaldomstolens dom av den 28 juni 2006 i mål F‑101/05, Grünheid mot kommissionen, REGP 2006, s. I‑A‑1‑55 och s. II‑A‑1‑199, punkt 140).
89 Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.
B – Skadeståndstalan
90 Sökanden har yrkat skadestånd för den ideella skada han har lidit genom att omplaceras i lönegrad AST 3 efter att till följd av ett fel från administrationens sida först ha placerats i lönegrad AST 4. Han har dessutom gjort gällande att placeringen i en lägre lönegrad vidhållits medan besluten att ändra lönegradsplaceringen för tre kolleger som befann sig i liknande situationer återkallats.
91 Sökanden anser att ett symboliskt skadestånd på en euro för ideell skada är lämpligt.
92 Ovan i punkt 84 anges att kommissionen har gjort sig skyldig till fel i tjänsten genom att inte höra sökanden innan det angripna beslutet antogs. Emellertid har sökandens yrkanden om ogiltigförklaring ogillats.
93 Det kan inte ifrågasättas att sökanden har lidit ideell skada genom att ställas inför fullbordat faktum, för att använda samma ordval som i sökandens klagomål av den 7 november 2006. Detta ordval visar exakt följderna av att åsidosätta en persons rätt att höras innan en enskild åtgärd som berör honom eller henne negativt vidtas.
94 Efter att i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) ha värderat den skada som sökanden lidit, anser personaldomstolen att 1 500 euro med beaktande av omständigheterna är ett lämpligt skadestånd.
95 Yrkandet om ett symboliskt skadestånd på 1 euro ska ogillas, eftersom det är grundat på påståenden om rättsstridigheter som inte fastslagits genom domen i förevarande mål.
Rättegångskostnader
96 Enligt artikel 122 i rättegångsreglerna ska bestämmelserna i kapitel 8 i avdelning II i nämnda rättegångsregler om rättegångskostnader och domstolskostnader endast tillämpas på mål som väckts vid personaldomstolen från och med ikraftträdandet av dessa rättegångsregler, det vill säga den 1 november 2007. För mål som var anhängiga vid personaldomstolen före detta datum ska bestämmelserna i förstainstansrättens rättegångsregler fortsätta att gälla i tillämpliga delar.
97 Enligt artikel 87.2 och 87.3 första stycket i förstainstansrättens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Finns det flera tappande parter, ska rätten besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna. Om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, eller om särskilda omständigheter motiverar det, kan rätten besluta att kostnaderna ska delas eller att vardera parten ska bära sin kostnad. Enligt artikel 88 i rättegångsreglerna ska institutionerna bära sina kostnader i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda.
98 Eftersom sökandens talan delvis har bifallits, anser personaldomstolen att kommissionen ska förpliktas att bära sin rättegångskostnad och ersätta en tredjedel av sökandens rättegångskostnad.
Mot denna bakgrund beslutar
PERSONALDOMSTOLEN (andra avdelningen)
följande:
1) Europeiska gemenskapernas kommission ska betala Philippe Bui Van 1 500 euro i skadestånd.
2) Talan ogillas i övrigt.
3) Philippe Bui Van ska bära två tredjedelar av sin rättegångskostnad.
4) Europeiska gemenskapernas kommission ska bära sin rättegångskostnad och ersätta en tredjedel av Philippe Bui Vans rättegångskostnad.
Van Raepenbusch | Boruta | Kanninen |
Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 11 september 2008.
W. Hakenberg | | S. Van Raepenbusch |
Justitiesekreterare | | Ordförande |
Detta avgörande och däri angivna avgöranden från gemenskapsdomstolarna som ännu inte har publicerats i rättsfallssamlingen finns tillgängliga på domstolens webbplats www.curia.europa.eu