PERSONALDOMSTOLENS DOM

(första avdelningen)

den 4 december 2008

Mål F-6/08

Jessica Blais

mot

Europeiska centralbanken (ECB)

”Personalmål – ECB:s anställda – Lön – Utlandstillägg – Villkor som föreskrivs i artikel 17 i anställningsvillkoren för ECB:s anställda – Sökanden förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna – Krav på skälighet – Artikel 87.2 i rättegångsreglerna”

Saken: Talan, som väckts med stöd av artikel 36.2 i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet och Europeiska centralbanken, som fogats till EG‑fördraget, genom vilken Jessica Blais har yrkat ogiltigförklaring av Europeiska centralbankens beslut av den 15 augusti 2007, vilket fastställdes av Europeiska centralbankens ordförande den 8 november 2007, att inte bevilja henne utlandstillägg.

Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av Europeiska centralbankens rättegångskostnader. Europeiska centralbanken ska bära hälften av sina rättegångskostnader.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska centralbanken– Lön – Utlandstillägg – Villkor för beviljande – Tjänstemän som är medborgare i anställningsmedlemsstaten

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 4.1; anställningsvillkor för anställda vid Europeiska centralbanken, artikel 17 första stycket)

2.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska centralbanken – Lön – Utlandstillägg – Villkor för beviljande – Tjänstemän som är medborgare i anställningsmedlemsstaten

(Tjänsteföreskrifterna, bilaga VII, artikel 4.1; anställningsvillkor för anställda vid Europeiska centralbanken, artikel 17)

3.      Tjänstemän – Anställda vid Europeiska centralbanken – Lön – Utlandstillägg – Villkor för beviljande – Personer med dubbelt medborgarskap som är medborgare i anställningsmedlemsstaten

(Anställningsvillkor för anställda vid Europeiska centralbanken, artikel 17)

4.      Förfarande – Rättegångskostnader – Fördelning – Beaktande av rättviseskäl

(personaldomstolens rättegångsregler, artikel 87.2)

1.      I likhet med artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna gäller enligt artikel 17 i anställningsvillkoren för anställda vid Europeiska centralbanken för rätten till utlandstillägg ett negativt bosättningsvillkor, det vill säga ett krav på att den anställde under en viss period före anställningens början inte har varit varaktigt bosatt i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger. Denna period definieras på olika sätt beroende på om den berörde är eller har varit medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger. Enligt artikel 17 första stycket i anställningsvillkoren har anställda, som inte är och aldrig har varit medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger, rätt till utlandstillägg utom om de under den femårsperiod som löpt ut sex månader innan de tillträdde tjänsten har varit varaktigt bosatta eller utövat sin huvudsakliga yrkesverksamhet i denna stat. Däremot föreskrivs i artikel 17 första stycket ii i anställningsvillkoren att anställda, som är eller har varit medborgare i den stat inom vars territorium anställningsorten ligger, har rätt till utlandstillägg endast om de under 10 år innan de tillträdde tjänsten varaktigt var bosatta utanför den statens territorium.

Anledningen till att det utlandstillägg som föreskrivs i artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna finns, är att de kostnader och olägenheter som följer just av att tjänstemannen arbetar stadigvarande i ett land med vilket denne inte hade någon varaktig förbindelse innan han tillträdde sin tjänst ska kompenseras. Detta gäller analogt även för anställda vid Europeiska centralbanken. Detta är skälet till att en tolkning av artikel 17 i anställningsvillkoren som innebär att anställda som befinner sig i denna situation inte har rätt till utlandstillägg skulle utgöra ett förnekande av själva grunden för utlandstillägget. Så skulle bli fallet om det tillträde av tjänst som avses i artikel 17 första stycket ii i anställningsvillkoren tolkades så att det endast avser tillträdet av tjänst som anställd. Eftersom det enligt denna bestämmelse krävs att den berörde är varaktigt bosatt utanför anställningsstatens territorium under hela referensperioden, räcker det en person som omfattas av artikel 17 första stycket ii, det vill säga en person som är eller har varit medborgare i anställningsmedlemsstaten, innan vederbörande anställdes har haft en visstidsanställning under en kortare tid än ett år, för att denne, som är skyldig att bosätta sig i anställningsmedlemsstaten före tjänstetillträdet, automatiskt ska förlora rätten till utlandstillägg. Detta gäller även om vederbörande inte har varit varaktigt bosatt i anställningsmedlemsstaten under de tio år som föregick dennes anställning som kontraktsanställd på kort tid.

Följaktligen ska ”tillträde av tjänst” i den mening som avses i artikel 17 första stycket ii i anställningsvillkoren tolkas så, att det avser det första tillträdet av tjänst vid Europeiska centralbanken, oavsett vilket slags anställningsavtal den berörde har ingått med detta organ.

(se punkterna 54, 55, 72 och 75)

Hänvisning till

Domstolen: 13 november 1986, Richter mot kommissionen, 330/85, REG 1986, s. 3439, punkt 6

Förstainstansrätten: 30 mars 1993, Vardakas mot kommissionen, T‑4/92, REG 1993, s. II‑357, punkt 39; 14 december 1995, Diamantaras mot kommissionen, T‑72/94, REGP 1995 s. I‑A‑285 och s. II‑865, punkt 48

2.      Vid fastställelsen av huruvida det föreligger en rätt till utlandstillägg, motsvarar den ort där den anställde är varaktigt bosatt enligt artikel 17 i anställningsvillkoren för anställda vid Europeiska centralbanken, i analogi med artikel 4.1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna, den ort där den berörde på ett stadigvarande sätt har förlagt sina huvudsakliga intressen, i avsikt att detta ska vara stadigvarande. Villkoret att den anställde inte ska vara varaktigt bosatt ska bedömas med beaktande av alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet. Begreppet ”utlandssituation” beror nämligen på den berördes specifika situation, bland annat huruvida denne, trots att han är medborgare i anställningsstaten, verkligen har klippt alla sociala och yrkesmässiga band med nämnda stat genom att helt och för en lång tid flytta sin varaktiga bosättning utanför denna stat.

Den varaktiga bosättningen, yrkesverksamheten och personliga relationer är de främsta kriterierna för att fastställa hemvistet.

Att enbart vara bosatt i ett land för att komplettera universitetsstudier och fullgöra praktiktjänstgöringar räcker inte för att det ska antas att det föreligger en vilja att flytta centrum för de huvudsakliga intressena till detta land. Att flytta till ett annat land för att återförenas med sin partner, hyra en bostad för att bo med denna partner och utöva en yrkesverksamhet inom ramen för ett avtal om visstidsanställning medför däremot att det kan antas att centrum för de huvudsakliga intressena har flyttats till detta land.

(se punkterna 87, 88, 90 och 91)

Hänvisning till

Domstolen: ovannämnda målet Richter mot kommissionen, punkt 6 

Förstainstansrätten : 28 september 1993, Magdalena Fernández mot kommissionen, T‑90/92, REG 1993, s. II‑971, punkterna 27–30; 25 oktober 2005, Dedeu i Fontcuberta mot kommissionen, T‑299/02, REGP 2005, s. I‑A‑303 och s. II‑1377, punkt 77; 27 september 2006, Koistinen mot kommissionen, T‑259/04, REGP 2006, s. I‑A‑2‑177 och s. II‑A‑2‑879; 19 juni 2007, Asturias Cuerno mot kommissionen, T‑473/04, REGP 2007, s. I‑A‑2‑0000 och s. II‑A‑2‑0000, punkt 74

Personaldomstolen: 20 november 2007, Kyriazis mot kommissionen, F‑120/05, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och s. II‑A‑1‑0000, punkt 50

3.      Mot bakgrund av syftet med utlandstillägget, vilket är att kompensera för de särskilda kostnader och olägenheter som följer av stadigvarande tjänstgöring i ett land med vilket tjänstemannen inte har skapat varaktiga band innan denne tillträdde sin tjänst, kan den skillnad i behandling som föreskrivs i artikel 17 i anställningsvillkoren för anställda vid Europeiska centralbanken, som är till nackdel för personal som är medborgare i den stat där anställningsorten ligger, inte motiveras endast med utgångspunkt i antagandet att en persons medborgarskap utgör ett starkt indicium på att det föreligger en mängd starka band mellan denna person och det land i vilket personen är medborgare. ECB-rådet får, inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning på detta område, av det ovan anförda dra den slutsatsen att anställda som är medborgare i det land där anställningsorten är belägen, däribland anställda som till följd av tillträdet av tjänsten har varit tvungna att byta bosättningsort, inte har de kostnader och olägenheter som utlandstillägget är avsett att kompensera, åtminstone inte i samma omfattning som anställda som inte har detta medborgarskap och att de således i allmänhet inte har rätt till detta tillägg. ECB-rådet får även tillämpa stränga villkor vad gäller undantag från denna regel och får som villkor för rätten till utlandstillägg kräva att den anställde inte har varit varaktigt bosatt på i anställningsstaten under en tioårsperiod före tillträdet av tjänsten.

Det ankommer på ECB-rådet att, inom ramen för dess stora utrymme för skönsmässig bedömning på detta område, fastställa under vilka villkor det kan anses att medborgare i anställningsstaten tjänstgör utomlands. Det kriterium som föreskrivs i artikel 17 i anställningsvillkoren, det vill säga kravet på att den anställde inte har varit bosatt i anställningsstaten under den tioårsperiod som föregick tillträdet av tjänsten, förfaller varken olämpligt eller oskäligt. Gemenskapslagstiftaren har föreskrivit samma kriterium i artikel 4 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna vad gäller gemenskapstjänstemännens rätt till utlandstillägg.

Med hänsyn till Europeiska centralbankens vida utrymme för skönsmässig bedömning har denna vidare rätt att tillämpa de vanliga reglerna i fråga om personer med dubbelt medborgarskap i syfte att begränsa rätten till utlandstillägg enligt artikel 17 första stycket ii i anställningsvillkoren till att gälla personer som objektivt sett befinner sig i en utlandssituation i den stat där de tjänstgör. Det är således tillåtet att anställda som är medborgare i två stater, däribland anställningsstaten, enligt artikel 3.7.4 i reglerna för centralbankens anställda vid tillämpningen av artikel 17 första stycket ii i anställningsvillkoren likställs med anställda som bara är medborgare i nämnda stat.

(se punkterna 102, 106 och 107)

Hänvisning till

Personaldomstolen: 11 juli 2007, B mot kommissionen, F‑7/06, REGP 2007, s. I‑A‑1‑0000 och s. II‑A‑1‑0000, punkt 39 och där angiven rättspraxis

4.      Enligt artikel 87.2 i personaldomstolens rättegångsregler får personaldomstolen, om så anses skäligt, besluta att en tappande part endast delvis, eller inte alls, ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

En tillämpning av denna bestämmelse kan motiveras av institutionens agerande, det ekonomiska värdet av tvisten, hur seriösa sökandens argument är, omfattningen av sökandens kostnader med beaktande av dennes ekonomiska resurser och yrkesmässiga situation

(se punkterna 111–116)