DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)
den 6 september 2018(*)
”Begäran om förhandsavgörande – Skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens – Direktiv 2008/94/EG – Artikel 8 – Kompletterande pensionssystem – Skydd för ålderspensionsförmåner – Garanterad miniminivå”
I mål C‑17/17,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Appellationsdomstolen för England och Wales (avdelningen för tvistemål), Förenade kungariket) genom beslut av den 16 december 2016, som inkom till domstolen den 16 januari 2017, i målet
Grenville Hampshire
mot
The Board of the Pension Protection Fund,
ytterligare deltagare i rättegången:
Secretary of State for Works and Pensions,
meddelar
DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz samt domarna C. Vajda, E. Juhász (referent), K. Jürimäe och C. Lycourgos,
generaladvokat: J. Kokott,
justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 8 mars 2018,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
– Grenville Hampshire, genom I. Walker, solicitor, J. Bourke, barrister, och G. Facenna, QC,
– The Board of the Pension Protection Fund, genom A. Banister, solicitor, och J. Hilliard, QC,
– Förenade kungarikets regering, genom S. Brandon, R. Fadoju och C. Crane, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av J. Coppel, QC,
– Irlands regering, genom M. Browne, J. Quaney, E. Creedon och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av Ú. Tighe, BL,
– Europeiska kommissionen, genom M. Kellerbauer och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,
och efter att den 26 april 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens (EUT L 283, 2008, s. 36).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Grenville Hampshire och Board of the Pension Protection Fund (styrelsen för pensionsskyddsfonden) (nedan kallad styrelsen för PPF) om beräkningen av Grenville Hampshires rätt till ålderspensionsförmåner.
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
3 Skäl 3 i direktiv 2008/94 har följande lydelse:
”Det är nödvändigt att skydd upprättas för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens och för att garantera dem ett minimiskydd, särskilt för att garantera betalning av deras utestående fordringar, samtidigt som hänsyn måste tas till behovet av en välbalanserad ekonomisk och social utveckling inom [Europeiska unionen]. För detta ändamål bör alla medlemsstater inrätta en institution som säkerställer att de berörda arbetstagarna får betalt för sina utestående fordringar.”
4 Enligt artikel 1.1 i direktivet ska det tillämpas på fordringar som arbetstagare på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden har gentemot arbetsgivare som är att anse som insolventa enligt artikel 2.1 i direktivet.
5 Artikel 8 i samma direktiv har följande lydelse:
”Medlemsstaterna ska säkerställa att nödvändiga åtgärder vidtas för att skydda arbetstagarnas intressen och de personers intressen som vid inträdet av arbetsgivarens insolvens redan har lämnat arbetsgivarens företag eller verksamhet, vad gäller rättigheter som tillförsäkrar dem omedelbara eller framtida ålderspensionsförmåner inklusive efterlevandeförmåner enligt kompletterande pensionssystem utanför de nationella författningsreglerade socialförsäkringssystemen för ett eller flera företag.”
6 I artikel 12 a i direktiv 2008/94 föreskrivs att direktivet inte ska påverka medlemsstaternas möjligheter att vidta åtgärder för att förhindra missbruk.
Nationell rätt i Förenade kungariket
7 När det gäller skydd för arbetstagares rättigheter till ålderspensionsförmåner har direktiv 2008/94 införlivats med nationell rätt i Förenade kungariket framför allt genom Pensions Act 2004 (2004 års pensionslag, nedan kallad 2004 års lag).
8 Genom denna lag inrättades en lagstadgad pensionsskyddsfond kallad Pension Protection Fund (nedan kallad PPF) som förvaltas av styrelsen för PPF. Vid en arbetsgivares insolvens ansvarar PPF under vissa förutsättningar för arbetstagarnas fordringar enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem. För att finansiera denna verksamhet tar PPF ut en avgift från alla godkända kompletterande tjänstepensionssystem.
9 Om en arbetsgivare som deltar i ett kvalificerat pensionssystem med bestämda förmåner blir insolvent, ska styrelsen för PPF, enligt 2004 års lag, ta över ansvaret för detta pensionssystem under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda.
10 Ett av dessa villkor anges i section 127.2 a i 2004 års lag och innebär krav på att ”värdet av det berörda pensionssystemets tillgångar vid den relevanta tidpunkten ska understiga de skyddade skulderna”.
11 Skyddade skulder, som definieras i section 131 i 2004 års lag, avser inte alla pensionsrättigheter för alla arbetstagare som omfattas av det kompletterande tjänstepensionssystemet, utan endast kostnaderna för att garantera de förmåner som motsvarar den ersättning som skulle erläggas i enlighet med bestämmelserna om pensionsersättning om styrelsen för PPF tog över ansvaret för pensionssystemet (nedan kallad PPF-ersättningen).
12 I 2004 års lag, särskilt i section 162, föreskrivs inte att det ska ske en nedsättning av förmånerna för de arbetstagare som vid inträdet av arbetsgivarens insolvens redan uppnått normal pensionsålder enligt sitt pensionssystem. Arbetstagare som ännu inte uppnått normal pensionsålder vid tidpunkten för inträdet av insolvensen har däremot endast rätt till 90 procent av värdet av sina förvärvade rättigheter. För deras rättigheter gäller dessutom ett tak enligt punkt 26 i bilaga 7 till 2004 års lag.
13 Ersättningstaket, som är tillämpligt på arbetstagare i en viss ålderskategori, fastställs av PPF. Styrelsen för PPF publicerar försäkringstekniska beräkningsfaktorer som minskar taket för medlemmar som tar ut sin ersättning före 65 års ålder. I enlighet med punkt 26.7 i bilaga 7 till 2004 års lag utgörs inte ersättningens begränsning av taket i sig, utan motsvarar 90 procent av detta.
14 Vidare föreskrivs i punkt 28 i bilaga 7 till 2004 års lag att den högsta nivån ska justeras med hänsyn till inflationen, dock med högst 2,5 procent per år. Enligt denna bestämmelse får emellertid maximinivån inte justeras för ersättningar som utbetalas med anledning av en anställning som hänför sig till tiden före den 6 april 1997.
15 Vid insolvens som omfattas av 2004 års lag inleds en bedömningsperiod enligt section 132 i denna lag. Under denna period utvärderas pensionssystemets finansieringsnivå för att fastställa huruvida PPF ska överta ansvaret för pensionssystemet i enlighet med section 127.2 (nedan kallad bedömningsperioden). Under bedömningsperioden krävs enligt section 138 i 2004 års lag att de förmåner som ska utgå till medlemmarna ska minskas till en ersättningsnivå som motsvarar den som skulle utgå om PPF hade varit tvungen att över ansvaret för pensionssystemet.
16 Enligt sections 143 och 144 i 2004 års lag blir den värdering av de skyddade skulderna och av tillgångarna som gjordes under bedömningsperioden bindande om styrelsen för PPF godkänner den och om den inte överklagas. Värderingen är avgörande vid bedömningen av huruvida det villkor som föreskrivs i section 127.2 a i 2004 års lag, gällande överföring av behörigheten till PPF, är uppfyllt.
17 Om det vid inträdet av insolvensen bedöms att pensionssystemets tillgångar räcker för att täcka kostnaderna för de skyddade skulderna, följer det av section 154 i 2004 års lag att pensionssystemet ska stå kvar utanför PPF och avvecklas av förvaltarna. I detta fall är det berörda kompletterande pensionssystemet skyldigt att till arbetstagarna betala ut ålderspensionsförmåner till ett värde som motsvarar PPF-ersättningen med de kvarvarande tillgångarna. Enligt section 154.7 i 2004 års lag ska det kompletterande tjänstepensionssystemet följa PPF:s anvisningar i samband med detta.
18 Om det bedöms att pensionssystemets tillgångar inte räcker för att betala de skyddade skulderna övertar styrelsen för PPF ansvaret för pensionssystemet. I detta avseende föreskriver section 161.2 i 2004 års lag följande:
”Verkan av att styrelsen [för PPF] övertar ansvaret för ett pensionssystem är att
(a) pensionssystemets egendom, rättigheter och skulder överförs till styrelsen [för PPF], utan ytterligare försäkran, med verkan från den tidpunkt då förvaltarna mottar meddelandet om överföring,
(b) pensionssystemets förvaltare befrias från sina pensionsskyldigheter från denna tidpunkt, och att
(c) styrelsen [för PPF] från denna tidpunkt ansvarar för att säkerställa att ersättning utgår (och tidigare har utgått) i enlighet med bestämmelserna om pensionsersättning och, således, att pensionssystemet betraktas som avvecklat omedelbart efter denna tidpunkt.”
19 Enligt Pension Protection Fund (Pension Compensation Cap) Order 2006 (2006 års förordning om pensionsskyddsfonden (taket för pensionsersättningen), uppgick taket, från och med den 1 april 2006, vid 65 års ålder till 28 944,45 brittiska pund (GBP).
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
20 Grenville Hampshire var anställd vid Turner & Newall plc (nedan kallat T&N) mellan åren 1971 och 1998. Under hela denna period var han ansluten till T&N:s pensionsförmånssystem (nedan kallat T&N:s pensionssystem).
21 Efter det att Grenville Hampshire blivit uppsagd år 1998, till följd av att Federal-Mogul Corporation of America tagit över T&N, gick han i förtidspension vid 51 års ålder, trots att den normala pensionsåldern för arbetstagare anslutna till T&N:s pensionssystem var 62 år. Förvaltarna för T&N:s pensionssystem informerade honom om att hans pension skulle uppgå till 48 781,80 GBP per år före skatt, med en årlig ökning på minst 3 procent.
22 I och med att Federal-Mogul Corporation of America ansökte om konkurrsskydd i Förenta staterna under år 2001, inledde PPF, den 10 juli 2006, i Förenade kungariket ett bedömningsförfarande av T&N:s pensionssystems skyddade skulder och tillgångar. Vid denna tidpunkt var Grenville Hampshire 58 år gammal.
23 Efter avslutad bedömning godkände styrelsen för PPF, den 19 september 2011, bedömningen att tillgångarna i T&N:s pensionssystem den 10 juli 2006 översteg dess skyddade skulder, vilket innebar att det fanns tillräckliga medel för att säkerställa utbetalningen av åldersförmånerna till ett värde som motsvarade PPF-ersättningen (nedan kallat beslutet av den 19 september 2011). Styrelsen för PPF övertog således inte ansvaret för pensionssystemet.
24 Grenville Hampshires bruttopensionsbelopp fastställdes, efter en justering för ett engångsbelopp på 89 965 GBP som han erhöll efter det att han hade gått i pension år 1998, till 19 819 GBP per år, med hänsyn bland annat till att han den 10 juli 2006 ännu inte hade uppnått den normala pensionsåldern enligt T&N:s pensionssystem och, följaktligen, till att den takbestämmelse som föreskrivs i punkt 26 i bilaga 7 till 2004 års lag var tillämplig på honom.
25 Grenville Hampshires belopp sänktes följaktligen med cirka 67 procent i förhållande till det årliga belopp på 60 240 GBP som han skulle ha haft rätt till om inte hans arbetsgivare hade blivit insolvent.
26 Eftersom Grenville Hampshire till största delen var anställd före den 6 april 1997, förlorade han dessutom även de flesta av sina rättigheter till årliga höjningar av sin pension. Enligt hans egen beräkning erhåller han nu därför cirka 25 procent av de förvärvade pensionsförmåner som härrör från hans anställning hos T&N.
27 Grenville Hampshire överklagade, i likhet med femton andra tidigare anställda vid T&N som berördes av liknande nedsättningar, värderingen av T&N:s pensionssystem till Pension Protection Fund Ombudsman (ombudsmannen för pensionsskyddsfonden, Förenade kungariket), såsom den hade godkänts av styrelsen för PPF i beslutet av den 19 september 2011.
28 Överklagandet avslogs den 19 februari 2014 efter vilket Grenville Hampshire väckte talan vid High Court of Justice (England & Wales), Chancery Division (Överdomstolen (England och Wales), Finansavdelningen, Förenade kungariket).
29 Genom dom av den 23 december 2014 ogillade ovannämnda domstol Grenville Hampshires överklagande. Grenville Hampshire överklagade domen till Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Appellationsdomstolen för England och Wales (avdelningen för tvistemål), Förenade kungariket).
30 Grenville Hampshire gjorde i huvudsak gällande att bestämmelserna i 2004 års lag, som beslutet av den 19 september 2011 grundade sig på, inte var förenliga med artikel 8 i direktiv 2008/94, såsom den hade tolkats av domstolen, eftersom bestämmelserna fick till följd att vissa arbetstagare erhöll mindre än 50 procent av värdet av deras förvärvade rättigheter till ålderspensionsförmåner.
31 PPF hävdade att domstolens praxis avseende artikel 8 i direktivet endast kräver att skyddssystemen garanterar att samtliga arbetstagare som omfattas av ett kompletterande tjänstepensionssystem erhåller en ersättning på i genomsnitt minst 50 procent av värdet av sina förvärvade rättigheter. Det krävs däremot inte att varje enskild arbetstagare erhåller en ersättning som motsvarar minst 50 procent av värdet av de egna förvärvade rättigheterna.
32 Mot denna bakgrund har Court of Appeal (England & Wales) (Civil Division) (Appellationsdomstolen för England och Wales (avdelningen för tvistemål), Förenade kungariket) beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Innebär artikel 8 i [rådets direktiv 80/987/EEG av den 20 oktober 1980 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens (EGT L 283, 1980, s. 23; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 121)] (nu artikel 8 i direktiv [2008/94]) att medlemsstater ska säkerställa att varje enskild anställd erhåller minst 50 procent av sina samlade ålderspensionsförmåner för det fall arbetsgivaren blir insolvent (med situationer av missbruk som enda undantag, vilka omfattas av artikel 10 a i nämnda direktiv)?
2) I andra hand, beroende på de nationella domstolarnas bedömning av de faktiska omständigheterna i målet, räcker det, enligt artikel 8 i direktiv [80/987], att en medlemsstat har ett skyddssystem där arbetstagarna normalt erhåller mer än 50 procent av värdet på sina samlade ålderspensionsförmåner, men vissa enskilda arbetstagare erhåller mindre än 50 procent [av detta] på grund av
a) ett beloppstak på den ersättning som betalas till anställda (närmare bestämt anställda som inte har uppnått den normala pensionsåldern enligt pensionssystemet vid tidpunkten för arbetsgivarens insolvens), och/eller
b) bestämmelser som begränsar de årliga höjningarna av den ersättning som betalas till anställda eller den årliga omräkningen av deras förmåner före pensionsåldern?
3) Har artikel 8 i direktiv [80/987] direkt effekt under de omständigheter som är för handen i förevarande mål?”
Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning
33 Förenade kungarikets regering har hävdat att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning på grund av att de hänskjutna frågorna är hypotetiska. Även om T&N:s pensionssystems skulder värderades utan hänsyn till det tak som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, skulle pensionssystemets tillgångar nämligen överskrida de skyddade skulderna och därmed skulle inte PPF ha tagit över ansvaret för pensionssystemet och det skulle fortsättningsvis drivas av dess förvaltare. I och med att artikel 8 i direktiv 2008/94 inte är direkt horisontellt tillämplig, kan Grenville Hampshire endast göra gällande sina rättigheter genom att kräva skadestånd från staten, vilket inte är ändamålet med talan.
34 EU-domstolen erinrar om att det inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som har införts genom artikel 267 FEUF uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 23 januari 2018, Hoffmann-La Roche m.fl., C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 44 och där angiven rättspraxis).
35 Nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras följaktligen vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 23 januari 2018, Hoffmann-La Roche m.fl., C‑179/16, EU:C:2018:25, punkt 45 och där angiven rättspraxis).
36 I förevarande mål är det emellertid inte uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med saken i det nationella målet. Dessa frågor, som avser tolkningen av artikel 8 i direktiv 2008/94, har nämligen ställts i ett mål som berör frågan om de bestämmelser i 2004 års lag som gäller beräkning av skyddade skulder är förenliga med kraven i nämnda bestämmelse. Eftersom domstolens tolkning av bestämmelsen kan få till följd att PPF gör en ny värdering av de skyddade skulderna och följaktligen av Grenville Hampshires pensionsrättigheter, finns det ett tillräckligt samband mellan saken i det nationella målet och tolkningsfrågorna.
37 Dessutom har frågan huruvida artikel 8 i direktiv 2008/94 har direkt effekt i ett fall som det i det nationella målet även relevans, eftersom den hänskjutande domstolen, för att avgöra det nationella målet, kan behöva besluta om Grenville Hampshire kan åberopa artikel 8 gentemot styrelsen för PPF eller inte.
38 Under dessa omständigheter kan tolkningsfrågorna tas upp till sakprövning.
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första och den andra frågan
39 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 8 i direktiv 2008/94 ska tolkas så, att varje enskild arbetstagare ska erhålla en ersättning som motsvarar minst 50 procent av värdet av arbetstagarens förvärvade rättigheter enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem om arbetsgivaren blir insolvent, eller om det räcker att sådan ersättning garanteras för de flesta arbetstagarna, men att, enligt vissa begränsningar som föreskrivs i nationell lagstiftning, vissa av dessa arbetstagare dock erhåller en ersättning som är lägre än 50 procent av värdet av deras förvärvade rättigheter.
40 Enligt lydelsen av artikel 8 i direktiv 2008/94 ska medlemsstaterna säkerställa att nödvändiga åtgärder vidtas för att skydda arbetstagarnas intressen och de personers intressen som vid inträdet av arbetsgivarens insolvens redan har lämnat arbetsgivarens företag eller verksamhet, vad gäller rättigheter som tillförsäkrar dem omedelbara eller framtida ålderspensionsförmåner enligt kompletterande pensionssystem utanför de nationella författningsreglerade socialförsäkringssystemen för ett eller flera företag.
41 Medlemsstaterna har visserligen ett stort utrymme för skönsmässig bedömning vid bestämmandet av såväl mekanismen för som nivån på skyddet, vilket utesluter en skyldighet att fullständigt garantera arbetstagarnas rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2007, Robins m.fl., C‑278/05, EU:C:2007:56, punkterna 36 och 42–45, dom av den 25 april 2013, Hogan m.fl., C‑398/11, EU:C:2013:272, punkt 42, och dom av den 24 november 2016, Webb-Sämann, C‑454/15, EU:C:2016:891, punkt 34).
42 Följaktligen utgör artikel 8 i direktiv 2008/94 inte något hinder för att medlemsstaterna i sin strävan att uppnå legitima ekonomiska och sociala mål, och i synnerhet med iakttagande av proportionalitetsprincipen, sätter ned en arbetstagares förvärvade rättigheter vid arbetsgivarens insolvens.
43 När det gäller artikel 8 i direktiv 80/987, nu artikel 8 i direktiv 2008/94, har domstolen emellertid slagit fast att bestämmelser i nationell rätt, vilka i vissa situationer kan leda till en garanti för förmåner som är begränsad till mindre än hälften av de förvärvade rättigheterna, inte kan anses motsvara definitionen av begreppet ”skydda” som används i bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2007, Robins m.fl., C‑278/05, EU:C:2007:56, punkt 57).
44 Det bör noteras att det mål som gav upphov till nämnda dom bland annat rörde rätten till förmåner för två tidigare arbetstagare som endast hade uppburit 20 respektive 49 procent av de ålderspensionsförmåner som de hade kunnat göra anspråk på (dom av den 25 januari 2007, Robins m.fl., C‑278/05, EU:C:2007:56, punkt 54).
45 Domstolen har fastställt nämnda tolkning i domen av den 25 april 2013, Hogan m.fl.(C‑398/11, EU:C:2013:272), som meddelades i ett mål som gällde den enskilda rätten till ålderspensionsförmåner som hade samlats in av tio tidigare arbetstagare, angivna med namn i domen, vilka var och en hade anslutit sig till ett av de förmånsbestämda kompletterande pensionssystem som upprättats av deras arbetsgivare. Efter det att domstolen hade hänvisat till punkt 57 i domen av den 25 januari 2007, Robins m.fl. (C‑278/05, EU:C:2007:56), slog domstolen fast att ett korrekt införlivande av artikel 8 i direktiv 2008/94 förutsätter att en arbetstagare, vid arbetsgivarens insolvens, erhåller minst hälften av de ålderspensionsförmåner som följer av de samlade pensionsförmåner för vilka vederbörande har betalat in avgifter inom ramen för ett kompletterande tjänstepensionssystem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2013, Hogan m.fl., C‑398/11, EU:C:2013:272, punkterna 43 och 51).
46 Det följer av denna rättspraxis, vilken senast bekräftades i domstolens dom av den 24 november 2016, Webb-Sämann (C‑454/15, EU:C:2016:891, punkt 35), att den skyddsnivå som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2008/94 utgör en minimigaranti för varje enskild arbetstagare.
47 Syftet med detta direktiv, som är att varje arbetstagare ska säkerställas ett gemenskapsrättsligt minimiskydd vid arbetsgivarens insolvens, skulle nämligen allvarligt äventyras om medlemsstaterna, när arbetstagaren inte har gjort sig skyldig till missbruk i den mening som avses i artikel 12 i direktivet, kunde fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 8 i samma direktiv utan att ge varje enskild arbetstagare ett sådant minimiskydd.
48 Det följer härav att i motsats till vad Förenade kungariket har hävdat i förfarandet är domstolens tolkning gällande nivån på och naturen av det skydd som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2008/94 och gällande de enskilda arbetstagare som hade rätt till skyddet inte begränsad till de fall som gav upphov till domen av den 25 januari 2007, Robins m.fl. (C‑278/05, EU:C:2007:56), domen av den 25 april 2013, Hogan m.fl. (C‑398/11, EU:C:2013:272), och domen av den 24 november 2016, Webb-Sämann (C‑454/15, EU:C:2016:891), utan tolkningen har en allmän räckvidd.
49 Det kan därför inte hävdas att en sådan tolkning är begränsad till vissa insolventa arbetsgivare som hör till specifika sektorer eller till vissa arbetstagare som omfattas av ett särskilt ekonomiskt och socialt sammanhang.
50 Artikel 8 i direktiv 2008/94 ålägger följaktligen medlemsstaterna att undantagslöst garantera varje enskild arbetstagare en ersättning som motsvarar minst 50 procent av värdet av de rättigheter som förvärvats enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem när arbetsgivaren blir insolvent, utan att det för den skull utesluts att de förluster som lidits, även om de är mindre procentuellt sett, under andra omständigheter kan anses vara orimligt stora mot bakgrund av den skyldighet att skydda arbetstagarnas intressen som avses i bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2016, Webb-Sämann, C‑454/15, EU:C:2016:891, punkt 35).
51 För att säkerställa den fulla verkan av det minimiskydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens som inrättats genom artikel 8 i direktiv 2008/94, enligt vilken detta skydd sträcker sig över hela pensionsperioden, ska dessutom, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 48–53 i sitt förslag till avgörande, den ersättning som motsvarar minst 50 procent av värdet av de förvärvade rättigheterna beräknas med hänsyn till den förutsedda utvecklingen av pensionsförmånerna under hela pensionsperioden för att förhindra att garantibeloppet, på grund av att en viss tid har förflutit, understiger 50 procent av det ursprungliga värde som förvärvats för ett pensionsår.
52 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande: Artikel 8 i direktiv 2008/94 ska tolkas så, att vid arbetsgivarens insolvens har varje enskild arbetstagare rätt till ålderspensionsförmåner som motsvarar minst 50 procent av värdet av de rättigheter som arbetstagaren har förvärvat enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem.
Den tredje frågan
53 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 8 i direktiv 2008/94 har direkt effekt.
54 Enligt domstolens praxis kan enskilda åberopa bestämmelser i ett direktiv som är ovillkorliga och tillräckligt precisa mot en medlemsstat och dess förvaltningsorgan och mot organ eller enheter som är underställda staten, står under tillsyn av denna eller har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 oktober 2017, Farrell, C‑413/15, EU:C:2017:745, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
55 Organ eller enheter som av en myndighet har getts ett uppdrag i allmänhetens intresse och i detta syfte försetts med särskilda befogenheter kan även jämställas med staten (dom av 10 oktober 2017, Farrell, C‑413/15, EU:C:2017:745, punkt 34).
56 I förevarande fall ska det således prövas huruvida artikel 8 i direktiv 2008/94 är ovillkorlig och tillräckligt precis. Denna prövning ska avse tre aspekter, nämligen vilka som omfattas av skyddet enligt bestämmelsen, innehållet i detta skydd och vem som är skyldig att ge skyddet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 1991, Francovich m.fl., C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428, punkt 12).
57 Vad gäller vilka som omfattas av det skydd som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2008/94, framgår det tydligt av artikelns ordalydelse att direktivet syftar till att skydda arbetstagare som berörs av arbetsgivarens insolvens. När det gäller fastställandet av vilka som omfattas av garantin uppfyller artikeln därmed de krav på att den ska vara ovillkorlig och precis som uppställs för att en bestämmelse i ett direktiv ska vara direkt tillämplig.
58 Vad beträffar innehållet i det skydd som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2008/94, räcker det att erinra om att domstolen i domen av den 25 januari 2007, Robins m.fl. (C‑278/05, EU:C:2007:56) konstaterade att artikel 8 kräver att en arbetstagare, vid arbetsgivarens insolvens, erhåller minst hälften av de ålderspensionsförmåner som följer av de samlade pensionsförmåner för vilka vederbörande har betalat in avgifter inom ramen för ett kompletterande tjänstepensionssystem (dom av den 25 april 2013, Hogan m.fl., C‑398/11, EU:C:2013:272, punkt 51).
59 Denna tolkning av bestämmelsen innebär att dess innebörd och tillämpningsområde klargörs och förtydligas, såsom den ska tolkas och tillämpas eller borde ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 april 2016, DI, C‑441/14, EU:C:2016:278, punkt 40, och dom av den 22 november 2017, Cussens m.fl., C‑251/16, EU:C:2017:881, punkt 41).
60 Artikel 8 i direktiv 2008/94 innehåller således en klar och precis skyldighet för medlemsstaterna och den syftar till att tillerkänna enskilda rättigheter. Det ska tilläggas att denna skyldighet inte är föremål för några särskilda villkor.
61 I fråga om vem som är skyldig att ge det skydd som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2008/94, har medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning beträffande vilka mekanismer som ska användas, vilket innebär att de kan föreskriva bland annat statlig finansiering, en skyldighet för arbetsgivarna att teckna en försäkring eller att en garantiinstitution ska inrättas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 januari 2007, Robins m.fl., C‑278/05, EU:C:2007:56, punkterna 36 och 37).
62 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 79 i sitt förslag till avgörande kan en medlemsstat, när den till fullo har utnyttjat sitt utrymme för skönsmässig bedömning, inte hindra en enskild från att åberopa det minimiskydd som han eller hon har enligt artikel 8 i direktiv 2008/94.
63 Det framgår av de handlingar som ingetts till domstolen att det, när den nationella lagstiftaren antog 2004 års lag, beslutades att om en arbetsgivare som deltar i ett kvalificerat pensionssystem med bestämda förmåner blir insolvent, ska det aktuella pensionssystemets finansieringsnivå utvärderas, och i synnerhet ska de skyddade skulderna och tillgångarna värderas. Lagen föreskriver att om denna värdering, efter att ha godkänts av styrelsen för PPF, visar att pensionssystemets tillgångar räcker för att betala kostnaderna för de skyddade skulderna, ska pensionssystemet fortsättningsvis drivas av dess förvaltare, trots att de ska följa anvisningar från styrelsen för PPF. Om däremot pensionssystemets tillgångar är otillräckliga föreskriver 2004 års lag att styrelsen för PPF ska ta över ansvaret för pensionssystemet, vilket innebär att pensionssystemets förvaltare befrias från skyldigheterna i fråga om pension och att styrelsen för PPF är skyldig att garantera att ersättning utbetalas.
64 I 2004 års lag fastställs således tydligt vem som ansvarar för att värdera de skyddade skulderna och tillgångarna hos kompletterande tjänstepensionssystem och vem som ansvarar för att garantera det minimiskydd som föreskrivs i artikel 8 i direktiv 2008/94.
65 Det ankommer således på PPF att i Förenade kungariket genomföra medlemsstaternas skyldighet att skydda arbetstagarnas intressen vad gäller deras förvärvade rättigheter till ålderspensionsförmåner enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem.
66 Vad gäller frågan huruvida PPF är en enhet som tillhör staten eller som kan jämställas med staten i den mening som avses i den rättspraxis som angetts i punkterna 54 och 55 i denna dom, har PPF getts ett uppdrag i allmänhetens intresse och har särskilda befogenheter att utföra detta uppdrag, eftersom PPF samlar in avgifter från godkända kompletterande tjänstepensionssystem och är behörig att ge dessa pensionssystem nödvändiga instruktioner i samband med att de avvecklas. I och med att styrelsen för PPF godkänner värderingen av de skyddade skulderna hos ett kompletterande tjänstepensionssystem, fastställer styrelsen dessutom skyddsnivån för varje arbetstagare när det gäller personens förvärvade rättigheter till ålderspensionsförmåner, både när PPF tar över ansvaret för ett pensionssystem och när det är fråga om en eventuell avveckling utanför PPF.
67 Således är förutsättningarna uppfyllda för att en arbetstagare som befinner sig i en situation som Grenville Hampshire kan åberopa artikel 8 i direktiv 2008/94 mot styrelsen för PPF.
68 När det gäller det argument som framförts av Förenade kungarikets regering att artikel 8 i direktiv 2008/94 inte kan åberopas mot förvaltarna av T&N:s pensionssystem på grund av att de är privatpersoner, medan pensionssystemets tillgångar överskrider de skyddade skulderna och det således är T&N:s pensionssystem som kommer att betala ut åldersförmånerna till Grenville Hampshire, ska det för det första konstateras att parterna i det nationella målet är å ena sidan Grenville Hampshire och å andra sidan styrelsen för PPF och Secretary of State for Work and Pensions (Ministeriet för arbete och pensioner, Förenade kungariket). Varken T&N:s pensionssystem eller dess förvaltare är parter i nämnda mål.
69 För det andra framgår det av begäran om förhandsavgörande att det nationella målet inte rör frågan huruvida Grenville Hampshire av T&N:s pensionssystem eller av dess förvaltare direkt kan kräva att dessa ska betala ut en ersättning som motsvarar minst 50 procent av de pensionsrättigheter som han hade förvärvat enligt detta pensionssystem, utan målet rör lagenligheten av det beslut enligt vilket styrelsen för PPF godkände pensionssystemets skyddade skulder. Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 89, 91 och 92 i sitt förslag till avgörande, är syftet med målet att fastställa om det är möjligt att ålägga styrelsen för PPF att genomföra en ny värdering av de skyddade skulderna genom att åberopa artikel 8 i direktiv 2008/94. Den följd som en ny beräkning av PPF-ersättningen kan ha på T&N:s pensionssystem utgör endast en negativ återverkan för tredje mans rättigheter och motiverar inte en bedömning enligt vilken bestämmelsen saknar direkt effekt gentemot en enhet som ska anses vara hänförlig till staten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, T-Mobile Czech Republic och Vodafone Czech Republic, C‑508/14, EU:C:2015:657, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
70 Med hänsyn till det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande: Artikel 8 i direktiv 2008/94 har, under sådana omständigheter som i det nationella målet, direkt effekt, vilket innebär att en enskild arbetstagare kan åberopa den vid en nationell domstol för att angripa ett beslut från ett organ såsom styrelsen för PPF.
Rättegångskostnader
71 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:
1) Artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens ska tolkas så, att vid arbetsgivarens insolvens har varje enskild arbetstagare rätt till ålderspensionsförmåner som motsvarar minst 50 procent av värdet av de rättigheter som arbetstagaren har förvärvat enligt ett kompletterande tjänstepensionssystem.
2) Artikel 8 i direktiv 2008/94 har, under sådana omständigheter som i det nationella målet, direkt effekt, vilket innebär att en enskild arbetstagare kan åberopa den vid en nationell domstol för att angripa ett beslut från ett organ såsom the Board of the Pension Protection Fund (styrelsen för pensionsskyddsfonden, Förenade kungariket).
Underskrifter