PERSONALDOMSTOLENS DOM
(tredje avdelningen)

den 1 juli 2010

Mål F-97/08

Paulette Füller-Tomlinson

mot

Europaparlamentet

”Personalmål – Tidigare tillfälligt anställd – Yrkessjukdom – Skada som avser den fysiska och psykiska integriteten – Varaktigheten av förfarandet avseende erkännande av sökandens sjukdom som yrkessjukdom”

Saken: Talan väckt enligt artikel 236 EG och 152 EA, genom vilken Paulette Füller-Tomlinson har yrkat ogiltigförklaring av tillsättningsmyndighetens beslut av den 9 april 2008 att fastställa hennes skada som avser den fysiska och psykiska integriteten till 20 procent.

Avgörande: Talan ogillas. Sökanden ska ersätta rättegångskostnaderna.

Sammanfattning

1.      Tjänstemän – Talan – Talan mot beslut att avslå klagomål – Upptagande till sakprövning

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

2.      Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Grund som inte angavs uttryckligen i klagomålet men som åberopades indirekt – Upptagande till sakprövning

(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)

3.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och försäkring mot yrkessjukdom – Invaliditet – Fastställning med hjälp av en tabell av invaliditetsgrad eller av ett intervall avseende invaliditetsgrad – Lagenlighet – Domstolsprövning – Gränser

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73.1; Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artikel 11)

4.      Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och försäkring mot yrkessjukdom – Erkännande som en yrkessjukdom och fastställande av graden av permanent invaliditet – Förfarande

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73; Reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring, artiklarna 18 och 20)

1.       Yrkanden om ogiltigförklaring som formellt framställs mot ett beslut att avslå ett klagomål får, om detta beslut saknar självständigt innehåll, till följd att den rättsakt som klagomålet avsåg ska prövas av personaldomstolen.

(se punkt 43)

Hänvisning till

Domstolen: 17 januari 1989, Vainker mot parlamentet, 293/87, REG 1989, s. 23, punkt 8

Förstainstansrätten: 6 april 2006, Camós Grau mot kommissionen, T‑309/03, REG 2006, s. II‑1173, punkt 43

Personaldomstolen: 11 december 2008, Reali mot kommissionen, F‑136/06, REGP 2008, s. I‑A‑1‑451 och II‑A‑1‑2495, punkt 37

2.      För att en grund som inte uttryckligen angetts i det föregående administrativa klagomålet ska kunna prövas är det tillräckligt att sökanden i detta skede har hänvisat indirekt till denna grund. Eftersom det administrativa förfarandet är informellt, och de berörda vanligtvis i detta skede agerar utan hjälp av advokat, ska administrationen inte tolka klagomålen restriktivt, utan i stället utreda dem förutsättningslöst.

En avvisning av invändningar om rättsstridighet på grund av att regeln om överensstämmelse inte har följts skulle rubba jämvikten mellan skyddet för tjänstemannens processuella rättigheter och syftet med det administrativa förfarandet och utgöra en oproportionerlig och omotiverad sanktion för tjänstemannen. På grund av att en invändning om rättsstridighet i sig är av rättslig karaktär, i likhet med det resonemang som föranleder den berörda personen att undersöka och åberopa en sådan rättsstridighet, kan det inte krävas att den tjänsteman eller den anställde som inger klagomålet, och som inte nödvändigtvis har relevanta juridiska kunskaper, framställer en sådan invändning i det administrativa förfarandet, vid äventyr av att den annars avvisas. Detta gäller särskilt med tanke på att det förefaller föga troligt att åberopandet av en invändning om rättsstridighet under det administrativa förfarandet kan leda till att den som ingett klagomålet vinner framgång i det skedet, eftersom det är osannolikt att administrationen, på grund av att klaganden hävdat att en bestämmelse strider mot en regel av högre dignitet, väljer att inte tillämpa en bestämmelse som är i kraft.

(se punkterna 55 och 57)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 29 januari 1997, Vanderhaeghen mot kommissionen, T‑297/94, REGP 1997, s. I‑A‑7 och II‑13, punkt 37

Personaldomstolen: 1 juli 2010, Mandt mot parlamentet, F‑45/07, REGP 2010, punkt 121

3.      Vad gäller reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för tjänstemän kan personaldomstolen endast pröva huruvida någon uppenbart oriktig bedömning gjorts eller institutionerna gått utanför sitt utrymme för skönsmässig bedömning. Närmare bestämt kan personaldomstolens prövning av lagligheten av fastställandet med hjälp av en tabell av invaliditetsgrad eller av ett intervall avseende invaliditetsgrad endast vara mycket begränsad med beaktande av dels de komplexa medicinska bedömningar som nämnda tabell kräver, dels det stora utrymme för skönsmässig bedömning som institutionerna förfogar över i enlighet med artikel 73.1 i personalföreskrifterna vad gäller villkoren för olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen.

(se punkterna 70 och 101)

4.      För att en läkarkommitté ska kunna avge ett välgrundat läkarutlåtande krävs det att den kan ta del av samtliga handlingar vilka skulle kunna vara till nytta för dess bedömning. Detta resonemang är analogt tillämpligt vad gäller yttrandena från den eller de läkare som institutionerna valt, med stöd av artiklarna 18 och 20 i gemensamma regler för försäkring av tjänstemän mot olycksfall och yrkesskada. Eftersom en fullständig undersökning inte har genomförts och då det saknas en sammanfattande rapport avseende den undersökning som faktiskt har utförts kan den läkare som institutionen valt inte avge ett välgrundat utlåtande på det sätt som föreskrivs i artikel 18 i reglerna om försäkring.

(se punkt 163)

Hänvisning till

Förstainstansrätten: 15 juli 1997, R mot kommissionen, T‑187/95, REGP 1997, s. I‑A‑253 och II‑729, punkt 49; 15 december 1999, Nardone mot kommissionen, T‑27/98, REGP 1999, s. I‑A‑267 och II‑1293, punkt 68; 3 mars 2004, Vainker mot parlamentet, T‑48/01, REGP 2004, s. I‑A‑51 och II‑197, punkterna 129 och 133