PERSONALDOMSTOLENS DOM
(plenum)
den 13 januari 2010
Förenade målen F-124/05 och F-96/06
A och G
mot
Europeiska kommissionen
”Personalmål – Tjänstemän – Talan om ogiltigförklaring – Anledning saknas att döma i saken – Skadeståndstalan – Upptagande till sakprövning – Immunitet och privilegier – Upphävande av immunitet mot rättsliga förfaranden – Sekretess i samband med Olafs utredningar – IDOC:s utredningar – Tillgång till handlingar av medicinsk karaktär – Tillgång till personalakten – Disciplinärt förfarande – Rimlig tidsfrist”
Saken: Talan väckt med stöd av artikel 236 EG och artikel 152 EA varigenom sökanden, i mål F‑124/05, har begärt dels ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 28 februari 2005 att avslå hans begäran av den 22 oktober 2004 om att det disciplinära förfarande som inleddes mot honom genom beslut av den 16 januari 2004 skulle avslutas, dels förplikta kommissionen att till honom utge skadestånd, i mål F‑96/06 har samma sökande yrkat att kommissionen ska förpliktas att utge skadestånd till honom med anledning av olika fel som kommissionen har begått.
Avgörande: Det saknas anledning att pröva de yrkanden som sökanden har framställt i den talan som registrerats under målnummer F-124/05, A mot kommissionen. Europeiska kommissionen ska till sökanden utge 30 000 euro, som ersättning för den ideella skada han har lidit. Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta hälften av sökandens rättegångskostnader som är hänförliga till respektive talan som registrerats under målnummer F-124/05, A mot kommissionen, och målnummer F-96/06, G mot kommissionen. Sökanden ska bära hälften av sina rättegångskostnader som är hänförliga till respektive talan som registrerats under målnummer F-124/05, A mot kommissionen, och målnummer F-96/06, G mot kommissionen.
Sammanfattning
1. Tjänstemän – Skadeståndstalan – Yrkande om ersättning för den ideella skada som orsakats av att ett disciplinförfarande tagit överdrivet lång tid
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
2. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring – Engångsbelopp enligt reglerna i tjänsteföreskrifterna – Begäran om kompletterande ersättning som grundas på ett fel som kan innebära att institutionen blir skadeståndsskyldig – Villkor
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
3. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring – Invaliditet – Grad av invaliditet – Fastställs av läkarkommittén
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 73, regler om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring, artikel 19.3)
4. Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Utredning som föregår inledandet av disciplinförfarandet
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)
5. Tjänstemän – Talan – Föregående administrativt klagomål – Klagomål som vilar på samma grunder men som rättsligt sett har olika föremål – Tillåtet
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
6. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband
(Artikel 340 andra stycket FEUF)
7. Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp – Beslut att häva en tjänstemans eller anställds immunitet – Omfattas
(Protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, artikel 12, tjänsteföreskrifterna, artiklarna 90 och 91)
8. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring – Fastställande av om sjukdomen orsakats av arbetet
Tjänsteföreskrifterna, artikel 73)
9. Tjänstemän – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring – Fastställande av att det föreligger en arbetssjukdom
(Tjänsteföreskrifterna, artiklarna 26 och 73, regler om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring, artikel 21)
10. Europeiska gemenskaperna – Institutioner – Allmänhetens tillgång till handlingar – Förordning nr 1049/2001
(Tjänsteföreskrifterna, artikel 26, Europaparlamentets och rådets förordning nr 1049/2001, artikel 4.2)
11. Förfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Kortfattad framställning av grunderna för talan – Sökanden hänvisar till sin ansökan i ett annat mål inför samma domstol – Avvisning – Undantag
(Domstolens stadga, artikel 21, tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1)
12. Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Beslut att inleda ett disciplinförfarande
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)
13. Tjänstemän – Disciplinordning – Inledande av ett disciplinförfarande – Tillsättningsmyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)
14. Tjänstemän – Administrationens omsorgsplikt – Gränser
15. Tjänstemän – Disciplinåtgärder – Disciplinförfarande – Tidsfrister
(Tjänsteföreskrifterna, bilaga IX)
1. Ett disciplinärt förfarande innebär för alla tjänstemän en situation av osäkerhet om den yrkesmässiga framtiden, vilket med nödvändighet orsakar tjänstemannen viss stress och oro. Om denna osäkerhet kvarstår under alltför lång tid, ökar tjänstemannens stress och oro så till den grad att det inte längre är försvarbart. Att ett disciplinärt förfarande tagit alltför lång tid i anspråk ska således anses tyda på att den berörda personen har orsakats ideell skada. Det ska härvid göras åtskillnad mellan, å ena sidan, den ideella skada som varje tjänsteman eller anställd orsakas, oberoende av en eventuell sjukdom, och, å andra sidan, den skada som orsakas genom en eventuell psykisk sjukdom – eller av att en sådan sjukdom förvärras – som har uppkommit på grund av att förfarandet har tagit orimligt lång tid i anspråk. 150 Ett skadeståndsyrkande som syftar till att ersätta den första typen av skada kan således tas upp till sakprövning oavsett hur ett eventuellt förfarande som inletts av tjänstemannen enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna har framskridit. En tjänstemans skadeståndsyrkande som syftar till att ersätta den ekonomiska och ideella skada som tjänstemannen har orsakats av en yrkessjukdom kan däremot i regel inte tas upp till sakprövning så länge det förfarande som inletts enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna inte har avslutats.
(se punkterna 147 och 149–151)
Hänvisning till
Personaldomstolen: 2 maj 2007, Giraudy mot kommissionen, F‑23/05, REGP 2007, s. I‑A‑1‑121 och II‑A‑1‑657, punkterna 197–202
2. En ansökan genom vilken en tjänsteman yrkade ersättning för den skada han påstod sig ha lidit på grund av sin yrkessjukdom, vilken ingavs innan det förfarande som inletts enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna hade avslutats, ingavs för tidigt, eftersom det vid den tidpunkt då talan väcktes inte var möjligt att bedöma huruvida den ersättning som den berörda personen kunde göra anspråk på enligt tjänsteföreskrifterna var lämplig. I de flesta fall krävs ett medicinskt expertutlåtande för att fastställa huruvida det föreligger ett orsakssamband mellan villkoren för tjänsteutövningen och den åberopade skadan samt för att bedöma denna skada, vilket gör att det skulle vara meningslöst eller rent av omöjligt för unionsdomstolen att fastställa nämnda orsakssamband och skada innan det förfarande som inletts enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna har avslutats.
Det förhållandet att det medicinska förfarandet inte hade avslutats kan inte systematiskt leda till slutsatsen att ett yrkande om skadestånd för ett fel i tjänsten som institutionen påstås ha begått har framställts för tidigt. Med hänsyn till principen om processekonomi, en princip som kräver att det görs en avvägning mellan de olika faktorer som föreligger i varje enskilt fall, kan domstolen beakta bland annat det förhållandet att det i ett visst mål inte krävs något medicinskt expertutlåtande för att bedöma den ideella skada som lidits.
(se punkterna 153, 154, 156 och 158)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 15 december 1999, Latino mot kommissionen, T-300/97, REGP 1999, d. I-A-259 och II-1263, punkterna 94 och 95; 10 december 2008, Nardone mot kommissionen, T-57/99, REGP 2008, s. I‑A‑2‑83 och II‑A‑2‑505, punkterna 56 och 57
3. I artikel 19.3 andra stycket i reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring föreskrivs att om graden av invaliditet efter avslutad medicinsk behandling ännu inte kan fastställas definitivt, ska det i rapporten från läkarkommittén anges när den försäkrades ärende senast bör behandlas på nytt. Det är dock nödvändigt att tolka denna bestämmelse restriktivt. Om det var möjligt för läkarkommittén att vid flera tillfällen senarelägga det datum då den försäkrades ärende bör behandlas på nytt, skulle nämligen vissa försäkrade aldrig få utbetalt det engångsbelopp som föreskrivs i artikel 73 i tjänsteföreskrifterna under sin livstid. Vidare skulle en extensiv tolkning av denna bestämmelse strida mot begreppet fastställande, såsom det definieras i artikel 19.3 i försäkringsreglerna, enligt vilken följdtillstånden efter yrkessjukdomen eller olycksfallet kan fastställas då dessa följdtillstånd stabiliserats eller besvären endast avtar mycket långsamt eller i ytterst begränsad omfattning. Begreppet fastställande utesluter således inte att patientens tillstånd förändras, men det förutsätter en stabilisering eller en mycket långsam förändring.
(se punkt 161)
4. En institution har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att inleda och genomföra administrativa utredningar, på villkor att det finns en skälig misstanke om att en disciplinöverträdelse har begåtts.
(se punkterna 173 och 188)
5. Det är emellertid tillåtet för en tjänsteman att åberopa samma grund, samma argument eller samma omständighet till stöd för flera klagomål som rättsligt sett har olika föremål.
(se punkt 205)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 19 september 2008, Chassagne mot kommissionen, T‑253/06 P, REGP 2008, s. I‑B‑1‑43 och II‑B‑1‑295, punkt 149
6. Inom ramen för en skadeståndstalan ankommer det på sökanden att visa att villkoren för att Europeiska unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar ska kunna göras gällande är uppfyllda. Det finns dock ett undantag från denna regel när skadan kan ha haft flera olika orsaker och svarandeinstitutionen inte har lagt fram något bevis som gör att det kan fastställas vilken av dessa orsaker som denna skada kan tillskrivas, trots att svarandeinstitutionen var bäst lämpad att förebringa bevisning i detta avseende, så att den osäkerhet som kvarstår ska läggas på dess ansvar.
(se punkt 213)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 8 juli 2008, Franchet och Byk mot kommissionen, T‑48/05, REG 2008, s. II‑1585, punkterna 182 och 183
7. Den immunitet mot rättsliga förfaranden som föreskrivs i artikel 12 i protokollet om immunitet och privilegier skyddar tjänstemän och anställda mot att medlemsstaternas myndigheter inleder straffrättsliga förfaranden vad avser handlingar som de har begått i sin tjänsteutövning. Ett beslut om upphävande av en tjänstemans eller anställds immunitet ändrar således vederbörandes rättsliga ställning, enbart genom att detta skydd upphävs, eftersom det medför att tjänstemannens eller den anställdes ställning som en person som omfattas av medlemsstaternas allmänna rättsregler återupprättas. Tjänstemannen eller den anställde kan därmed, utan att några mellanliggande regler är nödvändiga, bli föremål för åtgärder, bland annat frihetsberövande eller åtal, som föreskrivs i dessa allmänna rättsregler.
Det utrymme för skönsmässig bedömning som tillkommer de nationella myndigheterna, efter det att immuniteten har upphävts, i frågan om att återuppta eller lägga ned de straffrättsliga förfaranden som inletts mot en tjänsteman eller anställd, inverkar inte på det förhållandet att vederbörandes rättsliga ställning påverkas direkt. Verkningarna av beslutet om upphävande av immuniteten är begränsade till avskaffandet av det skydd som denne åtnjöt i egenskap av tjänsteman eller anställd, utan att det är nödvändigt att vidta några ytterligare genomförandeåtgärder.
Av det ovan anförda följer att beslutet varigenom en institution upphävde sökandens immunitet mot rättsliga förfaranden utgör en rättsakt som går honom emot.
(se punkterna 231–233)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 15 oktober 2008, Mote mot parlamentet, T‑345/05, REG 2008, s. II‑2849, punkterna 34 och 35
8. Syftet med en administrativ utredning som genomförs enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna är att på ett objektivt sätt samla in alla fakta för att fastställa sjukdomens samband med arbetet samt de förhållanden under vilka den uppkommit. Om den berörda tjänstemannens arbetsvillkor är av central betydelse för sjukdomens samband med arbetet, ska utredningen omfatta en utförlig objektiv analys av både den berörda tjänstemannens arbetsvillkor och hans sjukdom som sådan.
(se punkt 263)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 3 mars 2004, Vainker mot parlamentet, T‑48/01, REGP 2004, s. I‑A‑51 och II‑197, punkt 129
9. I artikel 26 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att det ska upprättas en personalakt för varje tjänsteman som innehåller alla handlingar om hans administrativa ställning och alla utlåtanden om hans kompetens, prestationsförmåga och uppförande samt tjänstemannens eventuella synpunkter på dessa handlingar. Handlingar får inte användas eller åberopas av institutionen mot en tjänsteman om de inte meddelats honom innan de lades i akten. Enligt rättspraxis har dessa bestämmelser till syfte att säkerställa tjänstemannens rätt till försvar.
Vad beträffar tillgången till handlingar av medicinsk karaktär i samband med ett förfarande för erkännande av en yrkessjukdom, har det genom reglerna om olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring inrättats ett särskilt förfarande, som föreskriver att den fullständiga medicinska rapport som ligger till grund för det beslut som tillsättningsmyndigheten avser att fatta ska överlämnas till den läkare som tjänstemannen har valt, om tjänstemannen begär detta, efter delgivning av det förslag till beslut som föreskrivs i artikel 21 i försäkringsreglerna. Vidare föreskrivs det att utlåtande kan inhämtas från en läkarkommitté, i vilken den läkare som tjänstemannen har utsett ingår.
Iakttagandet av tjänstemannens rättigheter kräver nämligen att vederbörande tillerkänns en möjlighet att få tillgång till handlingar av medicinsk karaktär. Denna möjlighet som tjänstemannen tillerkänns måste dock gå att förena med kraven på medicinsk sekretess, vilka gör att varje läkare ska bedöma huruvida det är möjligt att underrätta de personer som vederbörande behandlar eller undersöker om arten av deras eventuella sjukdomar. Genom att föreskriva en indirekt tillgång till handlingar av medicinsk karaktär, via en läkare som tjänstemannen har utsett, förenar försäkringsreglerna tjänstemannens rättigheter med kraven på medicinsk sekretess.
Iakttagandet av tjänstemannens rättigheter kräver att vederbörande inte bara tillerkänns en möjlighet att få tillgång till handlingar av medicinsk karaktär, utan även till de faktiska konstateranden som ligger till grund för det beslut som ska antas enligt artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Handlingar som avser faktiska konstateranden i samband med en olycka som inträffat under arbetet, vilka kan ligga till grund för ett förfarande i syfte att erkänna förekomsten av ett olycksfall i arbetet eller en yrkessjukdom i den mening som avses i försäkringsreglerna, ska således också anses vara av medicinsk karaktär.
Det är absolut nödvändigt att den fullständiga medicinska rapporten, vilken tjänstemannen kan begära ska överlämnas till den läkare som han har valt och som ska tillställas ledamöterna i den läkarkommitté som föreskrivs i försäkringsreglerna, omfattar den eventuella administrativa utredningsrapporten. Tjänstemannen kan således, om han har framställt en begäran härom, ta ställning till konstaterandena i utredningsrapporten, via en läkare som han har valt, och bedöma huruvida det är lämpligt att begära att läkarkommittén ska avge ett utlåtande.
Det förhållandet att vissa handlingar är av medicinsk karaktär hindrar inte heller att dessa eventuellt även kan beröra tjänstemannens administrativa ställning. I sådant fall ska dessa handlingar finnas med i den berörda tjänstemannens personalakt.
Den akt som den av institutionen utsedda läkaren eller läkarkommittén har utgått från för att bedöma huruvida en sjukdom utgör en yrkessjukdom är således av medicinsk karaktär och får följaktligen endast konsulteras indirekt via en läkare som tjänstemannen har utsett, och de uppgifter av administrativ art som kan förekomma i denna akt, och som kan påverka tjänstemannens administrativa ställning, ska också finnas med i personalakten, där tjänstemannen kan konsultera dessa direkt i enlighet med artikel 26 i tjänsteföreskrifterna.
Alla de handlingar som underställts den av institutionen utsedda läkaren eller läkarkommittén omfattas således av den ordning som föreskrivs i försäkringsreglerna. Att vissa av dessa handlingar införs i tjänstemannens personalakt och att tjänstemannen får möjlighet att ta del av dessa krävs följaktligen endast om den administration som tjänstemannen hör till har använt dessa handlingar för att bedöma eller ändra tjänstemannens administrativa ställning.
(se punkterna 275–282)
Hänvisning till
Domstolen: 28 juni 1972, Brasseur mot parlamentet, 88/71, REG 1972, s. 499, punkt 11; 7 oktober 1987, Strack mot kommissionen, 140/86, REG 1987, s. 3939, punkterna 7, 9, 10, och 11, och där angiven rättspraxis, samt punkterna 12 och 13; 1 oktober 1991, Vidrányi mot kommissionen, C‑283/90 P, REG 1991, s. I‑4339, punkterna 20–22, 24 och 25
Förstainstansrätten: 12 juli 1990, Vidrányi mot kommissionen, T‑154/89, REG 1990, s. II‑445, punkterna 33–36; domen i det ovannämnda målet Vainker mot parlamentet, punkterna 136 och 137
10. Det följer av själva titeln till förordning nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar – i vilken det föreskrivs i artikel 4.2 tredje strecksatsen att institutionerna har möjlighet att vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för syftet med inspektioner, utredningar och revisioner – att förordningens tillämpningsområde avser allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. De rättigheter som tillkommer en tjänsteman eller anställd som begär att få ta del av en handling som rör vederbörandes administrativa ställning är dock inte av samma slag som de rättigheter som tillkommer en person ur allmänheten som begär att få tillgång till en institutions handlingar. Rättigheterna för tjänstemän eller anställda på detta område följer nämligen av de särskilda bestämmelserna i artikel 26 i tjänsteföreskrifterna, vilka ålägger institutionerna särskilda skyldigheter i syfte att säkerställa den berörda personens rätt till försvar. Tjänstemännen har således en självständig rätt, som grundar sig på artikel 26 i tjänsteföreskrifterna. En tjänstemans begäran kan dessutom i förekommande fall omfattas av tillämpningsområdet för särskilda bestämmelser på personalområdet, vilka avser tillgång till särskilda typer av handlingar, som exempelvis handlingar av medicinsk karaktär. Det undantag som föreskrivs i artikel 4.2 tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001 utgör inte hinder för att tillämpa bestämmelserna i artikel 26 i tjänsteföreskrifterna.
(se punkterna 289 och 291–296)
11. Syftet med artikel 44.1 i förstainstansrättens rättegångsregler är att möjliggöra för rätten att fatta ett avgörande med beaktande av grunder som formulerats med tillräcklig precision. Denna bestämmelse ska dock inte tolkas på ett sätt som gör att parterna påtvingas ett alltför formalistiskt synsätt som endast betungar domstolsförfarandet.
Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i ett mål, kan talan prövas såvitt avser en grund som åberopats i en ansökan inför personaldomstolen när grunden består i en hänvisning till samtliga grunder som åberopats i en talan som har väckts av samma sökande när de båda målen är konnexa och har förenats. Hänvisningen syftar nämligen till att sökanden ska slippa upprepa utförliga redogörelser och att på nytt inge bilagor på flera hundra sidor.
(se punkterna 314–318)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 11 juni 2009, Othman mot rådet och kommissionen, T‑318/01, REG 2009, s. II‑1627, punkt 57
12. Den angripna rättsaktens lagenlighet ska bedömas utifrån de faktiska och rättsliga förhållanden som förelåg när rättsakten antogs. Eventuella omständigheter som framkommer genom utredningen i det disciplinära förfarandet efter beslutet att inleda detta förfarande kan inte påverka lagenligheten av detta beslut, eftersom syftet med utredningen särskilt är att avgöra huruvida de ursprungliga misstankarna var välgrundade. Med hänsyn till syftet och ändamålet med ett disciplinärt förfarande, enligt vad som fastslagits i förstainstansrättens praxis, är det inte nödvändigt att de omständigheter som den berörda personen klandras för har ”styrkts” för att ett disciplinärt förfarande lagenligt ska kunna inledas. Det disciplinära förfarandet har just till syfte att bringa klarhet i de omständigheter som den berörda personen klandras för.
(se punkterna 351 och 360)
Hänvisning till
Domstolen: 7 februari 1979, Frankrike mot kommissionen, 15/76 och 16/76, REG 1979, s. 321, punkt 7
Personaldomstolen: domen i det ovannämnda målet Giraudy mot kommissionen, punkt 145
13. Det förhållandet att det disciplinära förfarandet har avslutats utan att någon disciplinåtgärd har vidtagits mot den berörda tjänstemannen hindrar inte domstolen från att pröva lagenligheten av beslutet att inleda ett disciplinärt förfarande mot personen i fråga. Det skulle nämligen finnas en risk för godtycklighet om det ansågs att tillsättningsmyndigheten har en oinskränkt och obegränsad behörighet att inleda ett disciplinärt förfarande mot en tjänsteman, och därefter avsluta förfarandet utan att vidta någon disciplinåtgärd, utan att tjänstemannen har möjlighet att vid lämpligt tillfälle bestrida beslutet att inleda detta förfarande, på grund av att det inte har vidtagits någon disciplinåtgärd mot vilken tjänstemannen eventuellt kan väcka talan. Det måste således finnas en rättslig begränsning av tillsättningsmyndighetens utrymme för skönsmässig bedömning då den fattar ett beslut om att inleda ett disciplinärt förfarande. En sådan begränsning ska vara underställd domstolsprövning.
En risk för godtycklighet skulle dock kvarstå om det godtogs att maktmissbruk utgör det enda fall då ett beslut om att inleda ett disciplinärt förfarande mot en tjänsteman kan vara rättsstridigt. Tillsättningsmyndigheten ska således anses utöva sin behörighet på ett rättsstridigt sätt inte bara då det föreligger bevis för maktmissbruk, utan även då det saknas tillräckligt exakta och relevanta uppgifter som tyder på att tjänstemannen begått ett fel i tjänsten som kan föranleda en disciplinåtgärd.
Med beaktande av tillsättningsmyndighetens stora utrymme för skönsmässig bedömning och de gränser som ska fastställas för detta, ska domstolsprövningen begränsas till en kontroll av att de faktiska omständigheter som administrationen har beaktat för att inleda det disciplinära förfarandet är materiellt riktiga, att bedömningen av de påtalade omständigheterna inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk.
(se punkterna 352–354 och 365–367)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 15 maj 1997, N mot kommissionen, T‑273/94, REGP 1997, s. I‑A‑97 och II‑289, punkt 125; 17 maj 2000, Tzikis mot kommissionen, T‑203/98, REGP 2000, s. I‑A‑91 och II‑393, punkt 50; domen i det ovannämnda målet Franchet och Byk mot kommissionen, punkt 352
14. Omsorgsplikten återspeglar den jämvikt mellan ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som tjänsteföreskrifterna har skapat i relationerna mellan den offentliga myndigheten och de offentligt anställda. Omsorgsplikten innebär bland annat att tillsättningsmyndigheten, när den fattar beslut om en tjänstemans situation, ska beakta samtliga omständigheter som kan ligga till grund för dess beslut och att den därvid inte bara beaktar tjänstens intresse, utan även den berörda tjänstemannens intresse.
De krav som följer av omsorgsplikten kan dock inte tolkas så, att de i sig hindrar tillsättningsmyndigheten från att inleda och handlägga ett disciplinärt förfarande mot en tjänsteman. Ett sådant beslut fattas nämligen framför allt i institutionens intresse av att en tjänstemans eventuella åsidosättanden av sina skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna fastställs och att disciplinåtgärder eventuellt vidtas. En institution kan följaktligen inte anses ha åsidosatt sin omsorgsplikt enbart på grund av att den inledde ett disciplinärt förfarande mot en tjänsteman.
(se punkterna 376–378)
Hänvisning till
Förstainstansrätten: 20 juni 1990, Burban mot parlamentet, T‑133/89, REG 1990, s. II‑245, punkt 27; 6 juli 1999, Séché mot kommissionen, T‑112/96 och T‑115/96, REGP 1999, s. I‑A‑115 och II‑623, punkt 147
15. Det följer av principen om god förvaltningssed att de disciplinära myndigheterna är skyldiga att genomföra det disciplinära förfarandet skyndsamt och handla på ett sådant sätt att varje efterföljande åtgärd vidtas inom en rimlig tidsfrist i förhållande till den föregående åtgärden. Denna skyldighet att handla skyndsamt och att iaktta en rimlig tidsfrist gäller även inledandet av ett disciplinärt förfarande, särskilt för det fall, och från och med den tidpunkt då, administrationen fick kännedom om de omständigheter och beteenden som skulle kunna utgöra åsidosättanden av en tjänstemans skyldigheter enligt tjänsteföreskrifterna.
Att ett disciplinärt förfarande tar orimligt lång tid i anspråk kan således både bero på genomförandet av föregående administrativa utredningar och på det disciplinära förfarandet som sådant. Den period som ska beaktas för att bedöma huruvida ett disciplinärt förfarande har tagit rimlig tid i anspråk är således inte bara den period som börjar att löpa från och med beslutet att inleda detta förfarande. Frågan huruvida det disciplinära förfarandet, när det väl har inletts, har genomförts med erforderlig skyndsamhet kommer att påverkas av den omständigheten att en mer eller mindre lång tid har förflutit från det att den påstådda disciplinöverträdelsen begicks till dess att beslutet att inleda det disciplinära förfarandet fattades.
Huruvida förfarandet har tagit rimlig tid i anspråk ska bedömas med hänsyn till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall och i synnerhet med hänsyn till tvistens betydelse för den berörde, sakens komplexitet samt sökandens och de behöriga myndigheternas uppträdande. Ingen särskild omständighet är avgörande. Var och en av dessa ska undersökas separat, och därefter ska deras kumulativa effekt bedömas. Vissa exempel på dröjsmål som kan tillskrivas tillsättningsmyndigheten kan framstå som rimliga om de betraktas var och en för sig, men vara orimliga om de betraktas tillsammans. Kraven på skyndsamhet i förfaranden går dock inte utöver de krav som är förenliga med principen om god förvaltningssed.
När ett förfarande, på grund av beslut som fattats av tillsättningsmyndigheten, har överskridit det som man normalt sett anser utgör en rimlig varaktighet, ankommer det på denna myndighet att visa att det föreligger särskilda omständigheter som kan motivera detta överskridande.
(se punkterna 390–395)
Hänvisning till
Domstolen: 17 december 1998, Baustahlgewerbe mot kommissionen, C‑185/95 P, REG 1998, s. I‑8417, punkt 29, och där angiven rättspraxis; 5 maj 1983, Ditterich mot kommissionen, 207/81, REG 1998, s. 1359, punkt 26
Förstainstansrätten: 10 juni 2004, François mot kommissionen, T‑307/01, REG 2004, s. II‑1669, punkt 47
Personaldomstolen: 8 november 2007, Andreasen mot kommissionen, F‑40/05, REGP 2007, s. I‑A‑1‑337 och II‑A‑1‑1859, punkt 194, och där angiven rättspraxis, vilken har överklagats till Europeiska unionens tribunal, där överklagandet nu är anhängigt som mål T 17/08 P