Language of document : ECLI:EU:C:2019:179

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)

den 7 mars 2019 (*)

”Begäran om förhandsavgörande – Tullunion – Förordning (EEG) nr 2913/92 – Artikel 37 – Gemenskapens tullkodex – Förordning (EEG) nr 2454/93 – Artikel 313 – Varors tullstatus – Presumtion att varor har status som gemenskapsvaror”

I mål C‑643/17,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen, Portugal) genom beslut av den 11 oktober 2017, som inkom till domstolen den 17 november 2017, i målet

Suez II Water Technologies & Solutions Portugal Unipessoal Lda, tidigare GE Power Controls Portugal, Material Eléctrico Lda och därefter GE Power Controls Portugal Unipessoal Lda,

mot

Fazenda Pública,

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Toader samt domarna A. Rosas (referent) och L. Bay Larsen,

generaladvokat: G. Hogan,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Suez II Water Technologies & Solutions Portugal Unipessoal Lda, genom R. Garção Soares, advogado,

–        Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, M. Figueiredo och N. Vitorino, samtliga i egenskap av ombud,

–        Greklands regering, genom M. Tassopoulou och A. Dimitrakopoulou, båda i egenskap av ombud,

–        Spaniens regering, genom S. Jiménez García och V. Ester Casas, båda i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom A. Caeiros och F. Clotuche-Duvieusart, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 37 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 82/97 av den 19 december 1996 (EGT L 17, 1997, s. 1) (nedan kallad tullkodexen), och tolkningen av artikel 313.1 och 313.2 a i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2913/92 (EGT L 253, 1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 75/98 av den 12 januari 1998 (EGT L 7, 1998, s. 3, och rättelse i EGT L 111, 1999, s. 88) (nedan kallad tillämpningsförordningen).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Suez II Water Technologies & Solutions Portugal Unipessoal Lda, tidigare GE Power Controls Portugal, Material Eléctrico Lda, därefter GE Power Controls Portugal Unipessoal Lda (nedan kallat Suez II) och, å andra sidan, Fazenda Pública (Statsverket, Portugal), rörande tullstatusen för vissa varor som Suez II förvärvat.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

 Tullkodexen

3        I artikel 4 i tullkodexen angavs, i dess lydelse under den i det nationella målet relevanta perioden, det vill säga perioden den 16 juni 2000–24 augusti 2000, följande:

”I denna kodex används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

6)      tullstatus: varornas status som gemenskapsvaror eller icke-gemenskapsvaror.

7)      gemenskapsvaror:

–      varor som i sin helhet har framställts inom gemenskapens tullområde enligt villkoren i artikel 23 och inte innehåller varor som importerats från länder eller territorier som inte utgör en del av gemenskapens tullområde. …

–      varor som importerats från länder eller territorier som inte utgör en del av gemenskapens tullområde och som övergår till fri omsättning,

–      varor som har framställts inom gemenskapens tullområde, antingen endast av varor enligt andra strecksatsen eller av varor enligt första och andra strecksatserna.

8)      icke-gemenskapsvaror: andra varor än de som anges i punkt 7.

13)      tullmyndigheternas övervakning: varje allmän åtgärd, som vidtas av dessa myndigheter i syfte att säkerställa att tullagstiftningen och, i förekommande fall, andra bestämmelser, tillämpliga på varor som är föremål för tullövervakning, iakttas.

14)      tullmyndigheternas kontroll: genomförandet av särskilda åtgärder, såsom undersökning av varor, kontroll av att handlingar finns och är äkta, granskning av företags räkenskaper och andra handlingar, … i syfte att säkerställa att tullagstiftningen och, i förekommande fall, andra bestämmelser, tillämpliga på varor som är föremål för tullövervakning, iakttas.

19)      uppvisande av varor för tullen: anmälan i föreskriven form till tullmyndigheterna om att varor har anlänt till tullkontoret eller till någon annan plats som angetts eller godkänts av tullmyndigheterna.

…”

4        I artikel 13 i tullkodexen föreskrevs följande:

”Tullmyndigheterna får, enligt de villkor som anges i gällande bestämmelser, utföra alla de kontroller som de anser nödvändiga för att säkerställa att tullagstiftningen tillämpas korrekt.”

5        I artikel 14 i tullkodexen föreskrevs följande:

”För att tillämpa tullagstiftningen skall var och en som är direkt eller indirekt inblandad i verksamhet som berör handeln med varor, på tullmyndigheternas begäran och inom föreskriven tid, förse tullmyndigheterna med alla nödvändiga dokument och upplysningar, oavsett vilket medium som används, och ge dem all nödvändig hjälp.”

6        Enligt artikel 16 i tullkodexen skulle de berörda personerna bevara de handlingar som avses i artikel 14 för tullkontroller under den tid som fastställdes i gällande bestämmelser och under minst tre kalenderår oavsett vilket medium som användes.

7        Avdelning III i tullkodexen hade rubriken ”Bestämmelser som är tillämpliga på varor som förts in till gemenskapens tullområde till dess de har hänförts till en godkänd tullbehandling”. I artikel 37 i kapitel 1 i denna avdelning, vilket kapitel hade rubriken ”Införsel av varor i gemenskapens tullområde”, föreskrevs följande:

”1.      Varor som förs in till gemenskapens tullområde skall underkastas tullövervakning från och med införseln. De får utsättas för tullmyndigheternas kontroll enligt gällande bestämmelser.

2.      De skall kvarstå under denna övervakning under den tid som krävs för att i förekommande fall fastställa deras tullstatus och i fråga om icke-gemenskapsvaror till dess att deras tullstatus förändras, de förs in i en frizon eller ett frilager eller återexporteras eller förstörs enligt artikel 182, dock utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 82.1.”

8        Artikel 38.1 och 38.5 i tullkodexen hade följande lydelse:

”1.      Varor som förs in till gemenskapens tullområde skall utan dröjsmål av den person som fört in dem till gemenskapen befordras via den rutt som tullmyndigheterna närmare angivit och enligt deras eventuella anvisningar

a)      till det tullkontor som anvisats av tullmyndigheterna eller till någon annan plats som de anvisat eller godkänt, eller

b)      till en frizon om varorna skall föras in i frizonen direkt

–        sjövägen eller med flyg, eller

–        landvägen utan att passera genom någon annan del av gemenskapens tullområde, om frizonens gräns sammanfaller med landgränsen mellan en medlemsstat och ett tredje land.

5.      Punkt 1–4 och artikel 39–53 skall inte gälla varor som tillfälligt har lämnat gemenskapens tullområde under förflyttning mellan två platser inom detta område sjövägen eller med flyg, under förutsättning att denna befordran har genomförts som direkttransport via en direkt rutt med reguljär luftfart eller fartygslinje utan något uppehåll utanför gemenskapens tullområde.

Denna bestämmelse skall inte gälla varor som lastats i hamnar eller på flygplatser i tredje land eller i frihamnar.”

9        I artikel 40 i tullkodexen, som rörde uppvisandet av varor för tullen, angavs följande:

”Varor som enligt artikel 38.1 a anländer till tullkontoret eller till någon annan plats som anvisats eller godkänts av tullmyndigheterna, skall uppvisas för tullen av den person som förde in varorna till gemenskapens tullområde eller i förekommande fall av den person som åtar sig ansvaret för befordran av varorna efter införseln.”

10      I artikel 43 i tullkodexen föreskrevs följande:

”Om inte annat följer av artikel 45 skall varor som uppvisats för tullen … omfattas av en summarisk deklaration.

Den summariska deklarationen skall inges så snart varorna uppvisats för tullen.”

11      Artikel 44 i tullkodexen hade följande lydelse:

”1.      Den summariska deklarationen skall lämnas på en blankett som motsvarar den modell som tullmyndigheterna fastställt. Tullmyndigheterna får emellertid som summarisk deklaration tillåta användning av sådana kommersiella eller officiella dokument som innehåller de uppgifter som krävs för varornas identifiering.

2.      Den summariska deklarationen skall inges av

a)      den person som har fört in varorna till gemenskapens tullområde eller av den som tar på sig ansvaret för varornas befordran efter införseln, eller

b)      den person i vars namn de personer som anges i a har handlat.”

12      Kapitel 4 i avdelning III i tullkodexen hade rubriken ”Skyldighet att hänföra varor som uppvisats för tullen till en godkänd tullbehandling” och innehöll artiklarna 48 och 49.

13      I artikel 48 i tullkodexen föreskrevs följande:

”Icke-gemenskapsvaror som uppvisas för tullen skall hänföras till en godkänd tullbehandling som är tillåten för sådana varor.

14      Artikel 49.1 i tullkodexen hade följande lydelse:

”Om varor omfattas av en summarisk deklaration, skall de formaliteter som krävs för att de skall kunna hänföras till en godkänd tullbehandling uppfyllas inom

a)      45 dagar från den dag då den summariska deklarationen inges för varor som befordras sjövägen,

b)      20 dagar från den dag då den summariska deklarationen inges för varor som befordras på annat sätt än sjövägen.”

15      Avdelning IV i tullkodexen hade rubriken ”Godkänd tullbehandling”. I artikel 59.1 i denna avdelning angavs följande:

”Alla varor som skall hänföras till ett tullförfarande skall omfattas av en deklaration för förfarandet i fråga.”

16      I artikel 79 i tullkodexen föreskrevs följande:

”Övergång till fri omsättning skall ge icke-gemenskapsvaror tullstatus som gemenskapsvaror.

Övergången skall medföra att handelspolitiska åtgärder tillämpas, att andra formaliteter för import av varor uppfylls och att lagenliga tullar debiteras.”

17      Artikel 180 i tullkodexen hade följande lydelse:

”1.      Om varor införs eller återförs till en annan del av gemenskapens tullområde eller hänförs till ett tullförfarande, får det intyg som avses i artikel 170.4 användas som bevis på dessa varors status av gemenskapsvaror eller icke-gemenskapsvaror.

2.      Om det inte genom intyget eller på annat sätt styrks att varorna har status som gemenskapsvaror eller icke-gemenskapsvaror, skall varorna anses vara

–      gemenskapsvaror när det gäller tillämpningen av exporttullar, exportlicenser eller exportåtgärder enligt handelspolitiken,

–      icke-gemenskapsvaror i alla andra fall.”

18      Avdelning VII i tullkodexen hade rubriken ”Tullskuld”. I artikel 202 i denna avdelning föreskrevs följande:

”1.      En tullskuld vid import uppkommer genom

a)      olaglig införsel till gemenskapens tullområde av tullpliktiga varor, eller

2.      Tullskulden uppkommer i det ögonblick då varorna olagligen införs.

…”

 Tillämpningsförordningen

19      I artikel 313 i tullkodexen, i dess lydelse under den i det nationella målet relevanta perioden, angavs följande:

”1.      Om inte annat följer av artikel 180 i kodexen och de undantag som anges i punkt 2 i denna artikel, skall alla varor som befinner sig inom gemenskapens tullområde anses som gemenskapsvaror, såvida det inte fastställs att de inte har gemenskapsstatus.

2.      Följande varor skall inte anses som gemenskapsvaror, om det inte fastställs i enlighet med artikel 314–323 att de har gemenskapsstatus:

a)      Varor som förs in till gemenskapens tullområde i enlighet med artikel 37 i kodexen.

b)      Varor i tillfällig förvaring eller i frizon eller i frilager.

c)      Varor hänförda till ett suspensivt förfarande.

Utan hinder av första stycket och i överensstämmelse med artikel 38.5 i kodexen skall varor som förs in till gemenskapens tullområde anses som gemenskapsvaror, såvida det inte fastställs att de inte har gemenskapsstatus,

–      om de transporteras med flyg, efter att ha lastats eller omlastats på en flygplats inom gemenskapen för transport till en flygplats i gemenskapens tullområde, och transporten sker enligt ett genomgående transportdokument utfärdat i en medlemsstat,

eller

–      om de transporteras sjövägen mellan hamnar i gemenskapens tullområde på en reguljär fartygslinje, som godkänts enligt artiklarna 313a och 313b.”

20      Artiklarna 314–323 i tillämpningsförordningen rörde styrkandet av varors gemenskapsstatus och de sätt på vilka detta kunde styrkas.

21      I artikel 314 i tillämpningsförordningen föreskrevs följande:

”1.      Om varorna inte anses som gemenskapsvaror enligt artikel 313 får deras gemenskapsstatus fastställas enligt punkt 2 endast om

a)      de transporteras från en annan medlemsstat utan att passera ett tredje lands territorium,

b)      de transporteras från en annan medlemsstat genom ett tredje lands territorium och transporten sker enligt ett genomgående transportdokument utfärdat i en medlemsstat …

2.      Bevis på varornas gemenskapsstatus kan företes endast

a)      med hjälp av ett av de dokument som avses i artikel 315–318,

b)      i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i artikel 319–323

…”

22      I artikel 317 i tillämpningsförordningen föreskrevs följande:

”1.      Tillhandahållande av bevis på varors gemenskapsstatus genom uppvisande av den faktura eller det transportdokument som avser varorna skall ske i enlighet med följande bestämmelser.

5.      Denna artikel skall endast tillämpas om fakturan eller transportdokumentet uteslutande omfattar gemenskapsvaror.”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

23      Suez II är verksamt i Portugal inom sektorn för tillverkning och handel med elektrisk utrustning. Bolaget mottog i sina lokaler varor som var avsedda att användas i samband med dess tillverkningsverksamhet. Varorna levererades och fakturerades under åren 2000–2002 av företag som var etablerade i Ungern och i Polen, som vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna var tredjeländer, samt i Schweiz.

24      De portugisiska tullmyndigheterna genomförde en inspektion i bolagets lokaler. Inspektionen inleddes den 18 november 2002.

25      Efter att ha granskat alla fakturor avseende leveranserna av de nämnda varorna begärde tullmyndigheterna att Suez II skulle lägga fram handlingar som styrkte att varorna hade förts in till Europeiska unionen, att de hade visats upp för tullmyndigheterna och hade varit föremål för en summarisk deklaration såsom krävs enligt artiklarna 38 och 43 i tullkodexen.

26      Suez II lämnade in importdeklarationer till tullkontoren i flera medlemsstater för merparten av de varor som berördes av dessa fakturor, men inte för alla.

27      Den hänskjutande domstolen har nämligen angett att när det gäller varor från GE Hungary, som var etablerat i Ungern, och från GE Polska och Elester, vilka var etablerade i Polen, har Suez II inte lämnat in några handlingar som styrker att varorna övergått till fri omsättning, och därför erhållit status som gemenskapsvaror, eller någon summarisk deklaration till tullmyndigheterna. Enligt den hänskjutande domstolen har Suez II endast lämnat in fakturor som utfärdats under år 2000 av leverantörer med säte i dessa tredjeländer, det vill säga utanför unionens tullområde.

28      Tullmyndigheterna ansåg att de varor för vilka det inte var visat att de hade varit föremål för förfaranden för övergång till fri omsättning vid medlemsstaternas tullmyndigheter skulle betraktas som icke-gemenskapsvaror. Tullmyndigheterna ansåg att dessa varor hade förts in till unionens tullområde i enlighet med artikel 37 i tullkodexen, och principen om att varor som befinner sig i unionens tullområde ska presumeras ha gemenskapsstatus – en princip som stadgas i artikel 313.1 i tillämpningsförordningen – var inte tillämplig på dem på grund av artikel 313.2 a i tillämpningsförordningen.

29      Tullmyndigheterna fann att de berörda varorna hade förts in till unionens tullområde olagligt, vilket medfört att en tullskuld uppkommit vid importen, i enlighet med artikel 202.1 a i tullkodexen, och att en mervärdesskatteskuld uppkommit samtidigt därmed.

30      Genom beslut av den regionala direktören för processföring och tullkontroll i Porto (Portugal) av den 21 augusti 2003, förelades Suez II att betala ett belopp på 353 903,04 euro avseende denna tullskuld. Betalningsföreläggandet avsåg de skulder som uppkommit under perioden den 16 juni 2000–24 augusti 2000.

31      Suez II betalade nämnda belopp den 8 september 2003. Bolaget ansåg emellertid att de berörda varorna redan hade övergått till fri omsättning i unionens tullområde genom olika aktörer vid tullkontor i olika medlemsstater, även om bolaget inte kunnat lägga fram bevis för detta. Enligt bolaget hade tullmyndigheterna i ett sådant fall bevisbördan för att dessa varor inte är gemenskapsvaror. Suez II överklagade därför det beslut som regiondirektören för rättstvister och tullkontroll i Porto meddelat den 21 augusti 2003 till Tribunal Tributário do Porto (Skattedomstolen i Porto, Portugal) och yrkade att detta skulle upphävas.

32      Tribunal Tributário do Porto (Skattedomstolen i Porto) avslog överklagandet genom dom av den 28 februari 2013, varefter Suez II överklagade denna dom till Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen, Portugal).

33      Mot denna bakgrund beslutade Supremo Tribunal Administrativo (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till domstolen:

”Ska de varor som är aktuella i detta mål presumeras ha status som gemenskapsvaror när det inte har styrkts att de har sådan status, eller ska de anses vara varor som har förts in till unionens tullområde i den mening som avses i artikel [37] i tullkodexen och som omfattas av det undantag som föreskrivs i den första delen av artikel 313.2 a i tillämpningsförordningen, då endast varor beträffande vilka det har styrkts att de genomgått förfaranden för övergång till fri omsättning på unionens tullområde kan ha status som gemenskapsvaror?”

 Prövning av tolkningsfrågan

34      Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 313 i tillämpningsförordningen ska tolkas så, att varor, såsom de som är aktuella i det nationella målet, vilka levereras och faktureras av bolag som är etablerade i tredjeländer till ett bolag som är etablerat i unionens tullområde, för att användas där, enligt punkt 1 i denna artikel ska anses ha status som gemenskapsvaror, såvida det inte styrks att de inte har sådan status, eller ska anses ha förts in till unionens tullområde i den mening som avses i artikel 37 i tullkodexen och därför ska anses omfattas av det undantag som föreskrivs i artikel 313.2 a i tillämpningsförordningen, eftersom endast varor beträffande vilka det har styrkts att de genomgått förfaranden för övergång till fri omsättning i unionens tullområde kan ha status som gemenskapsvaror.

35      Suez II har gjort gällande att sådana varor som dem i det nationella målet, vilka befinner sig på unionens tullområde vid den tidpunkt då deras tullstatus ska fastställas, ska omfattas av den allmänna presumtionsregeln i artikel 313.1 i tillämpningsförordningen och anses vara gemenskapsvaror, såvida inte tullmyndigheten kan styrka motsatsen. Den omständigheten att dessa varor inte åtföljs av handlingar som styrker att de har övergått till fri omsättning innebär inte att de har förts in olagligt till unionens tullområde.

36      De regeringar som har yttrat sig i målet och Europeiska kommissionen anser däremot att de varor som är aktuella i det nationella målet omfattas av det undantag som föreskrivs i artikel 313.2 a i tillämpningsförordningen, eftersom de ska anses ha förts in till unionens tullområde i den mening som avses i artikel 37 i tullkodexen och därför ska underkastas tullövervakning från och med införseln till detta område och ska kvarstå under denna övervakning under den tid som krävs för att fastställa deras tullstatus. Eftersom varorna inte har deklarerats eller hänförts till ett tullförfarande vid införseln till unionens tullområde, ska de anses ha förts in olagligt till detta område och en tullskuld har därmed, enligt artikel 202 i tullkodexen, uppkommit den dag då denna olagliga införsel ägde rum.

37      Domstolen erinrar inledningsvis om att det av lydelsen av artikel 313.1 i tillämpningsförordningen framgår att alla varor som befinner sig på unionens tullområde ska anses ha status som gemenskapsvaror, om inte annat följer av artikel 180 i tullkodexen och de undantag som anges i artikel 313.2 i tillämpningsförordningen eller det fastställs att varorna inte har gemenskapsstatus. Enligt artikel 313.2 i tillämpningsförordningen ska varor som förs in till unionens tullområde i den mening som avses i artikel 37 i tullkodexen inte anses som gemenskapsvaror, såvida inte det fastställs i enlighet med artiklarna 314–323 i tillämpningsförordningen att de har gemenskapsstatus.

38      Det ska först påpekas att förbehållet i artikel 180 i tullkodexen, om utförsel av varor från frizoner eller frilager, inte är relevant i förevarande fall mot bakgrund av omständigheterna i det nationella målet.

39      För att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar är det nödvändigt att fastställa tillämpningsområdet för den presumtion som anges i artikel 313.1 i tillämpningsförordningen och för undantagen i punkt 2 i samma artikel, med anläggande av ett bredare, systematiskt perspektiv, varvid dessa bestämmelser ska jämföras med de relevanta bestämmelserna i tullkodexen, i synnerhet de som gäller varor som förs in till unionens tullområde, statusen som gemenskapsvaror och förfarandet för övergång till fri omsättning i unionens tullområde av varor som importeras från tredjeländer.

40      Domstolen konstaterar för det första att eftersom artikel 313.2 i tillämpningsförordningen hänvisar till begreppet ”varor som förs in till unionens tullområde”, i den mening som avses i artikel 37 i tullkodexen, ska denna bestämmelse tolkas med beaktande av i synnerhet artikel 4.13 och 4.19 och artiklarna 37, 38, 40, 43 och 45 i tullkodexen. Dessa artiklar återfinns i avdelning III i tullkodexen, som särskilt rör dels de skyldigheter som föreligger då varor förs in till unionens tullområde och under tiden de är underkastade tullövervakning till dess att deras tullstatus fastställts, dels reglerna om uppvisande av varor för tullen och varors tulldeklarering.

41      Tullmyndigheternas övervakning definieras i artikel 4.13 såsom utgörande varje allmän åtgärd, som vidtas av dessa myndigheter i syfte att säkerställa att tullagstiftningen iakttas.

42      Enligt artikel 37 i tullkodexen ska varor som förs in till unionens tullområde underkastas tullövervakning från och med införseln. De får, inom ramen för denna övervakning, bli föremål för kontroller av nämnda myndigheter i enlighet med gällande bestämmelser och ska kvarstå under övervakning under den tid som krävs för att fastställa deras tullstatus och, i fråga om icke-gemenskapsvaror, till dess att deras tullstatus förändras, de förs in i en frizon eller ett frilager eller återexporteras eller förstörs (dom av den 3 mars 2005, Papismedov m.fl., C‑195/03, EU:C:2005:131, punkt 21).

43      Domstolen har i punkt 22 i domen av den 3 mars 2005, Papismedov m.fl. (C‑195/03, EU:C:2005:131), slagit fast att de varor som anländer till unionen blir föremål för tullövervakning från och med införseln, oavsett om denna har skett lagligen eller i strid med artiklarna 38–41 och 177 första stycket andra strecksatsen i tullkodexen, vilket de övervakande myndigheterna ska fastställa genom sin kontroll. Av detta följer att det förhållandet att varorna ska bli föremål för en sådan övervakning inte har något samband med frågan huruvida de har förts in lagligen till unionen.

44      Flera bestämmelser i tullkodexen gör det möjligt att avgränsa begreppet olaglig införsel. I artikel 202 i tullkodexen definieras olaglig införsel som all införsel till unionens tullområde av tullpliktiga varor som strider mot artiklarna 38–41 och 177 första stycket andra strecksatsen i tullkodexen, antingen till gemenskapens tullområde eller till en annan del av tullområdet om varorna finns i en frizon eller i ett frilager (dom av den 3 mars 2005, Papismedov m.fl., C‑195/03, EU:C:2005:131, punkt 25).

45      Domstolen har särskilt slagit fast att olaglig införsel utgörs av sådan import av varor som innebär åsidosättande av följande i tullkodexen föreskrivna etapper. För det första ska, enligt artikel 38.1 i tullkodexen, varor som förs in till unionens tullområde utan dröjsmål befordras antingen till det tullkontor som anvisats eller till en frizon. För det andra ska varorna, enligt artikel 40 i tullkodexen, uppvisas för tullkontoret när de anländer dit. Uppvisande av varor för tullen definieras i artikel 4.19 i tullkodexen som anmälan i föreskriven form till tullmyndigheterna om att varor har anlänt till tullkontoret eller till någon annan plats som angetts eller godkänts (dom av den 3 mars 2005, Papismedov m.fl., C‑195/03, EU:C:2005:131, punkt 26, och dom av den 2 april 2009, Elshani, C‑459/07, EU:C:2009:224, punkt 21).

46      Av de nämnda bestämmelsernas lydelse följer att det, för att en vara ska anses ha förts in lagligen till gemenskapens tullområde, krävs att varan när den anlände har befordrats till ett tullkontor eller till en frizon och uppvisats för tullen. Syftet med sistnämnda skyldighet, som åligger den som ansvarar för införseln eller den som åtar sig ansvaret för befordran, är att säkerställa att tullmyndigheterna inte bara underrättas om att varor har anlänt, utan även får alla relevanta uppgifter om det artikel- eller produktslag som det rör sig om liksom om varornas kvantitet. Det är nämligen dessa uppgifter som gör det möjligt att korrekt identifiera varorna vid tullklassificeringen av desamma och, i förekommande fall, vid beräkningen av importtullarna (dom av den 2 april 2009, Elshani, C‑459/07, EU:C:2009:224, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

47      Domstolen har konstaterat att det tydligt framgår av ordalydelsen och av systematiken i artiklarna 4.19, 38.1 och 40 i tullkodexen att alla varor som förs in till unionens tullområde ska anmälas till tullen (dom av den 4 mars 2004, Viluckas och Jonusas, C‑238/02 och C‑246/02, EU:C:2004:126, punkt 22, och dom av den 2 april 2009, Elshani, C‑459/07, EU:C:2009:224, punkt 23). Den olagliga införseln av varor fullbordas så snart som dessa varor har passerat det första tullkontoret beläget inom unionens tullområde utan att de uppvisats där (dom av den 2 april 2009, Elshani, C‑459/07, EU:C:2009:224, punkt 25).

48      Varor som har passerat unionens yttre landgräns och som befinner sig inom unionens tullområde bortom det första tullkontoret utan att ha befordrats till det tullkontoret och utan att ha uppvisats för tullen, vilket fått till följd att tullmyndigheterna inte underrättats om införseln av de aktuella varorna av de personer som är ansvariga för att fullgöra denna skyldighet, ska följaktligen anses ha förts in olagligt till gemenskapens tullområde i den mening som avses i artikel 202 i tullkodexen (dom av den 2 april 2009, Elshani, C‑459/07, EU:C:2009:224, punkt 26).

49      Det uppvisande av varor för tullen som föreskrivs i artikel 40 i tullkodexen innefattar dessutom, med hänsyn till artiklarna 43 och 45 i tullkodexen, en motsvarande skyldighet att kort tid därefter inge en summarisk deklaration eller att inom samma frist fullgöra de formaliteter som krävs för att hänföra de aktuella varorna till en godkänd tullbehandling, vilket, om det har begärts att varorna ska hänföras till ett tullförfarande, innebär att en tulldeklaration ska avges. Domstolen har konstaterat att de två handlingarna i regel ska utföras samtidigt (dom av den 3 mars 2005, Papismedov m.fl., C‑195/03, EU:C:2005:131, punkt 30).

50      Härav följer att ett bolag som, i likhet med Suez II, i sina lokaler inom unionens tullområde besitter varor som köpts från bolag som är etablerade i tredjeländer, ska, i egenskap av person som är inblandad i verksamhet som berör handeln med varor i den mening som avses i artikel 14 i tullkodexen, styrka att varorna har visats upp för ett tullkontor i unionen och att en summarisk deklaration har lämnats in till tullkontoret eller att de formaliteter som krävs för att hänföra varorna till en godkänd tullbehandling har fullgjorts. Om dessa skyldigheter inte har uppfyllts, ska det anses ha skett en ”olaglig införsel till gemenskapens tullområde av tullpliktiga varor” i den mening som avses i artikel 202.1 a i tullkodexen.

51      För det andra ska artikel 313 i tillämpningsförordningen tolkas jämförd med bestämmelserna i tullkodexen om varors status som gemenskapsvaror och förfarandet för övergång till fri omsättning i unionens tullområde av varor som importeras från tredjeländer.

52      Den hänskjutande domstolen har angett att det i det nationella målet är ostridigt att varorna mottagits i Suez II:s lokaler och att företaget mottagit motsvarande fakturor, vilka registrerats i företagets redovisning och utfärdats av en leverantör som är etablerad i ett tredjeland. Det är likaså ostridigt att det för dessa varor inte har styrkts att förfarandena för övergång till fri omsättning har slutförts vid ett tullkontor i unionen.

53      Suez II har emellertid gjort gällande att artikel 313 i tillämpningsförordningen är baserad på principen i första punkten i denna artikel enligt vilken varor som befinner sig i unionens tullområde ska anses vara unionsvaror. Enligt Suez II ska det därför, när det inte finns bevis för motsatsen, antas att sådana varor antingen har tillverkats i det området, i enlighet med artikel 4.7 första och tredje strecksatserna i tullkodexen, eller har övergått till fri omsättning enligt andra strecksatsen i samma bestämmelse och artikel 79 i tullkodexen. Denna presumtion för att sådana varor som dem som är aktuella i det nationella målet har tullstatus som gemenskapsvaror ska enligt Suez II tillämpas, såvida inte tullmyndigheterna kan styrka att varorna har status som icke-gemenskapsvaror.

54      Såsom kommissionen har påpekat, kan detta resonemang inte godtas.

55      För det första kan sådana varor som dem som är aktuella i det nationella målet, vilka fakturerats av leverantörer som är etablerade i tredjeländer till ett bolag som är verksamt i unionens tullområde, erhålla status som gemenskapsvaror endast om det styrks att de har blivit föremål för förfaranden för övergång till fri omsättning i unionens tullområde.

56      Enligt artikel 4.15 a och 4.16 a i tullkodexen kan nämligen en godkänd tullbehandling av en vara bestå i att varan hänförs till ett tullförfarande och ett av de tullförfaranden till vilka varor kan hänföras är förfarandet för övergång till fri omsättning. Enligt definitionen av unionsvaror i artikel 4.7 i tullkodexen har dessutom bland annat varor som importerats från länder som inte ingår i unionens tullområde och som övergått till fri omsättning sådan status.

57      Vid tiden för händelserna i det nationella målet var artikel 24 EG tillämplig. I den artikeln föreskrevs att varor från tredje land skulle anses vara i fri omsättning i en medlemsstat, om importformaliteterna hade uppfyllts och tillämpliga tullar och avgifter med motsvarande verkan tagits ut i denna medlemsstat.

58      I artikel 79 i tullkodexen föreskrivs att övergång till fri omsättning ska ge icke-gemenskapsvaror tullstatus som gemenskapsvaror. Övergången till fri omsättning medför att handelspolitiska åtgärder tillämpas, att andra formaliteter för import av varor uppfylls och att lagenliga tullar debiteras.

59      För det andra, vad gäller bevisbördan i fråga om vilken tullstatus varor har under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet, ska det anses att den presumtion som anges i artikel 313.1 i tillämpningsförordningen bryts om tullmyndigheten, vid utövandet av sin kontrollbefogenhet, fastställer att villkoren för vissa undantag eller förbehåll som anges i denna bestämmelse, i målet vid den nationella domstolen särskilt det villkor som avses i artikel 313.2 a i tillämpningsförordningen, är uppfyllda. Såsom framgår av punkt 50 ovan ankommer det i en sådan situation på det importerande bolaget att styrka att de aktuella varorna har gemenskapsstatus. Om detta inte styrks, är artikel 202.1 a i tullkodexen tillämplig på bolaget.

60      Såsom framgår av punkt 50 ovan och av artikel 13 jämförd med artikel 16 i tullkodexen ska ett sådant importerande bolag som Suez II anses vara en berörd person, eftersom bolaget i sina lokaler hade besittning till de aktuella varorna, vilka åtföljdes av motsvarande fakturor som utfärdats av leverantörer etablerade i tredjeländer. Bolaget ska således ge tullmyndigheterna all nödvändig hjälp och förse dem med alla dokument och upplysningar, oavsett medium.

61      Såsom har angetts i punkterna 41–43 ovan har tullmyndigheterna enligt artiklarna 4.13 och 37 i tullkodexen, utöver den allmänna kontrollbefogenhet som följer av artikel 13 i tullkodexen, även befogenhet enligt artikel 37 i tullkodexen att kontrollera sådana varor som dem som är aktuella i det nationella målet, för att avgöra huruvida sådana varor har förts in till unionens tullområde lagligt eller i strid med artiklarna 38–41 och 177.1 andra strecksatsen i tullkodexen.

62      Härav följer att det, under sådana omständigheter som dem i det nationella målet, ankommer på ett sådant importerande bolag som Suez II att styrka tullstatusen för de aktuella varorna, vilka enligt bolaget utgör gemenskapsvaror. Om bolaget inte lägger fram något bevis som styrker att dessa varor har gemenskapsstatus, får tullmyndigheterna anse att varorna har status som icke-gemenskapsvaror.

63      Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 313 i tillämpningsförordningen ska tolkas så, att varor, såsom de som är aktuella i det nationella målet, vilka levereras och faktureras av bolag som är etablerade i tredjeländer till ett bolag som är etablerat i unionens tullområde, för att användas där, ska anses ha förts in till unionens tullområde i den mening som avses i artikel 37 i tullkodexen och de ska därför anses omfattas av det undantag som föreskrivs i artikel 313.2 a i tillämpningsförordningen, eftersom endast varor beträffande vilka det har styrkts att de genomgått förfaranden för övergång till fri omsättning i unionens tullområde kan ha status som gemenskapsvaror.

 Rättegångskostnader

64      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Artikel 313 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 75/98 av den 12 januari 1998 ska tolkas så, att varor, såsom de som är aktuella i det nationella målet, vilka levereras och faktureras av bolag som är etablerade i tredjeländer till ett bolag som är etablerat i unionens tullområde, för att användas där, ska anses ha förts in till unionens tullområde i den mening som avses i artikel 37 i rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 82/97 av den 19 december 1996, och de ska därför anses omfattas av det undantag som föreskrivs i artikel 313.2 a i förordning nr 2454/93, i dess lydelse enligt förordning nr 75/98, eftersom endast varor beträffande vilka det har styrkts att de genomgått förfaranden för övergång till fri omsättning i unionens tullområde kan ha status som gemenskapsvaror.

Underskrifter


*      Rättegångsspråk: portugisiska.