Mål C‑477/14

Pillbox 38 (UK) Ltd

mot

Secretary of State for Health

(begäran om förhandsavgörande från High Court of Justice (England & Wales), Queen’s Bench Division (Administrative Court))

”Begäran om förhandsavgörande – Tillnärmning av lagstiftning – Direktiv 2014/40/EU – Artikel 20 – Elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare – Giltighet – Principen om likabehandling – Proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen – Subsidiaritetsprincipen – Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Artiklarna 16 och 17”

Sammanfattning – Domstolens dom (andra avdelningen) av den 4 maj 2016

1.        Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Den nationella domstolens behörighet – Huruvida det är nödvändigt att begära ett förhandsavgörande och huruvida frågorna är relevanta – Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om så är fallet

(Artikel 267 FEUF)

2.        Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Gränser – Begäran om tolkning av en allmängiltig unionsrättsakt som inte har varit föremål för tillämpningsbestämmelser i nationell rätt – Huruvida talan kan tas upp till prövning av nationell domstol – Omfattas

(Artikel 267 FEUF)

3.        Begäran om förhandsavgörande – Upptagande till sakprövning – Begäran som varken innehåller några klargöranden av de faktiska och rättsliga omständigheterna eller skälen till att det finns anledning att begära förhandsavgörande av domstolen – Avvisning

(Artikel 267 FEUF; domstolens stadga, artikel 23; domstolens rättegångsregler, artikel 94 c)

4.        Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Elektroniska cigaretter – Elektroniska cigaretter behandlas annorlunda än andra tobaksvaror – Åsidosättande av principerna om likabehandling och fri konkurrens – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artikel 20)

5.        EU-rätt – Principer – Likabehandling – Begrepp

6.        EU-rätt – Principer – Proportionalitet – Räckvidd – Unionslagstiftarens utrymme för skönsmässig bedömning – Domstolsprövning – Gränser

(Artikel 5.4 FEU)

7.        Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Elektroniska cigaretter – Ett särskilt regelverk har inrättats för utsläppandet på marknaden av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare – Åsidosättande av principerna om proportionalitet och rättssäkerhet – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artikel 20)

8.        EU-rätt – Principer – Försiktighetsprincipen – Räckvidd

(Artikel 168.1 FEUF och artikel 169.1 och 169.2 FEUF)

9.        Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Elektroniska cigaretter – Skyldighet att anmäla att en vara släpps ut på marknaden – Åsidosättande av principerna om proportionalitet och rättssäkerhet – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artikel 20.2 och 20.13)

10.      Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Elektroniska cigaretter – Krav avseende vätska som innehåller nikotin och som är förpackad i påfyllningsbehållare – Åsidosättande av principerna om proportionalitet och rättssäkerhet – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/83 och 2014/40, skälen 36 och 39 samt artiklarna 1 och 20.3 a, b och f; rådets direktiv 93/42)

11.      Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Elektroniska cigaretter – Skyldighet att bilägga en bipacksedel med information i styckförpackningarna – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artikel 20.4 a och b)

12.      Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Elektroniska cigaretter – Förbud mot kommersiella meddelanden och sponsring – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte

(Artiklarna 9 FEUF, 114.3 FEUF och 168.1 FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 35; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, skäl 43 och artikel 20.5)

13.      Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Elektroniska cigaretter – Gränsöverskridande distansförsäljning – Möjlighet för medlemsstaterna att förbjuda eller tillåta sådan saluföring genom att ålägga vissa gemensamma regler – Åsidosättande av proportionalitetsprincipen – Föreligger inte

(Artikel 114 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, skäl 43 samt artiklarna 18 och 20.6)

14.      Institutionernas rättsakter – Motivering – Skyldighet – Räckvidd

(Artikel 296 FEUF)

15.      Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Elektroniska cigaretter – Skyldighet att årligen ge in uppgifter om en vara till de behöriga myndigheterna – Åsidosättande av principerna om proportionalitet och rättssäkerhet – Föreligger inte

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artikel 20.7)

16.      EU-rätt – Principer – Subsidiaritetsprincipen – Domstolsprövning – Räckvidd

(Artikel 5.3 FEU; protokoll nr 2 bilagt EU- och EUF-fördragen, artikel 5)

17.      Tillnärmning av lagstiftning – Tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror – Direktiv 2014/40 – Elektroniska cigaretter – Förbud mot kommersiella meddelanden och sponsring – Oproportionerlig begränsning av rätten till näringsfrihet och immateriell egendom – Föreligger inte

(Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 16, 17 och 52.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/40, artikel 20.5)

1.        Se domen.

(se punkterna 15 och 16)

2.        Det kan inte med framgång göras gällande att en talan vid nationell domstol om lagprövning av en medlemsstats avsikt och/eller skyldighet att införliva ett direktiv, inom ramen för vilken talan ett förhandsavgörande om giltigheten av direktivet har begärts, utgör ett sätt att kringgå systemet med rättsmedel i EUF-fördraget. Möjligheten för enskilda att vid de nationella domstolarna göra gällande att en unionsrättsakt som är allmänt tillämplig är ogiltig är nämligen inte villkorad av att det beträffande denna rättsakt verkligen har antagits tillämpningsbestämmelser i nationell rätt. Det är härvidlag tillräckligt att det är fråga om en verklig tvist vid den nationella domstolen i vilken det har uppkommit en prejudiciell fråga angående giltigheten av en sådan rättsakt.

(se punkterna 18 och 19)

3.        Det följer av den samarbetsanda som ska råda vid behandlingen av begäran om förhandsavgörande att den nationella domstolen i beslutet om hänskjutande ska redogöra för de specifika skälen till varför den anser att ett svar på de ställda frågorna om tolkningen eller giltigheten av vissa unionsrättsliga bestämmelser är nödvändigt för att döma i saken. Det är därför viktigt att den nationella domstolen särskilt anger de specifika skäl som fått den att undra över giltigheten av vissa unionsbestämmelser och att den redogör för de ogiltighetsgrunder som den följaktligen anser godtagbara. Ett sådant krav följer även av artikel 94 c i domstolens rättegångsregler. De uppgifter som lämnas och de frågor som ställs i begäran om förhandsavgörande ska inte bara göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar utan också ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i domstolens stadga.

Av ovanstående följer att domstolens prövning av en unionsrättsakts giltighet, eller giltigheten av vissa bestämmelser i denna, som sker med anledning av en begäran om förhandsavgörande, ska ske på grundval av de ogiltighetsgrunder som anges i beslutet om hänskjutande.

(se punkterna 24–27)

4.        Artikel 20 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och liknande produkter kan inte anses vara ogiltig av det skälet att den strider mot principerna om likabehandling och fri konkurrens genom att elektroniska cigaretter behandlas mindre förmånligt än tobaksvaror, trots att elektroniska cigaretter är mindre skadliga än tobaksvaror.

Elektroniska cigaretter befinner sig nämligen inte i samma situation som tobaksvaror. För det första skiljer sig innehållet i dessa åt i flera avseenden. För det andra skiljer sig även konsumtionen av elektroniska cigaretter väsentligt från konsumtionen av tobaksvaror. För det tredje är elektroniska cigaretter, till skillnad från tobaksvaror, en förhållandevis ny produkt, vars risker för människors hälsa behöver utredas närmare. Unionslagstiftaren åsidosatte således inte principerna om likabehandling och fri konkurrens när den underkastade elektroniska cigaretter ett annat regelverk, som också är mindre strikt än det som gäller för tobaksvaror.

(se punkterna 34, 37 och 40–45)

5.        Se domen.

(se punkt 35)

6.        Se domen.

(se punkterna 48 och 49)

7.        Det särskilda rättsliga regelverket för elektroniska cigaretter i artikel 20 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter är förenligt med proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen.

Eftersom elektroniska cigaretters hälsoeffekter är omtvistade på internationell nivå och det finns för få vetenskapliga rön om effektiviteten av elektroniska nikotininhalatorer i rökavvänjningen för att några slutsatser ska kunna dras, är unionslagstiftaren nämligen skyldig att iaktta försiktighetsprincipen. Genom att låta utsläppandet på marknaden av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare omfattas av ett särskilt regelverk, avsåg unionslagstiftaren dels att säkerställa en väl fungerande inre marknad för dessa produkter med utgångspunkt i en hög skyddsnivå för folkhälsan, särskilt för ungdomar, dels att iaktta unionens skyldigheter enligt Världshälsoorganisationens ramkonvention om tobakskontroll. Det är inte uppenbart att unionslagstiftaren överskred gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning på området när den handlade på detta sätt.

Vidare är det visserligen så, att de åtgärder som unionslagstiftaren har föreskrivit i artikel 20 i direktiv 2014/40 inte återfinns bland de som kommissionen hade tagit upp i sitt förslag till direktiv och dessa åtgärder har således inte varit föremål för någon konsekvensbedömning. En sådan konsekvensbedömning är emellertid inte bindande för vare sig parlamentet eller rådet. Således står det unionslagstiftaren fritt att anta andra åtgärder än de som har varit föremål för en konsekvensbedömning. Endast den omständigheten att unionslagstiftaren har antagit en annan, och i förekommande fall striktare, åtgärd än den som kommissionen hade övervägt i en konsekvensbedömning, visar inte att lagstiftaren uppenbart har överskridit vad som var nödvändigt för att uppnå det aktuella syftet.

(se punkterna 51, 53, 55, 61, 64 och 65)

8.        Se domen.

(se punkt 55)

9.        Skyldigheten att anmäla ett utsläppande på marknaden av elektroniska cigaretter i artikel 20.2 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter, åsidosätter inte proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen. Skyldigheten avser nämligen, i enlighet med skäl 36 i direktiv 2014/40, att göra det möjligt för medlemsstaterna att utöva sina övervaknings- och kontrolluppgifter. Ett sådant tillvägagångssätt är också motiverat av de krav som förknippas med försiktighetsprincipen, liksom av uppmaningen till parterna i Världshälsoorganisationens ramkonvention om tobakskontroll att till fullo övervaka användningen av elektroniska inhalatorer med eller utan nikotin.

Vad gäller frågan huruvida skyldigheten går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå syftet gör domstolen följande bedömning. En alternativ åtgärd som består i att gemensamma regler fastställs på unionsnivå för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare kan inte anses som en lämplig åtgärd i detta skede. Detta eftersom det normalt krävs tillräckligt utförliga uppgifter om den aktuella produkten för att sådana regler ska kunna utarbetas. Unionslagstiftaren saknade sådana uppgifter när direktiv 2014/40 antogs. Vidare syftar sexmånadersfristen i artikel 20.2 första stycket i direktivet till att ge behöriga myndigheter tillräckligt med tid för att granska samtliga uppgifter från tillverkarna och importörerna.

Vidare är skyldigheten att lämna information om nikotindoser och nikotinupptag vid konsumtion under förhållanden som är normala eller som rimligen kan förutses enligt artikel 20.2 andra stycket d i direktivet inte tillräckligt precis, eftersom det är uppenbart att de uppgifter som ska lämnas inte avser individuella nikotindoser och nikotinupptag hos enskilda konsumenter utan de minimi-, genomsnitts- och maximivärden som i allmänhet kan förväntas vid konsumtion av elektroniska cigaretter. Dessutom är det tillåtet för unionslagstiftaren att använda sig av en allmän rättslig ram som den vid behov sedan preciserar närmare. I förevarande fall ankommer det nämligen på kommissionen att med tillämpning av artikel 20.13 i direktiv 2014/40 anta genomförandeakter som bland annat inrättar ett gemensamt format för anmälan enligt punkt 2 i artikeln. Unionslagstiftaren har mot denna bakgrund inte åsidosatt rättssäkerhetsprincipen.

(se punkterna 70–73 och 76–79)

10.      Vad gäller vätskan som innehåller nikotin förpackad i en påfyllningsbehållare för elektroniska cigaretter – avseende lämpligheten av kraven i leden a, b och f i punkt 3 i artikel 20 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter för att uppfylla syftet med direktivet som i enlighet med artikel 1 i detta är att underlätta att den inre marknaden för tobaksvaror och relaterade produkter fungerar smidigt, med utgångspunkt i en hög hälsoskyddsnivå, särskilt för ungdomar – slås det fast att de regler som harmoniserar innehållet i elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare till sin natur är lämpliga för att undanröja hinder mot den fria rörligheten för varor. Likaså gör kraven i artikel 20.3 a och b i direktiv 2014/40 det möjligt att minska riskerna med exponeringen för nikotin. Därför är de också ändamålsenliga för att säkerställa en hög skyddsnivå för folkhälsan.

Vidare är det inte förbjudet enligt unionsrätten att släppa ut elektroniska cigaretter med mer än 20 mg/ml nikotin i vätskan på marknaden. Det framgår nämligen av artikel 20.1 andra stycket i direktiv 2014/40, läst mot bakgrund av skäl 36 i direktivet, att sådana produkter i förekommande fall kan saluföras inom unionen på de villkor och enligt de förfaranden som anges i direktiven 2001/83, om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel, och 93/42, om medicintekniska produkter. Unionslagstiftaren har genom en sådan möjlighet beaktat vissa konsumenters behov – utifrån graden av deras beroende och vanor – av att i avvänjningssyfte kunna tillgå elektroniska cigaretter med en nikotinhalt som överstiger den som anges i artikel 20.3 b i direktiv 2014/40. Unionslagstiftaren har således gjort en avvägning mellan olika intressen genom att beakta flera faktorer och utan att överskrida gränserna för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning. Unionslagstiftaren har således genom att anta artikel 20.3 a och b i direktiv 2014/40 inte agerat godtyckligt och har inte uppenbart överskridit gränserna för vad som var ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det eftersträvade syftet.

Om artikel 20.3 f i direktiv 2014/40 läses mot bakgrund av syftet i skäl 39 i direktivet, är artikeln tillräckligt tydlig vad gäller det resultat som ska uppnås, det vill säga att varje inhalering frigör samma mängd nikotin under identiska användningsförhållanden, inbegripet styrkan av inhaleringen. Den omständigheten att bestämmelsen inte föreskriver någon konkret metod eller förfarande för hur kravet ska uppfyllas innebär i detta hänseende inte att den därigenom åsidosätter rättssäkerhetsprincipen. I avsaknad av lagstiftning om detta på unionsnivå ankommer det nämligen på medlemsstaterna eller, i förekommande fall, på tillverkarna själva att välja en tillförlitlig metod som kan säkerställa att kravet iakttas.

(se punkterna 84–86, 94–97, 100 och 101)

11.      Det är inte oproportionerligt att kräva i artikel 20.4 a i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter, att styckförpackningar för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare innehåller en separat bipacksedel.

Antalet och typen av vissa uppgifter som ska anges i en separat bipacksedel – exempelvis uppgifter om kontraindikationer, varningar för specifika riskgrupper och eventuella skadliga effekter – är nämligen sådana att de svårligen kan vara tillräckligt synliga och läsbara enbart på produktförpackningen. Detta gör sig än mer gällande då förpackningen enligt artikel 20.4 b i direktiv 2014/40 ska innehålla en förteckning över alla ingredienser som ingår i produkten och nödvändiga hälsovarningar. En separat bipacksedel som innehåller nämnda uppgifter gör det vidare möjligt för konsumenterna att ha kvar uppgifterna även efter att ha slängt förpackningen.

(se punkterna 103–105)

12.      Mot denna bakgrund har unionslagstiftaren inte uppenbart överskridit gränserna för vad som är nödvändigt för att uppnå syftet med direktivet, när lagstiftaren antog artikel 20.5 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter.

Förbudet mot kommersiella meddelanden och sponsring till förmån för elektroniska cigaretter och deras påfyllningsbehållare i artikel 20.5 i direktiv 2014/40 är lämpligt för att uppnå syftet att säkerställa tillämpningen av ett enhetligt system för handeln med elektroniska cigaretter inom den inre marknaden, samtidigt som man säkerställer en hög skyddsnivå för folkhälsan, med beaktande av osäkerhetsmomenten som omger produkten och de krav som följer av försiktighetsprincipen. Det framgår av skäl 43 i direktiv 2014/40 att skillnader mellan olika länders nationella rätt och praxis i fråga om reklam och sponsring rörande elektroniska cigaretter hindrar den fria rörligheten för varor och friheten att tillhandahålla tjänster och skapar en avsevärd risk för snedvridning av konkurrensen. Utan åtgärder på unionsnivå är det troligt att dessa skillnader kommer att öka de kommande åren, med hänsyn till den snabbt växande marknaden för elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare. Artikel 20.5 i direktiv 2014/40 innebär vidare att konsumenter – i synnerhet ungdomar, som är särskilt mottagliga för reklam – ges färre kommersiella incitament att köpa eller konsumera elektroniska cigaretter, så att de i mindre utsträckning utsätts för de hälsorisker som dessa produkter för, eller kan föra, med sig.

Det faktum att tobaksvaror under en lång tid har kunnat dra fördel av reklamkampanjer kan inte heller under några omständigheter utgöra ett tvingande skäl för unionslagstiftaren att tillåta sådana kampanjer även för elektroniska cigaretter. Så fort unionslagstiftaren fick kännedom om sakliga vetenskapliga uppgifter som visade förekomsten av möjliga hälsorisker som en förhållandevis ny produkt på marknaden kunde ge upphov till, var unionslagstiftaren tvärtom skyldig att agera i enlighet med försiktighetsprincipen i artikel 35 andra meningen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 9 FEUF och artiklarna 114.3 FEUF och 168.1 FEUF. Enligt dessa artiklar ska unionslagstiftaren säkerställa en hög hälsoskyddsnivå för människor vid utformning och genomförande av all unionspolitik och alla unionsåtgärder.

(se punkterna 111–113, 115 och 116)

13.      Mot denna bakgrund är det inte visat att regeln i artikel 20.6 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter, uppenbart går utöver vad som ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå syftet med direktivet.

Artikel 20.6 i direktivet – som föreskriver att möjligheten för medlemsstaterna att förbjuda gränsöverskridande distansförsäljning av tobaksvaror till konsumenter i artikel 18 i direktiv 2014/40 är tillämpligt på gränsöverskridande distansförsäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare – gör det möjligt för medlemsstaterna att förhindra att de standardiseringsregler som fastställs i direktivet kringgås vad gäller elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, med utgångspunkt i en hög skyddsnivå för människors hälsa, särskilt unga personers hälsa. En unionsakt som har antagits med stöd av artikel 114 FEUF kan innehålla bestämmelser som avser att förhindra ett kringgående av förbud vars mål är att förbättra villkoren för den inre marknadens funktion.

Genom att göra det möjligt för medlemsstaterna att förbjuda gränsöverskridande distansförsäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare och genom att ålägga de medlemsstater som inte förbjuder sådan försäljning vissa gemensamma regler, är åtgärderna i artikel 20.6 i direktiv 2014/40 lämpliga för att uppfylla det eftersträvade syftet. Vad gäller frågan om dessa åtgärder är absolut nödvändiga, ålägger bestämmelsen inte något förbud för gränsöverskridande distansförsäljning av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare, utan överlåter åt medlemsstaterna att förbjuda eller, under vissa villkor, tillåta sådan försäljning. Medlemsstaterna kan således med stöd av artikel 20.6 i direktiv 2014/40 anpassa sina åtgärder med hänsyn till utvecklingen inom vetenskapen och på den relevanta marknaden.

(se punkterna 119, 122–126 och 128)

14.      Se domen.

(se punkt 130)

15.      Artikel 20.7 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och relaterade produkter, enligt vilken det krävs att tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare årligen inför de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna lägger fram vissa uppgifter som gör det möjligt för medlemsstaterna att övervaka marknadsutvecklingen, åsidosätter inte proportionalitetsprincipen och rättssäkerhetsprincipen.

Skyldigheten är nämligen inte oproportionerlig enbart av det skälet att det inte finns någon motsvarande skyldighet för tillverkare och importörer av tobaksvaror. Detta eftersom elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare – till skillnad från tobaksvaror, för vilka behöriga myndigheter redan har ingående information med hänsyn till att tobaksvaror funnits på marknaden sedan länge och att det finns vetenskapliga studier om dem – behöver, eller till och med måste, övervakas hårdare, eftersom produkterna är nya och det är osäkert hur stora hälsoriskerna är för konsumenterna av dessa produkter. De uppgifter som tillverkare och importörer av elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare ska lägga fram enligt artikel 20.7 i direktiv 2014/40 hänför sig direkt till tillverkarnas och importörernas näringsverksamhet, varför de är bäst lämpade att lämna sådana uppgifter. Eftersom uppgifterna är av uppenbart intresse för dessa tillverkares och importörers utveckling av kommersiella strategier, förefaller det sannolikt att de ofta samlar in sådana uppgifter själva. Skyldigheten som åläggs dessa tillverkare och importörer är således inte uppenbart orimlig.

Vad vidare avser preciseringen av gränserna för skyldigheten att lämna uppgifter om enskilda konsumentgruppers preferenser enligt artikel 20.7 ii) i direktiv 2014/40, måste en lagstiftningsakt inte innehålla tekniska preciseringar, såsom vilken metod som kan användas för att samla in en viss uppgift, och det ankommer, i avsaknad av lagstiftning om detta på unionsnivå, på medlemsstaterna att välja en tillförlitlig metod för att uppfylla skyldigheterna på området.

(se punkterna 132, 136, 137, 139 och 140)

16.      Se domen.

(se punkterna 144, 147 och 148)

17.      Den näringsfrihet som anges i artikel 16 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna är inte en absolut rättighet, utan den ska beaktas i förhållande till vilken funktion den har i samhället. Denna frihet kan således bli föremål för ett stort antal olika myndighetsingrepp, som är ägnade att i det allmännas intresse begränsa hur näringsverksamhet får bedrivas. Denna omständighet påverkar hur proportionalitetsprincipen i artikel 52.1 i stadgan ska tillämpas.

Vad avser förbudet mot kommersiella meddelanden om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare i artikel 20.5 i direktiv 2014/40 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror och liknande produkter, utgör förbudet ett intrång i aktörernas näringsfrihet, eftersom det inte gör det möjligt för aktörerna att marknadsföra sina produkter. Den aktuella begränsningen är emellertid föreskriven i lag, i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan, och påverkar inte kärnan i näringsfriheten. Det är nämligen så, att varken artikel 20.5 i direktiv 2014/40 eller, för den delen, någon annan bestämmelse i direktivet hindrar ekonomiska aktörer från att tillverka och saluföra elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare med iakttagande av villkoren härför i direktivet. Det aktuella intrånget går inte heller utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med direktiv 2014/40.

Vad gäller ett eventuellt intrång i rätten till egendom enligt artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, utgör artikel 20 i direktiv 2014/40 inte på något sätt hinder mot att företaget använder sin immateriella egendom i samband med saluföringen av sina produkter, varför kärnan i företagets näringsfrihet förblir orörd. Detta intrång går inte heller utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med direktiv 2014/40.

(se punkterna 156–159, 161, 162, och164)